Status

Jag har haft en så kallad 'Dry Spot', då kreativiteten inte synts till rätt länge nu. (Redan nu har jag väl förhäxat det med att skriva i imperfektform och kommer bli bestraffad av jantelagen, som sig bör) Hur som helst så klickade det idag och nåt acceptabelt blev skapat, fast det är lite som när Ripley kommer in i klonlabbet i Alien IV och ser alla misslyckade versioner av henne: försöken, greppen och varianterna har varit många och oftast har det gått åt pipan.

Men nu har jag i alla fall bankat huvudet i väggen så pass mycket att jag snart är igenom. Tålamod är Kong King in this biz. Tror jag... Jag kanske bara är som en sådan där löpare som hänger med i starten på ett marathonlopp, men efter ett tag blir det uppenbart att killen är trött och han tappar medan klungan springer vidare. Den som lever får väl se.

På Australienfronten har det hänt mycket, fast inget som är så intressant att det kvalificerar sig hit. Jo, kanske att nån typ grannfamilj också ska ta emot en utbytesstudent. Jag slår vad om att jag får en tysk grabb som heter Didrich och är en baddare på att knyta knutar som granne. Kanske är han också duktig på att bygga modellflygplan.

Spänningen är olidlig

Mozilla Fucking Firefox

Recap: vi käkade pizza. Vi spelade boule. Vi hade trevligt. Vi gick hit och såg en film. Nu har min dator mer virus än en oblyg jänta på hultsfred.

Grejen var att min vän hade bränt ut en film som vi skulle se på min dator. Givetvis fungerade inte min mediaplayer, och eftersom jag ville få igång filmen så fort som möjligt hafsade jag ihop en lösning, en lösning som hette DivX-media player.

Jag brukar vara lugn och metodisk när jag installerar nya program, alltid nogrand med att inte tacka ja till Google-bar och sån där skit. Nu misslyckades jag ju i all hast med det, och får skriva blogginlägg med Mozilla Firefox: internetläsaren alla självutnämnda nördar använder för att den använder RFSU-protokoll och går på tjing-tjong server och fan vet vad.
Gå och lägg dig.

Jag är mer än konservativ när det gäller det mesta, och när någon girig jävla datanisse byter min internetläsare på pin tjiv kokar det inombords mig. Visst, visst har jag mig själv att skylla, men det är ju typiskt att det ska vara så. Usch, så här hade det aldrig vart med Persson vid rodret till den svenska skutan.

Nu tror jag att jag fått utlopp för tillräckligt mycket ilska för att kunna ta itu med det här problemet lugnt och systematiskt.

Men men, det är väl bara en yttring av balansteorin: ha en trevlig kväll och få din dator kapad av fientliga främlingar. Jag som just börjat tappa tron på balansteorin.

Nu är det 10 dagar kvar tills jag åker till Australien.

Que Bel Epoque

inte för att jag vet något att skriva om, bara att jag vill skriva. Sommarlovet hasar sig fram, jag gör ingenting på dagarna. De positiva aspekterna av det står i perfekt balans med de negativa. Ambivalent. Av någon anledning var jag extremt trött igår trots att jag sovit typ 8 timmar varje natt i en vecka. Och tröttheten har liksom smugit sig på under loppet av en vecka eller så, kanske är det min kropp som tillåter sig vara lite trött nu efter skolan. Den gick med skiten i kalsongerna och höll god min liksom.

Ja då vi vet lite mer om det då. Igår gav jag mig ut för att springa - jag brukar springa 7.8 km vanligtvis, men igår orkade jag inte ens fullfölja 5.6 km. Visst kan man förklara det med att jag dagen innan klättrat (jag gäspade mig både uppvärmning och klättring) och att jag dagen innan det sprungit mina vanliga 7.8, men inte ska väl kroppen vara så trött att den tror sig ha rätt att strejka för det? Något jävligt fishy är på gång. När jag berättade mina symptom för en kompis sa han att allt tyder på depression.

