http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=711355
Det är tevespelens fel! Fast ändå rätt klockrent...
Här är ett annat litet hyss i trafiken som folk nu för tiden har för sig:
http://asfaltsdjungelnsindianer.wordpress.com/
Wednesday, October 31, 2007
semi-somnia
Jag måste ha någon slags diagnos, en oförmåga att göra vad som behövs. Kanske kan jag i alla fall få namnge detta medicinska framsteg? Fast skulle jag bli ombedd att lämna in en lista med namnförslag tills på måndag vette fåglarna om jag skulle göra det, och chansen skulle rinna ut i sanden.
Idag hade jag en rätt ambitiös agenda, men vad har blivit av den?
- Inte mycket, me amigo.
Just när jag insåg att jag behöver ta tag i biologiuppsatsen medan blodhalten fortfarande är låg i koffeinomloppet så tyckte jag att det var en så pass vitsig formulering att jag behövde blogga, nu när jag är 'in it', som de säger i Garden State, och uppsatsen får lida. Eller faktiskt så bryr den sig nog inte om sin existens något vidare mycket, men mitt samvete kommer få ännu ett skavsår där bak där det börjar gnida mot skallbenet.
Jag har inte sovit ordentligt på veckor, jag minns inte när jag sist sov så pass bra att en doktor skulle godkänna det. Till störst del är detta mitt fel, men även när jag gör ansträngningar att gå och lägga mig tidigt som en annan pensionär vaknar jag upp tröttare än jag var kvällen innan.
Så har det varit idag. Någon högre makt är skyldig mig de där 9 och en halv timmarna jag uppenbarligen kunde varit utan.
Idag har det varit 'a sticky day', varmt och fuktigt. Tydligen så ska detta vara orsaken till min trötthet, men alla andra verkar så pigga och normala. Tänk på det i tider när folk gnäller om att solen inte skiner på dom och att det gör dom trötta och ledsna.
På eftermiddagens göra-lista stod det skoljobb, 9 km löpning, rumsstädning och en timmes undersökningsjobb på nätet.
Vad var det första jag gjorde när jag kom hem tror du? En liten powernap har man alltid tid för. Vaknade upp 2 timmar senare gjorde jag och insåg att min dag runnit mig ur händerna. Tröttare än när jag däckade var jag också. Satte mig och skrev gnälliga existensiella texter i wordpad istället.
Nu lyssnar jag på oljud och skjuter skoljobbet framför mig. Engelskan har ett ord för det, 'procrastinate' som kan böjas till substantivet 'procrastinator'. Varför har inte svenskan en motsvarighet?
Cya later, alligator.
- In a while, crocodile.
/H
Idag hade jag en rätt ambitiös agenda, men vad har blivit av den?
- Inte mycket, me amigo.
Just när jag insåg att jag behöver ta tag i biologiuppsatsen medan blodhalten fortfarande är låg i koffeinomloppet så tyckte jag att det var en så pass vitsig formulering att jag behövde blogga, nu när jag är 'in it', som de säger i Garden State, och uppsatsen får lida. Eller faktiskt så bryr den sig nog inte om sin existens något vidare mycket, men mitt samvete kommer få ännu ett skavsår där bak där det börjar gnida mot skallbenet.
Jag har inte sovit ordentligt på veckor, jag minns inte när jag sist sov så pass bra att en doktor skulle godkänna det. Till störst del är detta mitt fel, men även när jag gör ansträngningar att gå och lägga mig tidigt som en annan pensionär vaknar jag upp tröttare än jag var kvällen innan.
Så har det varit idag. Någon högre makt är skyldig mig de där 9 och en halv timmarna jag uppenbarligen kunde varit utan.
Idag har det varit 'a sticky day', varmt och fuktigt. Tydligen så ska detta vara orsaken till min trötthet, men alla andra verkar så pigga och normala. Tänk på det i tider när folk gnäller om att solen inte skiner på dom och att det gör dom trötta och ledsna.
På eftermiddagens göra-lista stod det skoljobb, 9 km löpning, rumsstädning och en timmes undersökningsjobb på nätet.
Vad var det första jag gjorde när jag kom hem tror du? En liten powernap har man alltid tid för. Vaknade upp 2 timmar senare gjorde jag och insåg att min dag runnit mig ur händerna. Tröttare än när jag däckade var jag också. Satte mig och skrev gnälliga existensiella texter i wordpad istället.
Nu lyssnar jag på oljud och skjuter skoljobbet framför mig. Engelskan har ett ord för det, 'procrastinate' som kan böjas till substantivet 'procrastinator'. Varför har inte svenskan en motsvarighet?
Cya later, alligator.
- In a while, crocodile.
/H
Sunday, October 28, 2007
små ninjavapen
Fusiphorm - Green Chocolate (Koljah's Exploding Cake Remix), bättre namn kan man leta efter. Låten är grym den med;
http://uploaded.to/?id=8s1q9e
Ja just för tillfället känner jag mig kluven. Inte på något häftigt sätt dock, få inga roliga idéer. Jag är glad och jag är ledsen på en och samma gång. Glad för att framtiden verkar bre ut sina armar och välkomna mig till något ruggigt coolt, och att alla medmänniskor och tänkbara slumpfaktorer verkar spela mig i händerna genom att helt enkelt sopa banan fram till denna fina framtid genom att säga precis vad jag vill höra och falla ut i bästa möjliga manér utan att jag ens behövt be om det.
Än så länge är inget spikat dock, så då tar jag hellre det säkra före det osäkra och väljer att avstå från att tuta i alla trumpeter och vifta med flaggan och säga bla och blaha om det och det där. Have patience, kids!
Ledsen är jag för att jag har svinont i magen. Jag som åt en så god middag kan väl gott ha det räknar jag med. Jag har ju skrivit att jag bor i en familj med försmak för grillen, och det kan tyckas få de flestas munnar att vattnas. Är man mer cyniskt och elakt lagd kan man väl förlöjliga stereotypen och nedvärdera grillen som något barbariskt och att jag får käka same old eldat köttstycke dag ut och dag in tills jag skriker 'Kossan har känslor den med!'
Hah, in your face, hater. Min värdfarsa är hobbykock och har gått kurser och så för att han tycker det är kul med mat. Kvällens mat var 'rispapper', något som såg ut som en plastskiva man lägger i vatten i någon minut så att när man tar upp den så är den gummiartad som en seg pannkaka. Man lade pappret på tallriken och började konstruera sin thailändsa burrito; marinerad fläskfilé, ris, sallad, avokado och koriandersalsa med morötter plus lite annat krafs.
Mucho mucho mumsofillibabbens.
Nu har jag ont i magen.
Jag säger inte alls att det är matens fel, förmodligen beror det snarare på min oförmåga att åka vattenskida (ja, singular) Jag kan inte ens komma upp ur vattnet med skiten, och varje försök gör ont. Jag avbröt när jag fick ett sånt vidrigt sendrag i hela vaden att omnejden för ett ögonblick stannade upp och lyssnade på främmande ord som frustades ut, stundvis avbrutna av att jag hostade upp min kallsup. Att svära på ett eget litet språk är så hemskt befriande att det finns inte.
Men käkar man gött så kan man gott ha lite ont i magen för att göra upp för det, som sagt.
En annan sak som gör mig ledsen är min hand. Här nere är det lite annorlunda med flaskorna och burkarna din dryck kommer i. Halvlitersburkar finns inte, och 330 ml-burken finns inte heller. Istället är det standard med 'stubbies': 375 ml dryck och 5 ml spruttel levererat i en burk som har samma radie som vad vi är vana vid, fast aningens högre än en liten burk.
