lungis!

Vissa kände mig under aliaset Hampus Campus, och för dem betydde Campus något helt annat än vad den kommande veckans Hampus Campus kommer komma att representera. Campar-Hampus kanske man också skulle kunna kalla honom... Camping Hampus låter inte helt fel när jag tänker efter.

Jag har laddat upp med löst sittande och lätta trekvartsbrallor in absurdum och andra plagg som är lätta att bära. Åter igen står jag för 20-kilo-gränsen för mitt bagage och minnena flyger tillbaka som arga kråkor. Igår pajade jag vågen när jag vägde mina väskor (nej, dom är inte så tunga) och det är lite onajsigt att inte kunna veta exakt hur mycket allt väger. Hur kan 3 shorts, 6 tröjor och en handduk vara så tunga frågar jag mig när jag lassar på lite mer.

Jag konfererade just med min tältpartner (yes, det är lika sexigt som det låter) om vad vi ska ta med. Jag förklarade länge och väl för henne varför silvertejp är ett av mänsklighetens små genidrag och att vi absolut inte kan klara oss utan det den kommande veckan. När jag förde ämnet 'multi-purpose tool' på tal så sken hon upp och sa att hon minsann fått en sådan i julklapp. Sen visade det sig att det var hennes kusins idé och att den kom i en gullig liten gyllene hemgjord väska och att verktygen i princip var till för att fila naglarna eller hänga upp tavlor med. Nåväl vi hittar nog en konservöppnare på plats tänkte jag.

På matfronten bestämdes det att vi ska äta frukt och grönsaker otillagade. Har jag nämnt att denna juldag är den sista dagen jag äter kött tillräckligt många gånger?

[motiveringen till min pescatiarism är att det går åt 10 kg gröda för att producera ett kilo kött - den ekvationen funkar inte för stackars mamma Tellus]

Det har varit en rätt speciell dag idag. Jag ignorerade till stor del julkänslorna och städade ur min halva av rummet med robotlik effektivitet, känslorna kan jag bada i vid senare tillfälle tänkte jag när jag plockade ner allt jag äger här nere i en solblekt plastback. Idag har det varit mörkt och stormigt och jag njuter i fulla drag, guuu sån dramatisk sista dag innan avresa!

Nä ikväll bär det av till sängs tidigt för att komma ifatt med sömnunderskottet, för av någon anledning kom jag inte ikapp det minsta igår fastän jag var omänskligt trött. Kanske susade en massa religiösa energier runt i mig efter att jag var på midnattsmässa i kyrkan? Det var faktiskt en rätt fin upplevelse trots att jag är en typiskt sekulariserad och agnostisk svensk.

Kvar att göra som sista uppgift ikväll är att tacka föräldrarna (och mostern) för fina julklappar. Tack så hemskt mycket. Faktum var att alla presenterna satt som en smäck, extremt bra utdelning i år måste jag säga. Nu ska jag slänga iväg ett mail till Headquarters och sen slänga mig själv i sängen.

Peace, love & metta,
/H

anger management

vilket jävla svek! Jag är den enda i den här familjen som faktiskt gillar katten och klappar den då och då. Den får till och med ligga i mitt knä när den vill, trots att den är jobbig och försöker brottas med min laptop - så långt gick min kärlek till katten.

Igår snabbstädade jag min säng och såg verkligen fram emot att få krypa ner i min egna koj eftersom jag sovit lite varstans dagarna innan - speciellt eftersom jag bara sovit i en säng en kväll av flera. Altangolv (när jag var utelåst) och soffa har varit nivån annars. Gud vad skönt det skulle bli med min egna säng tänkte jag.

Jag kröp ner och en min av välbehag spred sig över mitt ansikte. Efter att jag vänt mig en eller två gånger började jag undra om det var fuktigt i min säng, för nåt var det definitivt. Hade jag spillt på benet i badrummet eller något? Jag undersökte med handen och ju större område jag strök efter desto blötare blev den. Det luktade inte gott. Mitt ben var blött.

Det blev soffan ännu en kväll för Hampus. Plockade med mig ett extratäcke och la mig där (fortfarande fuktig) i skinnsoffan. Friktionen mellan kattpissigt ben och läder gav upphov till ljud som väckte vår gäst som sov i den andra soffan, fast jag tyckte det var så synd om mig att jag faktiskt sket i det.

Kattjävel att pissa i min säng bara för att jag är borta några dagar alltså... Kattfan ska vara jävligt glad att jag åker bort i några veckor i övermorgon, för annars skulle den få smaka på lite Divine Retribution, 'cause I AM THE LORD - Samuel Motherfuckin' L skulle fan stämt mig för upphovsrättbrott om han skulle se min hämdaktion, så grymt hade det varit.

Men men, nu får man ju respektera julefriden och låta katten leva en liten stund till. Lucky bastard...

superviktigt

Igår sov jag från 20.30 till 11.00, det är minst sagt ett hårt liv jag lever här nere. Igår var livet så pass eländigt att internet var paj. Det var mitt fel, för jag hade pillat runt med kontakterna under bordet. Jag löste mitt självförvållade problem helt själv senare på dagen, och satan så dum jag kände mig över att ha gått runt och knytit näven i fickan i onödan hela dagen.

Istället hade jag på dagen fått ägna mig åt lite fysisk aktivitet, jag städade nämligen mest hela dagen. No joke, städa upp och städa ut. Göra klart för att packa väskan och åka bort, en ytterst behaglig känsla.

Kan dock nämna att jag i förrgår ägnade mig åt än mer fysisk aktivitet eftersom vi åkte vattenskidor. Den dagens lilla succé var när jag kom upp på en vattenskida, ich bin der meister, ja. Darcy var snäppet grymmare och jobbade på att åka skidor utan skidor. You heard it, åka barfota liksom.

Haha, fan vad han slog sig! Vad kan man vänta sig? Stephen, hans far, sa att han ådragit sig hjärnskakning 4 gånger innan han bemästrade barfotaåket. Darcy klarade sig igår från sin andra hjärnskakning, men han vart rätt illa tilltygad ändå. Vi har ett perfekt filmklipp på när stackaren hugger sig i foten med skidan för att sen göra magplask i 43 miles per hour. Sen blev han solbränd.

På dagens agenda står 5 punkter varav en är lite av en joker. Jag ska

1. Se på Trainspotting
2. Städa lite mer
3. knata ner till denna metropols aldrig sovande kärna och inhandla julklappar. Själv. Och ha roligt. Om pengarna räcker ska jag belöna mig själv med kaffe.
4. Springa trots träningsvärk och muskelvärk.
5. Göra vad Emma tar med mig på. Kan bli lite vad som helst det

Bäst att börja tidigt när man har ett så här späckat schema tänkte jag och klev hurtigt upp klockan åtta på morgonen. Kvar återstår frågan hur ska jag lyckas pilla in 280 mb övermänsklig techno där jag inte har plats alls. Ser ut som att Sven Väth och Richie H får maka på sig... Synd..

Mastering Swedish

det här är ju helt underbar underhållning så här om kvällskvisten;
http://www.youtube.com/watch?v=vcyTREVzRwI&feature=related

'Gul gurka är gaalet god'

Nu har ni fått en inblick i hur det kan låta här nere när jag lär ut profaniteter och annat av intresse.

om du bara kunde föreställa dig mitt heliopolis

haha av alla sjuka cravings man kan ha så längtar jag efter att läsa Pettson & Findus-böcker nåt så otroligt nu. Mitt lilla hjärta trånar så efter de där fina skymningsbilderna i boken när de går ut och fiskar, där mucklorna sitter i träden och vinkar. Och Findus födelsedag sen också... jag vill ut på landet.

Ikväll har det varit varmt och kvalmigt, förmodligen är det första kvällen i mitt liv jag svettats trots att solen sedan länge har gått ner. Jag sitter här med lite dåligt samvete för att jag inte slängt upp mitt lilla Adelaidereportage än, men man får ju krupp när man försöker ladda upp bilder här på bloggspot, så jag skjuter det framför mig (prokrastinerar).

Utöver att man blir mer frustrerad av bilduppladdningen än av att sitta fastklämd i ett brinnande bilvrak så har jag också funnit annat att sysselsätta mig med, jag har nämligen slängt mig på musiken i ett nytt försök. Häromdagen fick jag tag på en mix av min chilenske gud Villalobos när han snurrade vax på Fabric, och då var det som att något i mig brast när jag lyssnade på den.

Det var inte direkt så att jag slet av mig hörlurarna och vände mig om och grät där i sängen där jag låg och lyssnade, utan det var snarare som om en ballong som fyllts med för mycket luft. 'Nu orkar jag fan inte hålla mig längre' tänkte jag och panikpiratade Cubase. Jag plockade hem några gratisVST:s från nätet medan jag väntade, och sen var det bara att tuta och köra.

Resultatet av en kväll, en förmiddag och tre koppar kaffe blev detta;

2.31, Heliopolis - http://www.internetdj.com/artists.php?op=stream&song=42770

Alternativt kan du scrolla ner i den lilla mediespelaren här på sidan och checka. Det är ju inte direkt något mästerverk jag skapat, men tar man hänsyn till tiden och medlen är det faktiskt en rätt sjysst prestation.

Undrar om mitt skrivande kommer bli lidande på grund av att jag nu har ett till sätt att kanalisera kreativitet? Rätt ofta känns det som att kreativitet finns som i en begränsad kvantitet i oss/mig (som mana för oss nerds), fast kanske får man lite mer varje gång man levlar upp efter att ha presterat något bra?

Imorgon ska jag uppsöka en Justice of the Peace. Mitt svenska sinne kan fortfarande inte greppa kombinationen av ord: rättvisa av freden. Hur som helst så är detta inte ett parapoetiskt uttryck någon haschtomte vispade ihop när han var in the zone, utan en Justice of the Peace är en person som har någon slags auktoritet som påminner om en byäldstes. Med denna auktoritet kan personen underteckna diverse juridiska dokument, och i mitt fall handlar det om en kopia av fotosidan i mitt pass.

Jag kan inte sluta fantisera om att jag får en quest av man med grått skägg som typ går ut på att döda en drake i en grotta strax utanför staden, eller ta reda på varför vattnet i brunnen är förgiftat, innan jag kan få min kopia bevittnad. Skulle ju faktiskt vara rätt grymt med både lite guld och xp nu när jag tänker efter. Resebudget och mer mana liksom.

Okej, om jag ska vara uppriktig så har jag skrivit detta bara för att jag tagit en paus i musiserandet för att hörlurarna blev för tunga på skallen. Nu börjar det bli dags igen, så tack för mig för ikväll.

/H

velocipeden

nu är det så att jag haft lyckan att två morgnar i rad vara uppe och promenerat i den arla morgonstunden här nere i Australien. Personligen är jag en människa som föredrar soluppgång över solnedgång så det passar mig fint att vara ute och knata så här dags. Det är vindstilla och alla utom morgonfåglarna och jag sover tungt, oh the tranquility

Fast det finns fler som är uppe så här dags. Precis som superhjältar i sina kostymer på natten är dessa människor iförda sina kostymer när det är ute och uppfyller sig själva på morgonen. Man kan urtyda två underarter av dessa medtrafikanter på morgonkvisten: de med pensionärsmage och de med kontorskropp. Har man pensionärsmage brukar man ofta ha ett charmerande grått skägg och långärmad tajt topp, och har man kontorskropp sitter det ofta ett par glasögon på näsan och en fet klocka på armen. Ärmarna slutar innan de kommit mer än halvvägs ner för biceps.

Vad dessa män cyklar ifrån kan vi bara drömma om, men att de har lockande mål att nå kan vi vara säkra på. De äldsta och mest härdade är uppe så pass tidigt som klockan fem insnörda och istyrda i sina spandexkostymer när de förstulet trampar på pedalerna, och att de har viljekraft att gå upp så tidigt oavsett veckodag är något jag beundrar dem för.

