heh, den där städningen blir allt mer och mer avlägsen, som en båt som lämnar land och seglar mot solnedgången.
Jag tänkte nyss att jag skulle göra något speciellt för veckans allmänbildning eftersom jag förmodligen inte uppdaterat den på mer än två veckor. Så jag skapade ett konto på wikipedia och bidrog till internets storhet genom att skriva en liten artikel;
I give you: the Puckofalang!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Puckofalang
10 timmar senare;
meen saataani.... Länken fungerar inte. Jag skrev just en underbar utläggning om uttryckandefrihet och vems visdom som är berättigad att finnas på vems sida, men internet åt girigt upp mitt skriveri. Vänd motgången till en mindre seger och tro att fallet med den försvunna puckofalangen är av samma natur. Den ondskefulla teknologin.
Vi älskar och hyllar den, och i smyg blir vi beroende av den. Vi tar den för givet (kliché!) och blir upprörda när den inte behagar fungera.
Att den inte fungerar beror enbart på oss.
ungefär 30 timmar senare;
jahapp, nu har jag löst fallet med den försvunna puckofalangen. En ond trollkarl vid namn Wasell tyckte inte att mitt bidrag till wikipedia var värdigt att existera på dess servrar. Han kastade en trollformel på artikeln och vips var den mer borta än en idoldeltagares eventuella talang. Men vänta nu, är inte wikipedia till för just allmänheten? Och är det inte just allmänheten som bjuds in till att dela med sig av sin kunskap?
Och vad fan har jag gjort för att diskvalificera mig från allmänheten??
Trollformeln Wasell kastade heter Neologi och är precis vad det låter som, ett nytt ord eller uttryck. Istället för att gråta blod över den store folkbildarens trångsynthet ska jag gratulera mig att jag är långt före den fria kunskapsbanken.
Simma i mitt kölvatten, losers
Tuesday, September 25, 2007
Welcome to Hellidon
Idag är det 31 grader hett i skuggan, sommarens infernaliska temperatur börjar sakta krypa sig på. Normaltemperatur för sommar i Toowoomba brukar vara 36 grader, men när det är så här varmt redan på våren hörs röster som befarar en Merkuriussommar.
Jag blev väldigt förvånad när jag kom ner hit över hur bleka alla människor är. Förmodligen hade jag väl inte en större världsbild än någon annan eftersom jag förväntade mig aboriginer och Mick Dundee om vartannat med läderhud som kan stå emot knivhugg. Men men, om det är någon lärdom jag kommer ta med mig hem så är det att solen är din fiende, och det är något gemene man redan vet här.
Hehe, i skoluniformen ingår en bred hatt som skydd mot solen, men tyvärr hatar jag min och har undvikt att bära den. Skolpolisen, som för är en gammal kommandosoldat som brutit ryggen två gånger och en rätt cool snubbe, frågade mig en dag lite syrligt om vi har ozon i Sverige. Jag var farligt nära att säga 'Yes, as a matter of fact we do', men en framtidsvision om död och förnedring räddade mig och jag höll mun. Tänk efter före ni pratar kids!
Nåväl, australiensare håller sig alltså till skuggan. Idag hörde jag om en bekant som hade en leverfläck på ryggen som utvecklades till malignt melanom (hudcancer). Olyckligtvis var det så nära ryggraden att det spred sig dit, och nu är han inte bara jävligt körd - han är i omänsklig smärta också. Poor bugger...
Inte nog med det, han får betala för sitt morfin själv också. Var tacksam för vården du får att pappa staten medan du fortfarande kan.
Själv står jag inte bara konfunderad över livets grymhet, utan också vad i hela världen som hände igår. Igår måste jag trotsat fysikens lagar, no lie. Jag gick upp kl. 12.30 och käkade frulle. Sedan såg jag en film och kokade pasta. Filmen var två timmar lång (Z, he lives!) och pastakokeriet tar ju inte direkt lång tid, men ändå så tog det här hela min dag, jag var nämligen klar klockan 18.30 (6 timmar det!). I vilket svart hål försvann min tid?
Nåväl, gårdagens vältrande i frihet och ansvarslöshet gav mig ett tillräckligt dåligt samvete för att försöka göra något snäppet mer vettigt idag, så jag hade lite rumsstädning inplanerad och om jag är väldigt duktig till och med lite matematikstudier. En bra dag har en timmeslång period efter frukosten som ägnas åt absolut ingenting, men idag inkräktade Jaki på min säkerhetsbuffert mot allt för produktiva dagar och frågade mig om jag ville hänga med till en kompis till henne som bor strax nedanför fjället. Visst sa jag, och vips så var vi på väg mot Hellidon. Jag beväpnade mig med en kamera eftersom jag förväntade mig att the rugged bush would sweep my feet of the ground.
Näpp, hur mysigt Hellidon än var (inte så värst faktiskt) så såg det precis ut som Norrland för mig, fast med brunbränd tropisk växtlighet istället för gran ut och gran in. En kulturupplevelse jag dock hade var att jag käkade mulberries från ett träd. Tänk dig björnbär utan smak som växer på träd. Tro't eller ej, men det var inte så spännande som det låter...
Men enligt min filosofi finns det något spännande och/eller intressant med alla ting här i världen, inget är helt igenom tråkigt. Idag var inte dagen jag överbevisades, eftersom även Hellidon har ett stycke intressant historia; Det var nämligen så att majoriteten av Hellidons befolkning var anhängare av en kult som hette 'The Miraculous Meal'. Jag skojar inte. Men tyvärr så sket det sig med kulten i värsta Knutbymanér och Drottningen (eller vad hennes titel nu var) flydde till Amerika i rädsla för att bli mordbränd av andra anhängare. Rätt snart hade alla kultmedlemmar flyttat från det lilla samhället. Nu säger jag inte 'lilla samhället' för att skapa en atmosfär av gemytlighet, utan det var verkligen ett litet samhälle. Huvudgatan har en brandstation, en pub och en nedlagd tågstation om vi säger så.
Nåväl, dessutom har Hellidon varit scen för två brutala mord; ett styckmord där kroppen dumpades i den lilla floden (som en gång faktiskt var stor, nu är den bara uttorkad) och ett annat mord där en 16-årig flicka övertalade sina två pojkvänner att döda någon så att hon kunde se hur det såg ut. Jag funderar faktiskt på att tipsa mr. Leif G.W. Persson om Hellidon så att han har något att skriva om...
Nä man kanske skulle ta tag i den där städningen nu...
--> Haha jag älskar IT-landet Sverige, och jag älskar vårt migrationsverk och alla dess små upptåg;
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=697060
Det är ju så att man inte kan göra annat än att börja nynna på 'The internet's for porn'.
Men seriöst; jag tror inte att man ska fokusera på att folk som jobbar natt ugglar porr, utan snarare vilken ineffektiv myndighet det är om anställda har tid att fulsurfa...
Nåja, städning var det...
--> En sista gnällänk;
http://redundans.wordpress.com/2007/09/25/648-kronor-ar-mer-an-330-miljoner/#respond
Usch för Alliansen!
Vettefan om jag kommer städa idag?
Jag blev väldigt förvånad när jag kom ner hit över hur bleka alla människor är. Förmodligen hade jag väl inte en större världsbild än någon annan eftersom jag förväntade mig aboriginer och Mick Dundee om vartannat med läderhud som kan stå emot knivhugg. Men men, om det är någon lärdom jag kommer ta med mig hem så är det att solen är din fiende, och det är något gemene man redan vet här.
Hehe, i skoluniformen ingår en bred hatt som skydd mot solen, men tyvärr hatar jag min och har undvikt att bära den. Skolpolisen, som för är en gammal kommandosoldat som brutit ryggen två gånger och en rätt cool snubbe, frågade mig en dag lite syrligt om vi har ozon i Sverige. Jag var farligt nära att säga 'Yes, as a matter of fact we do', men en framtidsvision om död och förnedring räddade mig och jag höll mun. Tänk efter före ni pratar kids!