Glasflaskor är poppis, och detsamma gäller för 'twisty tops' - skruvkapsyler. Det är en rätt sjysst känsla i att lite manligt nonchalant vrida av kapsylen på sin flaska, och ständigt behöver dessa stackars hjälplösa kvinnor hjälp med sina kapsyler, så då är det bara att kavla upp ärmarna och göra sin plikt som karlakarl.
Det finns dock några små komplikationer även med denna standard. Kvar i skuggorna lurar den vanliga, stenhårda, kapsylen. Allt för ofta har jag sett lite överförfriskade människor stå böjda och grymta och pilla med något som ser ut att vara gylfen bakifrån sett. Det brukar dock oftast visa sig vara en flaska med en vanlig stenålderskapsyl som överlistat den törstige stackaren.
No matter how much of a man you are you can't get in to one of those with your fingers.
Ett annat litet minus skruvkapsyler har i min bok är att om ens hand är det minsta blöt så förvandlas den vanligen glädjefyllda öppningsritualen till en veritabel livsfara, speciellt om man är lite för ivrig. Inte nog med att blöt hud får helt andra kvalitéer när det gäller friktion, den mjukas upp som en blöt papperskasse också. Jag har millimeterdjupa, kirurgiska snitt i min hand. Ett långt mitt i handen, ett annat längsmed vänster pekfingers topp och ett tredje på höger pekfinger. Dessa gör ont och är jobbiga, och jag verkar aldrig lära mig min läxa.
Heh, det får mig att tänka på hur jag måste sett ut för min flickvän när hon såg mig för första gången:
(egentligen andra, men det räknas inte)
Jag stod där med en blodig hand och muttrade saker det luktade svavel om.
Nåväl, började dagen med djungelmage och avslutar den likartat - cirkeln är sluten och jag kan nu gå till sängs.
Godnatt, vänner.
http://uploaded.to/?id=8s1q9e
Ja just för tillfället känner jag mig kluven. Inte på något häftigt sätt dock, få inga roliga idéer. Jag är glad och jag är ledsen på en och samma gång. Glad för att framtiden verkar bre ut sina armar och välkomna mig till något ruggigt coolt, och att alla medmänniskor och tänkbara slumpfaktorer verkar spela mig i händerna genom att helt enkelt sopa banan fram till denna fina framtid genom att säga precis vad jag vill höra och falla ut i bästa möjliga manér utan att jag ens behövt be om det.
Än så länge är inget spikat dock, så då tar jag hellre det säkra före det osäkra och väljer att avstå från att tuta i alla trumpeter och vifta med flaggan och säga bla och blaha om det och det där. Have patience, kids!
Ledsen är jag för att jag har svinont i magen. Jag som åt en så god middag kan väl gott ha det räknar jag med. Jag har ju skrivit att jag bor i en familj med försmak för grillen, och det kan tyckas få de flestas munnar att vattnas. Är man mer cyniskt och elakt lagd kan man väl förlöjliga stereotypen och nedvärdera grillen som något barbariskt och att jag får käka same old eldat köttstycke dag ut och dag in tills jag skriker 'Kossan har känslor den med!'
Hah, in your face, hater. Min värdfarsa är hobbykock och har gått kurser och så för att han tycker det är kul med mat. Kvällens mat var 'rispapper', något som såg ut som en plastskiva man lägger i vatten i någon minut så att när man tar upp den så är den gummiartad som en seg pannkaka. Man lade pappret på tallriken och började konstruera sin thailändsa burrito; marinerad fläskfilé, ris, sallad, avokado och koriandersalsa med morötter plus lite annat krafs.
Mucho mucho mumsofillibabbens.
Nu har jag ont i magen.
Jag säger inte alls att det är matens fel, förmodligen beror det snarare på min oförmåga att åka vattenskida (ja, singular) Jag kan inte ens komma upp ur vattnet med skiten, och varje försök gör ont. Jag avbröt när jag fick ett sånt vidrigt sendrag i hela vaden att omnejden för ett ögonblick stannade upp och lyssnade på främmande ord som frustades ut, stundvis avbrutna av att jag hostade upp min kallsup. Att svära på ett eget litet språk är så hemskt befriande att det finns inte.
Men käkar man gött så kan man gott ha lite ont i magen för att göra upp för det, som sagt.
En annan sak som gör mig ledsen är min hand. Här nere är det lite annorlunda med flaskorna och burkarna din dryck kommer i. Halvlitersburkar finns inte, och 330 ml-burken finns inte heller. Istället är det standard med 'stubbies': 375 ml dryck och 5 ml spruttel levererat i en burk som har samma radie som vad vi är vana vid, fast aningens högre än en liten burk.
Glasflaskor är poppis, och detsamma gäller för 'twisty tops' - skruvkapsyler. Det är en rätt sjysst känsla i att lite manligt nonchalant vrida av kapsylen på sin flaska, och ständigt behöver dessa stackars hjälplösa kvinnor hjälp med sina kapsyler, så då är det bara att kavla upp ärmarna och göra sin plikt som karlakarl.
Det finns dock några små komplikationer även med denna standard. Kvar i skuggorna lurar den vanliga, stenhårda, kapsylen. Allt för ofta har jag sett lite överförfriskade människor stå böjda och grymta och pilla med något som ser ut att vara gylfen bakifrån sett. Det brukar dock oftast visa sig vara en flaska med en vanlig stenålderskapsyl som överlistat den törstige stackaren.
No matter how much of a man you are you can't get in to one of those with your fingers.
Ett annat litet minus skruvkapsyler har i min bok är att om ens hand är det minsta blöt så förvandlas den vanligen glädjefyllda öppningsritualen till en veritabel livsfara, speciellt om man är lite för ivrig. Inte nog med att blöt hud får helt andra kvalitéer när det gäller friktion, den mjukas upp som en blöt papperskasse också. Jag har millimeterdjupa, kirurgiska snitt i min hand. Ett långt mitt i handen, ett annat längsmed vänster pekfingers topp och ett tredje på höger pekfinger. Dessa gör ont och är jobbiga, och jag verkar aldrig lära mig min läxa.
Heh, det får mig att tänka på hur jag måste sett ut för min flickvän när hon såg mig för första gången:
(egentligen andra, men det räknas inte)
Jag stod där med en blodig hand och muttrade saker det luktade svavel om.
Nåväl, började dagen med djungelmage och avslutar den likartat - cirkeln är sluten och jag kan nu gå till sängs.
Godnatt, vänner.
Thursday, October 25, 2007
Eye of the TIGAA
jag har ju tidigare skrivit att jag presterar bäst med en deadline strax framför mig, så nu får vi se hur det går. Om 20 minuter ska jag iväg och beskåda 'TIGAA', som står för nånting i stil med 'Toowoomba blablabla Grammar Art blablabla'. På dessa 20 minuter ska jag dessutom hinna käka middag, ta på mig en tröja och tugga ett tuggummi - mitt västerländska liv tar kål på mig och kortisolet bokstavligen sprutar ur käften på mig.
TIGAA (som möjligen stavas TIIGA, jag är inte helt säker) är en slags klubb för... för pja, esteter. Det är en avslappnad samling elever som mestadels kommer från 'the drama gang', de som har valt drama som ett av sina ämnen. Förmodligen är gestaltning ett mer beskrivande ord. The drama gang måste dock samarbeta med några andra skolor för att få till en acceptabel show, för hur bra TGS än är så är det någonting som för alltid kommer fattas skolan: elever utan snopp.
