Tyst Hav

Jag läste just på DN.se en artikel om Isabella Lövins bok 'Tyst Hav' som tar upp vilken sketen dypöl östersjön är, och tyckte att jag kunde länka både till artikeln;

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=686295

och till det jag skrev direkt efter en uppväckningskurs i (australiensisk) ekologi;

http://hampus-holmqvist.blogspot.com/2007/08/hastings-point.html

Sanningen att säga är mitt motiv lika mycket, om inte mer, att se om twingly.se:s blogglänkfunktion faktiskt fungerar som att väcka tankar om miljön.

Win-win hur som helst, eh?

en pratstund

om det är en devis jag lever efter är det att inte gå och lägga sig när man är arg eller upprörd. Den går även att överföra till att blogga, jag var nämligen läskigt nära att länka till Katarina Zazzytororo-vad-hon-nu-heter (Alex Schulmans maka) och totalsåga hela hennes person och värderingar. Usch vad arg jag var. Kanske var jag inte så mycket arg på Katarina, utan mer på att så många läser henne och håller med om hennes dumheter: uppmuntrar henne att skriva dumma saker dom ska tycka. En nedåtspiral, eller vicious circle som det heter på mitt nya språk. Jag drömde min första dröm på engelska häromveckan.

Nä jag ska i alla fall inte bidra till fördumningen skrivs det i http://kattarsis.blogg.se/1188230775_min_nya_gradskiva.html

Ja, nu var det inte glorifieringen av dumhet jag skulle spy galla över sist, utan att något svin har rensat min väska på allt som gjorde den personlig: knappar och souvenirer i alla små obskyra fack (jag är imponerad över att illdådaren hittade alla) souvenirerna kunde vara sånt som obrukbara mynt, flygbiljetter och andra globetrottertroféer. Visst, hade jag haft mobilen i väskan och blivit av med den kunde jag köpt det, men varför i hela friden kunde inte gärningsmannen bara låtit allt värdelöst vara kvar? Sentimental value, hellooo??

Fy bubblan för ondska som Bimbo skulle sagt. Man ska banne mig inte ta det som inte givits till en...

Nä mina negativa brainwaves måste ha spridit sig, för nu blev katten jävligt cranky. Hon och jag som myste så mycket.

För övrigt har jag snaggat mig tillsammans med några andra pågar. En bonding-grej liksom, shits and giggles. (hujedamig vad mycket engelska som rinner in här) Ja hur som helst ser alla så annorlunda ut nu och hej och hå. Darcy har varit långhårig hela sitt liv, och nu är han snaggad = alla tycker han ser tre år äldre ut. Alla har någon sorts utlåtande att fälla, men vad säger folk om mig då?

'Du ser ut att vara van med det'. Liksom hur ser man ut att vara van med sin frisyr? Är det när man inte kliar sig i huvudet konstant eller letar speglar non-stop? Lustigt är det i alla fall, för jag är ju faktiskt van med snagg...

Nåväl, that's it for me for now. Det är inte så mycket som händer nu för tiden, lite slutspurt i skolan inför lovet som är 3(!) veckor bort. Hoppas nåt intressant att skriva om kommer upp snart, för jag skulle verkligen vilja skriva om det.

/H

P.S. Käkade just massor av indisk take-away (svenskan döööör!) och slogs av hur snarlikt maten hemma det smakade. Indisk smörkyckling -> pappas korv stroganoff, random indiskt kött -> ungersk gulasch... är inte det lustigt så säg?

P.S.2 Jag har skrivit en resumé som skoluppgift, och hur fel känns det inte att skriva om sina egna kvalitéer? Det är ju andra som ska berömma mig, eget beröm luktar ju som bekant skunk.

småprat

Söndag igen... time flies, eh? Nu kanske du tycker det var en evighet sen förra söndagen, men det håller inte jag med om. Igår var jag på en fest några gator härifrån på Prince Henry Heights,

En utvikning om Prince Henry Heights;

Här är Toowoomba. Jag är medveten om att man inte får någon känsla för skala alls av den här kartan, men på den där lilla öglan till höger med den gröna pilen bor jag. Prince Henry Drive, vägen runt det lilla fjället, är ca. 5-6 km lång och väldigt naturskön med både grönska och utsikt.