Nåväl, australiensare håller sig alltså till skuggan. Idag hörde jag om en bekant som hade en leverfläck på ryggen som utvecklades till malignt melanom (hudcancer). Olyckligtvis var det så nära ryggraden att det spred sig dit, och nu är han inte bara jävligt körd - han är i omänsklig smärta också. Poor bugger...
Inte nog med det, han får betala för sitt morfin själv också. Var tacksam för vården du får att pappa staten medan du fortfarande kan.
Själv står jag inte bara konfunderad över livets grymhet, utan också vad i hela världen som hände igår. Igår måste jag trotsat fysikens lagar, no lie. Jag gick upp kl. 12.30 och käkade frulle. Sedan såg jag en film och kokade pasta. Filmen var två timmar lång (Z, he lives!) och pastakokeriet tar ju inte direkt lång tid, men ändå så tog det här hela min dag, jag var nämligen klar klockan 18.30 (6 timmar det!). I vilket svart hål försvann min tid?
Nåväl, gårdagens vältrande i frihet och ansvarslöshet gav mig ett tillräckligt dåligt samvete för att försöka göra något snäppet mer vettigt idag, så jag hade lite rumsstädning inplanerad och om jag är väldigt duktig till och med lite matematikstudier. En bra dag har en timmeslång period efter frukosten som ägnas åt absolut ingenting, men idag inkräktade Jaki på min säkerhetsbuffert mot allt för produktiva dagar och frågade mig om jag ville hänga med till en kompis till henne som bor strax nedanför fjället. Visst sa jag, och vips så var vi på väg mot Hellidon. Jag beväpnade mig med en kamera eftersom jag förväntade mig att the rugged bush would sweep my feet of the ground.
Näpp, hur mysigt Hellidon än var (inte så värst faktiskt) så såg det precis ut som Norrland för mig, fast med brunbränd tropisk växtlighet istället för gran ut och gran in. En kulturupplevelse jag dock hade var att jag käkade mulberries från ett träd. Tänk dig björnbär utan smak som växer på träd. Tro't eller ej, men det var inte så spännande som det låter...
Men enligt min filosofi finns det något spännande och/eller intressant med alla ting här i världen, inget är helt igenom tråkigt. Idag var inte dagen jag överbevisades, eftersom även Hellidon har ett stycke intressant historia; Det var nämligen så att majoriteten av Hellidons befolkning var anhängare av en kult som hette 'The Miraculous Meal'. Jag skojar inte. Men tyvärr så sket det sig med kulten i värsta Knutbymanér och Drottningen (eller vad hennes titel nu var) flydde till Amerika i rädsla för att bli mordbränd av andra anhängare. Rätt snart hade alla kultmedlemmar flyttat från det lilla samhället. Nu säger jag inte 'lilla samhället' för att skapa en atmosfär av gemytlighet, utan det var verkligen ett litet samhälle. Huvudgatan har en brandstation, en pub och en nedlagd tågstation om vi säger så.
Nåväl, dessutom har Hellidon varit scen för två brutala mord; ett styckmord där kroppen dumpades i den lilla floden (som en gång faktiskt var stor, nu är den bara uttorkad) och ett annat mord där en 16-årig flicka övertalade sina två pojkvänner att döda någon så att hon kunde se hur det såg ut. Jag funderar faktiskt på att tipsa mr. Leif G.W. Persson om Hellidon så att han har något att skriva om...
Nä man kanske skulle ta tag i den där städningen nu...
--> Haha jag älskar IT-landet Sverige, och jag älskar vårt migrationsverk och alla dess små upptåg;
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=697060
Det är ju så att man inte kan göra annat än att börja nynna på 'The internet's for porn'.
Men seriöst; jag tror inte att man ska fokusera på att folk som jobbar natt ugglar porr, utan snarare vilken ineffektiv myndighet det är om anställda har tid att fulsurfa...
Nåja, städning var det...
--> En sista gnällänk;
http://redundans.wordpress.com/2007/09/25/648-kronor-ar-mer-an-330-miljoner/#respond
Usch för Alliansen!
Vettefan om jag kommer städa idag?
Sunday, September 23, 2007
Fucking Harmageddon
En massa stackars munkar kommer förmodligen snart bli nermejade i Bhurma. Det är förmodligen första gången i theravadabuddhismens historia som munkar 'exkommunicerat' någon, nämligen militärer och folk som stödjer dem i just Bhurma. Exkommuniceringen sker genom att 'vända på skålen', munkarna håller sin allmoseskål upp-och-ner så att den som ska skänka dem något inte kan. Detta är något oerhört, eftersom buddhism menar att just generositet är det vackraste i människans natur, och att ge är att ta emot den största gåvan.
Men samtidigt är duschen i vårt hus helt jävla omöjlig att ha att göra med. Jag blir gaaalen, det är två olika rattar, en för kallt vatten och en för varmt. Fast grejen är bara den att varmt betyder kallt i början, sen vulkanvarmt för att efter ett halvt varv betyda kallt igen. Den kalla kranen har jag inte ens lyckats lista ut mönstret med efter två månader, den är bara helt jävla random rakt igenom. Jag blir så olycklig varje gång jag längtar efter en dusch, men istället får dansa ut och in genom strålarna för att inte få brännskador ömsom hypothermia.
Och sen verkar det dessutom som att någon ond tomte har skruvat om i vattenrören, för jag hade faktiskt blivit en baddare på att mixa sjysst duschtemperatur efter några veckor. Men so much for that, för nu är jag lika vilsen som Roger* Gustafsson i Torsk På Tallinn. Jag kan bara inte manövrera duschen, nästa gång svetten sprutar från varje por efter två 6-kilometersvarv runt fjället och jag längtar efter den där perfekta, svalkande 20 graders-duschen ska jag fanimig slita med mig Darcy in i badrummet så han får hantera spakarna och reglagen medan jag får mitt waterpleasure.
Men absolut värst av allt: när någon annan använder vatten i huset så flippar duschen ur totalt. Tänk dig att du står där och efter 20 minuter av skållning och kylschock äntligen hittat en acceptabel temperatur, ja då spolar någon i toaletten!! Den tar 5 minuter på sig att fylla tanken, så då är det värt att dra på med extra varmvatten. Eller, hur vet du att det just var en toaspolning? Det kanske bara var någon som fyllde ett glas med vatten, då har du just fuckat upp din temperatur genom att ändra den och kan se fram emot 20 minuter till av fixande och trixande innan du äntligen kan skölja tvålen ur dina svidande ögon.
Jag vill inte ens prata om hur det är att duscha när tvättmaskinen är igång...
Ja, och så brann ju två stackare inne när deras parhus brann ner i Dalarna,
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=696008
Inte nog med det, stackars fotbollsspelare blir trackasserade i vårt egna Solna!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=672&a=696254
Polarisen smälter! Mitt nästan favvo-djur isbjörnen kommer dö ut! Men neeeejee...
McDonalds, Coca Cola och Nestlé tar över världen! Deep shit!
Hmmm... Jag undrar var mina löpskor är?
Jaadu, vilken tragedi är störst?
Jag önskar att jag kunde göra sexiga länkar med namn istället för att visa hela innanmätet i länken med http, www och artikelnummer... Ja vart är vår värld på väg?
*Robert då.. meh.... traageediii
Men samtidigt är duschen i vårt hus helt jävla omöjlig att ha att göra med. Jag blir gaaalen, det är två olika rattar, en för kallt vatten och en för varmt. Fast grejen är bara den att varmt betyder kallt i början, sen vulkanvarmt för att efter ett halvt varv betyda kallt igen. Den kalla kranen har jag inte ens lyckats lista ut mönstret med efter två månader, den är bara helt jävla random rakt igenom. Jag blir så olycklig varje gång jag längtar efter en dusch, men istället får dansa ut och in genom strålarna för att inte få brännskador ömsom hypothermia.
Och sen verkar det dessutom som att någon ond tomte har skruvat om i vattenrören, för jag hade faktiskt blivit en baddare på att mixa sjysst duschtemperatur efter några veckor. Men so much for that, för nu är jag lika vilsen som Roger* Gustafsson i Torsk På Tallinn. Jag kan bara inte manövrera duschen, nästa gång svetten sprutar från varje por efter två 6-kilometersvarv runt fjället och jag längtar efter den där perfekta, svalkande 20 graders-duschen ska jag fanimig slita med mig Darcy in i badrummet så han får hantera spakarna och reglagen medan jag får mitt waterpleasure.
