Tors Hammare

'I ran until my muscles burned and my heart pumped battery acid. Then I ran some more'

Jag har hört, och till stor del försökt efterleva, devisen att det ynkligaste en människa kan göra är att fly från sina demoner.

Du vet en sommarstorm i Sverige, hur luften känns tung och arg innan det stora utbrottet då molnen kryper nära jorden och ger utlopp för sin energi. Detta orsakas av luftmassor med olika temperaturer som gnider mot varandra och alstrar elektricitet. Resultatet är spektakulärt, och i alla fall jag har (haft) en hälsosam respekt för åskväder.

Faktum är att det har varit mer än en hälsosam respekt. Vissa människor avskyr spindlar, andra råttor. Jag hatar åska och varje gång vädret dampar ur gör jag mitt bästa för att gömma mig från dess blinda vrede.

För det är just det det är, blindt. Blixten bryr sig inte om ifall du är vit eller svart, bög eller hetero - träd, stolpe eller människa. Jag känner mig i kontakt med mina stenåldersinstinkter, för jag inser att risker är till för att undvikas, i alla fall de som du inte kan styra över.

En svensk storm i all ära, men det är helt enkelt något speciellt med den här kontinenten. Det finns två meter långa daggmaskar här, det är jordens äldsta och torraste kontinent och det är här den tveklöst äldsta mänskliga civilisationen började. Temperaturskillnaden mellan dag och natt är bra mycket större än det värsta Sverige kan klämma ur sig, så åskvädrena är vad man kan förvänta sig. Vi snackar om en helt annan division.

Himlen blinkar som ett trasigt lysrör. Detta är ingen överdrift.

När jag såg de första tecknena på storm idag tänkte jag att jag nog skulle hinna ut och tillbaka att springa innan det kom hit, men min lata natur satte käppar i hjulet. När jag lämnade huset var jag fylld av energi. Små lätta regndroppar slog mot mig och en ljummen vind gav svalka, den sjunkande solens ljus reflekterades löjligt vackert av molnbergen, och jag tyckte att världen var underbar.

Jag var som en dum turist. Jag trodde i början att jag upplevde det bästa Australien hade att erbjuda. Sakterliga förstod jag att naturen inte visade upp sig för mig, utan att det snarare var jag som såg något som inte var menat för mig.

Tanken att vända om till säkerheten slog mig, men den brottades ner av min nästa tanke: man måste möta sina demoner. Jag sprang vidare och kände mig tapper, vadå blixt och dunder?

Ja, stormen hade ju inte riktigt nåt klimax, och inte heller var den centrerad över mig. När dessa två sammanföll kände jag mig rätt liten.

Jag bor som bekant på ett fjäll, så jag satt så att säga på första parkett för att bevittna naturens ursinne. Allt eftersom risken jag befann mig i blev mer påtaglig sprang jag fortare för att komma ur eländet - nu har jag ont i bröstet. Ont på ett bra sätt. Som en hedersmedalj.

Jag överlevde. Innerst inne räknade jag rätt kallblodigt med det, men nu kan jag stolt säga att jag omfamnat en av mina demoner.