än mer klagosång

I min situation faller det sig naturligt att folk frågar om jag har hemlängtan. Jag har lärt mig att skilja på vilka som bryr sig om min faktiska mentala hälsa, vilka som bara ger mig en ursäkt att prata så de kan vänta på sin tur att berätta något minst lika fascinerande, och de som subtilt vill jämnföra Sverige med Australien.

Det finns massor av olika aspekter, motiv och utgångspunkter från samma fråga, men jag ger alltid samma svar: 'nej'. Är jag på humör för det så utvecklar jag varför inte, och är jag inte det så tycker jag banne mig att det får räcka med ett nej. Då brukar jag ofta bli tillfrågad om jag tycker det är varmt här nere.

Jag raderade just ett goddag yxskaft-resonemang eftersom det inte alls var det jag ville skriva om. Idag har varit en väldigt underlig dag, jag har känt mig... underlig. En viktig faktor bakom det hela vill jag tro är en presentation om Australien i Vietnamkriget (the second Indochinese war som det egentligen heter - i Vietnam heter det 'the American war') Jag jobbar alltid som bäst under stress, och när jag behöver skriva brukar orden lydigt ramla på som ett lämmeltåg. I övermorgon, tisdag, är jag körd.

--> Nyss ringde en kompis - vi gnällde ikapp om vem som har jobbat hårdast med läxor idag. Han sa att han behövde ta en fet paus, jag sa att jag vart så trött på vad jag höll på med att jag satte mig i soffan och spelade gitarr i en timme. Till saken hör att jag inte kan spela gitarr alls.

Idag har lämmeltåget av ord lyst med sin frånvaro. Jag ser på en kompis msn-nick att hon målar. Vad skulle inte jag ge för att ha sinnesfrid nog att lyssna på grym musik och bara rita?

Jag satte på de två bästa låtarna jag gjort och insåg att jag är ju faktiskt är en jävligt grym musiker när jag tänker efter. Mitt tvivel på min artistiska förmåga var helt i onödan. Fast sen kommer ju balansteorin in; har du kul ska du banne mig ha lika tråkigt - nettobalansen är noll. Alltid.

Jag började längta explosivt efter att sitta hemma i mitt rum en svinig höstdag och pnula med musik. Jag har skitkul här på helgerna, fester, gatherings, get-to-gethers, you name it, men satan vad jag saknar en kall och fuktig mörk kväll i Sverige där gatlyktornas orange sken reflekteras i den blöta asfalten. Jag saknar att driva runt med mina vänner och gnälla över hur tråkigt vi har, kanske diskutera om vi ska hyra en film eller bara göra upp storslagna planer i största allmänhet som vi aldrig genomför. En tråkig, helt vanlig kväll helt enkelt.

Jag saknar att komma hem från en sån kväll precis lagom sent, ungefär strax efter klockan tolv, och sätta mig vid datorn. Gå till sängs vid tvåsnåret och upp igen vid 9, käka frulle med päronen i mitt favoritkök av alla jag varit i, och sedan sätta mig vid datorn och laborera musik. Sen runt lunchtid så börjar det bli dags för en hundpromenad. Det är alltid bra med en promenad när man intensivt skapar något, oavsett vilket skede du är i. Jag saknar att vira in mig i en sjal och ta på mig min tunga gröna jacka. Känslan av att stoppa handen i en virkad vante.

Du kanske längtar bort från hösten - jag längtar till den.