Minns att jag berättat om Harry Potterskolan jag går på, att den är sidär 130 år gammal och är byggd i tegel med tinnar och torn och att och en och en annan häxa jobbar där. Eller egentligen ska jag skriva att jag gått eftersom jag numer är fri fri fri från skoltvånget, idag är första dagen av mitt sommarlov. Men de sista dagarna har ändå varit ruggigt slappa och vi har bara tittat på film på lektionerna, så sommarlovet har inte kommit i ett slag utan mer gradvis sköljt över mig.

På den här skolan finns en slags polis (eller ordningsman) anställd vars ända syfte är att klaga på elevernas klädsel och utdela straff. Ibland kan han hjälpa till praktiskt med annat, men varje rast spatserar han omkring med sina örnögon. Man skulle ju kunna tro att en sådan här auktoritet är ett praktarsle när man bara hör om det, men att kalla honom det vore att ljuga grovt. Han är en riktigt trevlig prick enkelt sagt, och man kan alltid stå och snacka lite skit med honom.

Eftersom han i i hans ungdom också gick i Toowoomba Grammar School så han har utmärkta kunskaper i vad som finns var och hur man på bästa och mest effektiva sätt kan busa utan att bli upptäckt, så om lyckas man vara snäll och artig nog fast ändå ha anstiftan till ett sånt där buspojksleende i munjipan kan det hända att han faktiskt berättar ett och annat.

Under skolan i fråga finns det faktiskt ett mindre nätverk av tunnlar som började sin existens som någon slags övningskyttegrav som blev övergrävd, och 30 år senare adderade man ett ett skyddsrum och på det spåret är det. Sen byggde man en skola ovanpå det hela.

Igår, sista dagen, visste vi vad som behövde göras.

Jag måste bekänna att jag gjorde något lite dumt här, men utan det skulle planen aldrig kunnat genomföras. Grejen var att jag i egenskap av smidig, lite dum och att vara från Sverige gjorde ett smärre inbrott i den låsta aulan. Jag klättrade in genom ett fönster och låste upp inifrån. Allt gick smooth som fan, och nu funderar jag på att bli en sån där modern Robin Hood efter min lyckade inbrottspremiär. (En gång gjorde jag inbrott i mitt egna låsta hus, men det räknas inte)

Aulan är ett stort oktagonalt rum med en scen längs med en vägg. Salen är fylld av rader med stolar där vi elever snällt sitter och lyssnar alternativt ställer oss upp på kommando när diverse viktiga människor pratar. Hallen kan också användas till att skriva prov i, när så är fallet dras en massa enpersonsbord ut från deras förvaring under scenen och ställs upp.

Nu råkade vi veta att längst in under sagda scen, bakom alla bord, finns det en magisk liten lucka - eller pja, i våra sinnen omgavs den i alla fall av ett magiskt skimmer. När man ålat sig in i mörkret som luckan omger sig i fick man lirka upp den lilla trädörren och klättra igenom en öppning på cirka 50x50 cm. Du vet såna där lokaler där innertaket är vita plattor som vilar mot en liten plastlist? Man kom ut på ovansidan av ett åldrigt sådant tak, och fick klättra runt på balkar för att inte trampa genom golvet som var damtoalettens tak. Man hade ungefär 140 centimeter takhöjd på sig att klättra runt.

I andra änden av detta rum vars golv var ett tak och vars tak var ett golv fanns ytterligare en öppning i väggen som mest realistiskt beskrivs som ett hål, även det var cirka 50x50 cm. Det här hålet var som utslitet ur väggen och bildade ett utrymme på 50x50x50 centimeter som man behövde använda för att manövrera kroppen till rätt ställning innan man släppte taget och hoppade ner till ett jordgolv 2 meter ner.

Nere på jordgolvet lyste vi med våra mobiler och såg tegelväggar fulla av signaturer daterade ca. 1978-82 med den senaste från 2000. Vi hittade även en typiskt Australiensisk flaska Bundaberg Rum, urdrucken så klart. Enligt vår informatörs redogörelse hade två stackars 13-åringar varit försvunna här nere i tre dagar nån gång i det glada 80-talet, men det avskräckte oss inte nämnvärt. Efter lite utforskande satte vi oss nöjda i ett litet rum och sysselsatte oss med lite grottfilosoferande, därefter det sedvanliga 'Heh, imagine if some beardy old dude would sit chained to the wall over there' vilket urartade till 'imagine if some beardy old dude would come in screaming here and say that we are introding on his holy domains'. Vi försökte skrämma upp oss så mycket som möjligt för att komma i stämning, men ärligt talat funkade det inte riktigt.

Vägen tillbaka var i stort sett odramatisk, fast lite adrenalinpump hade man ändå eftersom vår plan hängde på att vår fjärde man skulle öppna luckan under scenen för oss. Dessutom behövde vi smyga ut ur den låsta aulan. Men som man kunde vänta sig gick allt felfritt, och vips stod vi där i det nu lite extra skarpa solskenet och firade vår seger över skolans hemligheter.

Hemliga tunnlar är helt enkelt bara sjukt häftiga. Det är naturlag.

Förresten sa skolpolisen något väldigt fint till värdbrorsan min på avslutningskvällen: 'It's Mike now', vilket innebär att vi kan kalla honom vid förnamn istället för mr. McKenna som vi tidigare gjort. Fin gest det tycker jag.

/H