jaegermeister

idag kom jag på mitt indiannamn: "Den Som Jagar".

Det motiveras med att jag kommit på mig själv med att konstant jaga efter något framför mig. När jag klättrar gör jag det med duktigare människor än jag, och jävlar i min lilla låda vad jag jobbar på att en dag knäcka dom. Jag umgås ofta med äldre människor, och på något sätt jagar jag även deras sätt att leva. Tyvärr har mina tre senaste flirtar brutalt tagit slut när jag inte haft samvete (vett?) att ljuga om min ålder... När jag gör musik jagar jag ständigt efter bättre resultat både musikaliskt och tekniskt...
_ and the list goes on.

Idag märkte jag i alla fall ett uns av resultat när det gäller klättringen. En gång för lite drygt ett halvår sedan satte jag upp målet för mig själv att klättra en viss svårighetsgrad, och började träna för att lyckas med det. Strax därpå insåg jag hur övermodig, alternativt orealistiskt, jag varit i mitt målsättande och sket i det. Idag slog det mig att jag inte bara klarat mitt mål en gång, utan tre. Schmack! Sen var jag en myggsnabel ifrån att klara mitt mer nutida mål när jag åkte och tränade direkt efter. Inte så lite illa så att säga.

Daft Punk - Celebrate, någon?

Äntligen känns det som att mitt kosmiskt stora tålamod betalat tillbaka lite...

en liten fabel

Det var en gång en stor, stor skog. I den skogen levde många olika djur, inte alltid i harmoni, men det brukade som oftast fungera. Det fanns en älg, en räv och flera ugglor. Det fanns en björn, en grävling och massor av små fåglar.

Grävlingen var en rik grävling. Han hade långt mer än han behövde, och detta såg flera djur mer än ogillande på. Småfåglarna frågade om inte de kloka ugglorna kunde övertyga grävlingen att dela med sig, de frågade om inte den starka björnen kunde ta ifrån grävlingen allt han hade med våld, och de frågade om inte skogens konung älgen med sin makt kunde förmå grävlingen att dela med sig.

Inget av detta gav resultat, trots djurens försök. Då vände skogen sig till den ljusskygga räven, för man hade resonerat att intelligens måste vara värt mer än pengar, då den smarte kunde bedra den rike och ta hans tillgångar. Inte för att någon gillade räven något speciellt, men här kunde han göra nytta. Så bestämdes det; att räven skulle med sin list ta allt vad grävlingen ägde.

Men så vart det inte, grävlingen betalade jägaren Stig att döda räven. Sen satt han nöjd där med sin pipa. Tjock och dum, tjock och dum. Men rik.




jag och en vän pratade först om klokskap vs. rikedom, och hur rikedom faktiskt var mer värt än klokskap när det gäller sådana här kamper. Sen kom vi fram till att det inte riktigt finns någon fabel där skurken vinner.

Eh´, voila!

fokus pokus

fokus. Tänk dig en stillbild som sakta glider in och ur fokus. Är det inte så hjärnar fungerar under dagen? För mig börjar den i ordentligt sudd för att efter tio minuter vara knivskarp, men därefter sakta förlora kontur framot dagen. Det pendlar väl fram och tillbaka under dagens lopp, men just när man börjar tänka att den smartaste handlingen man för tillfället kan göra är att gå och lägga sig, det är då det där fokuset infinner sig. The presence of mind.

Sent på kvällen, då har jag dom mest givande konversationerna, jag kan utan besvär göra loopar som får invalider att vicka på stjärten och jag vill minst av allt gå och lägga mig. I'm on a roll!

Kanske det just är för att jag känner igen det här mönstret som det håller i sig, som en självuppfyllande profetia. Jag gillar hur det är, och i och med att jag inget förändrar så förblir det som det är. Jag och min vapendragare pratade idag om kaffe, och hur man inte alls kan räkna om en kaffekopp till säg 45 minuters sömn, utan hur man istället bara skjuter upp sömnbehovet.