Men absolut värst av allt: när någon annan använder vatten i huset så flippar duschen ur totalt. Tänk dig att du står där och efter 20 minuter av skållning och kylschock äntligen hittat en acceptabel temperatur, ja då spolar någon i toaletten!! Den tar 5 minuter på sig att fylla tanken, så då är det värt att dra på med extra varmvatten. Eller, hur vet du att det just var en toaspolning? Det kanske bara var någon som fyllde ett glas med vatten, då har du just fuckat upp din temperatur genom att ändra den och kan se fram emot 20 minuter till av fixande och trixande innan du äntligen kan skölja tvålen ur dina svidande ögon.
Jag vill inte ens prata om hur det är att duscha när tvättmaskinen är igång...
Ja, och så brann ju två stackare inne när deras parhus brann ner i Dalarna,
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=696008
Inte nog med det, stackars fotbollsspelare blir trackasserade i vårt egna Solna!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=672&a=696254
Polarisen smälter! Mitt nästan favvo-djur isbjörnen kommer dö ut! Men neeeejee...
McDonalds, Coca Cola och Nestlé tar över världen! Deep shit!
Hmmm... Jag undrar var mina löpskor är?
Jaadu, vilken tragedi är störst?
Jag önskar att jag kunde göra sexiga länkar med namn istället för att visa hela innanmätet i länken med http, www och artikelnummer... Ja vart är vår värld på väg?
*Robert då.. meh.... traageediii
jag och musan
Huset som numer bara bebos av glada ynglingar ser ut som en knarkarkvart av värsta sort, och detta trots att vi bemödar oss ungefär en timma var dag för att städa. Jag kan inte annat än känna en nyfunnen gemenskap med städmaniska föräldrar.
Igår var jag bjuden till en tös och hennes pojkvän för att fira värdflickans 17:e födelsedag, och det var trevligt. Det var även så (och förhoppningsvis fortfarande) att hon var gravid och ämnade föda lillen. Nu är det så att jag vet exakt vilka brunsketna white trash-kårar som ilar sig ner för din ryggrad, 17 bast och preggus... [slang för pregnant] Hur jävla risigt låter inte det? Dessutom bor hon ensam med sin 18-åriga pojkvän i ett litet radhus.
Nu var det så att detta par totalägde oss på hushållsfronten. Deras lya var renstädad och pyntad med ballonger, det hängde tavlor på (vissa) väggar och det var mucho fräscht. Jämför detta med vårat hus som luktar bajs och bokstavligen faller sönder efter fyra dagar, så så mycket för dina föraningar som jag tar för givet de flesta normalfuntade människor skulle fått. Jahapp, då har vi alltså lärt oss att man inte ska ha förutfattade meningar.
Ikväll ska jag vara hemma och utöva 'forced creativity' som en vän uttryckte det. Jag har en känsla av att jag kommer prestera något bra ikväll, trots min trötthet. Förmodligen är det så att det just är den här självgoda föraningen som kommer vara orsaken till det stundande storverket. En gnutta trötthet är alltid bra för kreativiteten i min mening, eftersom allting helt enkelt blir subtilt annorlunda upplevt med sinnen som ständigt vandrar iväg på egna utflykter när deras intresse brister för vad jag försöker göra.
Tänk dig en lektion i den arla morgonen; du vill lyssna på läraren och ta till vara på lektionen, men istället börjar du titta ut genom fönstret efter att ha gäspat, och börjar lyssna till fågelsången istället för det drönande mässandet från whiteboardtavlan. Hah, whiteboardtavla, en tårta på tårta-effekt av försvenskningen av engelska.
Nåväl, att vara pigg och fokuserad är en sak, och trött en annan. När man är fokuserad är man just fokuserad. Jag tänker mig sinnena som fem olikfärgade snören som alla löper parallellt med varandra. När man är trött ringlar dom sig över varandra, dom är olika långa och dom är allt annat än parallella.
Ja, fast nu blev det lite lustigt eftersom jag i princip måste svälja min hatt. Jag kom på att jag faktiskt inte alls kan knåpa annat än skriverier ikväll eftersom min hårddisk för musiserande ligger kvarglömd hemma hos en vän. Så mycket för dina storslagna planer, brorsan. Grejen var och är den att jag tänkte att en tom bärbar hårddisk inte är till någon större nytta, så jag utnyttjar dess bärbara egenskaper för att ta del av folks intressanta filer: musik, bilder, film och text. Tyvärr misslyckades jag bara att ta hem den igår...
Fast jag kanske redan presterat kvällens storverk med detta blogginlägg? Njaa du det vette fåglarna...
Nåväl, jag hade tänkte visa lite bilder också eftersom det ju är så roligt. Jag kämpade i 30 minuter med layouten runt en bild på Darcy där han är jätteglad. Jag hade tänkt hämnas lite för i morse, men det verkar som att någon där uppe gillar killen. You'll get away for now...
Tänkte i min självgodhet att de som råkar veta att jag håller mig med stadigt damsällskap skulle tycka det vore kul att se en bild på henne.
Emma är ett spöke!
Myspys
Friday, September 21, 2007
When the things you own end up owning you
För tillfället slits min uppmärksamhet mellan Fight Club och att blogga. Jag måste medge att jag är en av dom som skryter om hur många gånger dom sett filmen i fråga, men jag måste vara extremt ouppmärksam för att gilla den så mycket. Det var först sist jag såg den (typ 10:e gången) som jag märkte jag att det var Tyler Durden som flimrade förbi i början av filmen när berättaren lider av insomnia (som jag efter ungefär 5-6 tittningar la märke till aldrig nämns vid sitt namn)
Kvällens vinkel var att se filmen med alla röster avstängda. Jag får gåshud av alla kluriga ljudeffekter och jag vill meddela att filmens tonsättaren är ett geni av guds nåde.
Nåväl, nu har mitt vårlov börjat, the September Holidays. Igår torsdag slutade jag skolan på eftermiddagen för att vara ledig i två veckor och börja igen på tisdagen. A great cause for celebration.
För att toppa sockerkakan med strössel har värdpäronen också åkt ut på camping. Det är inte så att det är att dom är borta som gör mig glad, utan snarare att Team Brown är ensamma hemma. Att vara ensam hemma på andra sidan jorden är lite av ett äventyr i äventyret. Ska snart steka en omelett till middag, och än känns det ruggigt coolt att knåpa sin middag på egen hand. Det är bara att passa på att njuta av det innan rutinen suger färgen ur det lilla nöjet.
Pja, i övrigt så har min kära mobiltelefon pajat. Mina goda försörjare hemma har goda skäl för att tro att jag är ett genuint klantarsel numer med tanke på all teknik som havererar. Till mitt försvar kan jag dock säga att min kära kamera fungerar igen nu när jag bytt ut budgetbatterierna i den.
Angående mobilen så glömde jag den hos min favvoflicka, som befodrade sin lillebror till budbärare eftersom vi går i samma skola. Tyvärr misslyckades han med sitt uppdrag eftersom jag hjälpte till att lasta ur en container med möbler istället för att närvara i skolan, men dag 2 var lyckan bättre. Ja, hans budbärarlycka alltså, min var det inte lika bra ställt med eftersom två rader knappar + av/på-knappen inte fungerade. Av/på-problemet löste jag genom att ta ur och sätta i batteriet igen, men kruxet ligger i att min pinkod innehåller siffran 3, en siffra som sitter i den felande raden. Det här har jag inte lyckats lösa än, men jag klurade ut att om min tur är enorm så innehåller min puk-kod inte siffrorna 1, 2 eller 3. Är detta fallet tror jag att jag kan fortsätta använda min Sony-Ericsson walkmanmobil precis som förut med lite trixande.
Ja, så så är det. Jag hoppas att jag kommer ha lite skojiga bilder att posta snart.