Efter en timme eller så kommer den andra vågen, ungtupparna. De här storfräsarna tar sig minsann en liten sovmorgon, men de vet att de ändå kan cykla ifatt eftersom deras hojar är snäppet modernare med fler attiraljer. Dessa medelåldersmän jagar/flyr oftast i grupper om tre, där sällskapet blir som en brasklapp att stiga upp från sängen på morgonen. Dessutom kan kontorskvaller utbytas, t.ex. vad som hände på personalfesten eller vem som pajade kopiatorn.

Det känns som att jag vänt på en sten ute i skogen. Tänk att det finns så mycket som vi vet så litet om...


För övrigt kan jag informera er om att om man går barfota på gamla asfaltsvägar i mer än 30 minuter så får man blåsor under fötterna. Dessa gör ont.

ett litet ode till mina gröna skor

jag minns det nästan som igår när jag och min mamma traskade Gamla Brogatan ner och letade efter ett par skor. Ja, jag var en av de många, många små grabbar som tog med morsan dit. Ska det vara coola märken som kostar mer än vad veckopengen räcker till får man gott svälja den lilla stolthet man hade och ta med sig moderskapet. Jag tror det var det första och sista besöket för mig där, men kvar som ett minne har jag mina gröna skor.

Mina skor är sådana som gemene man skulle klassifiera som 'skejtskor'. Dom är gröna av en aningens mörk, skogig nyans och insidan är varmt gul. På plösen som är så pass tjock att den förmodligen kan stoppa kulor är en gul dödskalle broderad. Riktigt badass.

Fan vad mina skor är snygga.

Likt så mycket annat man uttrycker sin förfinade uppskattning för så har mina skor blivit bättre med åldern, åldrats med värdighet. Dom har samlat på sig sina små skråmor och skavanker som tjänar som minnen, t.ex. den där vita fläcken på vänster häl som kom till när jag och svågern var och målade på hans landställe. Jag kan inte annat än att bli lite imponerad över vart jag gått med dessa skor, bl.a. Italien, England, Mauritius, Danmark, Tyskland, och Australien. Tänk så många olika underlag och sorters skit mina skor traskat i.

Sulorna är lösa, hälarna är sönderslitna. Snörena är noppiga och skulle man göra ett försök att faktiskt knyta skorna skulle dem förmodligen dö. Mönstringen på undersidan är blankslipad och har på flera håll spruckit, jag är just i färd med att laga med silvertejp.

Men tro det eller ej, än luktar dem helt okej och sitter bekvämare än någonsin. Jag älskar mina skor, och när dem slutgiltligen dör ska jag begrava dem i min trädgård.

startgropar eller bara en bombkrater?

yes yes, hemkommen från staten South Australia och har just fått alla brådskande affärer här avklarade (pussat flickan, stökat till i rummet igen, men dock inte hittat någon kudde att sova med. Ihoprullad handduk är inget bra substitut kan jag ju säga)

Så jag vaknade med en snäppet mer skev nacke, och illamående var jag till på köpet. Det första jag gjorde igår när jag kom hem var att skriva ner en lista över mina diverse to-do's och det första jag gjorde idag när jag vaknade var att fundera på hur många jag skulle få avklarade. Tyvärr vart jag helt överväldigad av den digra listan (så går det när man försöker vara strukturerad, då ser man ju bara hur mycket skit man faktiskt har att göra) så jag gjorde ingenting i några timmar. Efter två samtal till immigrationsmyndigheten bestämde jag mig att denna onsdag skulle bli en skrivandets dag.

På skrivaragendan står julbrev hem, blogg, och ett gammalt hederlig e-mail hem. Bråttom som fan är det med julbrevet eftersom det tar 10 dagar för det att komma fram. Jag har redan lite kasst samvete över att det kommer komma fram den 22:a. Dessutom känns det rätt brått med att skriva om Adelaide eftersom minnen tynar bort snabbare än man tror. Det vanliga mailet hem till päronen har jag ingen annan tidspress på mer än att vi inte hörts av på länge, så det är liksom jag själv som piskar mig framåt där.

Nä nu är det dags att ta tag i det här. Skriva om Adelaide tänker jag göra först eftersom det förmodligen kommer bli som en övning och uppvärmning inför mitt julklappsbrev, och jag tänker till och med vara så snitsig att jag skriver om det i ett annat inlägg - ibland är det ju ingen hejd på mig, jag vet...

vingklippt skrift

halli hallo. Nu sitter jag och skriver po Faster Chrissies dator har i Adelaide. Forst av allt vill jag bara skryta lite med min utsikt, jag kan namligen sa fort som kreativiteten sinar flytta blicken 30 centimeter ovan skarmen och skada ut over havet for att invanta nasta ide. Ja sa sa coolt bor jag - skryt skryt skryt,

Jag tanker i alla fall inte bli langvarig (man far ju for fan bubblor i skallen av att skriva med ett sant har tangentbord). Dessutom ar jag hungrig som en annorektisk varg, och att det luktar skaldjurslasagne i hela huset gor inte saken baetter. Prognosen ar att den blir klar om 20-30 minuter.

Det var ocksa vad den var for 30 minuter sen.

Visste du att ett engelskt tangentbord har en speciell knapp for semikolon, men man maste halla inne shift for att fo ett vanligt kolon? Jag som trodde det bara var jag i hela varlden (och typ tvo poeter) som anvande semikolon.

Om tva veckor ar det julafton. For er. Jag far vanta en dag till. Undrar vad jag kommer gora den 24:e? Typ pilla mig i naveln och onska att jag i alla fall var hemma i mitt kok och att det var den 23:e, titta po julteve och stoka lite.

Jag skulle ju i och for sig kunna vara lite produktiv i stallet och forsoka klura ut hur jag ska losa detta problem: jag har lovat bort mig till 'A hidden valley in the Queensland hinterlands' klockan 12 den 26:e. Jag har for tillfallet valdigt lite aning om hur jag ska ta mig dit, mer an att jag behover go upp tidigt tidigt den morgonen...

Dagen efter juldagen reser jag bort for ett tag. 26:e till 2:a Januari ar det Woodford, darefter en natt i Brisbane (eller nat, typ) innan jag flyger till Christchurch, Nya Zealand. Dar kan jag med lite tur stanna till den 20:e/21:a for att flyga hem till Big Day Out den 22:a och se mr. De La Rocha slappa los po scen, och kanske till och med hinna med Carl Cox i nat talt.

Det kan alltso potentiellt bli 4 veckor ute po luffen, och det ar val formodligen det anda jag kommer skriva om fram tills dess. Det och hur skevt det ar att fira jul i stekande varme och langta efter att aka snoplanka.

For ovrigt sag jag nyss en helt grym aussiekomiker, Carl Barron:
http://youtube.com/watch?v=4D6Ccd0z6HQ&feature=related
- det har klippet ar helt random och jag har inte ens tittat po det, men jag kunde inte hitta det jag letade efter. I det klippet sitter han och spelar piano medan han berattar om nar han gick till en psykolog.
'How do you find your dad?'
- 'Well, I'd go DAAAD'
'What would you say if he was here today?'
- 'The bloody hell are you doing here?'
'What are you searching for in life?'
- 'A one-ended stick'

jaja, imorgon flyger jag tillbaka hem till fjallet, och hur najs Adelaide an varit (don't worry, jag kommer nog skriva nat langt om det aventyret) so ska det ando bli skont att komma hem och ladda om i tva veckor innan det bar av igen.

Kopa julklappar behover jag ockso gora...
/H

on the road again

klockan är nu 3.45 lokal tid, och om en kvart bär det iväg. Kosan är styrd mot Adelaide och omnejd där jag som en osedvanligt lyckosam påge som ska få se en massa aborigingrejs som 'vanliga' turister inte får se. Jag kommer bo 4 dagar i ett hus på stranden och sedan 4 dagar lite varstans ute i bushen, och jag misstänker att jag kommer ha käkat minst en sån där fet, grillad larv innan jag kommer hem den 11:e December.

Väl hemma igen har jag två veckor på mig innan nästa äventyr startar, men jag tänker inte gå in på detalj hur det nu. Planen är i alla fall i grova slängar att den 26:e åker jag ner och jobbar som volontär på Woodfordfestivalen (kultur och 65000 hippies) innan jag studsar vidare till Nya Zealand den tredje Januari. Där stannar jag hur länge jag känner för, men hoppas att jag kan få två grymma veckor.

Nåväl, ni får hålla till godo utan mig i en vecka. Nu måste jag packa klart necessären.

laters,
/H

idag börjar julkalendern...

oh jeesh... Jag gick upp i morse som vilken annan dag som helst. Numer är rutinen att uppstigning sker klockan 10.30 plus/minus 10 minuter, min biologiska klocka har tagit sikte på nåt jag inte vet vad det är, men pricksäker är den i alla fall. Jag insåg att jag var ensam i huset, och som jag älskar den känslan en lördagmorgon. Jag masade mig ner till köket och frågade våra två kylskåp vad de hade mig att erbjuda, och här utspelade sig en annan mekanism i min 'morgonrutin' som en schemalagd besvikelse. Fast beslutsam att äta gott till frukost (faktum var att jag skrev ner lite joks i mitt block och vips så var klockan 11.30), så bättrade jag på planen till att äta en sjysst lunch.

Förmodligen var det något i mitt undermedvetna som längtade hem, för efter några minuter i köket stod jag där med en tallrik rykande lammomelett med en skiva mörkt bröd på sidan. Det kändes liksom bara väldigt svenskt, lite lagom gammelbondigt sådär. 'Morgonen' fortsatte med lunch och laptop på matbordet. Laptopen, min lilla älskling, försåg mig inte bara med fräscha mail att läsa igenom och DN på nätet, utan också lite musik. Trentemöllers - Take Me Into Your Skin fick förgylla morgonen.

Att allt var så idylliskt, och jag så ovetande, skulle snabbt ändras. Något jag läste på DN:s nätupplaga fick mig att höra en sån där skön baston med pitchdrop (beeoooww) och genast kikade jag på den lilla klockan i nedre högra hörnet på skärmen. Den visade ingen nåd, det var December 1, och satan i gatan vad det skulle sitta fint med adventsfika i köket på hemmaplan nu.

Jahapp, så vad kan jag nu göra? Förmodligen koka en kopp kaffe och lyssna på Bob Hunds 'Helgen v. 48', och drömma mig till sådana dära mörka kvällar där gatubelysningen reflekteras oranget från den blöta asfalten...

För snart har helgen vecka 48 tagit slut...

Nåväl, jag har i alla fall en skön historia att skriva ner till tröst. Förhoppningsvis kommer den upp här på bloggen om nån timme.

Minns att jag berättat om Harry Potterskolan jag går på, att den är sidär 130 år gammal och är byggd i tegel med tinnar och torn och att och en och en annan häxa jobbar där. Eller egentligen ska jag skriva att jag gått eftersom jag numer är fri fri fri från skoltvånget, idag är första dagen av mitt sommarlov. Men de sista dagarna har ändå varit ruggigt slappa och vi har bara tittat på film på lektionerna, så sommarlovet har inte kommit i ett slag utan mer gradvis sköljt över mig.

På den här skolan finns en slags polis (eller ordningsman) anställd vars ända syfte är att klaga på elevernas klädsel och utdela straff. Ibland kan han hjälpa till praktiskt med annat, men varje rast spatserar han omkring med sina örnögon. Man skulle ju kunna tro att en sådan här auktoritet är ett praktarsle när man bara hör om det, men att kalla honom det vore att ljuga grovt. Han är en riktigt trevlig prick enkelt sagt, och man kan alltid stå och snacka lite skit med honom.

Eftersom han i i hans ungdom också gick i Toowoomba Grammar School så han har utmärkta kunskaper i vad som finns var och hur man på bästa och mest effektiva sätt kan busa utan att bli upptäckt, så om lyckas man vara snäll och artig nog fast ändå ha anstiftan till ett sånt där buspojksleende i munjipan kan det hända att han faktiskt berättar ett och annat.

Under skolan i fråga finns det faktiskt ett mindre nätverk av tunnlar som började sin existens som någon slags övningskyttegrav som blev övergrävd, och 30 år senare adderade man ett ett skyddsrum och på det spåret är det. Sen byggde man en skola ovanpå det hela.