Nåväl, på festen i fråga träffade jag en snubbe ur år 11 och vart lite förvånad eftersom jag sällan, sällan (aldrig) sett dom vara med min umgängeskrets. Den här killen var en av dom första jag gillade i min skola därför att han var snäll och öppen. Alltid glad och hälsadnde 'Hämpass!', lite kramig och lite nyfiken på vad jag gör. Det är ju en väldigt bra början på en vänskap, men tyvärr kommer den här vänskapen aldrig ur startgroparna.

'All you need is love' finns det ju en låt som går, men den har tamigfan fel. Du behöver bra mycket mer än kärlek.

(jag kommer säkert motbevisa detta någon gång i framtiden)

När vi ses är det klassiska scenariot att mr. Kärvänlig säger 'Hämpass!' och jag svarar hälsningen med att säga hans namn. Sen följer tystnaden, och alla sketna konversationers moder...

Men men, sånt är livet. Lyckligtvis finns det massor av både kärvänliga och intressanta människor. Men här är en grej som är ny för mig; man tar inte folks mobilnummer och hotmails bara sådär om man gillar dom. Att utbyta kontaktinformation brukar oftast betyda att man aldrig kommer ses igen, medan dom man gillar vet man att man kommer se mer av framöver. Deras nummer tar man först när man planerar något.

Jämför detta med Sveriges kommunikationshysteri. Jag har revolutionerat hur man tar folks nummer genom att skriva in numret först, spara med namn och sedan ringa upp så att den andre får numret på köpet! Vardagsmat hemma, här nere tror folk att jag uppfann IKEA.

En annan grej jag lagt märke till är hur toaletterna är byggda här nere. Ljusår smartare arkitektur än i Sverige tycker jag. Man har ett rum för badkar, handfat med spegel och allt sånt där, och ett separat rum för toan. Det känns helt självklart att det ska vara så redan nu.

Det kan vara värt att notera att denna layout bara finns i relativt nybyggda hus, men dom finns det gott om...

Nåväl, nu har jag en väska från Hastings Point att packa upp samt lite städning i allmännhet. Eftersom min värdmamma inte känner att hon kan bli mammasur på mig (än, tror jag) gäller det för mig att städa och göra allt det där så att hon inte bygger upp nertystade aggressioner mot mig.

Shiiat... kom nyss på att jag har ett par blöta skor i min väska...

woops...

jag skrev igår att jag och Darcy spenderade hela dagen med att spela tevespel. Lägligt nog när Darcy var borta var olyckan framme. Darcy gick till skolan idag, men inte jag. Jag hade tänkt fördriva dagen med lite lättsamt tevespelande, men ack så det blev...

När jag var borta vid Hastings Point hade Darcy varit omtänksam nog att spara sin framgång på ett annat utrymme än det jag sparat på. Mycket snällt.

Det första jag råkade göra i morse var att spara på hans utrymme. Mycket klantigt.

Speciellt eftersom han verkligen hade spelat hela dagen igår, och var på sista bossen. Han gick och la sig med fyrkantiga ögon om vi säger så...

Så hela dagen har i princip gått åt att försöka komma så långt som möjligt och därigenom liksom minimera slagkraften i de dåliga nyheterna jag oundvikligen måste leverera senare idag. Problemet är bara att spelet överlistat mig, och att jag slitit mitt hår av brist på framgång de senaste två timmarna....