Kvällens vinkel var att se filmen med alla röster avstängda. Jag får gåshud av alla kluriga ljudeffekter och jag vill meddela att filmens tonsättaren är ett geni av guds nåde.
Nåväl, nu har mitt vårlov börjat, the September Holidays. Igår torsdag slutade jag skolan på eftermiddagen för att vara ledig i två veckor och börja igen på tisdagen. A great cause for celebration.
För att toppa sockerkakan med strössel har värdpäronen också åkt ut på camping. Det är inte så att det är att dom är borta som gör mig glad, utan snarare att Team Brown är ensamma hemma. Att vara ensam hemma på andra sidan jorden är lite av ett äventyr i äventyret. Ska snart steka en omelett till middag, och än känns det ruggigt coolt att knåpa sin middag på egen hand. Det är bara att passa på att njuta av det innan rutinen suger färgen ur det lilla nöjet.
Pja, i övrigt så har min kära mobiltelefon pajat. Mina goda försörjare hemma har goda skäl för att tro att jag är ett genuint klantarsel numer med tanke på all teknik som havererar. Till mitt försvar kan jag dock säga att min kära kamera fungerar igen nu när jag bytt ut budgetbatterierna i den.
Angående mobilen så glömde jag den hos min favvoflicka, som befodrade sin lillebror till budbärare eftersom vi går i samma skola. Tyvärr misslyckades han med sitt uppdrag eftersom jag hjälpte till att lasta ur en container med möbler istället för att närvara i skolan, men dag 2 var lyckan bättre. Ja, hans budbärarlycka alltså, min var det inte lika bra ställt med eftersom två rader knappar + av/på-knappen inte fungerade. Av/på-problemet löste jag genom att ta ur och sätta i batteriet igen, men kruxet ligger i att min pinkod innehåller siffran 3, en siffra som sitter i den felande raden. Det här har jag inte lyckats lösa än, men jag klurade ut att om min tur är enorm så innehåller min puk-kod inte siffrorna 1, 2 eller 3. Är detta fallet tror jag att jag kan fortsätta använda min Sony-Ericsson walkmanmobil precis som förut med lite trixande.
Ja, så så är det. Jag hoppas att jag kommer ha lite skojiga bilder att posta snart.
Sunday, September 16, 2007
DongleCalls: nya, friska tag
oohhh yes... vilken underbar känsla. Hur känns den?
- Som att komma till ytan efter att varit under vatten en tid.
Fast få inte upp förhoppningarna nu, det är inget vidare spännande egentligen. Inga snaskiga privatlivsutvikningar här inte. Saken är bara den att jag lagt grunden till mitt musikskapande 2.0 här nere.
Hela grejen började med att jag tog med en bärbar hårddisk från fäderneslandet som innehöll allt jag kunde tänkas behöva för att mecka musik och så. Faktum var att hårddisken höll allt jag hade i Sverige. Du anar inte hur mycket knep och knåp det var att frakta ner den hit genom tull och så, men skam den som ger sig. Efter mycket slit skulle jag äntligen plugga in den i mitt nya hem, men vad händer? You guessed it; den pajar.
De två sannolika orsakerna är
A; jag tappade den i golvet precis innan jag skulle plugga in den, eller
B; det vart ett litet kulturellt missförstånd mellan det australiensiska vägguttaget och adaptern.
Båda teorierna är faktiskt rätt osannolika, men tillsammans bildar dom en någorlunda bild över den lilla katastrofen.
Så där satt jag i alla fall, och kände mig ett snäpp längre bort från hemma. Skam den som ger sig skrev jag nyss; men jag måste medge att jag är skyldig lite skam eftersom jag faktiskt gav upp vid det här tillfället. Jag tänkte att det bara var att omfamna mitt nya liv och återuppta musiserandet hemma. Det gick bra ett tag, men ständigt låg det och gnagde i mig. Varje gång jag lyssnade på bra musik kändes det som något bokstavligen bet i mig. Det hela kulminerade när jag intensivstuderade ett set från Richardo the man Villalobos, då kände jag att jag skulle kunna gå rätt långt för att få knepa lite grooves. Dessutom kände jag mig avundsjuk och frustrerad.
Häromnatten (Lördags) samtalade jag med min favoritbritt om just musik och så, och han frågade frankt som ett barn varför jag inte fixar lite program och gör vad jag kan på min om än potenta, ändå begränsade, laptop.
Det var som att Gud rufsade mig i håret i det där ögonblicket, och utöver änglakören hörde jag också min gamla förebild sjunga 'You've got to learn to earn even in the face of adversity'.
Nu sitter jag här med en liten mobil funkfabrik och känner mig rätt nöjd med tillvaron...
Förvånad över att allt funkar är jag också
- Som att komma till ytan efter att varit under vatten en tid.
Fast få inte upp förhoppningarna nu, det är inget vidare spännande egentligen. Inga snaskiga privatlivsutvikningar här inte. Saken är bara den att jag lagt grunden till mitt musikskapande 2.0 här nere.
Hela grejen började med att jag tog med en bärbar hårddisk från fäderneslandet som innehöll allt jag kunde tänkas behöva för att mecka musik och så. Faktum var att hårddisken höll allt jag hade i Sverige. Du anar inte hur mycket knep och knåp det var att frakta ner den hit genom tull och så, men skam den som ger sig. Efter mycket slit skulle jag äntligen plugga in den i mitt nya hem, men vad händer? You guessed it; den pajar.
De två sannolika orsakerna är
A; jag tappade den i golvet precis innan jag skulle plugga in den, eller
B; det vart ett litet kulturellt missförstånd mellan det australiensiska vägguttaget och adaptern.
Båda teorierna är faktiskt rätt osannolika, men tillsammans bildar dom en någorlunda bild över den lilla katastrofen.
Så där satt jag i alla fall, och kände mig ett snäpp längre bort från hemma. Skam den som ger sig skrev jag nyss; men jag måste medge att jag är skyldig lite skam eftersom jag faktiskt gav upp vid det här tillfället. Jag tänkte att det bara var att omfamna mitt nya liv och återuppta musiserandet hemma. Det gick bra ett tag, men ständigt låg det och gnagde i mig. Varje gång jag lyssnade på bra musik kändes det som något bokstavligen bet i mig. Det hela kulminerade när jag intensivstuderade ett set från Richardo the man Villalobos, då kände jag att jag skulle kunna gå rätt långt för att få knepa lite grooves. Dessutom kände jag mig avundsjuk och frustrerad.
Häromnatten (Lördags) samtalade jag med min favoritbritt om just musik och så, och han frågade frankt som ett barn varför jag inte fixar lite program och gör vad jag kan på min om än potenta, ändå begränsade, laptop.
Det var som att Gud rufsade mig i håret i det där ögonblicket, och utöver änglakören hörde jag också min gamla förebild sjunga 'You've got to learn to earn even in the face of adversity'.
Nu sitter jag här med en liten mobil funkfabrik och känner mig rätt nöjd med tillvaron...
Förvånad över att allt funkar är jag också
Saturday, September 15, 2007
Words of tranquility?
'oi, im in trouble enough trying to hit the right keys blogging! stop chatting to me!'
Jag borde tilldelas hedersmedalj för att jag har hållt samma tanke i mitt huvud i 30 minuter.
Two narcissistic geniuses talking to eachother,
one spectator,
they're missing eachothers points as when you close your eyes and try to make your index fingers meet eachother. Even though they share a common goal, and just miss eachother by an inch; they do not meet, and therefore it is a total failure.
The spectator is irrelevant.
Ja ungefär så känner jag mig. Eller snarare precis så känner jag mig. Jag ville skriva ett inlägg tidigare idag men visste inte vad jag skulle fylla det med. När jag väl satt där och fyllde det med ett trivsamt ingenting så hann jag inte ens publicera det innan jag behövde lämna datorn, men dess avtryck ligger i alla fall sparat någonstans i cyberspace. Hursomhelst har jag gått ett steg längre än poängen jag ville göra; jag skulle bara lämnat det som det var men eftersom jag lyssnar på bra musik känner jag mig tvungen att fortsätta.