Igår, sista dagen, visste vi vad som behövde göras.

Jag måste bekänna att jag gjorde något lite dumt här, men utan det skulle planen aldrig kunnat genomföras. Grejen var att jag i egenskap av smidig, lite dum och att vara från Sverige gjorde ett smärre inbrott i den låsta aulan. Jag klättrade in genom ett fönster och låste upp inifrån. Allt gick smooth som fan, och nu funderar jag på att bli en sån där modern Robin Hood efter min lyckade inbrottspremiär. (En gång gjorde jag inbrott i mitt egna låsta hus, men det räknas inte)

Aulan är ett stort oktagonalt rum med en scen längs med en vägg. Salen är fylld av rader med stolar där vi elever snällt sitter och lyssnar alternativt ställer oss upp på kommando när diverse viktiga människor pratar. Hallen kan också användas till att skriva prov i, när så är fallet dras en massa enpersonsbord ut från deras förvaring under scenen och ställs upp.

Nu råkade vi veta att längst in under sagda scen, bakom alla bord, finns det en magisk liten lucka - eller pja, i våra sinnen omgavs den i alla fall av ett magiskt skimmer. När man ålat sig in i mörkret som luckan omger sig i fick man lirka upp den lilla trädörren och klättra igenom en öppning på cirka 50x50 cm. Du vet såna där lokaler där innertaket är vita plattor som vilar mot en liten plastlist? Man kom ut på ovansidan av ett åldrigt sådant tak, och fick klättra runt på balkar för att inte trampa genom golvet som var damtoalettens tak. Man hade ungefär 140 centimeter takhöjd på sig att klättra runt.

I andra änden av detta rum vars golv var ett tak och vars tak var ett golv fanns ytterligare en öppning i väggen som mest realistiskt beskrivs som ett hål, även det var cirka 50x50 cm. Det här hålet var som utslitet ur väggen och bildade ett utrymme på 50x50x50 centimeter som man behövde använda för att manövrera kroppen till rätt ställning innan man släppte taget och hoppade ner till ett jordgolv 2 meter ner.

Nere på jordgolvet lyste vi med våra mobiler och såg tegelväggar fulla av signaturer daterade ca. 1978-82 med den senaste från 2000. Vi hittade även en typiskt Australiensisk flaska Bundaberg Rum, urdrucken så klart. Enligt vår informatörs redogörelse hade två stackars 13-åringar varit försvunna här nere i tre dagar nån gång i det glada 80-talet, men det avskräckte oss inte nämnvärt. Efter lite utforskande satte vi oss nöjda i ett litet rum och sysselsatte oss med lite grottfilosoferande, därefter det sedvanliga 'Heh, imagine if some beardy old dude would sit chained to the wall over there' vilket urartade till 'imagine if some beardy old dude would come in screaming here and say that we are introding on his holy domains'. Vi försökte skrämma upp oss så mycket som möjligt för att komma i stämning, men ärligt talat funkade det inte riktigt.

Vägen tillbaka var i stort sett odramatisk, fast lite adrenalinpump hade man ändå eftersom vår plan hängde på att vår fjärde man skulle öppna luckan under scenen för oss. Dessutom behövde vi smyga ut ur den låsta aulan. Men som man kunde vänta sig gick allt felfritt, och vips stod vi där i det nu lite extra skarpa solskenet och firade vår seger över skolans hemligheter.

Hemliga tunnlar är helt enkelt bara sjukt häftiga. Det är naturlag.

Förresten sa skolpolisen något väldigt fint till värdbrorsan min på avslutningskvällen: 'It's Mike now', vilket innebär att vi kan kalla honom vid förnamn istället för mr. McKenna som vi tidigare gjort. Fin gest det tycker jag.

/H

skratta om du vill...

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2708&a=719149

visst, vi unga och glada både kan och brukar skrocka gott åt sånt här. Vadå, vi kommer ju inte drabbas? Vi kommer ju bara få en sjysstare sommar och alla som är gamla och gnälliga kommer trilla av pinn'. Som vi har lärt oss att göra för att inte totalt tappa tron när man läser nyheterna har vi alla skapat oss våra försvarsmekanismer, den mest rudimentära är att tänka att det som hänt inte kommer påverka en själv. Och visst, varför inte deflektera ännu en av verklighetens käftsmällar?

Jag kan berätta för er att det fan inte är roligt när det är varmt som på Venus. Och man sitter inte i skuggan och dricker is-thé med kondensdroppar på glaset, man ligger istället och lyssnar på ljuden som uppkommer när svettig hud gnids mot lädersoffa - och det låter då inte vackert. Man svettas som en gris och vill bara att dagen ska flyta förbi.

Och som artikeln påskiner: vissa är sämre på att hantera värmen. Jag fungerar helt enkelt inte i kvalmig hetta, och jag tror att detta gäller för de flesta av oss nordbor. Man blir trött (mer trött än av den värsta Novembersjuka du kan drömma upp), man får okristligt ont i huvudet och man förlorar orken totalt.

Visst, hur mycket växthuseffekten nu än kommer drabba oss kommer vi förmodligen inte nå upp till de här nivåerna av olidlig temperatur som den här kontinenten kan skryta om, men att ligga och brottas med döden när man lider där, svettig i skinnsoffan, skulle nog vara ett av de värsta sätten att dö på jag kan tänka mig. Jag skojar inte. Jag kan inte annat än tycka oerhört synd om alla de extra stackars äldre som kommer stryka med när temperaturen stiger.

Tycka synd om dom när jag sitter på någon uteservering en tropisk kväll i Stockholm och låtsas att jag är någonstans runt medelhavet...

The times, they are a'changing...

hypotetisk trivia

Jag blev lite inspirerad av förrgårddagens musiktrivia, och idag fann jag detta (fortfarande på temat Skåne):

I en dikt skriven av Bob Hansson finns raderna

om du vågar vara rädd
faller jag på knä
om du ber mig

Och i en helt grym låt skriven av ett helt grymt band finns raderna

Vågar du va' rädd står jag på knä
Om du ber mig

Vad bandet heter?
- Bob Hund!

Är det en tillfällighet? Kan mycket väl vara så, men kanske det finns någon liten koppling till varför bandet just heter Bob Hund...

Jag känner att jag gott skulle kunna ha ett eget 5-minutersinslag på musikjournalen där jag snackar om sånt här...

'jag är jävligt glad att livet är orättvist'

Jag och en vän pratade häromveckan om en av de grymmare tiderna om året; då folk tar studenten. Hur härligt är det inte när atmosfären luktar björkris och avslagen öl? Folk skriker och har på sig vita hattar, solen har kommit för att stanna och snart är det sommarlov. Det är liksom bara en massa glädje i luften, och som att ett det riktiga nya året börjar nu.

Jag hann med att uppleva det i Sverige det här året, och jag har också haft turen att pricka in det här i Australien eftersom man tar motsvarigheten till studenten i början av November. Lucky me, kommer ha tre somrar i rad med detta. Hur som helst är det en väldigt snarlik grej här - folk känner sig befriade och sommaren är nära. Det har varit helt grymt för mig eftersom jag i egenskap av outtalad hedersmedlem av year 12 också varit garanterad en plats på alla sorters tillställningar som ursäktas med att man slutar skolan.

Okej, det var lite sketet när jag hittade en träflisa som stack ut ur armen morgonen efter ett 'uniform ripping party', vi kan sammanfatta det med att Hampus: 0 och Australian Bush: 1. Roligt var att jag bröt av träbiten när jag försökte dra ut den, så majoriteten sitter fortfarande kvar i min arm. När jag kommer tillbaka hem kan jag visa den som en liten trofé. Hoppas bara inte det knasar sig i tullen.

Och mamma och pappa som frågade om jag piercat mig igår...

Hur som helst, uniform ripping party var det; ett sådant kalas är till stor det vad det låter som - ett kalas där man kommer iklädd skoluniform och går hem iklädd sönderslitna trasor. Det är ett rätt talande uttryck för frihet från sin långt gångna skoltrötthet att slita sönder sin (och andras) uniform. Jag har till och med skickat med min bröstficka i ett brev hem, än en liten trofé.
Men hur som helst, kul har det varit, men det var rätt bra surt när alla drog vidare till Schoolies och jag satt kvar på trappen ensam och övergiven. Schoolies är en vecka då i stort sett alla (oavsett av social status) som tagit studenten åker till samma ställe på kusten, strax söder om Brisbane, och för att uttrycka det milt; festar i en vecka.

Jag hade mina skäl som höll mig hemma: sista veckan med prov i skolan, strängt strängt strängt förbjuden av utbytesorganisationen att gå, en tajt budget och en ovilja att äventyra min välfärd eftersom det faktiskt är snälla människor som tagit på sig ansvaret för den. Dessutom måste man ha ett intyg att man faktiskt avslutat year 12 för att få vara där. Har man inte det går man på Toolies eller Foolies. Så ja, jag hade mer än ett bra skäl att inte gå, men satan så tråkigt det har varit att sitta hemma i en vecka. Dessutom så försvann solen i samma ögonblick som bilarna försvann ur syne, det var som att allt blev grått och man kunde nästan höra 'Ain't no sunshine when she's gone' spelas svagt i fjärran.

Jag har ugglat hemma. I soffan. Och lyssnat på regnet. I en vecka. Och ungefär nu när jag kommit över att jag inte var där nere kommer alla hem och delar högljutt med sig av sina historier, det är inte så lite frustrerande. Det är inte ens som att alla dina kompisar åkte på festival utan dig, det är som att dom åkte på två i rad!

För övrigt är undertecknad sjuk. Att alla hemvändande party animals är sjuka kan man ju förvänta sig, festivaleffekt liksom, men att jag ska vara sjuk är fan så orättvist. Har jag inte festat som dom vill jag i alla fall vara pigg och käck som Gunde Svahn när dom ligger och ojar sig över sina våndor. Men näää, lika för alla - klart du ska vara sjuk med. Och som grädde på moset har jag ju givetvis blivit sjuk på ett sätt jag aldrig varit förut; jag nyser nämligen med hög frekvens. Det har liksom givit min huvudvärk en helt ny nyans av elände...

Jag kan inte dra mig till minnes vilken cigarrökande legend det var som sa att han var väldigt medveten om att livet är orättvist, och att han var jävligt glad över det, men det känns upplyftande att tänka på när man när man sitter med mjukisar och laptop i soffan och klagar på förkylning och uteblivet förlustande.

laters,
/H

Till Jonis;

Hej Jonis, jag kikade på Familjen - grömmt! Lustigt hur så mycket bra musik kommer från Skåne...

Jag kikade på deras andra video 'Hög Luft' och kände igen animatörens stil, det är ju Ljudbilden!
Checka hans video till Minilogue's Hitchhiker's Choice -
http://www.youtube.com/watch?v=u46eaeAfeqw
Hans myspace är myspace.com/ljudbilden

Kan man ana kopplingar mellan Familjen och Sci-Fi Skåne?

p.s. Orglar per presidente!

fisk

jag tycker den här serien beskriver rätt träffsäkert hur det är att stöta på kärleken när man är ute på äventyr med spikad hemresa. Men så länge man kan se humorn i det hela så är det väl inte så farligt. Eller närmare verkligheten; så länge hemresedatumet är mer än 6 månader bort är det inte så farligt. När katastrofen plötsligt står och knackar en på axeln kanske jag inte direkt tycker att serien är lika rolig längre.

Då kan man ju i alla fall alltid trösta sig med de andra 600 stripparna som finns på http://www.whiteninjacomics.com/.
White Ninja per presidente!

Huh ja - som jag så ofta sagt om sistens så har jag rätt mycket att fixa och trixa med angående la grande plan när det gäller ansökningar och byråkrati i största allmännhet. Nej, oroa dig inte, jag tänker köra igång med det gamla vanliga gnället om byråkrati som förminskar människan och hela den skiten. Och heller tänker jag inte ta hela rikets antimaskots Gunwald Larssons trademarkord i munnen: slipsfitta. Nu för tiden tror alla att ens kritik mot etablissemanget blir berättigad så fort man droppar slipsfitta.