Hastings Point

det finns en låt av Chemical Brothers som går "where do I start, where do I begin?". Jag hade inte tänkt fördjupa mig i fallet när den underbara låten blev kapad och utnyttjad i trailern till Red Eye, http://www.imdb.com/title/tt0421239/, men istället hade jag själv tänkt utnyttja den för att öppna detta inlägg. Jag hade först bara tänkt skriva att jag och Darcy är hemma och är magsjuka, och att jag inte pallar att skriva långt om Hastings Point, men sen tänkte jag som den gode förebilden Bob Ross: "what the heck, lets get crazy" (han fick bara säga what the heck för att han var värd för ett teveprogram)

Angående magsjukan är det nåt virus som går häromkring. Darcy har fått den ocharmiga versionen (fyrtiofem nyanser av brunt) medan jag har kramp i magen. Trots att jag nog kommer få magrutor som heter duga skulle jag hellre ha den mindre konstruktiva varianten. Smärtan har varit extrem, men efter några timmars sömn och lite magisk medicin är livet rätt gångbart nu. Vi sitter hemma och spelar tevespel i myskläder liksom...

Anyway, Hastings Point. Där har jag varit på fältresa med skolans två biologiklasser som går elfte året. Jag tror jag redan nämnt att jag och år 11 inte är skapta för varandra, så jag uttrustade mig med mina hörlurar och mp3 för att fylla vakuumet av socialitet. Redan när vi delades in i rum kände jag mig likgiltig och tog det som blev över istället för att kila in mig i någon konstellation. I rum 8 fick jag bo med en liten korean, går väl an tyckte jag. Sen flyttade en till korean in. Ja, två koreaner what's the deal? Att den ena är jobbigare än magsjuka och att dom pratar koreanska med varandra is the fucking deal. Men men, det kunde varit värre.

Rumsutsikt

Att Queensland hade 'subcyclonic conditions' var ett sketet spray i luften mot hur omogna mina resekamrater var, och fortfarande är. Dessa väderförhållanden innebar att det regnade nonstop och att vinden slet, men jag tycker mig vart med om värre, mäktigare förhållanden - minnet av inseglingen till Köln t.ex.

Så här såg stilla havets vrede ut (efter en omgång i photoshop för att ljusa upp bilden)

På tisdagmorgonen gick vi i samlad trupp ut på stranden och traskade upp till Hastings Point namnsak, ett parti av klippor som bryter vågorna på ett extra spektakulärt sätt. Jag hade inte kameran med mig eftersom jag visste att vi skulle klättra ut just där för att studera det fascinerande ekosystemet, men på onsdagen var jag bättre förberedd. Problemet var bara att vi inte skulle ut till the Point, så jag ställde tappert en koreansk mobil på att väcka mig klockan fem. Ut i regn och rusk, och mörker, vågade sig en vilsen svensk ut med sin kamera. Jag kom fram till stranden som var för mörk för att fotas, så jag inväntade gryningen. Tyvärr fick jag ingen livsomvälvande soluppgångsupplevelse, men mäktigt var det. Solen den vekligen gömde sig bakom tjocka moln.

Där ute har jag varit och klättrat...

Inte bara har jag riskerat livhanken för att kika på sniglar, jag har även paddlat kanot i Cudgera Creek. Det var betydligt coolare, jag skulle inte kunna urskilja det från Amazonas, och då är jag ändå uppvuxen under Bo Landins storhetsera. Att det regnade gjorde inte skillnaden större heller. Men vem kunde ana att man får träningsverk i framsidan av höften av att paddla kanot?

Hihi nu sprang Darcy på muggen igen...

Hela anläggningen som utsätter omotiverade ynglingar för det här drivs av eldsjälen Ted. Han rankar nog in på top 10-listan över inspirerande människor jag mött. Han lever för skogen, vissa elever trodde hans högsta önskan var att bli ett träd. Jag tror mig veta bättre, jag tror Ted är som lyckligast om 5/6-delar av alla människor dog ut. Den här mannen skulle mycket väl kunna vara Tyler Durdens farsa.

Ted tycker att människor är en pest, något abnormt. Han använde liknelsen med ett ansikte fullt av varbölder och utslag. Ted tycker per automatik att politiker är dumma i huvudet. Han manifesterar liksom ett slags extremt sunt förnuft, de flesta människor vet redan allt detta i sina bakhuvuden, men till skillnad från Ted låter dom det vara så för att inte bli lika folkilskna och extrema. Faktum är att lärarna pratade om Teds 'fits of rage' i veckor innan resan.