Det är bara en entusiastisk lärare som styr upp projektet, och han ger eleverna rätt fria tyglar. Slutresultatet är en lite mer än en timme lång föreställning med sketcher och en lite längre 'pjäs'. Det var i alla fall så den förra (min första) föreställningen var upplagd. Allt med en professionell paus i mitten då det bjöds på fika.
Ja det här med fria tyglar, 'Friheten är mänsklighetens förbannelse' sa Sartre. Även om det kanske inte var just så han menade när han formulerade sig så finurligt så stämmer det ändå rätt bra in på TIGAA. En stor grupp, alla med sin demokratiska rättighet att få igenom minst en åsikt var, kan inte annat än prestera rätt så 'färgrika' föreställningar. Sist var det nåt i stil med en sereotyp svart snubbe (token black guy), Janet Jackson, Mr. Roboto, David Hasselhoff och en slags råtta som skulle jaga ett svärd för att besegra the God of Rock - X antal kändisar gästspelade.
Jag satt som ett frågetecken den pjäsen rätt igenom och artighetsgarvade när så var dags. Till min lättnad förstod jag senare att det inte var språkförbistringen som var boven i dramat, utan att merparten av publiken också kände sig lite oförstående.
Nu var det givetvis så att jag inte hann skriva klart, och att jag faktiskt här någonstans i mitten var iväg och såg på spektaklet, så hädanefter blir det skrivet i någon slags utvärderande imperfektstil.
Kvällen hade två riktigt starka nummer, det ena handlade om 'The Full Moon Killer' som gott och väl kunde platsat in i Saturday Night Live. Det andra var en danssquare-off mellan chefsprefekten och den självutnämnda teaterapan. Många applåder. När båda började slita av sig kläderna blev applåderna än högre.
Tyvärr kom resten av rollbesättningen på att om man knäpper upp skjortan så blir allt man gör ett snäpp roligare, helt automatiskt. Inga pluspoäng från min sida.
Huvudnumret, 'The Claus Wars', hade all potential i världen att vara bra, men på något sätt verkade bara skådespelarna helt omotiverade att spela mot sina lika omotiverade motspelare, så det blev lite dött. Möjligheten fanns verkligen där, redo att som en maskros tränga sig igenom asfalt, men det var som om en ond cirkel höll alla nere. Om du spelat i en orkester känner du nog igen dig i att ingen riktigt har koll på takten, man kollar bara på den som sitter bredvid, som i sin tur sneglar på sin granne. Runt går det, och fenomenet resulterar i en tight orkester. Ungefär så var det, fast åt andra hållet ikväll. Synd.
Manuset handlade om tomten som blev utkonkurrerad av Kina och Taiwans yngre industriförmågor. Han svarar med att piska sina alver hårdare. Tre alver byter namn till Fidel, Che och Corazon och leder sina slavkamrater i väpnat uppror (med frisbies tror jag det var) I slutscenen ska tomtens hejdukar just meja ner dom med automatvapen, men då fnissar alverna att dom byggt vapnen, men att batterier ej medföljer.
Efter det blev alla vänner utan att jag riktigt fattade varför, och det firade dom med att dansa semisynkroniserat till Backstreet Boys - Larger Than Life.
Ja vad gör man inte en torsdagkväll i Toowoomba i jakt på lycka, kärlek och berömmelse?
TIGAA (som möjligen stavas TIIGA, jag är inte helt säker) är en slags klubb för... för pja, esteter. Det är en avslappnad samling elever som mestadels kommer från 'the drama gang', de som har valt drama som ett av sina ämnen. Förmodligen är gestaltning ett mer beskrivande ord. The drama gang måste dock samarbeta med några andra skolor för att få till en acceptabel show, för hur bra TGS än är så är det någonting som för alltid kommer fattas skolan: elever utan snopp.
Det är bara en entusiastisk lärare som styr upp projektet, och han ger eleverna rätt fria tyglar. Slutresultatet är en lite mer än en timme lång föreställning med sketcher och en lite längre 'pjäs'. Det var i alla fall så den förra (min första) föreställningen var upplagd. Allt med en professionell paus i mitten då det bjöds på fika.
Ja det här med fria tyglar, 'Friheten är mänsklighetens förbannelse' sa Sartre. Även om det kanske inte var just så han menade när han formulerade sig så finurligt så stämmer det ändå rätt bra in på TIGAA. En stor grupp, alla med sin demokratiska rättighet att få igenom minst en åsikt var, kan inte annat än prestera rätt så 'färgrika' föreställningar. Sist var det nåt i stil med en sereotyp svart snubbe (token black guy), Janet Jackson, Mr. Roboto, David Hasselhoff och en slags råtta som skulle jaga ett svärd för att besegra the God of Rock - X antal kändisar gästspelade.
Jag satt som ett frågetecken den pjäsen rätt igenom och artighetsgarvade när så var dags. Till min lättnad förstod jag senare att det inte var språkförbistringen som var boven i dramat, utan att merparten av publiken också kände sig lite oförstående.
Nu var det givetvis så att jag inte hann skriva klart, och att jag faktiskt här någonstans i mitten var iväg och såg på spektaklet, så hädanefter blir det skrivet i någon slags utvärderande imperfektstil.
Kvällen hade två riktigt starka nummer, det ena handlade om 'The Full Moon Killer' som gott och väl kunde platsat in i Saturday Night Live. Det andra var en danssquare-off mellan chefsprefekten och den självutnämnda teaterapan. Många applåder. När båda började slita av sig kläderna blev applåderna än högre.
Tyvärr kom resten av rollbesättningen på att om man knäpper upp skjortan så blir allt man gör ett snäpp roligare, helt automatiskt. Inga pluspoäng från min sida.
Huvudnumret, 'The Claus Wars', hade all potential i världen att vara bra, men på något sätt verkade bara skådespelarna helt omotiverade att spela mot sina lika omotiverade motspelare, så det blev lite dött. Möjligheten fanns verkligen där, redo att som en maskros tränga sig igenom asfalt, men det var som om en ond cirkel höll alla nere. Om du spelat i en orkester känner du nog igen dig i att ingen riktigt har koll på takten, man kollar bara på den som sitter bredvid, som i sin tur sneglar på sin granne. Runt går det, och fenomenet resulterar i en tight orkester. Ungefär så var det, fast åt andra hållet ikväll. Synd.
Manuset handlade om tomten som blev utkonkurrerad av Kina och Taiwans yngre industriförmågor. Han svarar med att piska sina alver hårdare. Tre alver byter namn till Fidel, Che och Corazon och leder sina slavkamrater i väpnat uppror (med frisbies tror jag det var) I slutscenen ska tomtens hejdukar just meja ner dom med automatvapen, men då fnissar alverna att dom byggt vapnen, men att batterier ej medföljer.
Efter det blev alla vänner utan att jag riktigt fattade varför, och det firade dom med att dansa semisynkroniserat till Backstreet Boys - Larger Than Life.
Ja vad gör man inte en torsdagkväll i Toowoomba i jakt på lycka, kärlek och berömmelse?