Hah, sa jag. Ofta. Men vid närmare eftertanke: om min egen kropp kan bedra min vilja kanske jag kan ha någon slags depression utan att riktigt veta om det. Kanske en depression i mitt undermedvetna? "blää jag vill inte åka till Toowoomba... wah wah... jag kommer få cancer.... gnäll... jag kommer inte kunna klättra... min ända vän kommer vara en känguru...." Allt detta medan jag, Hampus den orädde, glad och käck säger att det här kommer minsann bli ett äventyr som heter duga. Schizzo faktor på det.

Jaja, allt brukar ha en rätt så logisk förklaring, och även om det inte har det är det inte beständigt. Blir intressant att se vart det här landar.

det är först när man mister nåt...

som man vet vad man hade. Det känns så jävla fånigt, för just nu känner jag mig tillfreds som aldrig förr med att bara vara hemma. Allting har blivit så sjukt najs här hemma att det kommer svida ordentligt att sitta i fucking Toowoomba, Queensland, och kika på kängurur eller nåt sånt. Förhoppningsvis kommer jag behöva undvika att bli uppkäkad av giftspindlar all min vakna tid så jag slipper tänka på mitt gamla fosterland.

Jag har gått och skjutit ett blogginlägg framför mig nu ett tag, kanske för att jag haft så mycket att skriva att jag inte vetat var jag ska börja. Så nu skiter jag i det. Det som var intressant kommer säkert komma upp senare.

Fast nu dödade jag ju liksom fortsättningen. Jag ursäktar mig och säger att det är sommarlov och jag inte har någon lust att skriva något långt. Au Revoir

slit lönar sig

sweet, sweet success... Igår på min avslutningsdag hade jag struntat i att ta med mina nycklar, så jag fick i bakläxa att komma till skolan och rensa ut skåpet idag. Då kan jag ju lika gärna åka och klättra när jag är så nära. Och jag kan ju lika gärna cykla till Brommaplan istället för att ta bussen, nu när jag har så pass mycket tid.

Det där sista med cyklingen var en skön oförklarlig idé som kom som från ingenstans. Tyvärr fann jag fler argument för än emot idén och blev därför "tvungen" att genomföra den.

Nu i efterhand kan jag säga att det känns skitbra, för inte nog med att jag överlevde hela vägen hem och min cykel undvek att bli stulen, jag klarade också ett stort mål inom klättringen jag satt upp att klara innan jag sticker till Australien. Så den här dagen var en svettig succé : )

sommar schmommar

har inte skrivit nåt här på ett tag nu, och har liksom två krafter som tävlar inom mig. Den ena vill skriva av sig och drar hårt åt ett håll. Den andra vill verkligen inte skriva och den är parkerad som ett oflyttbart objekt. Och ungefär mellan dessa kosmiska storheter befinner sig jag och min soppigt bruna blogg.

Kanske är det den här bruna bakgrundsfärgen som bara suger musten ur allt vad kreativt heter? Såg en gång på teve en kille vars lyckotalisman typ var en mutter direkt ur Tjernobyl som under årens lopp gett han den fetaste cancern man kan tänka sig. Så mycket för lyckotalisman liksom.

Kanske har vi massor av "lyckotalismaner" i vår värld som vi förankrar oss vid och bygger våra liv utifrån, men en känd bieffekt av att vara förankrad är ju som känt att man faktiskt inte kommer någon vart.

En annan lite mer realistisk förklaring till mitt uteblivna bloggande är att inget värt att notera har hänt. Kontoret har liksom börjat stänga ner inför sommaren. Eller så kan det bero på att jag köpt en liten bok med gula pärmar i A5-format med tomma sidor. Den ska tjäna som min dagbok i Australien, men jag tjuvstartade lite för att få in svingen tills dess. Men jag har ju inte direkt skrivit något revolutionerande i den heller, så det är nog förklaring B som bäst stämmer överens med verkligheten.

abort mission

nu är jag bloggsugen, fast jag vet inte vad jag ska skriva. Lite samma sak är det med mitt musikslöjderi, jag är sugen men det blir ändå inte riktigt bra. Idag var jag ute och klättrade med en kompis på Lidingö och det var roligt fastän det inte blev som vi tänkt oss

nämen vafan det här låter ju som en femåring som berättar vad han gjort på dagis. När man inte har nåt att säga kan man lika gärna vara tyst.