Hur som helst så stod vi och samtalade (ja jävlar vad mannen kunde prata) i lite mer än en timme efter en föreläsning. Sverige möter Australien. När jag berättade om Sverige slogs jag av hur kört vårat ekosystem är, och vi kom fram till att stackars Tellus ligger rätt risigt till tack vare girighet och ignorans.

Och vilka är de tre grunderna till lidande i samsara? Begär, hat och ignorans.

Faktiskt är det så att växthuseffekten är långt ifrån vårat största problem: 65% av jordens syre tillverkas av plankton i haven, dessa små rackare är föda för krigarplankton som i sin tur käkas upp av annat småjunk. Småjunkets skal byggs upp av CaCO4, som bryts ner i frätande reaktioner. Vips vart det frätande regnet bra mycket läskigare?

Aj jävlar vilken krampattack i magen...

Ja så på detta sett har första halvan av min vecka sett ut, blöt av guds nåde men ändå väldigt inspirerande. Jag och Ted, vi kom minnsann på några sätt att styra planeten på rätt kurs, men mina messiasliknande planer för att rädda jorden sparar jag till senare.

För övrigt har jag ett litet problem som nog inte ens Magdalena Ribbing rår på.

Green Green, and White White... If I was a man... I'd be the captain on a boat.... Green Green Green, and white white white....

mer kryptisk låttext får man leta efter, och då sjungs detta också av en kvinna med skön accent á la Jamajk

sublima detaljer

ändrade just teckensnittet till något mindre, som jag hoppas får texten att se mer intelligent ut. Dessutom har bokstäverna små grejer som jag inte vet vad dom heter (versaler?) men gör texten lättare att läsa. Dom små grejerna är som små horisontella strecka i över- och underkant på bokstäverna. Om någon kan upplysa mig om ordet blir jag hemskt glad, för jag hatar att ha ett ord på tungspetsen.

här är en bild på en hammare och lite spik...

Vådliga luftfärder

idag fattade jag ett viktigt beslut, man skulle nog kunna kalla det ett avstamp av något slag. På bussen hem från Brisbane bestämde jag mig för att börja tänka på engelska. Tänkte att det kunde vara dags att börja med det, och att det skulle bättra på mina english communication skills.

I Brisbane hade jag och skolans kulturklasser sett musikalen 'Miss Saigon'. Den var en saftig besvikelse, men det är inte just det jag vill svamla om nu, utan en anekdot läraren berättade när han presenterade musikalen (som tekniskt sett är det en rockopera) några lektioner innan utflyktsdatumet. Rockoperan utspelar sig Vietnam under inbördeskriget.

Ja, för när annars har lilla sketna Vietnam varit intressant för oss än då? Kanske möjligen blir det det nu när Thailand kapsejsar och västerlandet vänder sina giriga blickar mot nästa mål?

Hur som helst sög kriget hård för stackars risodlande kreti och pleti, som hemskt gärna ville ut ur landet. När amerikanska plan lyfte från det lilla helvetet var människor så desperata att komma iväg så dom faktiskt höll sig fast i vad dom kunde, landningsställ och dylikt, och hoppades på det bästa. Medge att det måste finnas motivation bakom en sådan bragd.

Detta fick mig att tänka på vad någon random kulturpersonlighet sa i en intervju i DN. Han berättade om ett filmklipp där en samling människor gör en varmluftsballong klar för avfärd. Av någon anledning började ballongen lyfta, och människorna som höll i linorna till den gjorde tappert sitt jobb och släppte inte. Inte ens när deras fötter lyfte från marken släppte dom linorna, och mot skyn steg de upp och upp. Undan för undan förstod dom att det ironiskt nog bara var att genom att släppa taget om sin lina de kunde undvika det fruktade 'bli-en-blöt-fläck-på-marken-ödet', som så ofta drabbar den som inte har något att hålla fast i på hög höjd.