När du dansar med Djävulen slutar du inte dansa förräns musiken slutar,
Eller för att utrycka det mildare: När kreativiteten flödar är det bara att passa på.
Nu i efterhand när musiken tystnat så kan jag säga att jag borde slutat där jag återställde texten till dess beige, neutrala färg. Strypt kreativiteten.
Är detta inlägg en vacker blandning av impulsivitet och igår blandat med idag? Or is it just me gripping after straws?
För det är ju det estetisk undervisning handlar om; gör bara något och rättfärdiga det - det handlar inte om vad du gör, utan hur bra du kan lura folk att tro att du hade en avsikt.
Tror jag redan skrivit om det nu när jag tänker efter...
Jag borde tilldelas hedersmedalj för att jag har hållt samma tanke i mitt huvud i 30 minuter.
Two narcissistic geniuses talking to eachother,
one spectator,
they're missing eachothers points as when you close your eyes and try to make your index fingers meet eachother. Even though they share a common goal, and just miss eachother by an inch; they do not meet, and therefore it is a total failure.
The spectator is irrelevant.
Ja ungefär så känner jag mig. Eller snarare precis så känner jag mig. Jag ville skriva ett inlägg tidigare idag men visste inte vad jag skulle fylla det med. När jag väl satt där och fyllde det med ett trivsamt ingenting så hann jag inte ens publicera det innan jag behövde lämna datorn, men dess avtryck ligger i alla fall sparat någonstans i cyberspace. Hursomhelst har jag gått ett steg längre än poängen jag ville göra; jag skulle bara lämnat det som det var men eftersom jag lyssnar på bra musik känner jag mig tvungen att fortsätta.
När du dansar med Djävulen slutar du inte dansa förräns musiken slutar,
Eller för att utrycka det mildare: När kreativiteten flödar är det bara att passa på.
Nu i efterhand när musiken tystnat så kan jag säga att jag borde slutat där jag återställde texten till dess beige, neutrala färg. Strypt kreativiteten.
Är detta inlägg en vacker blandning av impulsivitet och igår blandat med idag? Or is it just me gripping after straws?
För det är ju det estetisk undervisning handlar om; gör bara något och rättfärdiga det - det handlar inte om vad du gör, utan hur bra du kan lura folk att tro att du hade en avsikt.
Tror jag redan skrivit om det nu när jag tänker efter...
Monday, September 10, 2007
SÄPO slår till igen!
Ja, många bloggare jag läser gör lama ursäkter för sig när dom uppdaterar två gånger, men jag uppdaterar skamlöst när helst jag känner för det! Moahaha in your face Jonas Thente!
Hur som helst sysslade jag med lite själslig onani när jag kikade på vilka människor som haft turen att hitta min blogg på nätet, och rätt så det var hittade jag det här sidan:
http://www.sitemeter.com/?a=stats&s=sm3hunden&r=11
Här kan jag se vad folk har sökt efter med google, och istället hamnat här. Sammanfattningsvis har ingen kommit rätt;
- Den som sökte efter 'Indiskt Teckensnitt' irrade sig istället hit eftersom jag använt ordet indisk när jag berättade om vad jag hade till kvällsvard häromdagen.
- En annan sökte på 'Alex Schulmans Musiksmak' (stackars sate, hur patetiskt sätt är inte det att finna sin musik?) Hur som helst hade jag klankat ner på folks val av favoriter på ett ställe, och på Alex på ett annat. Google limmade ihop det till något relevant.
- 'Idiomatiska Uttryck för Ensamhet' var en annan. Jag hoppas innerligt att den fantasilöse skribenten fick hjälp av listan jag länkade till förra veckan.
Reminds me, ska hitta på en ny putslustig länk nu.
Är kaffemaxad på en överdos NÉS om du undrar...
Hur som helst sysslade jag med lite själslig onani när jag kikade på vilka människor som haft turen att hitta min blogg på nätet, och rätt så det var hittade jag det här sidan:
http://www.sitemeter.com/?a=stats&s=sm3hunden&r=11
Här kan jag se vad folk har sökt efter med google, och istället hamnat här. Sammanfattningsvis har ingen kommit rätt;
- Den som sökte efter 'Indiskt Teckensnitt' irrade sig istället hit eftersom jag använt ordet indisk när jag berättade om vad jag hade till kvällsvard häromdagen.
- En annan sökte på 'Alex Schulmans Musiksmak' (stackars sate, hur patetiskt sätt är inte det att finna sin musik?) Hur som helst hade jag klankat ner på folks val av favoriter på ett ställe, och på Alex på ett annat. Google limmade ihop det till något relevant.
- 'Idiomatiska Uttryck för Ensamhet' var en annan. Jag hoppas innerligt att den fantasilöse skribenten fick hjälp av listan jag länkade till förra veckan.
Reminds me, ska hitta på en ny putslustig länk nu.
Är kaffemaxad på en överdos NÉS om du undrar...
det ända från cheap monday jag kan tänkas bära...
Måste övertyga någon god människa att skicka mig ett par...
typ Sankhara, å shit...
rubriken är typ ett helgerån, men hey, man får inte ta saker för seriöst
heh, jag kanske är en idiot som bloggar istället för att skriva tal på engelska som ska lämnas in snarast.
Eller så kanske jag inte är en idiot just för att jag tar mig tid att göra det jag vill.
Eller så kanske är jag en idiot för att jag dricker kaffe för att hålla mig vaken så jag kan göra båda sakerna ikväll...
Eller så kanske jag är en idiot för att jag förlorar mig i tankegångar som inte leder någonstans, utan bara mynnar ut i tunnare och tunnare trådar, som ett fransigt snöre...
Eller så kanske jag inte är en idiot för att jag resonerar så pass mycket...
Eller så kanske...
Jaadu, men kanske är jag inte en idiot eftersom jag tänker skriva om relaterade saker, nämligen det svängelska språket. Jag har redan klarlagt att jag på något sätt är stolt över min (rätt breda) accent, och hur den samspelar med mitt (rätt breda) ordföråd. Äntligen är jag så där charmigt utländsk!
Eller så är jag en skicklig idiot, en secret agent, eftersom jag i princip kan rättfärdiga allt för mig själv.
Hur som helst hade jag tänkt vara mer allmänbildande än navelskådande och berätta något du inte lär dig i skolan; Dock tror jag att fenomenet är isolerat till Australiensiska; nämligen att man lägger till 'R' efter vokaler. Ju bredare dialekt du har, vilket ofta beror på hur långt norr och/eller väst du kommer ifrån, desto mer R lägger du till.
I have an idear about something
I made a drawring
You get the picture...rrrr...
Dessa R tjänar inte alltid syftet att utgöra en konsonantbrygga mellan vokaler, utan finns ofta där bara för att. Kanske är det just Aussiesarna som känner precis som jag angående att bli definierad utifrån sitt språk?
Nu ämne nummer två; när du handgripligen (?) tänker med ditt språk. Jag har lyckats märka tre och en halv sorters tänkande inuti mitt huvud:
- Tänkande på svenska, som oftast förekommer efter jag läst/skrivit svenska, när jag tänker på känslosamma saker eller när jag helt enkelt är lat.
- Tänkande på engelska dominerar för tillfället, dock börjar jag ofta en tankegång på svenska men styr över den på engelska. Tyvärr känns mitt tänkande på engelska en bit handikappat, men handikappat på ett skönt sätt. En gång läste jag en bok om en ung man som insåg att hans intelligens var roten till hans olycka, och började 'bekämpa' sin intelligens. Nej mitt självförtroende är det inget fel på, hur så?
- Vi tar nummer tre och en halv nu, för den är mest en parentes. Det svängelska tänkandet är helt enkelt lika delar svenska och engelska blandat. När jag såg en intervju med Victoria Silverstedt på Ett Herrans Liv blev jag tvärförbannad på blondinen, men nu förstår jag henne. Tyvärr hittade jag inte klippet på youtube, men här är en sketch ur det programmet. You can do the rest with your imagination. Filip har förövrigt en till stor del identisk randig tröja som jag har.