Monday, October 22, 2007
buffertinlägg (13/10-07)
Godkväll, jag har inte riktigt nåt att skriva om, men 'behöver' ändå posta något. Lyckosam som en snigel var jag och hittade ett gammalt inlägg från förra helgen som låg halvskrivet och lagrat på blogspot. Av någon anledning hade jag inte skrivit klart. Så istället för att skriva ett nytt inlägg där jag spottar och svär över något obetydligt så knåpade jag bara klart det här, där jag spottar och svär minst lika mycket (lite), om inte mer (mindre), men ändå når en sån där uppenbar miss Universum-slutsats som berättigar allt. Detta skrevs till störst del förra lördagen, den 13:e. Enjoy:
ahhh... när omvärlden skriker och har sig om skivbolagens undergång och den oundvikliga katastrofen som kommer följa känner jag mig bra duktig eftersom jag faktiskt inte direkt bryr mig. Radiohead släpper skiva som kostar vad du känner för att betala, high five grabbar. De musiker jag lyssnar på bryr sig inte ens om en symbolkostnad, deras musik är gratis. Och gratis är bäst. Om några år kanske resten av världen behöver aktivt engagera sig i sin musiksmak när skivbolagen slutligen dukar under - istället för att bli överöst med produkt A och produkt B så får folk som vill lyssna på musik faktiskt ta och göra något själv och inte bara sitta där och gapa (och blunda) och svälja vad de matas med. De får leta upp sina egna små favoriter i internets mångtaliga små gömmor och smultronställen.
Tyler Durden drömde om en värld där människor levde lyckliga som jägare-samlare i de övervuxna ruinerna av vår civilisation. På samma sätt drömmer jag om en värld utan enorma skivbolag vars skuggor vi lever i.
Dagens gratisrelease är Auflegware's VA EP,'Level Complete' - Frankfurtminimal som är så sjukt underground att det finns inte. Är du nyfiken på minimal så är det här ett gyllene tillfälle att höra något av det bästa just nu, eller om du bara är du uttråkad kan det också vara nåt.
>>http://www.minimalnet.org/va-level-eins-3-alw011/#comment-1209
Pja, egentligen var min eftermiddag och kväll vigd åt läxläsning, jag har nämligen en fet presentation att göra på tisdag och jag har inte ens börjat skriva.
Jag vet inte heller var jag ska börja...
Jag är inte ens säker på mitt val av ämne faktiskt...
Nåväl, idag gjorde jag mitt andra dagsvärk hos värdföräldrarnas affär. Affären är specialiserad på grillar, utemöbler, poolar och sånt där. Idag jag har lärt mig att fylla på gasolflaskor, klordunkar och montera grillar.
När det snackas om grillar här nere är det uteslutande gasgrillar det handlar om. Jävla fusk i min mening, men men. 'Grillen' jag idag monterade var som en spottloska i ansiktet av allt vad design och eftertanke heter. Åbäket var rent ut sagt ett helvete att montera, trots att jag man bara behövde skruva 12 skruvar. Kruxet låg i att man var helt körd om man är större än en undernärd kinesisk 8-åring (som jag som västerlänning förutsätter ska montera allt billigt jag införskaffar) Jag behövde krypa in i den mest jävla omänskliga ställning du kan tänka dig. Jag menar, kan du ens tänka dig hur man kryper in i en fucking grill??
Sen kan jag inte annat än undra om designern var full eller vad det var med människan när han 'löste' hur rotösen och dess motor skulle byggas. Man byggar bara inte så där jävla dumt, det gör man helt enkelt inte.
Haha, jag är arg över att jag behöver bygga ihop skiten, och jag tar till och med för givet att en liten stackars sweatshopslav är rätt man (pojke) för jobbet. Att ungen lider av av ingenjörens uppenbara oförmåga varje dag slog mig inte riktigt... Stackars satar...
Här är det väl dags för en wrapup, men jag tycker det är rätt uppenbart. Barnarbetare är det synd om, och det är inte mycket mer med det. Usch, jag hoppas verkligen att TV4 anordnar en insamlingsgala snart så våra sinnen, åtminstone tillfälligt, kan få frid.
Peace
ahhh... när omvärlden skriker och har sig om skivbolagens undergång och den oundvikliga katastrofen som kommer följa känner jag mig bra duktig eftersom jag faktiskt inte direkt bryr mig. Radiohead släpper skiva som kostar vad du känner för att betala, high five grabbar. De musiker jag lyssnar på bryr sig inte ens om en symbolkostnad, deras musik är gratis. Och gratis är bäst. Om några år kanske resten av världen behöver aktivt engagera sig i sin musiksmak när skivbolagen slutligen dukar under - istället för att bli överöst med produkt A och produkt B så får folk som vill lyssna på musik faktiskt ta och göra något själv och inte bara sitta där och gapa (och blunda) och svälja vad de matas med. De får leta upp sina egna små favoriter i internets mångtaliga små gömmor och smultronställen.
Tyler Durden drömde om en värld där människor levde lyckliga som jägare-samlare i de övervuxna ruinerna av vår civilisation. På samma sätt drömmer jag om en värld utan enorma skivbolag vars skuggor vi lever i.
Dagens gratisrelease är Auflegware's VA EP,'Level Complete' - Frankfurtminimal som är så sjukt underground att det finns inte. Är du nyfiken på minimal så är det här ett gyllene tillfälle att höra något av det bästa just nu, eller om du bara är du uttråkad kan det också vara nåt.
>>http://www.minimalnet.org/va-level-eins-3-alw011/#comment-1209
Pja, egentligen var min eftermiddag och kväll vigd åt läxläsning, jag har nämligen en fet presentation att göra på tisdag och jag har inte ens börjat skriva.
Jag vet inte heller var jag ska börja...
Jag är inte ens säker på mitt val av ämne faktiskt...
Nåväl, idag gjorde jag mitt andra dagsvärk hos värdföräldrarnas affär. Affären är specialiserad på grillar, utemöbler, poolar och sånt där. Idag jag har lärt mig att fylla på gasolflaskor, klordunkar och montera grillar.
När det snackas om grillar här nere är det uteslutande gasgrillar det handlar om. Jävla fusk i min mening, men men. 'Grillen' jag idag monterade var som en spottloska i ansiktet av allt vad design och eftertanke heter. Åbäket var rent ut sagt ett helvete att montera, trots att jag man bara behövde skruva 12 skruvar. Kruxet låg i att man var helt körd om man är större än en undernärd kinesisk 8-åring (som jag som västerlänning förutsätter ska montera allt billigt jag införskaffar) Jag behövde krypa in i den mest jävla omänskliga ställning du kan tänka dig. Jag menar, kan du ens tänka dig hur man kryper in i en fucking grill??
Sen kan jag inte annat än undra om designern var full eller vad det var med människan när han 'löste' hur rotösen och dess motor skulle byggas. Man byggar bara inte så där jävla dumt, det gör man helt enkelt inte.
Haha, jag är arg över att jag behöver bygga ihop skiten, och jag tar till och med för givet att en liten stackars sweatshopslav är rätt man (pojke) för jobbet. Att ungen lider av av ingenjörens uppenbara oförmåga varje dag slog mig inte riktigt... Stackars satar...
Här är det väl dags för en wrapup, men jag tycker det är rätt uppenbart. Barnarbetare är det synd om, och det är inte mycket mer med det. Usch, jag hoppas verkligen att TV4 anordnar en insamlingsgala snart så våra sinnen, åtminstone tillfälligt, kan få frid.
Peace
Thursday, October 18, 2007
rammelbuljong
allt det där du hört om att vatten kan vara hårt som betong stämmer...
Bum ache...
Saturday, October 13, 2007
när vi ändå klagar...
Nu har mänskligheten uppfunnit en motorsåg med lasersikte. Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta...
...Jag flexade nacken lite för häftigt för några timmar sen, och har haft ont i den sen dess. Nu förstår jag hur illa det är för whiplash-patienter. Det sorgligaste jag kan tänka mig i hela världen är för tillfället är svältande barn i afrika som har whiplash.