Nej, jag har inget emot alla blanketter och allt vad man kan tänkas behöva göra. Jag tycker det är skönt att kunna följa väl utstakade riktlinjer och därigenom undvika att fucka upp för egen maskin. Jag är inte mer självgod än att jag vet att om jag skulle försöka ro det här projektet i land själv så skulle det inte funka.

Ett problem jag dock ror emot, och det är bara jag själv som valt kurs, är att jag valt att tjuvstarta min inspektion av Australien. Lite hastigt och lustigt blev jag bjuden ner till kusten i vänners lag, och dagarna efter jag kommit hem från det bär det vidare till Adelaide (där jag och brorsan ska bo hos en enligt utsago galen faster - great fun) Från allt detta kommer jag hem runt den 11:e December, och efter det har jag exakt 24 dagar på mig att få ordning på allt vad jag kan tänkas behöva innan jag åker till Nya Zealand.

Men jag menar om du skulle bli bjuden till ställen med namn som 'The Gold Cost' eller 'Surfer's Paradise' då är det väl inte direkt så att man kan tacka nej, eller?

bakvänt = huvudvärk

satt just och läste min egna blogg i mer än 30 sekunder, och jag fick ont i ögonen. Ljus text mot mörk bakgrund ser ju tjusigt ut, men det är kanske inte så läsvänligt. Ska se om jag orkar skona mina läsares ögon och mentala hälsa genom att byta färgtema...

total-stenålder.nu

Hur många gånger har man inte blivit bombad med urmänniskopropagandan?

"Back in the day vettu, då käkade vi bara nötter och småsten och sov inte längre än till soluppgången. Då var vi i vårt ess, då var vi som friskast"

Vi har ännu inte hunnit justera oss till vår moderna livsstil och hej och hå; och visst, det kan jag inte argumentera mot, men om det är något jag kan argumentera för så är det att återgången till stenåldern är rätt charmig.

Ja, jag må bo i en stad som heter Toowoomba, men tro det eller ej - trots namnet är det inte såvärst mycket stenålder här. Men jag menar, finns det någon bättre känsla än att vakna upp till solsken en sommarmorgon? Det är tidigt, men det är då du vaknar ändå. Det måste vara någon slags belöningsmekanism i skallen vår som belönar varje steg bakåt. Att följa naturens urverk istället för mobilens är faktiskt rätt så uppfyllande.

En vana jag tagit upp den senaste veckan är att vänta tills skymningen innan jag beger mig ut för att springa. Det kan ha att göra med att om jag inte skulle göra det skulle jag se ut som ett pommes frittes när jag kom hem, ett pommes frittes med hudcancer. Så därför sparar jag lite tid runt klockan sex och inväntar syrsesången. Man måste vara uppmärksam dock, och inte för lat, för det är ingen gatubelysning där jag springer, och missar man skymningen är man körd.

Speciellt eftersom man faktiskt löper större risk att bli ormbiten på asfalterad väg än ute i bushen på kvällen, eftersom Mördar-Snoddas gillar att avrunda sin dag med att ligga på den fortfarande varma svarta vägen och steka lite. Inte för att jag sett någon orm än, dagsljus eller ej, men jag tänker fanimig heller inte sluta mina dagar med att bli biten av en orm jag inte såg.

Är inte detta oh så lustigt, allt medan jag skriver märker jag hur det blir mörkare och mörkare utanför fönstret. Än en chans försutten, lika bra att skriva vidare då.

En annan stenåldersgrej jag gör är att jag käkar mycket nötter. Nötter är gott och billigt här nere.

Förresten, berättade jag om charmen i att köpa en envägsbiljett nånstans? Få gånger har jag känt mig så ball som när jag köpte en enkelbiljett till Nya Zealand. 3:e Januari gott folk, då lämnar jag den här kontinenten på obestämd tid.

Dock skulle jag hemskt gärna vara tillbaka här till den 22:a eftersom jag har biljetter till Big Day Out då, där tro det eller ej Rage Against the Machine ska spela. Dä ska'la bli grömt...

Men tro alls inte att jag kommer göra skitballa grejer i Nya Zealand, jag är på en tajt, tajt budget. Tighter than a duck's arse som en bekant så finurligt uttryckte det. Jag kommer i princip bara sitta och uggla och läsa böcker, kanske unna mig en kopp kaffe på kafé per dag. Inte direkt hajka runt där dom spelade in Sagan om Ringen eller hoppa bungeejump eller nåt.

För er som inte läser Rocky rekommenderar jag Kellermans självbiografiska artikel i senaste numret. Sällan har jag läst något så sorgligt som när han berättade om sina otaliga fotografier från sina resor. Han har aldrig brytt sig om att titta på dom eftersom att det inte finns någon människa på dom. Han reste ensam och det kommer jag också göra.

Men vadå, jag snor med mig det kollektiva munspelet som ligger och skräpar och sen är det bara att tuta och köra. Hur kan man vara olycklig när man har ett gammalt ostämt munspel liksom? Och vem kommer inte vilja vara ens vän?

/H

läsarantalet dalar! Jag känner mig om en kapten på ett sjunkade skepp. Fast skulle jag ha nåt alternativ skulle jag inte gå till djupen med min skuta som en riktig kapten förväntas göra utan gripa efter nästa lian och svinga mig vidare. Tyvärr har jag ingen fallback, så då får vi väl ta och göra vad som krävs för att få liv i den här sidan igen.

En liten uppiffning med färgerna, vad tycks? Fint och dämpat, precis som det ska vara. Och vad säger du om det fräsiga sidhuvudet jag slängde ihop? Jag borde banne mig få diplom i Photoshoping...

Om du kan gissa vilket skivomslag jag har använt där uppe så ska du få ett pris.

lägesrapport

det finns ett intressant fenomen med bloggandet i min värld, och nu kan alla ni som pluggat psykologi A få nåt roligt att bita i; ju mer balla saker partiklar som flyger i mitt gravitationsfält; ju mer jag har att fylla min blogg med, desto mindre skriver jag.

Jag undrar om det kan vara någon slags rädsla för att förvalta chansen? Att hellre se på möjligheterna och använda dom för att bygga luftslott som vida utklassar vad verkligheten skulle kunna bygga. Fast jag tror att jag är en sådan människa som allt som oftast nöjer sig med att stå vid sidan av, nöjd med vetskapen att jag kan. Och eftersom jag kan så behöver jag inte göra. Superadvancerad människa; vår framtid är att bara stå och se på. Se vår civilisation gå under och vara nöjda med att veta att vi kan rädda den.

Ödesmättat to the max blev det när jag bara hade tänkt stolpa upp lite vad jag håller på med... Den trogne läsaren kanske minns att jag tidigare nämnde att jag hade en storslagen plan på G men att jag inte ville basunera ut den eftersom den hängde på en rätt skör tråd. Inte heller nu står det mer mejslat i sten än att jag tänker göra ett tappert försök. Bästa sättet att undvika regn är att planera för det, och bästa sätt att kvadda en plan är att ta dess utgång för given.

Men min plan är i korthet att 'uppgradera' mitt studentvisum till ett slags backpackervisum, 'Working Holiday Visa', som låter mig jobba legalt i upp till 18 månader. Utbytesstudent i all ära, men här är en kontinent att utforska.

Hela ön jag är på är en gigantisk karantänzon, när jag stegade genom tullen vid ankomsten deklarerade jag sanningsenligt att jag klampat runt i fårskit med mina dojor någon vecka tidigare. Inspektören rynkade pannan och det kändes som att jag skulle behöva skiljas från mina älskade gröngula Circa Lopez. Som tur var kom jag genom utan något större hassle, men på den nivån är det. Varje måndag går det en realityserie som heter 'Border Security' där incidenter med tull och sånt visas upp, egentligen säger allt i min kropp åt mig att hata serien men ändå tittar jag på den med behållning. I sista avsnittet blev en stackars kinesisk tant av med sina medhavda äpplen, det var en ytterst intresant kulturkrock med det bästa av två världar.

En gammal kinesisk tant som inte kan engelska och en översminkad medelålders australiensiskt semitant som inte kunde nåt annat än engelska utövade praktiskt sett en dragkamp över tre äpplen. Först efter nån timme blev en tolk tillkallad och allt löste sig. Eller ja, hon sa att kinatanten kunde välja mellan att åka hem med sina äpplen eller tjacka nya på pressbyrån. Tanten svalde sin stolthet i slutet, och jag kan tycka att det är lite hemskt att paradera sin makt över inresande och sin kontroll över gränsen inför tevepublik. Man kan fråga sig hur mycket serien är gjord i något slags vridet propagandasyfte.

Men ungefär på den nivån är det, och att ansöka om ett visum är snäppet krångligare än att ta med sig äpplen. Bara första steget; att man måste vara utanför landet när ansökan görs är ju lite jobbigt. Detta resulterar i att jag nu sitter och letar billigt flyg till Nya Zealand. Men tro inte att jag åker på maffig 5-veckorssemester, jag ser det mer som en businesstrip där jag inte kommer lämna staden jag flyger till för att se naturen eftersom devisen 'smakar det så kostar det' är internationell.

Sen måste jag visa upp ett giltigt papper som visar på att jag varken har ebola eller tuberkolos (en sådan undersökning är giltig i ett år, och min gamla undersökning fyllde ett år igår), man måste kryssa i att man inte planerar massmord och man kan behöva ett papper från polisen som säger att man är ostraffad. Att det kostar pengar att få ett sådant papper från svenska polisen tycker jag är lite skevt, ska jag behöva betala för att visa att jag uppfört mig? Borde det inte snarare vara tvärtom?

Men hur som helst så är det så situationen ser ut, och jag har som sagt bokstavligen talat en miljon grejer att göra. Eller var det en miljard?

nya insikter i i-landet

huh, jag tror jag börjar förstå hur det känns att vara handikappad.

Varje dag i Sverige då jag åkte buss från min lilla ö passerade jag Drottningholm med dess vackra park och byggnader, och varje gång jag blickade mot ett sånt där fint citronbeiget gammalt hus så sved den där jävla handikappliften i mina ögon. En vit plastig mackapär som skriker Tokyo hänger som en parasit från fasaden och gör den vanliga trappan sällskap. Inte snyggt.

Vad är meningen med att konservera ett redan opraktiskt hus från dåtiden om man lägger till en sån där ful plastig lift som används en gång varannan månad? Då är det ju inte gammalt längre, eller?

Men nu är det så här, och det har öppnat mina ögon; jag uppskattar internet till fullo. Jag har för tillfället bokstavligen talat en miljard grejer att undersöka och boka och jag fattar inte hur det skulle funka utan internet. Grejen är bara den att i en värld där utseendet är allt så görs de flesta sidor med skitfiffig grafik och rörliga objekt, och dom vrider ut och in på din webläsare i sin strävan att visa sig störst och bäst och vackrast.

Som bekant sitter jag och surfar med den sketnaste linan på den här sidan Bagdad, och det är ungefär här jag börjar känna mig handikappad. Jag har full förståelse för den där minst sagt ocharmiga handikapphissen nu! Jag sitter som på utsidan och tittar in, ser ramarna till alla fräsiga knappar jag behöver trycka på för att få den här biljetten eller det här formuläret. Att inte kunna komma in i en byggnad kan ju endast vara värre tänker jag, så nu har du mitt fulla stöd, din själlösa lilla Tokyomanick

Ja, om man nu tvunget ska se på skiten ur en positiv synvinkel så får jag ju tid över att göra annat när jag tröttnat på att räkna dom små gröna blupparna i som webläsaren använder för att synliggöra hur pass laddad sidan är. Jag är en baddare på både Spindelharpan och Kungen nu, och när jag tröttnar på underhållningen i att sortera kort kan jag ju alltid skriva blogginlägg eller email.

Ämen faa-aan och sataans juttaperkele också, den senaste timmen har mitt tålamod brottats mot Zuji.com för att boka en flygfarkostsbiljett helt i onödan. Jag visste genast att jag skulle ha prövat att ladda altavista i ett annat fönster innan, istället för att bara naivt trycka på den gryniga himmelsblå knappen 'Save itinerary'. Ohh Jeeses...