Här infinner sig frågan 'När är det dags att släppa taget?". Vissa exeptionellt tappra linhållare släppte inte förräns dom var på en höjd hög nog för att ge dom allvarliga skador. Hängde dom kvar för att bevisa sin tapperhet? Ingen ville vara först att släppa och därmed bli beskylld för feghet. Kanske har det något att göra med det här att automatiskt misslyckas och hålla ryggen fri från kritik jag skrev om häromdagen?

Hur som helst känner jag mig lite berörd av ämnet, jag som maniskt följer dn.se timme för timme och chattar på svenska. Både att blogga och att skriva dagbok gör jag även på vårt vackra, sjungande språk. Men, är ändå inte poängen med hela det här Australienprojektet att jag ska bättra på engelskan?

Ja, ärligt talat är hela det här resonemanget en bit överflödigt eftersom jag inte kommer ändra på något av det där. Men jag ska i alla fall börja tänka på engelska nu framöver,
*när jag inte skriver eller läser svenska that is...
Jag misstänker att det är löjligt svårt att ställa om en så pass grundläggande grej i hjärnan bara sådär. Fast visserligen tänkte jag på engelska redan dag 3 eller så när jag gick och la mig, fast då hade jag varit isolerad från dator och svenskhet... Istället för att ta bort roten till 'det onda' tänker jag anstränga mig lite hårdare.

Äta kakan och ha den med? Gå och lägg dig.

komplicerade operationer

I'm just embarking upon a enormously complicated enterprise: jag ska skriva blogg, chatta på engelska och lyssna på svensk radio. Samtidigt.

Eller, det där lät ju ofantligt dumt. Som när man tar sig an svåra grejer man vet man kommer misslyckas med så att man blir ursäktad för sitt automatiska misslyckande. Jag stänger härmed av Fredrik & Filips sommarprat och slutar lyssna på min unge väns umbäranden med att måla krukor.

Idag är det söndag, och jag känner mig fortfarande schleten från i fredags. Det är synd, för mellan fredag och söndag kommer ju lördag. Just den här lördagen var ett pretentiöst 'Dinner Party' planerat. Klockan 18 skulle man rocka upp till en killes lyxiga hus som ligger än mer lyxigt beläget i ett inhägnat lyxområde. Med lyxutsikt.

Vanligtvis brukar jag har lite svårt för snobberier och att sitta på höga stolar, och uttalat välbärgade människor har jag en automatisk kylighet emot, vilket både är synd och dumt. Jag skyller väl på något i det svenska förhållningssättet. Ja denna egenskap som jag ogillar är också ironiskt nog en av mina största styrkor här nere när det gäller integreringen.

Precis som Sverige har Jantelagen och ett antal andra karaktäristiska uttyck har Australien sitt "Tall Poppy-syndrome": Du ska banne mig inte vara självgod eller bättre än någon annan, och är du det är det dina medmänniskors förbannade rätt att ta ner dig på jorden igen. En positiv grej med det här är att Australiensare i regel är maniskt ödmjuka och självdistanserade.

Hur som helst, det som gör att jag verkligen gillar den här rikemannaynglingen är att han är generös utan att för den delen verka desperat för lite mänskligt gillande. Han är ingen von Anka (eller mr. Burns) som sitter och surar hemma i slottet på julafton, och vältrar sig i lyx och ensamhet om vartannat. Han tar ett initiativ till att dela med sig av lyxens glamour och bjuder på middag serverad i ett speciellt rum i hans hus.

Naturligtvis förväntades man vara finklädd, en kille hade lånat sin pappas bröllopskostym medan en annan hade personliga manschettknappar. Ja, eftersom jag inte tog med mig min kostym fick jag ta skeden i vacker hand och köpa en. Jag tror jag redan nämnt hur mycket jag gillar second-handbutikerna här, och jag blev inte besviken den här gången heller, kostym + skjorta = 13.50 dollar. Kostymen har förmodligen tillhört en rätt stor gamling som trillat av pinn, och skjortan såg sin storhetstid nån gång i mitten av discoeran, men i vetskapen att det inte är kläderna som gör mannen, utan hur man bär kläderna som avgör deras snygghet kände jag mig självsäker i min budgetoutfit.