>http://youtube.com/watch?v=0j7kT0IQOFI
- The interesting one: det språklösa tänkandet. Jag har inte riktigt lyckas bena ut det här, men rätt ofta inser jag att jag tänkt något men inte kan minnas på vilket språk jag tänkt, eller hur jag formulerade mig. Intuitivt tänkande kanske vi kan kalla det. Först fick jag känslan av att den här sortens tänkande var den bästa, att man var intuitiv och direkt - man hade transcenderat tänkande och var helt enkelt bara Buddhasmart. Men nu tror jag snarare att det är den sämsta sortens tänkande. Att det är slentrian och inte mycket mer än en grund för mer advancerade resonemang du inte fortsätter. 'Jag lägger en sten där jag ämnar en katedral', för att låna Daniel Kellermans ord. Stackars Daniel, bror till Martin som stjäl allt rampljus. Fast kanske det spär på Daniels outsiderkonstnärsskap, och så fort han blir känd så blir han lika intressant som typ Lasse Åberg.
Okej det där var en rätt random koppling, men jag försvarar mig med att säga att man lever lite 'mer' under tiden man svävar (ut).
Sväva är ett vackert ord... Flumhippien slår till igen!
Men han svävar, han svävar...
[Drogskämt här]
Back to track; detta tänkande (det språklösa) har jag funnit förekomma mest när jag är under stress, som när jag skriver prov eller leker sport. Just på prov är det rätt dåligt eftersom svarens kvalitet blir därefter...
Haha här tog skrivandet slut för någon timme, då jag började chatta med min gamle mentor/vapendragare, och fler och fler konversationer poppade upp. Gud vad populär jag känner mig. Uppskattad till och med.
Nåväl, that's about it for me for now, folks.
Molly Duker - en vänsterhändt person. En glosa jag lärde mig idag ur mitt nyligen anlända slanglexikon... Jaki sa att hon ska välja ett ord varje dag som jag är tvungen att använda någon gång under dagen. Faktum är att jag lärt en australiensisk vän en obscen svensk mening varje dag nu...
haha en till utsvävning, om huruvida pantrar är coolare en leoparder (bara för att det känns rätt att blotta ytterst meningsfulla resonemang):
hampus <-- säger:
men asså
hampus <-- säger:
svart panter är fucking ninja, that we know
hampus <-- säger:
men jag får känslan av att dom är ena dryga jävlar, medan leoparder är mer som en buddha som kan springa snabbt utav bara helvete
hampus <-- säger:
liksom, beyond cool
David säger:
hmmm
David säger:
måste tänka efter
Den här bloggen börjar bli sjukt ostrukturerad, vimsig. Som ett digitalt kollage över ett liv. Är det bra eller dåligt?
Metta
heh, jag kanske är en idiot som bloggar istället för att skriva tal på engelska som ska lämnas in snarast.
Eller så kanske jag inte är en idiot just för att jag tar mig tid att göra det jag vill.
Eller så kanske är jag en idiot för att jag dricker kaffe för att hålla mig vaken så jag kan göra båda sakerna ikväll...
Eller så kanske jag är en idiot för att jag förlorar mig i tankegångar som inte leder någonstans, utan bara mynnar ut i tunnare och tunnare trådar, som ett fransigt snöre...
Eller så kanske jag inte är en idiot för att jag resonerar så pass mycket...
Eller så kanske...
Jaadu, men kanske är jag inte en idiot eftersom jag tänker skriva om relaterade saker, nämligen det svängelska språket. Jag har redan klarlagt att jag på något sätt är stolt över min (rätt breda) accent, och hur den samspelar med mitt (rätt breda) ordföråd. Äntligen är jag så där charmigt utländsk!
Eller så är jag en skicklig idiot, en secret agent, eftersom jag i princip kan rättfärdiga allt för mig själv.
Hur som helst hade jag tänkt vara mer allmänbildande än navelskådande och berätta något du inte lär dig i skolan; Dock tror jag att fenomenet är isolerat till Australiensiska; nämligen att man lägger till 'R' efter vokaler. Ju bredare dialekt du har, vilket ofta beror på hur långt norr och/eller väst du kommer ifrån, desto mer R lägger du till.
I have an idear about something
I made a drawring
You get the picture...rrrr...
Dessa R tjänar inte alltid syftet att utgöra en konsonantbrygga mellan vokaler, utan finns ofta där bara för att. Kanske är det just Aussiesarna som känner precis som jag angående att bli definierad utifrån sitt språk?
Nu ämne nummer två; när du handgripligen (?) tänker med ditt språk. Jag har lyckats märka tre och en halv sorters tänkande inuti mitt huvud:
- Tänkande på svenska, som oftast förekommer efter jag läst/skrivit svenska, när jag tänker på känslosamma saker eller när jag helt enkelt är lat.
- Tänkande på engelska dominerar för tillfället, dock börjar jag ofta en tankegång på svenska men styr över den på engelska. Tyvärr känns mitt tänkande på engelska en bit handikappat, men handikappat på ett skönt sätt. En gång läste jag en bok om en ung man som insåg att hans intelligens var roten till hans olycka, och började 'bekämpa' sin intelligens. Nej mitt självförtroende är det inget fel på, hur så?
- Vi tar nummer tre och en halv nu, för den är mest en parentes. Det svängelska tänkandet är helt enkelt lika delar svenska och engelska blandat. När jag såg en intervju med Victoria Silverstedt på Ett Herrans Liv blev jag tvärförbannad på blondinen, men nu förstår jag henne. Tyvärr hittade jag inte klippet på youtube, men här är en sketch ur det programmet. You can do the rest with your imagination. Filip har förövrigt en till stor del identisk randig tröja som jag har.
>http://youtube.com/watch?v=0j7kT0IQOFI
- The interesting one: det språklösa tänkandet. Jag har inte riktigt lyckas bena ut det här, men rätt ofta inser jag att jag tänkt något men inte kan minnas på vilket språk jag tänkt, eller hur jag formulerade mig. Intuitivt tänkande kanske vi kan kalla det. Först fick jag känslan av att den här sortens tänkande var den bästa, att man var intuitiv och direkt - man hade transcenderat tänkande och var helt enkelt bara Buddhasmart. Men nu tror jag snarare att det är den sämsta sortens tänkande. Att det är slentrian och inte mycket mer än en grund för mer advancerade resonemang du inte fortsätter. 'Jag lägger en sten där jag ämnar en katedral', för att låna Daniel Kellermans ord. Stackars Daniel, bror till Martin som stjäl allt rampljus. Fast kanske det spär på Daniels outsiderkonstnärsskap, och så fort han blir känd så blir han lika intressant som typ Lasse Åberg.
Okej det där var en rätt random koppling, men jag försvarar mig med att säga att man lever lite 'mer' under tiden man svävar (ut).
Sväva är ett vackert ord... Flumhippien slår till igen!
Men han svävar, han svävar...
[Drogskämt här]
Back to track; detta tänkande (det språklösa) har jag funnit förekomma mest när jag är under stress, som när jag skriver prov eller leker sport. Just på prov är det rätt dåligt eftersom svarens kvalitet blir därefter...
Haha här tog skrivandet slut för någon timme, då jag började chatta med min gamle mentor/vapendragare, och fler och fler konversationer poppade upp. Gud vad populär jag känner mig. Uppskattad till och med.
Nåväl, that's about it for me for now, folks.
Molly Duker - en vänsterhändt person. En glosa jag lärde mig idag ur mitt nyligen anlända slanglexikon... Jaki sa att hon ska välja ett ord varje dag som jag är tvungen att använda någon gång under dagen. Faktum är att jag lärt en australiensisk vän en obscen svensk mening varje dag nu...
haha en till utsvävning, om huruvida pantrar är coolare en leoparder (bara för att det känns rätt att blotta ytterst meningsfulla resonemang):
hampus <-- säger:
men asså
hampus <-- säger:
svart panter är fucking ninja, that we know
hampus <-- säger:
men jag får känslan av att dom är ena dryga jävlar, medan leoparder är mer som en buddha som kan springa snabbt utav bara helvete
hampus <-- säger:
liksom, beyond cool
David säger:
hmmm
David säger:
måste tänka efter
Den här bloggen börjar bli sjukt ostrukturerad, vimsig. Som ett digitalt kollage över ett liv. Är det bra eller dåligt?