Jag är innerligt glad att jag är ensam hemma eftersom min frustration oftast uttrycks i ett slags seriefigursviftande med armarna över huvudet, djuriska frustanden eller helt enkelt små snyftningar som kan få en hundvalp att grina av medlidande. Inget man gärna visar för andra människor.

Hey by the way, undertäcknad är numer formellt sett vuxen.

helvete vad läskigt

wowowoh-wow...
'Som en hippodrom bara runt och runt,
måste ligga ner det snurrar runt och runt'
En gång observerade jag att närhelst jag får en för komplicerad tanke för att skriva ner eller förmedla så skriver jag en textrad från Bob Hund istället.

Grejen är att jag satt och läste om den finske 89:an (89:a! Du och jag!) som fick D-fense att se ut som en rätt resonlig prick. DN.se har publicerat en artikel som jag tyckte var ett stycke gott journalistarbete; någon har gjort en undersökning utan att för den delen vara påträngande, och som resultat kunnat ge omvärlden en bakgrund till det som hänt. Att myspace nämndes som nåt annat Café Bagdad där al-Qaida sitter och planerar illdåd ömsom sörplar kaffe och rekryterar småkids gör mig förstås skitarg. Hade det inte varit myspace hade det varit Lunarstorm eller vad som helst. Varför inte IRC? Då är det rimligaste ju förstås att riva ner hela jävla internet eftersom det ändå bara är galningar och pedofiler som använder det.

Och handikappade som handlar över nätet förstås.

Men i det här fallet kan vi gott rusa över dem, de får ta smällen för the greater good. Offra en för att rädda 10. För vi måste ju hejda det här samhällets avskum från att kunna utbyta sina idéer, eller hur?

Ja, så här kan man väl lätt tänka. Men det som skrämmer mig är hur snarlikt ett resonemang från Pekka-Eric Auvinen skulle låta. Så här lätt kan vi blindas av fartvinden, och vips har vi blivit det vi hatar. Jag kan känna igen mig i killens frustration över att världen är styrd av idioter, och det skrämmer mig. Vad är det i honom som skiljer sig från det i mig?

Kommer du ihåg när jag skrev om Hasting's Point? Jag skrev om Teddy och sa att han var ett ruskigt intressant exemplar av en människa. När jag läste DN:s artikel återkom den finske tänkaren Pentti Linkola, som hade än den ena idén om mänsklighetens fortlevnad genom dess minskning än den andra, och hur denne man inspirerat Auvinen. Visst, det finns så många resonemang som kan berättiga vilka hemskheter som helst. Med logiken som spärr finns inga gränser.

Teddy, som jag tyckte var så intressant (jag var inte nödvändigtvis inspirerad) är på två och ett halvt övergripande sätt väldigt, väldigt lik Linkola:
1. De båda är stora vänner av naturen. Linkola har skrivit Finlands mest lästa fågelbok: Teddy driver ett utbildningscenter för barn och unga om naturens värde.
2. Båda två har uttryckt att för att människligheten ska blomstra måste en hel del av den dö. Föredragsvis den svagare delen. Notera att jag skriver mänskligheten, Homo Sapiens Sapiens, inte 'människan', individen) Jag kan dock inte dra mig till minnes att Teddy gjorde skillnad på vem som skulle dö eller inte.
2½. Båda är gamla och gråhåriga.

Jahapp, så hade mor min bara tappat mig på skallen i mina späda år, eller vilken kombination av olyckligheter det nu är som resulterar i tragedier som denna, så hade det kunnat vara jag som var ett mördande fascistmonster.

Som en metahändelse har jag idag gått runt och nynnat på 'The Sinner in Me' (av Depeche Mode, mixad av Loco Dice) Och om jag inte har helt fel tror jag att nånstans så är poängen nånstans i texten att vi alla har samma demoner inom oss.

Och var det inte Jesus som sa att visst ska kvinnan stenas för sina synder, ni som är utan skuld kan ju ta och slänga en sten om ni känner för det.

Håhå jaja, två långa inlägg om samma händelse. Jag som aldrig ens skriver en gång om en medial händelse. Här är länken till DN:s artikel på nätet:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=714271
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=714309

här är mitt inlägg om Hasting's Point:
http://hampus-holmqvist.blogspot.com/2007/08/hastings-point.html

Hah, jag kan inte helt ärligt säga att jag inte är orolig över att jag skrivit Al-Qaida och Bagdad i samma mening på min blogg; med tanke på all sorts övervakning som finns. Gå förbi utanför en ambassad och bli fotad liksom... Dessutom vet jag hur google klipper ihop 'relevanta' sökresultat;
http://hampus-holmqvist.blogspot.com/2007/09/spo-slr-till-igen.html

god natt, gott folk
/H

hela världens ovän

jaha, så har man överlevt än en dag i verkligheten. Att just den här varit speciell nog för att jag ska skriva om den är för att jag känner mig lite extra fri, som när man tycker att en torsdagseftermiddag känns som en fredagseftermiddag. Nu händer det sig faktiskt så att är en torsdagseftermiddag också, men den riktiga orsaken till min frihetskänsla är att jag nu är klar med alla inlämningar för skolan.

Att fyra prov kvarstår nästa vecka är ju förstås lite ruttet, men vadå? Det är ju bara matte B, C, Modern History och engelska det handlar om, en baggis för käcka svenskar som oss. Hemligheten ligger i att inte oroa sig så värst mycket, och att fokusera på halvdagar av ledighet.

På området om skandinavisk identitet så inledde min historielärare sin lektion med att säga att 'nu är allt din svenska oskuld som bortblåst, mate'.

Jag kontrade med att hävda att 'the second bell havn't gone yet' vilket innebär att jag visst kommit till lektionen i tid.

Sen fattade jag att han syftade på hela världens ovän i Jokela, och att nu har det hänt även i våra trakter. Jag finner dock tröst i att jag slipper allt skitsnack om skadliga tevespel och onda 'dödsrockband' och allt vad det kan vara som ledde till tragedin som kommer tuggas och smakas på in absurdum i media. Ett jävla dödsrockband liksom, låter som ett bälte som användes i svenska militäruniformer under senare 1700-tal.
Visst kan det ju inte bara vara så att snubben var kajko i skallen, nej?

Alla är vi ju lika bra, och det är dåliga influenser som slet ner honom i avgrunden.

Jaha, så varför drog du inte upp honom? En klasskamrat sa att han hade umgåtts med stackaren förut, men slutade för att 'han blev konstig'. Man kan ju undra vart felet ligger.

Läste för övrigt en bok idag om råttan Riley. Riley var rosa och glad varje dag, allt han ville ha var en smarrig snigel på fredag och en vass pinne att klia ryggen med. På nästföljande uppslag var människan avbildad med alla hennes behov, en bild på en bäbis som glufsar i sig en hamburgare, en bil utrustad med allt och så vidare. Efter ett löjligt antal sidor av detta stod sensmoralen till och med skriven som om man inte redan fattat; 'varför är vi inte bara nöjda som Riley?'

Grejen är att vi skulle vara helt glada om inte livsstilsbesserwissrar konstant gav oss dåligt samvete för att vi faktiskt gillar det vi har. Jag menar, visst är det fint att nöja sig med en vass pinne att klia ryggen med, men är det inte en större spottloska i nyllet på den fattige att till råga på allt ha dåligt samvete över ens ägodelar? Make your mind up, du kanske inte nödvändigtvis behöver jaga efter mer, men så länge du kan berättiga dina prylar så behöver du ju inte ha dåligt samvete för dom.

iPod-generationen; min mp3 är ärligt talat en av mina absolut käraste ägodelar. Inte fan ska nån jävel ge mig dåligt samvete över att jag älskar att kunna ta på mig mina månlandarlurar, lägga mig i sängen och lyssna på Radiohead, eller sätta på mig dom på bussen till Brisbane och lyssna på 2 timmar techno, eller vad som helst som har med musik att göra.

Jag hade tänkt känga till Riley's flumlogik ordentligt, men jag avstår, för jag gillar flummerier skarpt. Så länge dom inte inkräktar på mitt. Jag ska till och med göra ett flumpåstående själv; låt var och en vara lycklig på sitt sätt. Vill jag vältra mig i små plastprylar med microchips konstruerade i Taiwan så är det banne mig min mänskliga rätt. Om emo't vill göra små scarificationrispor i underarmarna och sitta och hänga i nån trappa runt plattan så kan du väl låta ungen göra det om det gör han glad. Vill du flytta ut till en koja i skogen och sluta äta riktig mat för att visa solidaritet till alla tjetjener, afrikaner och allt vad det kan vara så fine by me.

Total frihet, idylliskt. Men man har ju ändå ett ansvar mot sin nästa. Mitt ansvar är att sparka snett nedåt mot emon så att dom växer upp nån dag, och man kan väl tycka att man har något slags ansvar att om man känner en människa som är dragen till extrema åsikter som 'är konstig' och är medlem i en jävla vapenklubb, så är det minsta man kan göra att fråga hur han mår? Inte bara säga hej i korridoren och skynda vidare, våga försöka inleda ett mindre ordutbyte.

Du behöver ju inte direkt säga 'hej, jag lägger märke till att du beter dig konstigt, du har väl inga skolmassakerplaner på G, va?'. Det kan vara nåt om att skolmaten smakade skit idag, igen, eller att läraren betedde sig dumt, som vanligt, eller så kanske det kan vara nåt om att sommaren verkar bli extra fin i år, igen, eller att snart tar vi studenten, sweet.

Nu för tiden tror alla att det finns tillräckligt med människor i världen så att man inte längre behöver prata med dom man inte bryr sig om, och det är synd. Ibland får man helt enkelt uthärda en konversation som kan vara hur jobbig eller pinsam som helst bara för att vara lite snäll.

Riley har inte ett skit med saken att göra, hemligheten ligger i att vara lite snäll ibland helt enkelt.

Jaja, det var dagens lilla preacheri. Allt är vädrat nu och vi kan lägga det här bakom oss. Och plocka upp det igen vid nästa katastrof.

Mortimer, my mate

läser en bok om döden på engelska, och gjorde iakttagelsen att det engelskan kallar death i svenskan kallas döden; singular, bestämd form. Undrar vad det kan bero på, och hur det formar oss?

Tänk på Nittonhundraåttiofyra, och hur sanningsministeriet böjer språket för att kontrollera sina undersåtars hjärnor. Genom att manipulera vilka verktyg som används styr de vad som kan byggas.

Nu kanske det inte nödvändigtvis måste vara någon konspiration bakom ordet 'döden', men inte desto mindre torde det väl färga hur vi tänker på saken?

toss the dice, mate

Du vet när man står där vid toppen av pisten, blickar ner, tar ett djupt andetag; trotsar sin logik och kastar sig ut. Lika mycket som det är åkningen som tjuser så är det vetskapen att man lät sig göra något irationellt.

Precis detta har jag just gjort, jag satt och klippte med ögonen i soffan. På väg mot paulunen. Istället kokade jag en kopp thé mest bara för att se vad som skulle hända.

Jag skrev ett blogginlägg.

Framtids-Hampus får fanimig klara sig själv...

glory day

shit, vi har missat mitt hundrade inlägg. No worries, vi tar igen vid 250-jubiléumet.

Idag var omständigheterna perfekta för ett grymt blogginlägg, men så här i skrivande stund går det bara inte. I sense a disturbance in the force.

Coming from the tv...

Det är såna där räserplan på teve! Red Bull har joxat ihop en tävling i Perth, och det sänds med kommentatorer och hela paketet. En perfekt lördageftermiddag att stanna inne på var det redan, och det är under sådana villkor skrivs det som bäst. Just som datorn var uppfälld och fingrarna flexade så slogs det över till sändningarna från Perth och all min koncentration åkte som ner i avloppet med ett sånt där ljudligt slurp .

Den ända anledningen till att jag skriver nu är att det är reklampaus, fast även det är svårt. Den där snickersreklamen med Mr. T är ju så extremt jävla grym att det finns inte. Ursäkta franskan. Sänds den i Sverige? Jag menar Mr. T i en fucking pansarvagn, can't fail with that!