Jag blev ju helt ägd på klädfronten, men whatever, jag är ju utländsk.

En kompis gjorde succé med sin imitation av min accent, och även om jag tycker den var lite överdriven måste jag erkänna att han gjorde ett bra jobb. Fast förnärmad vart jag inte, eftersom jag stup i kvarten hör hur cool och exotisk den är. Faktum är att jag är lite rädd för att min engelska kommer bli för engelsk, och att jag därigenom förlorar lite av min identitet. Det kan vara värt att tänka på nästa gång du hör en bryten svenska när du stämplar din åkremsa.

Ja, alltså jag gjorde hela den här dinner party-kopplingen för att säga att jag tyvärr var väldigt trött och osocial under kvällen, men jag spädde på lite extra. Jag har en hel dag att slösa bort idag, ska kanske till och med ta en promenad.

För övrigt talade jag nyss med min gamle klätterkamrat för första gången sedan jag lämnade Sverige, och blev oerhört glad när han berättade att dom andra klättrarna från mitt stammishak hälsade och undrade hur jag har det och så. Att känna sig påtänkt är verkligen värmande.

Men få inget dåligt samvete nu eller så, för jag kan ju erkänna att jag glömt bort att posta ett brev till hemmacrewet som jag skrev för några veckor sen. Får nog plita ihop ett nytt, eftersom ytterst lite av det gamla fortfarande gäller.

haha, nu när jag tänker efter kommer jag på att jag hade tänkt skriva ett kort inlägg om min portabla hårddisk i det här inlägget, men så vart det ju inte. Ett bevis på hur spontan jag är kanske?

Eller vilken ordbajsare jag egentligen är...

en torsdag i propagandans förtecken

Ni vet hur man ser tillbaka på veckan som gått och tycker att den gått fort; jag visste redan i måndags att veckan skulle rusa förbi. Fast det tenderar ju att bli så när man har mycket i framtiden att se fram emot. Veckodagarna här är uniformt lika och flyter ihop till en blå/grådaskig, diffus period mellan de färgstarka helgerna.

Dagen börjar strax efter sju, då det är dags att stiga upp. Runt klockan åtta lämnar familjen hemmet. 8.30 börjar första lektionen, period 1. En period är 55 minuter. Efter period 1 har vi fyra minuters rast innan en klocka signalerar att vi har en minut kvar innan period 2 börjar. När den är avklarad är det 'morning tea', då man äter en frukt, macka eller syltmunk för att hålla energin uppe.

Jag kan inte säga att jag är helt förtjust i den här strategin (jag har dock prövat den innan jag avfärdade den) Jag äter istället vad Stephen svänger ihop till frukost, typ ägg, bacon och toast, och en skål müsli eller andra flingor, och sen struntar jag i morning tea.

Efter morning tea som är 20 minuter (eller 25, vet inte riktigt) ringer klockan in för period 3, som följs av 5 minuters rast innan period 4. Det är här det börjar bli komplicerat: efter period 4 är det lunch i typ 45 minuter, där jag brukar äta en matigare macka och en frukt, och kanske avsluta med en chokladbit eller något annat sött. Efter den spartanska lunchen ringer klockan till något jag inte ens vet namnet på.

Inte nog med att jag inte vet vad det heter, varje dag är det någon ny aktivitet jag inte har en susning om förräns ungefär fem minuter innan. Oftast brukar det vara en samling för ens 'house' (precis som i Harry Potter, ja) eller något för hela skolan.

Idag samlades hela år åtta i aulan och på tre projektordukar visades en slags propagandafilm som hette 'True Blue'. True Blue Aussie är ett uttryck som jag klurat ut betyder något i stil med Ärlig, Stolt, Kapabel, Solbränd, Snygg, Rolig, Vältränad och Charmig man som kan ta en spark i magen utan att blinka. Filmen var bra gjord, musiken var sån där rock som gammeldags vuxna tycker är häftig och ungdomlig med texter som 'I just want to be meeee' och liknande.