...Jag flexade nacken lite för häftigt för några timmar sen, och har haft ont i den sen dess. Nu förstår jag hur illa det är för whiplash-patienter. Det sorgligaste jag kan tänka mig i hela världen är för tillfället är svältande barn i afrika som har whiplash.
än mer klagosång
I min situation faller det sig naturligt att folk frågar om jag har hemlängtan. Jag har lärt mig att skilja på vilka som bryr sig om min faktiska mentala hälsa, vilka som bara ger mig en ursäkt att prata så de kan vänta på sin tur att berätta något minst lika fascinerande, och de som subtilt vill jämnföra Sverige med Australien.
Det finns massor av olika aspekter, motiv och utgångspunkter från samma fråga, men jag ger alltid samma svar: 'nej'. Är jag på humör för det så utvecklar jag varför inte, och är jag inte det så tycker jag banne mig att det får räcka med ett nej. Då brukar jag ofta bli tillfrågad om jag tycker det är varmt här nere.
Jag raderade just ett goddag yxskaft-resonemang eftersom det inte alls var det jag ville skriva om. Idag har varit en väldigt underlig dag, jag har känt mig... underlig. En viktig faktor bakom det hela vill jag tro är en presentation om Australien i Vietnamkriget (the second Indochinese war som det egentligen heter - i Vietnam heter det 'the American war') Jag jobbar alltid som bäst under stress, och när jag behöver skriva brukar orden lydigt ramla på som ett lämmeltåg. I övermorgon, tisdag, är jag körd.
--> Nyss ringde en kompis - vi gnällde ikapp om vem som har jobbat hårdast med läxor idag. Han sa att han behövde ta en fet paus, jag sa att jag vart så trött på vad jag höll på med att jag satte mig i soffan och spelade gitarr i en timme. Till saken hör att jag inte kan spela gitarr alls.
Idag har lämmeltåget av ord lyst med sin frånvaro. Jag ser på en kompis msn-nick att hon målar. Vad skulle inte jag ge för att ha sinnesfrid nog att lyssna på grym musik och bara rita?
Jag satte på de två bästa låtarna jag gjort och insåg att jag är ju faktiskt är en jävligt grym musiker när jag tänker efter. Mitt tvivel på min artistiska förmåga var helt i onödan. Fast sen kommer ju balansteorin in; har du kul ska du banne mig ha lika tråkigt - nettobalansen är noll. Alltid.
Jag började längta explosivt efter att sitta hemma i mitt rum en svinig höstdag och pnula med musik. Jag har skitkul här på helgerna, fester, gatherings, get-to-gethers, you name it, men satan vad jag saknar en kall och fuktig mörk kväll i Sverige där gatlyktornas orange sken reflekteras i den blöta asfalten. Jag saknar att driva runt med mina vänner och gnälla över hur tråkigt vi har, kanske diskutera om vi ska hyra en film eller bara göra upp storslagna planer i största allmänhet som vi aldrig genomför. En tråkig, helt vanlig kväll helt enkelt.
Jag saknar att komma hem från en sån kväll precis lagom sent, ungefär strax efter klockan tolv, och sätta mig vid datorn. Gå till sängs vid tvåsnåret och upp igen vid 9, käka frulle med päronen i mitt favoritkök av alla jag varit i, och sedan sätta mig vid datorn och laborera musik. Sen runt lunchtid så börjar det bli dags för en hundpromenad. Det är alltid bra med en promenad när man intensivt skapar något, oavsett vilket skede du är i. Jag saknar att vira in mig i en sjal och ta på mig min tunga gröna jacka. Känslan av att stoppa handen i en virkad vante.
Du kanske längtar bort från hösten - jag längtar till den.
Det finns massor av olika aspekter, motiv och utgångspunkter från samma fråga, men jag ger alltid samma svar: 'nej'. Är jag på humör för det så utvecklar jag varför inte, och är jag inte det så tycker jag banne mig att det får räcka med ett nej. Då brukar jag ofta bli tillfrågad om jag tycker det är varmt här nere.
Jag raderade just ett goddag yxskaft-resonemang eftersom det inte alls var det jag ville skriva om. Idag har varit en väldigt underlig dag, jag har känt mig... underlig. En viktig faktor bakom det hela vill jag tro är en presentation om Australien i Vietnamkriget (the second Indochinese war som det egentligen heter - i Vietnam heter det 'the American war') Jag jobbar alltid som bäst under stress, och när jag behöver skriva brukar orden lydigt ramla på som ett lämmeltåg. I övermorgon, tisdag, är jag körd.
--> Nyss ringde en kompis - vi gnällde ikapp om vem som har jobbat hårdast med läxor idag. Han sa att han behövde ta en fet paus, jag sa att jag vart så trött på vad jag höll på med att jag satte mig i soffan och spelade gitarr i en timme. Till saken hör att jag inte kan spela gitarr alls.
Idag har lämmeltåget av ord lyst med sin frånvaro. Jag ser på en kompis msn-nick att hon målar. Vad skulle inte jag ge för att ha sinnesfrid nog att lyssna på grym musik och bara rita?
Jag satte på de två bästa låtarna jag gjort och insåg att jag är ju faktiskt är en jävligt grym musiker när jag tänker efter. Mitt tvivel på min artistiska förmåga var helt i onödan. Fast sen kommer ju balansteorin in; har du kul ska du banne mig ha lika tråkigt - nettobalansen är noll. Alltid.
Jag började längta explosivt efter att sitta hemma i mitt rum en svinig höstdag och pnula med musik. Jag har skitkul här på helgerna, fester, gatherings, get-to-gethers, you name it, men satan vad jag saknar en kall och fuktig mörk kväll i Sverige där gatlyktornas orange sken reflekteras i den blöta asfalten. Jag saknar att driva runt med mina vänner och gnälla över hur tråkigt vi har, kanske diskutera om vi ska hyra en film eller bara göra upp storslagna planer i största allmänhet som vi aldrig genomför. En tråkig, helt vanlig kväll helt enkelt.
Jag saknar att komma hem från en sån kväll precis lagom sent, ungefär strax efter klockan tolv, och sätta mig vid datorn. Gå till sängs vid tvåsnåret och upp igen vid 9, käka frulle med päronen i mitt favoritkök av alla jag varit i, och sedan sätta mig vid datorn och laborera musik. Sen runt lunchtid så börjar det bli dags för en hundpromenad. Det är alltid bra med en promenad när man intensivt skapar något, oavsett vilket skede du är i. Jag saknar att vira in mig i en sjal och ta på mig min tunga gröna jacka. Känslan av att stoppa handen i en virkad vante.
Du kanske längtar bort från hösten - jag längtar till den.
klagosång
Kinesisk dropptortyr är en piss i havet jämfört med det här, jag har fått ett myggbett på läppen!! Saatanaaa....
Thursday, October 11, 2007
punktering
halli hallå,
här händer inte mycket, och jag har inget vidare intressant att skriva om. Så jag punktar bara ner lite aktuella grejer:
här händer inte mycket, och jag har inget vidare intressant att skriva om. Så jag punktar bara ner lite aktuella grejer:
- Skolan har börjat och min vänstra uniformsstrumpa är trasig
- Jag klarade inte av min matteläxa, gav upp och skrev detta istället
- Jag upptäckte häromdagen att det inte alls är lotion jag smörjt min torra hud med, utan tvål. En lösning som är orsak till problemet liksom...
- Jag måste köpa en ny dagbok. Helst i A5-format med orange pärm. Snirkligt häftigt mönster är också godtagbart.
- Fickorna i mina skolshorts är helt jävla felbyggda och jag har tappat 5 pennor under loppet av 3 dagar, mycket till min omgivnings förtret. Detta eftersom ingen penna varit min till att börja med.