'Now quit your yibba-yabba!', som mister T säger. Snickers är genier och jag kommer aldrig aldrig aldrig sätta tänderna i varken Mars, Twix eller nåt annat eftersom de nu helt bleknat i jämförelse med Snickers briljans.

Ja, egentligen hade jag väl inte nåt vidare att skriva om idag, så om du inte är fatalt uttråkad kan du lika gärna sluta läsa och börja ägna dig åt något nyttigt. Stop procrastinating. Jag vet i alla fall att jag gör det, prokrastinerar.

Jag försöker försvenska det underbara ordet som du kanske märker.

För någon vecka sedan tog sista sidan i min dagbok slut. Jag har skrivit ut en gul bok köpt från Åhléns i a5-format med hård rygg och blanka, tjocka lyxiga sidor. Som jag älskade den. Den hade till och med ett sånt där litet snöre så att man inte behöver hålla kolla på vilken sida man är på! Grejen är att i Sverige kan du få tag på vilket sorts pyssel som helst, vi har till och med dedikerade affär(s-kedjor) till det. Det finns så mycket pill att köpa att det inte är sant, bara fantasin är ditt pyssels gräns.

Eftersom australiensare inte nödvändigtvis utger sig för att vara ultrakreativa bryr dom sig inte om att smälla upp butiker som tillhandahåller allt den lille knåparen behöver. Jag menar, hur kan en affär mitt i innerstaden i Stockholm gå i vinst på att sälja plastpärlor och fem olika sorters lim?

Det är ju så att man undrar om inte staten subventionerar det... 'Investerar i rikets image'

Att hitta en dagbok här är svårt nog.
Att hitta en könsneutral en är svårare.
Vill du ha kvalitétspapper är du i princip körd.
Är du allergisk mot linjerat papper kan du lika gärna ge upp.

Jag menar, en dagbok är något så pass personligt att jag inte nöjer med något som känns nästan rätt. Det ska vara mig perfekt, annars får det vara. Varför jag inte vill ha linjerade sidor? Vissa dagar skriver man bara mindre, andra större. Man är inte bunden på samma sätt och kan ha en mycket mer levande layout.

Den här bristen på en liten perfekt vän utan själ som jag kan dela med mig mina tankar och bekymmer till har resulterat i en liten mapp på datorn fylld med wordpad-dokument. Mappen är kreativt nog döpt till 'text'. Faktum är att jag till och med smällt upp en ny blogg som är grymt personlig där jag publicerar mina bryderier. Som du kanske har på känn är den anonym.

Och nej, den tänker jag inte länka till härifrån.

Dock funderar jag på att plantera ut små supersubtila ledtrådar som leder till sidan. Fast vid närmare eftertanke är det nog inte någon vidare bra idé. Jag menar; om nåt freak är så pass besatt av mig att han/hon klurar ut ett mysterium i nivå med Da Vinci-koden så kanske det inte är så betryggande att veta att galningen nu har tillgång till ytterst privata tankar, namn och i princip där med adress.

Piloterna på teve är så sjukt coola att det finns inte! Dom är typ alla 80+ och har gråa mustacher. Jag hejar på en fransos som är lite extra cool. Jag ser framför mig att alla dessa gubbar i sin ungdom flög Spitfires och sköt ner nazister och annat otyg i luften. Bara de bästa överlevde (faktum är att om du tjänade ett helt kontrakt som stridspilot i andra världskriget, dvs. flög ett visst antal uppdrag, så var chansen att överleva 27%)

Så bara de bästa är kvar, och jag kan se framför mig hur de är olyckliga och känner sig som cirkusartister. En gång i tiden hjältar, nu bittra rester av en svunnen tid. Jag ser min favvofransos sitta på ett café i paris och röka cigarill, och framåt småtimmarna dricka konjak och sura, drömma sig tillbaka till the glory days.

Fast med stor säkerhet är det inte så. Troligare är att de är uttråkade playboys från välbärgade familjer som med ett brett flin riskerar livet i 400 km/h för att känna att de lever. Om natten tar de på sig svarta kläder och gör inbrott på häftiga ställen och lämnar små visitkort efter sig.

Som Salvador Dalí sa: 'Why watch television when you can just close your eyes and watch the images flying past?'

GTA: V?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=711355

Det är tevespelens fel! Fast ändå rätt klockrent...

Här är ett annat litet hyss i trafiken som folk nu för tiden har för sig:
http://asfaltsdjungelnsindianer.wordpress.com/

semi-somnia

Jag måste ha någon slags diagnos, en oförmåga att göra vad som behövs. Kanske kan jag i alla fall få namnge detta medicinska framsteg? Fast skulle jag bli ombedd att lämna in en lista med namnförslag tills på måndag vette fåglarna om jag skulle göra det, och chansen skulle rinna ut i sanden.

Idag hade jag en rätt ambitiös agenda, men vad har blivit av den?
- Inte mycket, me amigo.

Just när jag insåg att jag behöver ta tag i biologiuppsatsen medan blodhalten fortfarande är låg i koffeinomloppet så tyckte jag att det var en så pass vitsig formulering att jag behövde blogga, nu när jag är 'in it', som de säger i Garden State, och uppsatsen får lida. Eller faktiskt så bryr den sig nog inte om sin existens något vidare mycket, men mitt samvete kommer få ännu ett skavsår där bak där det börjar gnida mot skallbenet.

Jag har inte sovit ordentligt på veckor, jag minns inte när jag sist sov så pass bra att en doktor skulle godkänna det. Till störst del är detta mitt fel, men även när jag gör ansträngningar att gå och lägga mig tidigt som en annan pensionär vaknar jag upp tröttare än jag var kvällen innan.

Så har det varit idag. Någon högre makt är skyldig mig de där 9 och en halv timmarna jag uppenbarligen kunde varit utan.

Idag har det varit 'a sticky day', varmt och fuktigt. Tydligen så ska detta vara orsaken till min trötthet, men alla andra verkar så pigga och normala. Tänk på det i tider när folk gnäller om att solen inte skiner på dom och att det gör dom trötta och ledsna.

På eftermiddagens göra-lista stod det skoljobb, 9 km löpning, rumsstädning och en timmes undersökningsjobb på nätet.

Vad var det första jag gjorde när jag kom hem tror du? En liten powernap har man alltid tid för. Vaknade upp 2 timmar senare gjorde jag och insåg att min dag runnit mig ur händerna. Tröttare än när jag däckade var jag också. Satte mig och skrev gnälliga existensiella texter i wordpad istället.

Nu lyssnar jag på oljud och skjuter skoljobbet framför mig. Engelskan har ett ord för det, 'procrastinate' som kan böjas till substantivet 'procrastinator'. Varför har inte svenskan en motsvarighet?

Cya later, alligator.
- In a while, crocodile.
/H

små ninjavapen

Fusiphorm - Green Chocolate (Koljah's Exploding Cake Remix), bättre namn kan man leta efter. Låten är grym den med;
http://uploaded.to/?id=8s1q9e

Ja just för tillfället känner jag mig kluven. Inte på något häftigt sätt dock, få inga roliga idéer. Jag är glad och jag är ledsen på en och samma gång. Glad för att framtiden verkar bre ut sina armar och välkomna mig till något ruggigt coolt, och att alla medmänniskor och tänkbara slumpfaktorer verkar spela mig i händerna genom att helt enkelt sopa banan fram till denna fina framtid genom att säga precis vad jag vill höra och falla ut i bästa möjliga manér utan att jag ens behövt be om det.

Än så länge är inget spikat dock, så då tar jag hellre det säkra före det osäkra och väljer att avstå från att tuta i alla trumpeter och vifta med flaggan och säga bla och blaha om det och det där. Have patience, kids!

Ledsen är jag för att jag har svinont i magen. Jag som åt en så god middag kan väl gott ha det räknar jag med. Jag har ju skrivit att jag bor i en familj med försmak för grillen, och det kan tyckas få de flestas munnar att vattnas. Är man mer cyniskt och elakt lagd kan man väl förlöjliga stereotypen och nedvärdera grillen som något barbariskt och att jag får käka same old eldat köttstycke dag ut och dag in tills jag skriker 'Kossan har känslor den med!'

Hah, in your face, hater. Min värdfarsa är hobbykock och har gått kurser och så för att han tycker det är kul med mat. Kvällens mat var 'rispapper', något som såg ut som en plastskiva man lägger i vatten i någon minut så att när man tar upp den så är den gummiartad som en seg pannkaka. Man lade pappret på tallriken och började konstruera sin thailändsa burrito; marinerad fläskfilé, ris, sallad, avokado och koriandersalsa med morötter plus lite annat krafs.
Mucho mucho mumsofillibabbens.

Nu har jag ont i magen.

Jag säger inte alls att det är matens fel, förmodligen beror det snarare på min oförmåga att åka vattenskida (ja, singular) Jag kan inte ens komma upp ur vattnet med skiten, och varje försök gör ont. Jag avbröt när jag fick ett sånt vidrigt sendrag i hela vaden att omnejden för ett ögonblick stannade upp och lyssnade på främmande ord som frustades ut, stundvis avbrutna av att jag hostade upp min kallsup. Att svära på ett eget litet språk är så hemskt befriande att det finns inte.

Men käkar man gött så kan man gott ha lite ont i magen för att göra upp för det, som sagt.

En annan sak som gör mig ledsen är min hand. Här nere är det lite annorlunda med flaskorna och burkarna din dryck kommer i. Halvlitersburkar finns inte, och 330 ml-burken finns inte heller. Istället är det standard med 'stubbies': 375 ml dryck och 5 ml spruttel levererat i en burk som har samma radie som vad vi är vana vid, fast aningens högre än en liten burk.

Glasflaskor är poppis, och detsamma gäller för 'twisty tops' - skruvkapsyler. Det är en rätt sjysst känsla i att lite manligt nonchalant vrida av kapsylen på sin flaska, och ständigt behöver dessa stackars hjälplösa kvinnor hjälp med sina kapsyler, så då är det bara att kavla upp ärmarna och göra sin plikt som karlakarl.

Det finns dock några små komplikationer även med denna standard. Kvar i skuggorna lurar den vanliga, stenhårda, kapsylen. Allt för ofta har jag sett lite överförfriskade människor stå böjda och grymta och pilla med något som ser ut att vara gylfen bakifrån sett. Det brukar dock oftast visa sig vara en flaska med en vanlig stenålderskapsyl som överlistat den törstige stackaren.
No matter how much of a man you are you can't get in to one of those with your fingers.

Ett annat litet minus skruvkapsyler har i min bok är att om ens hand är det minsta blöt så förvandlas den vanligen glädjefyllda öppningsritualen till en veritabel livsfara, speciellt om man är lite för ivrig. Inte nog med att blöt hud får helt andra kvalitéer när det gäller friktion, den mjukas upp som en blöt papperskasse också. Jag har millimeterdjupa, kirurgiska snitt i min hand. Ett långt mitt i handen, ett annat längsmed vänster pekfingers topp och ett tredje på höger pekfinger. Dessa gör ont och är jobbiga, och jag verkar aldrig lära mig min läxa.

Heh, det får mig att tänka på hur jag måste sett ut för min flickvän när hon såg mig för första gången:
(egentligen andra, men det räknas inte)

Jag stod där med en blodig hand och muttrade saker det luktade svavel om.

Nåväl, började dagen med djungelmage och avslutar den likartat - cirkeln är sluten och jag kan nu gå till sängs.

Godnatt, vänner.

Eye of the TIGAA

jag har ju tidigare skrivit att jag presterar bäst med en deadline strax framför mig, så nu får vi se hur det går. Om 20 minuter ska jag iväg och beskåda 'TIGAA', som står för nånting i stil med 'Toowoomba blablabla Grammar Art blablabla'. På dessa 20 minuter ska jag dessutom hinna käka middag, ta på mig en tröja och tugga ett tuggummi - mitt västerländska liv tar kål på mig och kortisolet bokstavligen sprutar ur käften på mig.

