Rough business in the djungle

det här är ju för klockrent. Ni vet allt tjat om att de stackars pandorna är på väg att lämna jämnerdalen för gott? Kinas nationaldjur, pandafonder och fan och hans moster. Kineserna gör ju några fåfänga försök att föda upp nallarna i djurparker för att sedan släppa ut dom i det fria, liksom för att generera god karma att väga upp för deras andra sköna idéer som t.ex. blötläggningen av de tre dalarna, Taiwan och statlig censur.

Jaja, nog om Kina. Hur som helst släppte dom ut den första pandahanen Xiang Xiang för lite mer än ett år sedan i det fria.

Fast nu verkar det inte vara bättre än att Xiang Xiang har blivit dödad av andra pandor ute i skogen. It's a rough business in the djungle, eh?

Här är en bild på vår tappre björn: tjock, glad och oerfaren. Han bemötte djungeln utan varken skräck eller fördomar, han var munter och såg fram emot sällskap ute i den 'riktiga' världen. Tyvärr möttes han inte av lika ideala pandor.

Xiang Xiang

Vad fan är det för art vi försöker rädda om den tar livet av sig själv?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=656182

time.... rotwang (Alex Smoke)

okej... jag kanske har lite för mycket tid nu när skolan börjar ta slut. Kanske är jag som den gamle mannen i The Shawshank Redemption? Han som tog livet av sig när han efter 50 år släpptes ut ur fängelset. Nja så dramatiskt kanske det inte är, men svenska skolan kanske fostrar generation efter generation av sådana.

Hannibal, Kartago och pellifanterna

Såg just en sån där actiondokumentär om Hannibal. Den var väl ok att se på, lite cheesy bbc-våld med berättaröst tillsammans med tidlöst snygga sjalar på kartagerna kunde hålla intresset uppe långt längre än jag trodde möjligt. Hur som helst så gick det jättefiffiga slutet ut på att den romerske generalen kopierade Hannibals klyftighet och drog han vid näsan med ett trick värdigt The Harlem Globetrotters. Men eftersom alla älskar underdogen så behövde ju programmet vinklas så att det var mr. H som vann, så det fastslogs att den romerske generalen hade kopierat Hannibal (med att vara smart) och därför skulle den romerska segern tillskrivas Hannibal på nåt skruvat sätt, tolkade jag det som. Men då kan man ju lika gärna dra slutsatsen att Hannibal var anledningen till Hannibals förlus. Paradoxvarning?

Men, hur som helst tänkte jag på den romerska segern: om man slagits och förlorat mot sin motståndare, för att i sista stund plötsligt efterlikna honom och ta hans tillvägagångssätt och därigenom vinna, har man då verkligen vunnit? Om man nedgjort sin fiende bara för att själv bli vad han var?

doppelganger

Det här är en inte alla förunnad känsla, men den är likt sin natur väldigt tvåsidig. Jag snackar om vetskapen att man har en dubbelgångare.

Inte bara en dubbelgångare som kanske ser ut som en själv, utan också låter och beter sig som en. Jag har till och med träffat min dubbelgångare, och visst kan jag hålla med om vissa likheter, men alla som träffat oss båda har utbrustit att vi verkligen är karbonkopior.

Nu är det så att jag inte umgåtts med snubben i fråga mer än en kväll, men nu verkar det vara på tapeten med en liten get-together och jag är fan nervös av alla tänkbara känslor. Tänk er lite kärleks-pirr-i-magen, fast av kärlek till en själv. Eller så är det något annat, lika bisarrt. Jag kanske har skapat mig någon sorts magisk spegel i mitt sinne sen sist, eller satt upp honom på en pedistal och hyllat han som en konung. Fast då är det nog egentligen bara mitt underjag som är ett snäpp smartare än mig som har kommit på ett vattensätt att ge en själv beröm.

Ja, hujeda mig hur ska det här gå?

gny och gnäll

Idag hörde jag en låt (av Bob Hund, vad annars?) som jag verkligen identifierar mig med. Det är verkligen så att dom två första meningarna stämmer överrens med precis allt för tillfället. "tjejerna är borta, jag är oouuinspirerad".