Metta
Friday, September 7, 2007
Röda Drottningen
usch, kapplöpning med teknologin är ingenting för lilla människan. Jag fick just en idé jag ville skriva ner, och sen kom en till, och ännu en. Jag avbröt mailet jag skrev på för att omedelbart sätta igång på blogspot, men vad händer? Snigelinternet flinar malligt och fortsätter fikapausen! Mina idéer rinner som sand mellan mina fingrar...
Det handlade om att jag inte har tid för att ha favoriter. Hur många människor säger inte att "min favoritlåt varierar från vecka till vecka, dag till dag, timma för timma..."? Ja grattis, good on you. Du har en jättebred musiksmak och du är en sann konnesör, du får mig att känna mig som en bonde.
Även undertecknad har sagt detta, faktum var att jag till och med nyss skrev det. Förmodligen har du också sagt detta, och med stor säkerhet har du hört någon säga det. Men hur sorgligt är det inte när man inte fäster sig vid något; när även ens musiksmak med tom blick ansluter sig till slit-och-släng-mentaliteten för vår tid.
Till mitt försvar har jag i alla fall några tidlösa favoriter, fast när jag nu lyssnar på dom känns dom som bleknade foton. Eller ja, egentligen kan jag inte lyssna på dom eftersom att min hårddisk är paj och jag förlorat all min musik, but you get the picture.
Jag är fortfarande stolt över min kommentar om vikten att röra sig:
Det handlade om att jag inte har tid för att ha favoriter. Hur många människor säger inte att "min favoritlåt varierar från vecka till vecka, dag till dag, timma för timma..."? Ja grattis, good on you. Du har en jättebred musiksmak och du är en sann konnesör, du får mig att känna mig som en bonde.Även undertecknad har sagt detta, faktum var att jag till och med nyss skrev det. Förmodligen har du också sagt detta, och med stor säkerhet har du hört någon säga det. Men hur sorgligt är det inte när man inte fäster sig vid något; när även ens musiksmak med tom blick ansluter sig till slit-och-släng-mentaliteten för vår tid.
Till mitt försvar har jag i alla fall några tidlösa favoriter, fast när jag nu lyssnar på dom känns dom som bleknade foton. Eller ja, egentligen kan jag inte lyssna på dom eftersom att min hårddisk är paj och jag förlorat all min musik, but you get the picture.
Jag fann ett inlägg om hur betydelsen av rörelse i en blogg som träffade min svaga punkt, här är den/det:
Jag är fortfarande stolt över min kommentar om vikten att röra sig:
jag tror inte vi alltid behöver röra oss alls eftersom allting runt oss
ständigt förändras. Om fisken simmar i mixern spelar ingen roll.
Så flytta ut i skogen och Stå Still, Kids! Annorlunda is the way
På tal om ingenting alls som ändå är relaterat har tall-poppy-syndromet infiltrerat mitt sätt att tänka, så jag har nu en sjuk craving att berätta att det är fredagkväll och att jag nu sitter ensam i mörkret och småbloggar för mig själv. Paaarty party, men det känns faktiskt rätt intressant att göra det. Med nu närmare 80 inlägg i bagaget har jag börjat skönja vissa mönster, hur situationen och tidpunkten påverkar innehållet;
Måndagens känsla av att man inte är något alls då man skriver med självdistans,
Tisdagens känsla av ett stort grått grötigt hav då man skriver utan tanke på konsekvenserna
Onsdagens känsla av att bli besegrad av berget man just bestigit, då man blir självutlämnande
Torsdagens känsla av ett ljus i tunneln då man allt fungerar i harmoni,
Fredagens känsla av frihet och rikedom då man inte har tid att skriva alls
Lördagens känsla av klarsynthet då man mest klarlägger sanningar från igår
Söndagens blandade känsla av seger och förlust då man tar sig tid att utvärdera och ladda ny ammunition
Oroa dig inte, jag ska hitta på något speciellt till mitt egna lilla 100-inläggsjubiléum. Inte fan ska jag sitta ensam med en muffin med ett ljus i och sjunga jag må jag leva om du tror det, vi ska ha narcissistisk galakväll med pompa och ståt och allt som hör till!
Tuesday, September 4, 2007
självterapi
wow. Jag vet inte om jag just haft en nära-livet-upplevelse av något slag, eller om nån vessla spajkat mitt dricksvatten med preparat som mixtrar med serotoninhalten. Jag vet inte ens var jag ska börja den här gången.... (som du nog märker)
Kanske är jag bara ett mutantutskott från mänskligheten, eller är det vår största styrka att känna den största glädjen mitt i den största motgången? Jag tänkte nyss tanken 'att bara sitta här och lysna på den här låten är ju det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv'. Visst kan det vara så att mitt liv är en torftig skorpa i jämförelse med ditt, men det är så att livet (mitt) än en gång har spottat mig i ansiktet och sen gett mig en faderlig klapp på huvudet för att försäkra sig om att jag lärt mig min läxa.
Jag vettesjutton om jag gjort det...
Hur som helst så känns det bra mysigt i mitt svarta hål, där både bitterhet och självömkan är berättigade. Kanske känns ögonblicket så bra just för att jag svartmålar verkligheten så jag slipper komma ut ur min gömma, eller kanske för att jag äntligen blivit given en ursäkt för lite kreativt utlopp; befrielsen att skriva prosa och åtminstonde för ögonblicket säga till mig själv 'att jag skriver för stunden och är en konstnär'.
Ja varje ögonblick är ju, i sig, perfekt. Men ändå har de senaste känts renare på något sätt, och jag skulle ge mycket för att få veta just varför. Men nåväl, nu börjar färgerna blekna igen och trots att jag hatar det är det nog bäst att allt återgår till sitt normala tillstånd. Verkligheten gör sig påminnd, och allt vad det innebär med matteprov i veckan, jakten på den perfekta helgen och alla andra element i mitt ekorrhjul.
Trots att man har mycket att vinna på att strukturera sitt sinne genom text måste man nog också stänga boken och öppna ögonen och leva lite.
Leva lite genom matematikläxan
Leva genom en helt vanlig tisdagkväll
leva genom att sova
leva genom att gå upp och äta frukost
leva genom...
Och jag som bara skulle publicera min playlist... vojne vojne...
1. Bob Marley & The Wailers - 400 years (Jimpster Remix)
2. Jichael Mackson - The Grass is Always Greener
3. Manu Chao - Mi Vida [Proxima Estacion: Esperanza]
4. Rasmus Hedlund - Bumbadum [Dubpression EP]
5. Manu Chao - Le Rendez-Vous [Proxima Estacion: Esperanza]
6. Shinedoe, Innersphere - Phunk (Ricardo Villalobos Remix)
7. Manu Chao - Mr. Bobby [Proxima Estacion: Esperanza]
8. Alex Medina - Brodub (Vocals by Villtown) [Medusa EP]
Notera Etiketten
Kanske är jag bara ett mutantutskott från mänskligheten, eller är det vår största styrka att känna den största glädjen mitt i den största motgången? Jag tänkte nyss tanken 'att bara sitta här och lysna på den här låten är ju det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv'. Visst kan det vara så att mitt liv är en torftig skorpa i jämförelse med ditt, men det är så att livet (mitt) än en gång har spottat mig i ansiktet och sen gett mig en faderlig klapp på huvudet för att försäkra sig om att jag lärt mig min läxa.
Jag vettesjutton om jag gjort det...
Hur som helst så känns det bra mysigt i mitt svarta hål, där både bitterhet och självömkan är berättigade. Kanske känns ögonblicket så bra just för att jag svartmålar verkligheten så jag slipper komma ut ur min gömma, eller kanske för att jag äntligen blivit given en ursäkt för lite kreativt utlopp; befrielsen att skriva prosa och åtminstonde för ögonblicket säga till mig själv 'att jag skriver för stunden och är en konstnär'.