TIGAA (som möjligen stavas TIIGA, jag är inte helt säker) är en slags klubb för... för pja, esteter. Det är en avslappnad samling elever som mestadels kommer från 'the drama gang', de som har valt drama som ett av sina ämnen. Förmodligen är gestaltning ett mer beskrivande ord. The drama gang måste dock samarbeta med några andra skolor för att få till en acceptabel show, för hur bra TGS än är så är det någonting som för alltid kommer fattas skolan: elever utan snopp.

Det är bara en entusiastisk lärare som styr upp projektet, och han ger eleverna rätt fria tyglar. Slutresultatet är en lite mer än en timme lång föreställning med sketcher och en lite längre 'pjäs'. Det var i alla fall så den förra (min första) föreställningen var upplagd. Allt med en professionell paus i mitten då det bjöds på fika.

Ja det här med fria tyglar, 'Friheten är mänsklighetens förbannelse' sa Sartre. Även om det kanske inte var just så han menade när han formulerade sig så finurligt så stämmer det ändå rätt bra in på TIGAA. En stor grupp, alla med sin demokratiska rättighet att få igenom minst en åsikt var, kan inte annat än prestera rätt så 'färgrika' föreställningar. Sist var det nåt i stil med en sereotyp svart snubbe (token black guy), Janet Jackson, Mr. Roboto, David Hasselhoff och en slags råtta som skulle jaga ett svärd för att besegra the God of Rock - X antal kändisar gästspelade.

Jag satt som ett frågetecken den pjäsen rätt igenom och artighetsgarvade när så var dags. Till min lättnad förstod jag senare att det inte var språkförbistringen som var boven i dramat, utan att merparten av publiken också kände sig lite oförstående.

Nu var det givetvis så att jag inte hann skriva klart, och att jag faktiskt här någonstans i mitten var iväg och såg på spektaklet, så hädanefter blir det skrivet i någon slags utvärderande imperfektstil.

Kvällen hade två riktigt starka nummer, det ena handlade om 'The Full Moon Killer' som gott och väl kunde platsat in i Saturday Night Live. Det andra var en danssquare-off mellan chefsprefekten och den självutnämnda teaterapan. Många applåder. När båda började slita av sig kläderna blev applåderna än högre.

Tyvärr kom resten av rollbesättningen på att om man knäpper upp skjortan så blir allt man gör ett snäpp roligare, helt automatiskt. Inga pluspoäng från min sida.

Huvudnumret, 'The Claus Wars', hade all potential i världen att vara bra, men på något sätt verkade bara skådespelarna helt omotiverade att spela mot sina lika omotiverade motspelare, så det blev lite dött. Möjligheten fanns verkligen där, redo att som en maskros tränga sig igenom asfalt, men det var som om en ond cirkel höll alla nere. Om du spelat i en orkester känner du nog igen dig i att ingen riktigt har koll på takten, man kollar bara på den som sitter bredvid, som i sin tur sneglar på sin granne. Runt går det, och fenomenet resulterar i en tight orkester. Ungefär så var det, fast åt andra hållet ikväll. Synd.


Manuset handlade om tomten som blev utkonkurrerad av Kina och Taiwans yngre industriförmågor. Han svarar med att piska sina alver hårdare. Tre alver byter namn till Fidel, Che och Corazon och leder sina slavkamrater i väpnat uppror (med frisbies tror jag det var) I slutscenen ska tomtens hejdukar just meja ner dom med automatvapen, men då fnissar alverna att dom byggt vapnen, men att batterier ej medföljer.

Efter det blev alla vänner utan att jag riktigt fattade varför, och det firade dom med att dansa semisynkroniserat till Backstreet Boys - Larger Than Life.


Ja vad gör man inte en torsdagkväll i Toowoomba i jakt på lycka, kärlek och berömmelse?

buffertinlägg (13/10-07)

Godkväll, jag har inte riktigt nåt att skriva om, men 'behöver' ändå posta något. Lyckosam som en snigel var jag och hittade ett gammalt inlägg från förra helgen som låg halvskrivet och lagrat på blogspot. Av någon anledning hade jag inte skrivit klart. Så istället för att skriva ett nytt inlägg där jag spottar och svär över något obetydligt så knåpade jag bara klart det här, där jag spottar och svär minst lika mycket (lite), om inte mer (mindre), men ändå når en sån där uppenbar miss Universum-slutsats som berättigar allt. Detta skrevs till störst del förra lördagen, den 13:e. Enjoy:

ahhh... när omvärlden skriker och har sig om skivbolagens undergång och den oundvikliga katastrofen som kommer följa känner jag mig bra duktig eftersom jag faktiskt inte direkt bryr mig. Radiohead släpper skiva som kostar vad du känner för att betala, high five grabbar. De musiker jag lyssnar på bryr sig inte ens om en symbolkostnad, deras musik är gratis. Och gratis är bäst. Om några år kanske resten av världen behöver aktivt engagera sig i sin musiksmak när skivbolagen slutligen dukar under - istället för att bli överöst med produkt A och produkt B så får folk som vill lyssna på musik faktiskt ta och göra något själv och inte bara sitta där och gapa (och blunda) och svälja vad de matas med. De får leta upp sina egna små favoriter i internets mångtaliga små gömmor och smultronställen.

Tyler Durden drömde om en värld där människor levde lyckliga som jägare-samlare i de övervuxna ruinerna av vår civilisation. På samma sätt drömmer jag om en värld utan enorma skivbolag vars skuggor vi lever i.

Dagens gratisrelease är Auflegware's VA EP,'Level Complete' - Frankfurtminimal som är så sjukt underground att det finns inte. Är du nyfiken på minimal så är det här ett gyllene tillfälle att höra något av det bästa just nu, eller om du bara är du uttråkad kan det också vara nåt.

>>http://www.minimalnet.org/va-level-eins-3-alw011/#comment-1209

Pja, egentligen var min eftermiddag och kväll vigd åt läxläsning, jag har nämligen en fet presentation att göra på tisdag och jag har inte ens börjat skriva.

Jag vet inte heller var jag ska börja...

Jag är inte ens säker på mitt val av ämne faktiskt...

Nåväl, idag gjorde jag mitt andra dagsvärk hos värdföräldrarnas affär. Affären är specialiserad på grillar, utemöbler, poolar och sånt där. Idag jag har lärt mig att fylla på gasolflaskor, klordunkar och montera grillar.

När det snackas om grillar här nere är det uteslutande gasgrillar det handlar om. Jävla fusk i min mening, men men. 'Grillen' jag idag monterade var som en spottloska i ansiktet av allt vad design och eftertanke heter. Åbäket var rent ut sagt ett helvete att montera, trots att jag man bara behövde skruva 12 skruvar. Kruxet låg i att man var helt körd om man är större än en undernärd kinesisk 8-åring (som jag som västerlänning förutsätter ska montera allt billigt jag införskaffar) Jag behövde krypa in i den mest jävla omänskliga ställning du kan tänka dig. Jag menar, kan du ens tänka dig hur man kryper in i en fucking grill??

Sen kan jag inte annat än undra om designern var full eller vad det var med människan när han 'löste' hur rotösen och dess motor skulle byggas. Man byggar bara inte så där jävla dumt, det gör man helt enkelt inte.

Haha, jag är arg över att jag behöver bygga ihop skiten, och jag tar till och med för givet att en liten stackars sweatshopslav är rätt man (pojke) för jobbet. Att ungen lider av av ingenjörens uppenbara oförmåga varje dag slog mig inte riktigt... Stackars satar...

Här är det väl dags för en wrapup, men jag tycker det är rätt uppenbart. Barnarbetare är det synd om, och det är inte mycket mer med det. Usch, jag hoppas verkligen att TV4 anordnar en insamlingsgala snart så våra sinnen, åtminstone tillfälligt, kan få frid.

Peace

rammelbuljong

allt det där du hört om att vatten kan vara hårt som betong stämmer...

Bum ache...

den där meningen leder ju till en lustig språklig fråga; man kan inte säga ett vatten. Varken hårt eller hård låter rätt... hårdt?

när vi ändå klagar...

Nu har mänskligheten uppfunnit en motorsåg med lasersikte. Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta...

...Jag flexade nacken lite för häftigt för några timmar sen, och har haft ont i den sen dess. Nu förstår jag hur illa det är för whiplash-patienter. Det sorgligaste jag kan tänka mig i hela världen är för tillfället är svältande barn i afrika som har whiplash.

än mer klagosång

I min situation faller det sig naturligt att folk frågar om jag har hemlängtan. Jag har lärt mig att skilja på vilka som bryr sig om min faktiska mentala hälsa, vilka som bara ger mig en ursäkt att prata så de kan vänta på sin tur att berätta något minst lika fascinerande, och de som subtilt vill jämnföra Sverige med Australien.

Det finns massor av olika aspekter, motiv och utgångspunkter från samma fråga, men jag ger alltid samma svar: 'nej'. Är jag på humör för det så utvecklar jag varför inte, och är jag inte det så tycker jag banne mig att det får räcka med ett nej. Då brukar jag ofta bli tillfrågad om jag tycker det är varmt här nere.

Jag raderade just ett goddag yxskaft-resonemang eftersom det inte alls var det jag ville skriva om. Idag har varit en väldigt underlig dag, jag har känt mig... underlig. En viktig faktor bakom det hela vill jag tro är en presentation om Australien i Vietnamkriget (the second Indochinese war som det egentligen heter - i Vietnam heter det 'the American war') Jag jobbar alltid som bäst under stress, och när jag behöver skriva brukar orden lydigt ramla på som ett lämmeltåg. I övermorgon, tisdag, är jag körd.

--> Nyss ringde en kompis - vi gnällde ikapp om vem som har jobbat hårdast med läxor idag. Han sa att han behövde ta en fet paus, jag sa att jag vart så trött på vad jag höll på med att jag satte mig i soffan och spelade gitarr i en timme. Till saken hör att jag inte kan spela gitarr alls.

Idag har lämmeltåget av ord lyst med sin frånvaro. Jag ser på en kompis msn-nick att hon målar. Vad skulle inte jag ge för att ha sinnesfrid nog att lyssna på grym musik och bara rita?

Jag satte på de två bästa låtarna jag gjort och insåg att jag är ju faktiskt är en jävligt grym musiker när jag tänker efter. Mitt tvivel på min artistiska förmåga var helt i onödan. Fast sen kommer ju balansteorin in; har du kul ska du banne mig ha lika tråkigt - nettobalansen är noll. Alltid.

Jag började längta explosivt efter att sitta hemma i mitt rum en svinig höstdag och pnula med musik. Jag har skitkul här på helgerna, fester, gatherings, get-to-gethers, you name it, men satan vad jag saknar en kall och fuktig mörk kväll i Sverige där gatlyktornas orange sken reflekteras i den blöta asfalten. Jag saknar att driva runt med mina vänner och gnälla över hur tråkigt vi har, kanske diskutera om vi ska hyra en film eller bara göra upp storslagna planer i största allmänhet som vi aldrig genomför. En tråkig, helt vanlig kväll helt enkelt.

Jag saknar att komma hem från en sån kväll precis lagom sent, ungefär strax efter klockan tolv, och sätta mig vid datorn. Gå till sängs vid tvåsnåret och upp igen vid 9, käka frulle med päronen i mitt favoritkök av alla jag varit i, och sedan sätta mig vid datorn och laborera musik. Sen runt lunchtid så börjar det bli dags för en hundpromenad. Det är alltid bra med en promenad när man intensivt skapar något, oavsett vilket skede du är i. Jag saknar att vira in mig i en sjal och ta på mig min tunga gröna jacka. Känslan av att stoppa handen i en virkad vante.

Du kanske längtar bort från hösten - jag längtar till den.

klagosång

Kinesisk dropptortyr är en piss i havet jämfört med det här, jag har fått ett myggbett på läppen!! Saatanaaa....

punktering

halli hallå,
här händer inte mycket, och jag har inget vidare intressant att skriva om. Så jag punktar bara ner lite aktuella grejer:

• Skolan har börjat och min vänstra uniformsstrumpa är trasig


• Jag klarade inte av min matteläxa, gav upp och skrev detta istället


• Jag upptäckte häromdagen att det inte alls är lotion jag smörjt min torra hud med, utan tvål. En lösning som är orsak till problemet liksom...


