glory day

shit, vi har missat mitt hundrade inlägg. No worries, vi tar igen vid 250-jubiléumet.

Idag var omständigheterna perfekta för ett grymt blogginlägg, men så här i skrivande stund går det bara inte. I sense a disturbance in the force.

Coming from the tv...

Det är såna där räserplan på teve! Red Bull har joxat ihop en tävling i Perth, och det sänds med kommentatorer och hela paketet. En perfekt lördageftermiddag att stanna inne på var det redan, och det är under sådana villkor skrivs det som bäst. Just som datorn var uppfälld och fingrarna flexade så slogs det över till sändningarna från Perth och all min koncentration åkte som ner i avloppet med ett sånt där ljudligt slurp .

Den ända anledningen till att jag skriver nu är att det är reklampaus, fast även det är svårt. Den där snickersreklamen med Mr. T är ju så extremt jävla grym att det finns inte. Ursäkta franskan. Sänds den i Sverige? Jag menar Mr. T i en fucking pansarvagn, can't fail with that!

'Now quit your yibba-yabba!', som mister T säger. Snickers är genier och jag kommer aldrig aldrig aldrig sätta tänderna i varken Mars, Twix eller nåt annat eftersom de nu helt bleknat i jämförelse med Snickers briljans.

Ja, egentligen hade jag väl inte nåt vidare att skriva om idag, så om du inte är fatalt uttråkad kan du lika gärna sluta läsa och börja ägna dig åt något nyttigt. Stop procrastinating. Jag vet i alla fall att jag gör det, prokrastinerar.

Jag försöker försvenska det underbara ordet som du kanske märker.

För någon vecka sedan tog sista sidan i min dagbok slut. Jag har skrivit ut en gul bok köpt från Åhléns i a5-format med hård rygg och blanka, tjocka lyxiga sidor. Som jag älskade den. Den hade till och med ett sånt där litet snöre så att man inte behöver hålla kolla på vilken sida man är på! Grejen är att i Sverige kan du få tag på vilket sorts pyssel som helst, vi har till och med dedikerade affär(s-kedjor) till det. Det finns så mycket pill att köpa att det inte är sant, bara fantasin är ditt pyssels gräns.

Eftersom australiensare inte nödvändigtvis utger sig för att vara ultrakreativa bryr dom sig inte om att smälla upp butiker som tillhandahåller allt den lille knåparen behöver. Jag menar, hur kan en affär mitt i innerstaden i Stockholm gå i vinst på att sälja plastpärlor och fem olika sorters lim?

Det är ju så att man undrar om inte staten subventionerar det... 'Investerar i rikets image'

Att hitta en dagbok här är svårt nog.
Att hitta en könsneutral en är svårare.
Vill du ha kvalitétspapper är du i princip körd.
Är du allergisk mot linjerat papper kan du lika gärna ge upp.

Jag menar, en dagbok är något så pass personligt att jag inte nöjer med något som känns nästan rätt. Det ska vara mig perfekt, annars får det vara. Varför jag inte vill ha linjerade sidor? Vissa dagar skriver man bara mindre, andra större. Man är inte bunden på samma sätt och kan ha en mycket mer levande layout.

Den här bristen på en liten perfekt vän utan själ som jag kan dela med mig mina tankar och bekymmer till har resulterat i en liten mapp på datorn fylld med wordpad-dokument. Mappen är kreativt nog döpt till 'text'. Faktum är att jag till och med smällt upp en ny blogg som är grymt personlig där jag publicerar mina bryderier. Som du kanske har på känn är den anonym.

Och nej, den tänker jag inte länka till härifrån.

Dock funderar jag på att plantera ut små supersubtila ledtrådar som leder till sidan. Fast vid närmare eftertanke är det nog inte någon vidare bra idé. Jag menar; om nåt freak är så pass besatt av mig att han/hon klurar ut ett mysterium i nivå med Da Vinci-koden så kanske det inte är så betryggande att veta att galningen nu har tillgång till ytterst privata tankar, namn och i princip där med adress.

Piloterna på teve är så sjukt coola att det finns inte! Dom är typ alla 80+ och har gråa mustacher. Jag hejar på en fransos som är lite extra cool. Jag ser framför mig att alla dessa gubbar i sin ungdom flög Spitfires och sköt ner nazister och annat otyg i luften. Bara de bästa överlevde (faktum är att om du tjänade ett helt kontrakt som stridspilot i andra världskriget, dvs. flög ett visst antal uppdrag, så var chansen att överleva 27%)

Så bara de bästa är kvar, och jag kan se framför mig hur de är olyckliga och känner sig som cirkusartister. En gång i tiden hjältar, nu bittra rester av en svunnen tid. Jag ser min favvofransos sitta på ett café i paris och röka cigarill, och framåt småtimmarna dricka konjak och sura, drömma sig tillbaka till the glory days.

Fast med stor säkerhet är det inte så. Troligare är att de är uttråkade playboys från välbärgade familjer som med ett brett flin riskerar livet i 400 km/h för att känna att de lever. Om natten tar de på sig svarta kläder och gör inbrott på häftiga ställen och lämnar små visitkort efter sig.

Som Salvador Dalí sa: 'Why watch television when you can just close your eyes and watch the images flying past?'