- Jag har en biljett till Rage Against the Machine 20:e Januari, men jag kan förmodligen inte gå.
- Syster tyckte jag ritade häftigt och sa att hon kan tänka sig tatuera något jag kluddrat ihop. Detta är den andra människan som berömt mina tatueringsdesignskills. Kanske något att satsa på?
- Halva Australien har blåst bort i en storm.
- Jag gjorde en dum, dum sak i helgen. Sen köpte jag en keps.
- Jag smider på en storslagen plan. Fast den är hemlig än så länge.
- Jag börjar se ett missbruk av punktlistor formas. Jag kan sluta när jag vill, det är bara det att jag inte vill.
- Tropic netlabels 43:e release (den senaste) - Freddy Musri - Random Life EP är rätt så bra. Lyssnar på den nu.
Här är ett stycke häftiga fraktaler med små gubbar i, enjoy
Jag tror det får räcka för idag.
Tack och hej,
/H
Monday, October 8, 2007
Tors Hammare
'I ran until my muscles burned and my heart pumped battery acid. Then I ran some more'
Jag har hört, och till stor del försökt efterleva, devisen att det ynkligaste en människa kan göra är att fly från sina demoner.
Du vet en sommarstorm i Sverige, hur luften känns tung och arg innan det stora utbrottet då molnen kryper nära jorden och ger utlopp för sin energi. Detta orsakas av luftmassor med olika temperaturer som gnider mot varandra och alstrar elektricitet. Resultatet är spektakulärt, och i alla fall jag har (haft) en hälsosam respekt för åskväder.
Faktum är att det har varit mer än en hälsosam respekt. Vissa människor avskyr spindlar, andra råttor. Jag hatar åska och varje gång vädret dampar ur gör jag mitt bästa för att gömma mig från dess blinda vrede.
För det är just det det är, blindt. Blixten bryr sig inte om ifall du är vit eller svart, bög eller hetero - träd, stolpe eller människa. Jag känner mig i kontakt med mina stenåldersinstinkter, för jag inser att risker är till för att undvikas, i alla fall de som du inte kan styra över.
En svensk storm i all ära, men det är helt enkelt något speciellt med den här kontinenten. Det finns två meter långa daggmaskar här, det är jordens äldsta och torraste kontinent och det är här den tveklöst äldsta mänskliga civilisationen började. Temperaturskillnaden mellan dag och natt är bra mycket större än det värsta Sverige kan klämma ur sig, så åskvädrena är vad man kan förvänta sig. Vi snackar om en helt annan division.
Himlen blinkar som ett trasigt lysrör. Detta är ingen överdrift.
När jag såg de första tecknena på storm idag tänkte jag att jag nog skulle hinna ut och tillbaka att springa innan det kom hit, men min lata natur satte käppar i hjulet. När jag lämnade huset var jag fylld av energi. Små lätta regndroppar slog mot mig och en ljummen vind gav svalka, den sjunkande solens ljus reflekterades löjligt vackert av molnbergen, och jag tyckte att världen var underbar.
Jag var som en dum turist. Jag trodde i början att jag upplevde det bästa Australien hade att erbjuda. Sakterliga förstod jag att naturen inte visade upp sig för mig, utan att det snarare var jag som såg något som inte var menat för mig.
Tanken att vända om till säkerheten slog mig, men den brottades ner av min nästa tanke: man måste möta sina demoner. Jag sprang vidare och kände mig tapper, vadå blixt och dunder?
Ja, stormen hade ju inte riktigt nåt klimax, och inte heller var den centrerad över mig. När dessa två sammanföll kände jag mig rätt liten.
Jag bor som bekant på ett fjäll, så jag satt så att säga på första parkett för att bevittna naturens ursinne. Allt eftersom risken jag befann mig i blev mer påtaglig sprang jag fortare för att komma ur eländet - nu har jag ont i bröstet. Ont på ett bra sätt. Som en hedersmedalj.
Jag överlevde. Innerst inne räknade jag rätt kallblodigt med det, men nu kan jag stolt säga att jag omfamnat en av mina demoner.
Jag har hört, och till stor del försökt efterleva, devisen att det ynkligaste en människa kan göra är att fly från sina demoner.
Du vet en sommarstorm i Sverige, hur luften känns tung och arg innan det stora utbrottet då molnen kryper nära jorden och ger utlopp för sin energi. Detta orsakas av luftmassor med olika temperaturer som gnider mot varandra och alstrar elektricitet. Resultatet är spektakulärt, och i alla fall jag har (haft) en hälsosam respekt för åskväder.
Faktum är att det har varit mer än en hälsosam respekt. Vissa människor avskyr spindlar, andra råttor. Jag hatar åska och varje gång vädret dampar ur gör jag mitt bästa för att gömma mig från dess blinda vrede.
För det är just det det är, blindt. Blixten bryr sig inte om ifall du är vit eller svart, bög eller hetero - träd, stolpe eller människa. Jag känner mig i kontakt med mina stenåldersinstinkter, för jag inser att risker är till för att undvikas, i alla fall de som du inte kan styra över.
En svensk storm i all ära, men det är helt enkelt något speciellt med den här kontinenten. Det finns två meter långa daggmaskar här, det är jordens äldsta och torraste kontinent och det är här den tveklöst äldsta mänskliga civilisationen började. Temperaturskillnaden mellan dag och natt är bra mycket större än det värsta Sverige kan klämma ur sig, så åskvädrena är vad man kan förvänta sig. Vi snackar om en helt annan division.
Himlen blinkar som ett trasigt lysrör. Detta är ingen överdrift.
När jag såg de första tecknena på storm idag tänkte jag att jag nog skulle hinna ut och tillbaka att springa innan det kom hit, men min lata natur satte käppar i hjulet. När jag lämnade huset var jag fylld av energi. Små lätta regndroppar slog mot mig och en ljummen vind gav svalka, den sjunkande solens ljus reflekterades löjligt vackert av molnbergen, och jag tyckte att världen var underbar.
Jag var som en dum turist. Jag trodde i början att jag upplevde det bästa Australien hade att erbjuda. Sakterliga förstod jag att naturen inte visade upp sig för mig, utan att det snarare var jag som såg något som inte var menat för mig.
Tanken att vända om till säkerheten slog mig, men den brottades ner av min nästa tanke: man måste möta sina demoner. Jag sprang vidare och kände mig tapper, vadå blixt och dunder?
Ja, stormen hade ju inte riktigt nåt klimax, och inte heller var den centrerad över mig. När dessa två sammanföll kände jag mig rätt liten.
Jag bor som bekant på ett fjäll, så jag satt så att säga på första parkett för att bevittna naturens ursinne. Allt eftersom risken jag befann mig i blev mer påtaglig sprang jag fortare för att komma ur eländet - nu har jag ont i bröstet. Ont på ett bra sätt. Som en hedersmedalj.
Jag överlevde. Innerst inne räknade jag rätt kallblodigt med det, men nu kan jag stolt säga att jag omfamnat en av mina demoner.
Sunday, October 7, 2007
Forced Creativity
yeess, mina kemiska bröder är tillbaka! Efter 'Push the Button'plattan tappade jag helt tron på dem och gjorde ännu en punkt på min digra lista över band som sålt ut sig, knarkat ner sig och i allmänhet kapsejsat. Nu lysnar jag på 'We are the Night' och kan inte annat än rysa av välbehag. Återupprättelse finns alltid att finna om man ger folk en andra chans.