Och ungefär här skulle jag knytit ihop det här på ett sjukt snyggt sätt, men jag gäspar bara. Jag tror jag har passerat dagens bäst före märkning. Hade jag varit unset snabbare och fortfarande haft det där 'fokuset' skulle ni fått se på fan. Men tyvärr.

intressen

Egentligen hade jag tänkt åka och klättra idag, men kände att jag gott kunde stanna hemma istället. Jag satt uppe till sent ikväll och såg på en film en nazi-bergsklättrare som slutade upp i Tibet där han softade med Dalai Lhama och blev en ny människa. Huvudrollen? Brad Pitt. Jag skäms inte över att medge att jag gott och väl skulle kunna gå med i en fan club tillägnad honom. Han och Jonny Depp är två flickidoler som verkligen tilltalar mig. För deras filmer. Typ. För att dom är bra. Liksom.

Med Jonny Depp måste man ju se Gilbert Grape och Fear and Loathing in Las Vegas för att uppskatta hans bredd, och Brad Pitt har ju gjort en väldig massa bra grejer - bl.a. undergroundbibeln för oss alternativt mainstreamiga människor: Fight Club.

Alternativ Mainstream hörde jag talas om när Arctic Monkeys och Snow Patrol skulle genrébestämmas. Alla stolta människor som tror att dom är smakfulla och lyssnar på "alternativa" band lyssnar alltså på "alternativ mainstream". Men visst är det så, man vill alltid vara ensam om att älska sin idol. Delad kärlek funkar ju inte, det har både Bibeln och Veckorevyn klarlagt.

Skönt för mig, att när jag namedroppar Minilogue eller TrentemØller så har folk inte en susning om något, trots båda dessa rockar stora crowds utomlands. Men nu får ni för den delen inte lägga namnen på minnet, för jag vill verkligen inte att hela Sverige ska börja lyssna på min musik, att staten ska ge bidrag till studioutrustning eller att det ska arrangeras all-ages kvällar med mnml.

Lite så är jag rädd över klättringens utveckling. Sporten växer explosionsartat, och det är snarare regel än undantag att varenda unge någon gång prövat klättring innan dom fyllt 15. Träningsgrupper skapas, föräldrar ska hämta och lämna. Om 20 år sitter väl Svensson snart där med öl framför teven i soffan och skriker "Crimpa då för i helvete! Men kläm i då!!"

Stay away from my interests!

obeständig

Jag har på sista tiden tänkt över hur ofta min mp3-spelare får störningar tack vare folks eviga kommunikation i sina mobiltelefoner när jag sitter på tuben eller bussen. Nu ska jag inte gnälla över att dom gott kunde ta sig en liten stund för sig själva istället för att pladdra på, men däremot att jag, som inte riktigt vill hoppa på teknologins framrusande tåg, känner mig lite oroad av alla signaler i luften.

Jag kanske låter paranoid, men om radiovågorna lyckas skjuta på elektronerna i mp3-spelaren så vet ju ingen riktigt vad som händer i kroppen. Betänk detta: hur länge har mobiltelefonen funnits? Tänk om det kanske tar minst 30 år innan symptomen visar sig, då ligger ju halva Sveriges befolkning ruskigt illa till vid 2027.
Bara som en liten tankeställare, inget illa ment.

För övrigt har jag börjat studera buddhism rätt mycket på sista tiden, och skulle vilja tipsa om en sida där flera theravadasuttor ur tipikakan är översatta till svenska från pali och engelska.
--> http://www.dhamma.se/buddha/22.html

I'm on quite the roll now, men det kommer inte hålla i sig.

svammel

domänen jag bloggar på har ställt om sig till svenska, på gott och på ont då den har lite svårt för våra karaktäristiska bokstäver.

Hur som helst så drevs jag att skriva av mig för att jag för en kort stund sedan verkligen kände mig mer musikalisk än något annat. Jag bestämde mig för att vara lite nyttig och plugga lite matte hemmavid (eftersom jag ligger efter) men nu för tiden börjar matematiken springa ifrån mig när det gäller att derivera hitan och ditan. Dessutom känns det bara väldigt onödigt.

Nog om det, för när jag efter redan 30 minuter tappade modet var det för att jag ville jobba på en låt jag hoppas kommer utvecklas till något utöver det vanliga. Den har arbetsnamnet Anatta, vilket är den buddhistiska termen för våran avsaknad av 'själ'. Och inte nog med att jag har ett litet älsklingsprojekt på gång, jag har också lite vagt planerade idéer om en promotion EP med tre låtar i varierande stil, men ändå med en röd tråd. Dom skulle heta Orto, Meta och Para (efter något så töntigt som organisk kemi).