Det var inte helt uppenbart att det var propaganda för att gå med i armén, det var många ämnen som togs upp: att offra sig för stackars sudanesiska flyktingar som kommer till Australien (av någon anledning gillar sudaneser Australien, och speciellt Toowoomba), offra sig för sina kompisar och offra sig hit och dit. Att offra sig i armen var ett inslag i mitten av filmen, mycket slugt inlindat i annat. Jag tycker att sånt här är lite äckligt, och jag undrar vilken sorts människa det är som försöker öka ungas intresse för detta.

Visst, jag är ingen naiv pacifist, men jag tror dels att man kan klara sig med en betydligt mindre armé än vad länder idag har. Dom mäter antal soldater som andra mäter vem som kissar längst, eller själva redskapet självt. Och dels tror jag att den lilla krigsstyrka som skulle vara skulle utgöras av mognare män till skillnad från 19-åringar som fortfarande är sexuellt frustrerade. En bunt seniga 30-åringar ska det vara . Gymbiffar är uteslutna. Dessa ska ha en genuin vilja att hjälpa till som drivkraft, motsatt mot dagens Australiensiska system där en karriär i militären är ett lockande och likvärdigt alternativ till universitet för dom som helt enkelt saknar hjärnkapacitet att plugga sig till betyg som räcker till universitetsstudier. Jag ska inte ens börja skriva om dom som går med i militären för att dom inte har en god nog ekonomi att studera på universitet. Det är bara sorgligt.

Undrar om den som kommer på alla rekryteringsknep bara är dum och godtrogen, eller faktiskt är en slug, äcklig jävel som inte bara skickar unga till köttkvarnen, utan också får dom att bli stolta över vart dom ska.

Förra veckan belönades en kille i mitt löplag med ett ADFA-award (Australian Defense Force-something) Han fick en bärbar dator, betalda studier och sedan en garanterad tjänst i militären när han pluggat färdigt. Jag har en känsla av att han skrev på ett kontrakt i samband med detta, och att garanterad i det här fallet lika mycket betyder obligatorisk.

Men åter till skolschemat. Efter cirkus 30 minuter av det här ringer klockan igen, fast här tar sig ofta många föreläsare eller talare sig friheten att dra över lite till lärarnas stora förtret. Period 5 ska börja, och slutar 15.10. Efter detta sköljer friheten över en som en varm våg när klockan ringer ut dagens slut.

Jag, som ju som bekant är lite träningsmanisk, väntade idag 20 minuter efter skoldagens slut på att löpträningen skulle börja (efter den träningen är jag i gymmet i 20 minuter innan basketträningen börjar). Klockan ringer tappert än en gång för att förkunna att skolans träningar nu börjar: tennis, AFL, rugby, fotboll och what not. Vi sprang tystlåtna flera varv runt en av skolans flera gräsplaner, och utöver väsandet av fötter mot torrt gräs hördes bara vindens sus och en och en annan konstig fågels tjut. Ja, och kadetterna förstås.

'Cadets', är ungefär som en paramilitär motsvarighet till svenska scouterna. Scouter gör knutar och paddlar kanot. Cadets laddar gevär och stampar omkring medan en ledare skriker 'LEFT - RIGHT - LEFT - RIGHT'. Jävla losers...

. . .

Som en liten avslutning följer en liten lista med situationer där tetris-skills kommer till pass:
>när du packar din lilla lunchlåda. (jag erkänner att jag löste dagens äpple-mack-och-banan problem med att skära av en bit av bananen)
>när du inte orkar gå ut med soporna, och löser det med lite tetristänk. (och våld)
>när man ska lösa min pusselkub från Moderna Muséet. (här är våld tyvärr inte en lösning... än)

/H

döden är ett knepigt begrepp

Usch för döden säger jag bara, en sjysst kompis berättade i söndags atthan tack vare avsaknad av lever och diverse annat livsviktigt i kroppen förmodas dö vid åldern av 25. Synd på en så cool snubbe, fast jag undrar ändå om inte majoriteten av hans coolhet beror på just detta med livsprognosen. I och med accepterandet (eller åtminstone vetskapen) av sitt bäst-före-datum har han vunnit mycket.