'Dig your own Hole' från 1997 var banbrytande och genial, men därefter har Manchesterduon sakta gått utförs. Tills nu. We are the Night lyckas med att vara modern, ja till och med framskridande, och samtidigt ta till vara på det sjuka syntharbetet från '97 som till stor del övertygade mig att lösningen till all världens problem ligger i en synth. Köp We are the Night!
Ja, varför jag pötsligt började snabbrecensera musik vet jag inte. Förmodligen är det double whammy-effekten av att lysna på grym musik samtidigt som du segrar med något som fick mig att vilja dela med mig av min lycka genom att berömma the Chem. Bros för deras senaste album.
Det jag segrade över var min mobiltelefons trasighet,
http://hampus-holmqvist.blogspot.com/2007/09/when-things-you-own-end-up-owning-you.html
Jag tänkte att eftersom jag ändå måste köpa en ny så kan jag lika gärna pilla med den gamla i brutal stenåldersstyle.
Nu skrattar jag nedlåtande åt den naive stackaren som sa att våld inte löser nåt.
Idag är sista dagen på mitt lov, och jag har spenderat den på bästa sätt. Jag gick upp, tittade på barnprogram och sen sov jag lite. Efter det tittade jag på ett skitkorkat morgonprogram för vuxna, och när jag kände att min hjärna ville sova igen blev jag glad över att slippa se skiten. Tyvärr stängde jag inte av teven och mina drömmar härjades av David och Kim och deras jävla skitsnack, deras skriptade lustigheter och det hemska ideal de förespråkar.
Jag vaknade upp på dåligt humör, riktigt dåligt humör. Erfaren som jag är med att vara cranky så visste jag att det bästa att göra var att kanalisera min ilska. Det var mobilen som fick smaka på min vrede, och nu i efterhand är jag glad att jag gav mig på den istället för att skriva griniga gnälltexter. Success!
Det är coolt att ta avstånd från sin mobil och inexplicit berätta hur populär man är, och det är coolt att dissa de som tar avstånd från sin mobil (och därmed inexplicit meddela hur bekväm man känner sig som spindeln i nätet). Att vara cool har aldrig varit lättare än det är nu.
Någonstans finns även jag, jag hade börjat uppskatta min mobilfria tid och överväga att låta det vara så. Dessutom är det inte direkt många som ringer och frågar mig vad som händer i helgen... Jag kom på att om jag skulle ha en mobil så skulle jag nog bara skriva äckelromantiska sms till E...
Usch, skola imorgon. Även om jag inte ser fram emot den kommer min kondition att skjuta i höjden tack vara skolrutinen; Löpning, basket och som avslutning rockar jag Kenyastyle genom att ibland även kuta hem från skolan. Gunde Svan kan gå och lägga sig.
Det är lustigt hur man (i alla fall jag) är så pass beroende på min hälsa för att fungera normalt...
'Dig your own Hole' från 1997 var banbrytande och genial, men därefter har Manchesterduon sakta gått utförs. Tills nu. We are the Night lyckas med att vara modern, ja till och med framskridande, och samtidigt ta till vara på det sjuka syntharbetet från '97 som till stor del övertygade mig att lösningen till all världens problem ligger i en synth. Köp We are the Night!
Ja, varför jag pötsligt började snabbrecensera musik vet jag inte. Förmodligen är det double whammy-effekten av att lysna på grym musik samtidigt som du segrar med något som fick mig att vilja dela med mig av min lycka genom att berömma the Chem. Bros för deras senaste album.
Det jag segrade över var min mobiltelefons trasighet,
http://hampus-holmqvist.blogspot.com/2007/09/when-things-you-own-end-up-owning-you.html
Jag tänkte att eftersom jag ändå måste köpa en ny så kan jag lika gärna pilla med den gamla i brutal stenåldersstyle.
Nu skrattar jag nedlåtande åt den naive stackaren som sa att våld inte löser nåt.
Idag är sista dagen på mitt lov, och jag har spenderat den på bästa sätt. Jag gick upp, tittade på barnprogram och sen sov jag lite. Efter det tittade jag på ett skitkorkat morgonprogram för vuxna, och när jag kände att min hjärna ville sova igen blev jag glad över att slippa se skiten. Tyvärr stängde jag inte av teven och mina drömmar härjades av David och Kim och deras jävla skitsnack, deras skriptade lustigheter och det hemska ideal de förespråkar.
Jag vaknade upp på dåligt humör, riktigt dåligt humör. Erfaren som jag är med att vara cranky så visste jag att det bästa att göra var att kanalisera min ilska. Det var mobilen som fick smaka på min vrede, och nu i efterhand är jag glad att jag gav mig på den istället för att skriva griniga gnälltexter. Success!
Det är coolt att ta avstånd från sin mobil och inexplicit berätta hur populär man är, och det är coolt att dissa de som tar avstånd från sin mobil (och därmed inexplicit meddela hur bekväm man känner sig som spindeln i nätet). Att vara cool har aldrig varit lättare än det är nu.
Någonstans finns även jag, jag hade börjat uppskatta min mobilfria tid och överväga att låta det vara så. Dessutom är det inte direkt många som ringer och frågar mig vad som händer i helgen... Jag kom på att om jag skulle ha en mobil så skulle jag nog bara skriva äckelromantiska sms till E...
Usch, skola imorgon. Även om jag inte ser fram emot den kommer min kondition att skjuta i höjden tack vara skolrutinen; Löpning, basket och som avslutning rockar jag Kenyastyle genom att ibland även kuta hem från skolan. Gunde Svan kan gå och lägga sig.
Det är lustigt hur man (i alla fall jag) är så pass beroende på min hälsa för att fungera normalt...
Wednesday, October 3, 2007
...and watch out for the eels, mate
blä, mina fingrar halkar runt på tangenterna och lämnar slemmiga spår efter sig. Not cool. Jag kan inte säga annat än att jag hatar hudkräm. Anledningen till att jag nu använder det är att jag är så illa tvungen, och att det inte finns någon Aloë Verakräm tillgänglig. Mirakelmedicinen Aloë Vera kan man bl.a. applicera på brännskador från vår fiende solen, eller om man är ful så kan man smeta in sig i det och vakna upp snygg dagen efter. Everything goes.
Hur som helst måste jag försöka få tag på lite av den krämen...
Vanligtvis brukar jag vara rätt taktisk när det gäller att undvika UV-döden, men igår var jag helt enkelt bara lat. Lat lat lat, för att alla andra verkade vara det. Vadå, dom är ju lika bleka som jag och dom har inte smörjt in sig, då kan jag ju också skita idet?
Grejen var bara att dom smetat in sig medan jag var på muggen...
Igår var hela familjen, inklusive vänner, på utflykt till Sommerset Dam där vi satte upp ett partytält och grillade, och åkte vattenleksaker efter familjens 'river boat'. En river boat skulle du bli hånad för av snobbiga skärgårdssvenskar (och då menar jag både de med hög inkomst och segelbåt OCH gamla fiskargubbar med skägg utan inkomst) T.ex. anges hastigheten i Miles Per Hour, och det är på den här nivån det är.
Men vadå, det är en båt att ha kul i. En vän pekade en gång på en jättefunktionell båt att skeppa familj och förnödenheter i skärgården med, och han utbrast 'En sån ska man väl ändå inte behöva ha? - visst är den säkert jättebra på alla sätt och vis, men fy fan vad tråkig'.