Ja varje ögonblick är ju, i sig, perfekt. Men ändå har de senaste känts renare på något sätt, och jag skulle ge mycket för att få veta just varför. Men nåväl, nu börjar färgerna blekna igen och trots att jag hatar det är det nog bäst att allt återgår till sitt normala tillstånd. Verkligheten gör sig påminnd, och allt vad det innebär med matteprov i veckan, jakten på den perfekta helgen och alla andra element i mitt ekorrhjul.
Trots att man har mycket att vinna på att strukturera sitt sinne genom text måste man nog också stänga boken och öppna ögonen och leva lite.
Leva lite genom matematikläxan
Leva genom en helt vanlig tisdagkväll
leva genom att sova
leva genom att gå upp och äta frukost
leva genom...
Och jag som bara skulle publicera min playlist... vojne vojne...
1. Bob Marley & The Wailers - 400 years (Jimpster Remix)
2. Jichael Mackson - The Grass is Always Greener
3. Manu Chao - Mi Vida [Proxima Estacion: Esperanza]
4. Rasmus Hedlund - Bumbadum [Dubpression EP]
5. Manu Chao - Le Rendez-Vous [Proxima Estacion: Esperanza]
6. Shinedoe, Innersphere - Phunk (Ricardo Villalobos Remix)
7. Manu Chao - Mr. Bobby [Proxima Estacion: Esperanza]
8. Alex Medina - Brodub (Vocals by Villtown) [Medusa EP]
Notera Etiketten
Sunday, September 2, 2007
SÄPO:s hemliga hörna
Vad som driver mänskligheten är i mina ögon inte kärlek, utan kärlekens mindre vackra men dock så framgångsrika broder. Brodern är Behov Av Uppskattning. Jag misstänker att han (ja, det är en han) är en storebror, eftersom Kärlek visar prov på mindervärdeskomplex genom att ofta ta äran för vad Behov Av Uppskattning får människor att uträtta.
Nej du Tiger Woods eller vem du nu är, det är inte kärlek till sporten som driver dig, utan ett behov för uppskattning. Innerst inne tror jag att vad du än sysslar med så har du ett visst mått av just behov av uppskattning, och om du gör någonting drivet av ren kärlek kommer du med stor säkerhet uppfattas som en mycket konstig människa, förmodligen en galning.
Och den som inte ser dig som en galning torde om inte också ha en renodlad kärlek till något i alla fall vara medveten om denna cyniska syn på sanningen, och därför ha förståelse för din situation.
Ja, jag vet inte varför jag gjorde en så pass cynisk utläggning. Allt jag ville meddela var bara att jag nu har två små manicker som räknar antalet besökare här på sidan, och hur kusligt mycket information om dig och din dator jag får genom dem.
Först hade jag bara en, men nu har jag lagt till en till. Jag har ett behov av uppskattning jag med, och jag vill banne mig mäta uppskattningen. När smygräknare nr.1 var ensam gjorde jag den lite diskret, men nu när den fått sällskap tänkte jag tillbaka på talesättet att det man inte kan dölja får man vackert ta och visa upp.
Dessutom känns det lite omoraliskt att inte klargöra att dina aktiviteter (i mitt digitala lekrum) registreras.
Nej du Tiger Woods eller vem du nu är, det är inte kärlek till sporten som driver dig, utan ett behov för uppskattning. Innerst inne tror jag att vad du än sysslar med så har du ett visst mått av just behov av uppskattning, och om du gör någonting drivet av ren kärlek kommer du med stor säkerhet uppfattas som en mycket konstig människa, förmodligen en galning.
Och den som inte ser dig som en galning torde om inte också ha en renodlad kärlek till något i alla fall vara medveten om denna cyniska syn på sanningen, och därför ha förståelse för din situation.
Ja, jag vet inte varför jag gjorde en så pass cynisk utläggning. Allt jag ville meddela var bara att jag nu har två små manicker som räknar antalet besökare här på sidan, och hur kusligt mycket information om dig och din dator jag får genom dem.
Först hade jag bara en, men nu har jag lagt till en till. Jag har ett behov av uppskattning jag med, och jag vill banne mig mäta uppskattningen. När smygräknare nr.1 var ensam gjorde jag den lite diskret, men nu när den fått sällskap tänkte jag tillbaka på talesättet att det man inte kan dölja får man vackert ta och visa upp.
Dessutom känns det lite omoraliskt att inte klargöra att dina aktiviteter (i mitt digitala lekrum) registreras.
Banksy skådar i spåkulan
Heh, nu i efterhand när jag efterredigerade inlägget kom jag på varför jag kände ett behov att publicera filosofiska svamlerier: för det är ju det som är roligt ju. Fan vad torr bloggen har varit på sistone med Brisbane och what fucking not. Förmodligen roligare och intressantare för gemene man som läsare, men det känns rätt själlöst för mig.
Förmodligen är det minskningen av själ (och entusiam) som är orsaken till den senare tidens uppsving i läsare. Vi snackar om en ökning på typ 100%... men tro inte att det är många som läser för det, du är en av få i en tvåsiffrig skara.
Jaja, nu har jag rensat luften och vi kan återgå till förut. Som när man känt åskan i luften och sommaren känns renare efter atmosfärens enorma urladdning, eller helt enkelt som det känns efter ett bråk med någon närstående.
so much for appreciation...
Saturday, September 1, 2007
Welcome to Brisbasia
mmm sådärja; sitter ensam uppe i huset och pillar på datorn. Idag var det första gången på väldigt länge jag köpte cd-skivor. Jag började i tidiga år min musiklysnarkarriär på lagligt vis men gled så sakterliga in på nedladdningssvängen - The dark side is tempting, yes. Jag utvecklade en för specialiserad musiksmak för att ladda ner och blev tvungen att börja köpa nedladdningar istället. Men här nere är internet inte att lita på, så då får man vackert ta och kliva några steg bakåt i sin utveckling.
Dagens fångst var två Manu Chao-skivor och en Mano Negro, och det känns bara så mycket roligare att faktiskt ha en skiva med ett konvolut att bläddra i än att ha en sketen mp3. Just nu lysnar jag på Clandestino och har huvudet fyllt av illustrationerna från konvolutet. Rött och gult.
Men hur som helst ville jag hylla staden jag spenderade min dag i, Brisbane. Brisbane har en lustig historia; du vet ju hur Australien kolonialiserades av folk dömda för brott. Om det hände sig så att någon tappade humöret och mördade en medmänniska i sitt friluftsfängelse så skickades denne till Brisbane för ytterligare uppläxning. Idag kryllar staden av kineser och kallas för Brisbasia. Alla skyltar här har alternativ textning på kinaskrift, och jag menar verkligen alla. Asiaterna har inte blivit förvisade till nåt eget mörkt hörn, utan här är även paradgatan kinesanpassad.
På ett sätt önskar jag att Stockholm kunde införa textning på arabiska så att det skulle kännas lite mer metropoliskt, lite mer som the Big Apple. Fast i vårat fall blir det nog mer 'den lilla daddeln'...
Men åter till Brisbane, där stadskärnan är en arkitekts våta dröm med glas, betong och slingerväxter och kransorterna är spontana och oplanerade och helt enkelt supercharmiga. Jag ska inte ens börja prata om Southbank och vattnet så jag tror jag bara visar några bilder istället.
Southbanks allé
Så jag gillar Brisbane helt enkelt. Fast tyvärr ringer det i mitt högra öra, för vi gick på en AFL-match (Australian Football League) och precis som förra gången satt samme man snett bakom mig till höger. Mannen i fråga har en kroppshydda som en valross och en röst som en förbannad mistlur. En gäll jävla mistlur. Han är inte rädd för att använda den, och inte heller är han blyg för att dela med sig av sina åsikter. Domarna är dumma i huvudet och Timmy ska ha bollen är hans filosofi.
håhå jaja, nu börjar klockan klämta - det är ju en dag i morgon också...
För övrigt fick jag en idé till ett manus om en man som återföds till sin egen far, hur grym historia skulle inte det kunna bli?
Subscribe to:
Posts (Atom)