Ja, planen var att jag skulle ellaborera lite på det området, men jag tror att jag klämt in nog med putslustiga metaforer och omskrivningar i det lilla jag faktiskt hade att säga. Jag hade inte tänkt publicera den lilla utsvävningen, men jag ändrade mig.

Igår spreds ett rykte om att en pöjk i år 8 (då är man typ 11 bast enligt mina beräkningar) kastade in handduken mitt på skolgården. Och nej, han fick inte helt enkelt nog av skolan och alla dess regler och vandrade därifrån; killen lämnade jämmerdalen för gott.

Hux flux och faktiskt utan någon synbar anledningfick han någon slags kollaps och senare på eftermiddagen dog han på sjukhuset. Ett litet liv borta som om man blåst ut ett ljus.

Dagens skolprogram konfirmerade ryktena genom att inledas med morgonmöte i aulan; tyst minut, tal och allt vad som hör till. Av någon anledning gick hela dagen efter det i slowmotion för mig. Jag kände mig inte speciellt gripen av att stackarn dött eller så, och inte heller påminnd om mitt livs förgänglighet, men ändå leifade jag runt hela dagen. (här är en youtubelänk, http://www.youtube.com/watch?v=JnwbLQy5uD0, efter mycket möda och besvär)

Ja, jag erkänner att jag var väldigt trött, men ändå kändes det som att sekundvisaren på salarnas klockor kämpade genom sirap för att nå fram till nästa hack, och att alla människor var ställda på en hastighet ovan min. Rätt freaky, men inte helt obehagligt.

Det känns inte som att jag lärt mig nåt, men ändå liksom tjänat på något sätt. Kanske var det för att 7 timmar kändes som 14, och att den sida av mig som tycker att tiden aldrig räcker till fick sudda bort sin sura min och helt hejdlöst som ett barn slösa tid på att studera dolda mönster i golvet, se minutvisaren kamp för att hålla takten med sekundvisaren eller helt enkelt förlora sig i känslan av att med nogrant avvägda rörelser packa ihop skolprylarna från bänken.
Det var liksom effektivt utnyttjande av tid jag inte ens visste jag hade.


Här är en liten disclaimer:Jag har aldrig skrivit på ett inlägg så här länge, och jag kan säga att jag hunnit med tre msn-konversationer och en och en halv Bob Hund-skiva under skrivande tid. Dessutom förlorade jag allt formatering av texten när det var klart och fick göra om, sen fick jag göra om igen. Därför kanske det verkar lite ostrukturerat,
but what the heck, lets get a bit crazy som Bob Ross skulle ha sagt.

Haha ja den mannen, han kan konsten att leva i slow motion (sök på youtube vettja)

bildervisning

Nu är det söndag och jag har bara två åtaganden för hela dagen, det firar jag med att på ett ytterst ineffektivt sätt ladda upp bilder här för att ha Bildvisning! Wee

Det här är en vanlig utsikt från vår uteplats (molnen det vill säga)

Så här ser man ut efter ett tag på den långa vägen till Brisbane

Så här ser vår chaufför ut när hon åker fort

Så här ser Brisbane ut (från en bil)

Nöjd och glad, äntligen framme

Fiiint

Det legendariska 'Four X' bryggeriet. Har du inte hört talas om det har du förmodligen inte varit i Australien.

Så här farlig ser jag ut när jag ska tävla för skolan (och så här ser vardagsrummet ut)

Så här ser jag ut resten av tiden

Så här ser en australiensisk fotbollsplan ut

(det var lite dålig uppslutning den här kvällen, bara 29433 personer masade sig dit)

Så här mysigt kan man ha det om man åker tvärs över jorden

I brist på musikskapande får man ge utlopp för kreativiteten på annat håll (jag visste väl att dom impulsköpta tuschpennorna skulle komma till pass)

Det var nog allt för idag gott folk, och jag förväntar mig att ni uppskattar mitt slit för att pilla in allt i blogspot.com's undermåliga redigeringsruta. Kommentera gärna : )