I vår river boat hade vi kul; det första jag gjorde var att åka ring efter den. Det ända minnet av upplåsbar ring efter båt var från när jag var typ 7 bast och tyckte att det var jättelajbans och lagom läskigt. Jag tyckte igår att min ringåkarpartner överdrev lite när han sa 'I won't let go of these fuckin' handles before they rip', men jag insåg snart att han hade rätt. Vi bokstavligen talat studsade efter båten och skrattade. Skrattade av farten och skrattade när vi slog oss fördärvade. Min polare höll sitt löfte, och vi avbröt ringåkandet först efter att vi slitit sönder ringen i vår envisa ovilja att släppa, no matter the pain.
Därefter åkte vi kneeboard. Det är som en wakeboard du står på knän på, och det ser fånigt ut. Men du kan hoppa och åka baklänges om du är inne på såna grejer.
Efter det plockade svensken upp vattenskidorna - han satte det på första försöket, och bringade stor ära åt Sverige. Fast tyvärr så kände han sig väldigt fånig när han åkte vattenskidor.
Jag vet ärligt talat inte varför det kändes så löjligt att åka vattenskidor, men det var liksom ett testament över hur långt människan hunnit i sin utveckling, och hur långt och svårt vi snärjt in oss i materiella saker. Dessutom tänkte jag på när Napoleon skjutsar brorsan Kip på rullgrillor in till stan på sin cykel, och det där videoklippet av en ekorre som åker vattenskidor, så det kanske gjorde sitt...
En förebild för våra barn. No joke.
Efter skidarsuccén var det dags för la grande finale: wakeboarden. Stärkt av min framgång på bögstickorna (som vi snowboardare så snällt kallar våra medtrafikanter i backen) så tyckte jag det såg jättelätt ut när Darcy åkte wakeboard. Men det tog mig fem försök innan jag var uppe och åkte, och det var inte direkt så att jag ens kunde hoppa då. Men imorn åker vi ner dit igen, å då jädrar i min lilla låda...
För läsare som gillar snowboard kan jag säga att i jämförelse så känns wakeboard ungefär som att åka ankarlift i brant lutning. Dessutom är en snowboard betydligt lättare och smidigare att manövrera när man väl lärt sig det. En wakeboard har ingen nose eller tail, och bindningarna (som såg ut som snowboardbindningar man klev ner i barfota) var symmetriska.
Men ja, det jag försökte komma till var att jag var ute hela dagen igår och kom hem smått självlysande med ett rosa skimmer. Trots smärtan är det lustigt hur jag associerar till en massa trevliga utlandsvistelser där jag bränt mig, och hur jag blir glad av de minnena.
Att krypa ner nyduschad med svidande hud mellan krispiga sängkläder och ett öppet fönster, ja det är något speciellt med det...
om jag kommer för mig ska jag publicera lite bildbevis på mina bragder
Monday, October 1, 2007
äta bör man, annars dör man...
i skrivande stund (jag skriver bokstavligen talat med en hand) så äter jag en grillad muffin med jordnötssmör, chunky style. Den svängde jag ihop för även om min grillade frukostwrap var ofantligt god så var jag fortfarande lite sugen, och jag kände inte för ett till äpple - jag har ätit äpplen till förbannelse på sista tiden.
Jag funderar på att sälja idén med min frukostwrap till Subway eller nåt; avokado, sallad, soltorkade tomater, pesto, skinka och lite ost. Just de här ingredienserna kan du hitta i så gott som varje australiensiskt kylskåp, och i vårt hus är vi extra lyckligt lottade, för vi har en mackgrill. Om det är något jag kommer skaffa när jag kommer hem så är den en sån där liten grill.
Så vad har jag ätit under vårt föräldrafria lilla äventyr? Man skulle kunna likna dessa snart två veckor vid ett detoxläger motiverat av lathet. Efter några dagar fattade jag galoppen och kokade upp en balja ris som jag sedan tagit små skålar ur och smaksatt med vad jag hittat. Pasta har jag käkat, och gröt. Müsli. Basvaror och halvfabrikat.
Ta min gårdag som exempel: frukost; gröt med tärnat äpple och mjölk och en avokadofralla. Sen åt jag ett äpple. Till middag avnjöt jag en skål ris med tandorikräm och ett äpple. Min kvällsvard var två morötter och ett chokladkex.
Men nu är inte allt misär, jag gillar faktiskt min nya kost. Du vet när man käkat kinamat och alla runt bordet säger att man blir "skönt" mätt på kinamat, och inte glufsigt proppmätt, ungefär så har det känts. Dessutom har vi haft roligt i köket de gånger vi ätit tillsammans, våra kycklingfajitas kommer gå till historieböckerna som minst sagt lyckade. Tack Gamle El Paso för dina halvfabrikat!
Nej du, det är inte Eden du ser, utan kråkboets fall.
Crow's Nest Falls.
Som lite bakgrund så har det här stället hajpats upp rätt mycket av i princip alla. Och när man har en flickvän som jobbar 8 till 17 som stämt träff med henne på kvällen, ja då kan det hända att man lätt finner sig slösa bort själva dagen när man går runt och mest bara väntar.
Så där låg jag och vältrade mig i en eftermiddagstupplur när Jaki frågade om jag ville hänga med på en utflykt. Helt oplanerat. Jag tänkte att jag behövde göra något av dagen och tackade ja, och vips satt vi där i bilen - iklädda badkläder och lyssnade på Manu Chao, och kände oss somriga som aldrig förr.
Ja, eller Jaki kände sig nog inte så somrig. Australiensisk sommar är tydligen inte njutbar på samma sätt som den svenska. Hon kände sig nog mest fylld av vårenergi...
Vi åkte bil genom 40 km av naturskönhet. Det är verkligen något speciellt med stora vilda träd som pryder vägkanten och skyddar från de stora landarealerna runt om. Nu är det säkert inte bara romantiskt, nu när jag tänker efter är nog träden där för att skugga bilisternas ögon, och de stora vidderna är kalhyggen efter skogsavverkning... Men oavsett orsaken var det fint.
Jag har blivit helt sommartagen (vår) och tar sällan på mig skor numer. Detta fick jag lida för, eftersom man måste knata i skogen i 15 minuter efter man parkerat bilen. Det fanns inte mycket annat att göra än att bita ihop och hoppas att destinationen var värd eländet.
Hade det inte varit för den här lilla rackaren hade inte utflykten varit värd mödan;
Hampus lurar Australiens djurliv med ett löv som ser ut som pommes frittes
Det här är en rock wallaby, och jag kände mig som värsta Gandalf när jag kunde gå så nära den. You know, we Swedes are practically one with nature. Sen visade det sig att dom här små råttkängururna hade lärt sig att plunda folks ovvaktade picknickkorgar, och att dom med sin söthet kan charma i princip vilken psykopat som helst till att ge dom nåt att knapra på. Men det visste ju inte jag, och kände mig som en indian för en stund.
One with nature... eller nåt...
Så det där var mitt äventyr med Crow's Nest Falls.
On a side note: som bekant har jag en liten fetisch för armband. Minsta tecken på att du har en liten flimrande låga av individualitet inom dig stampas rätt så brutalt ner av min skola. Jag har ett armband som jag haft i ett och ett halvt år nu, och jag är en människa som tror att man kan ladda själlösa objekt med energi som man kan värma en sten i elden, så därför vill jag ogärna ta av mig det. Under första terminen av skola var det ingen problem eftersom man hade på sig långärmad tröja, men kommande termin är uniformen shorts och skjorta. Vojne vojne...
Tidigare i mitt liv kunde jag knappt se skillnad på en ÖB-skjorta och en från La Chemise för tusenlappen, men skolskjortorna här nere har öppnat mina ögon. Jag vill inte ens föreställa mig hur jag kommer se ut i shortsen...
jaja...
Subscribe to:
Posts (Atom)