• Jag måste köpa en ny dagbok. Helst i A5-format med orange pärm. Snirkligt häftigt mönster är också godtagbart.


• Fickorna i mina skolshorts är helt jävla felbyggda och jag har tappat 5 pennor under loppet av 3 dagar, mycket till min omgivnings förtret. Detta eftersom ingen penna varit min till att börja med.


• Jag har en biljett till Rage Against the Machine 20:e Januari, men jag kan förmodligen inte gå.


• Syster tyckte jag ritade häftigt och sa att hon kan tänka sig tatuera något jag kluddrat ihop. Detta är den andra människan som berömt mina tatueringsdesignskills. Kanske något att satsa på?


• Halva Australien har blåst bort i en storm.


• Jag gjorde en dum, dum sak i helgen. Sen köpte jag en keps.


• Jag smider på en storslagen plan. Fast den är hemlig än så länge.


• Jag börjar se ett missbruk av punktlistor formas. Jag kan sluta när jag vill, det är bara det att jag inte vill.


• Tropic netlabels 43:e release (den senaste) - Freddy Musri - Random Life EP är rätt så bra. Lyssnar på den nu.

Här är ett stycke häftiga fraktaler med små gubbar i, enjoy

Jag tror det får räcka för idag.

Tack och hej,

/H

Tors Hammare

'I ran until my muscles burned and my heart pumped battery acid. Then I ran some more'

Jag har hört, och till stor del försökt efterleva, devisen att det ynkligaste en människa kan göra är att fly från sina demoner.

Du vet en sommarstorm i Sverige, hur luften känns tung och arg innan det stora utbrottet då molnen kryper nära jorden och ger utlopp för sin energi. Detta orsakas av luftmassor med olika temperaturer som gnider mot varandra och alstrar elektricitet. Resultatet är spektakulärt, och i alla fall jag har (haft) en hälsosam respekt för åskväder.

Faktum är att det har varit mer än en hälsosam respekt. Vissa människor avskyr spindlar, andra råttor. Jag hatar åska och varje gång vädret dampar ur gör jag mitt bästa för att gömma mig från dess blinda vrede.

För det är just det det är, blindt. Blixten bryr sig inte om ifall du är vit eller svart, bög eller hetero - träd, stolpe eller människa. Jag känner mig i kontakt med mina stenåldersinstinkter, för jag inser att risker är till för att undvikas, i alla fall de som du inte kan styra över.

En svensk storm i all ära, men det är helt enkelt något speciellt med den här kontinenten. Det finns två meter långa daggmaskar här, det är jordens äldsta och torraste kontinent och det är här den tveklöst äldsta mänskliga civilisationen började. Temperaturskillnaden mellan dag och natt är bra mycket större än det värsta Sverige kan klämma ur sig, så åskvädrena är vad man kan förvänta sig. Vi snackar om en helt annan division.

Himlen blinkar som ett trasigt lysrör. Detta är ingen överdrift.

När jag såg de första tecknena på storm idag tänkte jag att jag nog skulle hinna ut och tillbaka att springa innan det kom hit, men min lata natur satte käppar i hjulet. När jag lämnade huset var jag fylld av energi. Små lätta regndroppar slog mot mig och en ljummen vind gav svalka, den sjunkande solens ljus reflekterades löjligt vackert av molnbergen, och jag tyckte att världen var underbar.

Jag var som en dum turist. Jag trodde i början att jag upplevde det bästa Australien hade att erbjuda. Sakterliga förstod jag att naturen inte visade upp sig för mig, utan att det snarare var jag som såg något som inte var menat för mig.

Tanken att vända om till säkerheten slog mig, men den brottades ner av min nästa tanke: man måste möta sina demoner. Jag sprang vidare och kände mig tapper, vadå blixt och dunder?

Ja, stormen hade ju inte riktigt nåt klimax, och inte heller var den centrerad över mig. När dessa två sammanföll kände jag mig rätt liten.

Jag bor som bekant på ett fjäll, så jag satt så att säga på första parkett för att bevittna naturens ursinne. Allt eftersom risken jag befann mig i blev mer påtaglig sprang jag fortare för att komma ur eländet - nu har jag ont i bröstet. Ont på ett bra sätt. Som en hedersmedalj.

Jag överlevde. Innerst inne räknade jag rätt kallblodigt med det, men nu kan jag stolt säga att jag omfamnat en av mina demoner.

Forced Creativity

yeess, mina kemiska bröder är tillbaka! Efter 'Push the Button'plattan tappade jag helt tron på dem och gjorde ännu en punkt på min digra lista över band som sålt ut sig, knarkat ner sig och i allmänhet kapsejsat. Nu lysnar jag på 'We are the Night' och kan inte annat än rysa av välbehag. Återupprättelse finns alltid att finna om man ger folk en andra chans.

'Dig your own Hole' från 1997 var banbrytande och genial, men därefter har Manchesterduon sakta gått utförs. Tills nu. We are the Night lyckas med att vara modern, ja till och med framskridande, och samtidigt ta till vara på det sjuka syntharbetet från '97 som till stor del övertygade mig att lösningen till all världens problem ligger i en synth. Köp We are the Night!

Ja, varför jag pötsligt började snabbrecensera musik vet jag inte. Förmodligen är det double whammy-effekten av att lysna på grym musik samtidigt som du segrar med något som fick mig att vilja dela med mig av min lycka genom att berömma the Chem. Bros för deras senaste album.

Det jag segrade över var min mobiltelefons trasighet,
http://hampus-holmqvist.blogspot.com/2007/09/when-things-you-own-end-up-owning-you.html

Jag tänkte att eftersom jag ändå måste köpa en ny så kan jag lika gärna pilla med den gamla i brutal stenåldersstyle.

Nu skrattar jag nedlåtande åt den naive stackaren som sa att våld inte löser nåt.

Idag är sista dagen på mitt lov, och jag har spenderat den på bästa sätt. Jag gick upp, tittade på barnprogram och sen sov jag lite. Efter det tittade jag på ett skitkorkat morgonprogram för vuxna, och när jag kände att min hjärna ville sova igen blev jag glad över att slippa se skiten. Tyvärr stängde jag inte av teven och mina drömmar härjades av David och Kim och deras jävla skitsnack, deras skriptade lustigheter och det hemska ideal de förespråkar.

Jag vaknade upp på dåligt humör, riktigt dåligt humör. Erfaren som jag är med att vara cranky så visste jag att det bästa att göra var att kanalisera min ilska. Det var mobilen som fick smaka på min vrede, och nu i efterhand är jag glad att jag gav mig på den istället för att skriva griniga gnälltexter. Success!

Det är coolt att ta avstånd från sin mobil och inexplicit berätta hur populär man är, och det är coolt att dissa de som tar avstånd från sin mobil (och därmed inexplicit meddela hur bekväm man känner sig som spindeln i nätet). Att vara cool har aldrig varit lättare än det är nu.

Någonstans finns även jag, jag hade börjat uppskatta min mobilfria tid och överväga att låta det vara så. Dessutom är det inte direkt många som ringer och frågar mig vad som händer i helgen... Jag kom på att om jag skulle ha en mobil så skulle jag nog bara skriva äckelromantiska sms till E...

Usch, skola imorgon. Även om jag inte ser fram emot den kommer min kondition att skjuta i höjden tack vara skolrutinen; Löpning, basket och som avslutning rockar jag Kenyastyle genom att ibland även kuta hem från skolan. Gunde Svan kan gå och lägga sig.

Det är lustigt hur man (i alla fall jag) är så pass beroende på min hälsa för att fungera normalt...

...and watch out for the eels, mate

blä, mina fingrar halkar runt på tangenterna och lämnar slemmiga spår efter sig. Not cool. Jag kan inte säga annat än att jag hatar hudkräm. Anledningen till att jag nu använder det är att jag är så illa tvungen, och att det inte finns någon Aloë Verakräm tillgänglig. Mirakelmedicinen Aloë Vera kan man bl.a. applicera på brännskador från vår fiende solen, eller om man är ful så kan man smeta in sig i det och vakna upp snygg dagen efter. Everything goes.

Hur som helst måste jag försöka få tag på lite av den krämen...

Vanligtvis brukar jag vara rätt taktisk när det gäller att undvika UV-döden, men igår var jag helt enkelt bara lat. Lat lat lat, för att alla andra verkade vara det. Vadå, dom är ju lika bleka som jag och dom har inte smörjt in sig, då kan jag ju också skita idet?

Grejen var bara att dom smetat in sig medan jag var på muggen...

Igår var hela familjen, inklusive vänner, på utflykt till Sommerset Dam där vi satte upp ett partytält och grillade, och åkte vattenleksaker efter familjens 'river boat'. En river boat skulle du bli hånad för av snobbiga skärgårdssvenskar (och då menar jag både de med hög inkomst och segelbåt OCH gamla fiskargubbar med skägg utan inkomst) T.ex. anges hastigheten i Miles Per Hour, och det är på den här nivån det är.

Men vadå, det är en båt att ha kul i. En vän pekade en gång på en jättefunktionell båt att skeppa familj och förnödenheter i skärgården med, och han utbrast 'En sån ska man väl ändå inte behöva ha? - visst är den säkert jättebra på alla sätt och vis, men fy fan vad tråkig'.

I vår river boat hade vi kul; det första jag gjorde var att åka ring efter den. Det ända minnet av upplåsbar ring efter båt var från när jag var typ 7 bast och tyckte att det var jättelajbans och lagom läskigt. Jag tyckte igår att min ringåkarpartner överdrev lite när han sa 'I won't let go of these fuckin' handles before they rip', men jag insåg snart att han hade rätt. Vi bokstavligen talat studsade efter båten och skrattade. Skrattade av farten och skrattade när vi slog oss fördärvade. Min polare höll sitt löfte, och vi avbröt ringåkandet först efter att vi slitit sönder ringen i vår envisa ovilja att släppa, no matter the pain.

Därefter åkte vi kneeboard. Det är som en wakeboard du står på knän på, och det ser fånigt ut. Men du kan hoppa och åka baklänges om du är inne på såna grejer.

Efter det plockade svensken upp vattenskidorna - han satte det på första försöket, och bringade stor ära åt Sverige. Fast tyvärr så kände han sig väldigt fånig när han åkte vattenskidor.

Jag vet ärligt talat inte varför det kändes så löjligt att åka vattenskidor, men det var liksom ett testament över hur långt människan hunnit i sin utveckling, och hur långt och svårt vi snärjt in oss i materiella saker. Dessutom tänkte jag på när Napoleon skjutsar brorsan Kip på rullgrillor in till stan på sin cykel, och det där videoklippet av en ekorre som åker vattenskidor, så det kanske gjorde sitt...

En förebild för våra barn. No joke.

Efter skidarsuccén var det dags för la grande finale: wakeboarden. Stärkt av min framgång på bögstickorna (som vi snowboardare så snällt kallar våra medtrafikanter i backen) så tyckte jag det såg jättelätt ut när Darcy åkte wakeboard. Men det tog mig fem försök innan jag var uppe och åkte, och det var inte direkt så att jag ens kunde hoppa då. Men imorn åker vi ner dit igen, å då jädrar i min lilla låda...

För läsare som gillar snowboard kan jag säga att i jämförelse så känns wakeboard ungefär som att åka ankarlift i brant lutning. Dessutom är en snowboard betydligt lättare och smidigare att manövrera när man väl lärt sig det. En wakeboard har ingen nose eller tail, och bindningarna (som såg ut som snowboardbindningar man klev ner i barfota) var symmetriska.

Men ja, det jag försökte komma till var att jag var ute hela dagen igår och kom hem smått självlysande med ett rosa skimmer. Trots smärtan är det lustigt hur jag associerar till en massa trevliga utlandsvistelser där jag bränt mig, och hur jag blir glad av de minnena.

Att krypa ner nyduschad med svidande hud mellan krispiga sängkläder och ett öppet fönster, ja det är något speciellt med det...

om jag kommer för mig ska jag publicera lite bildbevis på mina bragder