En av tre låtar är i alla fall klar, Orto, och den finns att lyssna på i spelaren på toppen av sidan. Dock blev inte öppningskritiken för den helt översvallande, men det skyller jag på att det var lite klenbegåvade människor som valde att yttra sig. Jag är verkligen inte nöjd med ett snittvärde på 8.83 av 10, divig som jag börjar bli.

En liten iaktagelse jag gjorde när jag kokade néskaffe var att av de tre mest utpräglade kaffepimplande pojkarna jag känner så är alla sådana som utan tvekan kan sitta med mormor och dricka kaffe och äta kakor. Jag inräknad.
Just on a side note.

tack för mig

termofysik och metafysik

Det som finns utanför fönstret är som en livsfarlig fälla. Ser ju jättefint ut, men temperaturen lurar strax ovanför nollan. Lite som när man bränner sig på saker, vissa saker ser man bara inte.

Hur många har inte bränt tungan på sitt frukostte bara för att girigheten tog överhanden? Man ville inte vänta, skulle ha tet på direkten. Man belönas med en bränd tunga som tjänar som påminnelse för dagen. Fast hur många har inte bränt tungan mer än en gång? Man lär sig bara inte. Eller så är man väl medveten men hoppas på något sätt att man har en okänsligare tungspets än sist, eller att tet svalnat. Hur som helst verkar det ju bara omöjligt att lära sig undvika ett så simpelt misstag.

En bekant till mig ställde frågan "varför gillar du musik" till en bred mängd åhörare. You guessed right, han fick många olika svar. Men alla bara svamlade, och det är ju verkligen förståeligt. Försök svara på frågan själv. Mitt svar blev ett svammel om bilar, landskap och lite annat flum. En någorlunda vettig sak jag sa var i alla fall att jag gillar musik för att jag inte behöver förklara det.

Men kanske man sjunker en nivå djupare in i musiken om man verkligen benar ut vad det är med den man gillar? Eller så ska man absolut inte ens försöka, man får lära sig att låta vissa saker vara. Att svara på den frågan går väl inte förräns man själv prövat båda, men med den frågan i bakhuvudet kanske man ska tänka efter en gång till när man står där med stjärnkikaren i högsta hugg.

Vissa saker vill man inte se.

Är det bara jag som tycker att Paranoid Android är om inte överskattad så i alla fall söndersågad av de hemska gitarrsolona?

jag tror jag börjar få en partner in crime, min engelske vän förärade min senaste låt med en remix. Glammigt värre, ska fixa en länk till någon dag framöver. Det känns ju som den här bloggen mer och mer börjar degenera till någon slags imaginär fansite. Det hade i sig inte varit negativt bara folk hade skrivit kommentarer som "Väntar spänt på nästa", "Guuuu va spännande!!1!" eller sådant, men nu är tyvärr läget inte så. Tystnaden ligger tung. Men om du har nåt på hjärtat så kommentera, för all del snälla du.

Som jag tidigare rapporterat har veckan som gått spenderats hemma. Softeration & Chillosophy, två störthäftiga uttryck och sysselsättningar värda att lägga lite tid på. Idag spenderade jag förmiddagen med att inhandla grill på byggvaruhus med min far, och när vi skiljdes åt slog det mig att jag lärt mig mer i bilen av min pappas samlade visdomar han delade med sig av än vad skolan skulle kunne förmedla på om inte två veckor i alla fall en. Hemskolning kanske vore nåt? Hmm kanske inte vid närmare eftertanke.

Snart börjar Hundra Höjdare med Fredrik och Filip, något man för allt i världen inte får missa. Men jag måste säga att säsong två inte når i närheten av den första. >Insert random cliché about sequels here<

jag bad inte om det här

hmm jag fixade lite med en flash-spelare för min musik, och nu är hela bloggen kapad av myspace. Watch out kids. Ska se om det går att ta bort.

new track up!

har en ny låt uppe, The Pianoman Smells Alcohol. Titeln kommer av att jag tänkte mig en härlig resturang vid ett varmt ställe, där husets pianist minst sagt inte är vid sina sinnens fulla bruk. I princip bygger den på lustiga ackord och ett arpeggio, men det är väl ungefär det. Strukturen är annars rätt medelmåttig.

-->http://www.internetdj.com/artists.php?op=stream&song=37240
-->http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=143842746

genren ligger någonstans mellan minimal house och deep house. Enjoy.