Det är faktiskt rätt surt, jag känner mig ur harmoni med allt. Har inte sprungit på tre veckor tack vare något slags ninjavirus som sänkte mig, har inte klättrat på mer än en vecka för att min högra biceps höll på att gå av och flaja iväg som en gummisnodd och jag har varit inkapabel att göra sjysst musik sen min kreativa urladdning med Homo Sapiens. Så vad har jag gjort då? Tiden jag "tjänat" har jag "investerat" i skola, jag har pluggat, pluggat och pluggat. Jag har gått runt som ett inåtvänt, apatiskt mumintroll och lyssnat på min konstiga musik. Åkt till och från skolan. Pluggat och varit för mig själv.

Men det som är allra jobbigast är att jag inte känner mig som någon slags ballong fylld så att den kommer explodera, snarare känner jag mig som en trött och vissen blomma som behöver en väldig massa tid, omtanke och kärlek. Men inte en käft är redo att leverera.

Känns det som i alla fall. Men nu är det fredag imorgon och sommarvärmen har kommit, så något gott borde väl komma av helgen. Annars ska jag sminka mig som Marilyn Manson och flytta ner i källaren.

late night interlude

Jag är något stort på spåren: när vissa går och lägger sig tidigare än andra, då minskar dom ju dyngets skörd av upplevelser för att istället satsa på en högre kvalite nästa dags upplevelser. Alltså har dom infört ett kvalitetsmått på olika människors upplevelser. Vilka är det som går och lägger sig tidigt på söndagkvällar? Pluggisarna. Vilka är det som kan anses lite för fina, lite för överklass? Jo juste. Jag börjar se ett bevis till ett samband.

Hmm, kanske har jag just bevisat att man tänker jävligt krokigt sent på kvällen, och härmed dödat ovanstående resonemang?

En kompis sa en gång att allt är mer spännande om kvällen

Samla Snåla

I förrgår hörde jag en bra låt (Tom Waits - How's it going to end) och bestämde mig genast för att göra slag i saken och ladda ner den. Illegalt. Sen tänkte jag "varför bara ladda ner den skivan, jag tar 18(!) skivor till i samma veva". Så nu sitter jag här med 19 stycken Tom Waits skivor, utan att riktigt veta varför. Visst har gubben släppt skivor sedan 1977, så jag ville skaffa mig en bred bild, men oddsen är ju emot mig att jag kommer lyssna genom alla.

Men kanske det är så här som debatten om nedladdning blir mer dramatisk än den egentligen är? Om man tänker att människor av naturen dels är samlare, och dels är snåla så blir det ju lätt så att man tar för sig väldigt mycket mer än man behöver just för att man tillfredställer både samlaren och snåljåpen genom att sitta på stora, kostnadsfria lager av sådant som en gång i framtiden kanske kan komma att användas.

Men det finns på fler plan än bara det digitala, t.ex. min pappa är har båda urmänniskoegenskaperna: samla och snåla. Han samlar glasburkar efter sylt, honung och allt tänkbart nere i källaren för att kunna blanda färg i dom, eller finna någon annan bra användning.

Hade inte dagens ungdom varit bortskämda med internet hade dom utan tvekan samlat och snålat på annat vis. Mycket av det jag laddar ner försvarar jag med resonemanget "jag hade inte betalat för den här, så dom förlorar ju i princip inget", och mycket av det jag laddar ner använder jag inte, så det kanske behöver man se längre än det ekonomiska/upphovsrättsliga i den här frågan?

För övrigt är det helt tjuuukt varmt i mitt rum.

ego schmego

Att ha en vindskyddad veranda är guld värt dagar som denna. Att sitta i solen och läsa en bok är ett simpelt men härligt nöje, trots att man läser om en isländsk mordutredning i en Beck möter Film Noir känsla.

Igår fick mitt ego en ordentlig käftsmäll. Det är så att jag pratar mycket med en engelsk snubbe som delar intresse och musiksmak, och har trädit in i någon slags mentorroll åt mig då det är han som har störst kunskap och erfarenhet. Jag har tagit för givet att han är 24-25 år gammal och tänkt "Hah, jag har minst 7 år på mig att förverkliga allt den killen någonsin gjort. Piece of cake liksom".

Sen kom bomben, signalen som fick mig att vakna till: Han nämde i förbigående att han är 19 (nästan 20 i alla fall), och min tidsfrist att komma ikapp avkortades avsevärt.

Det är underligt hur mycket av ens självbild och målsättning kan komma att betyda för en, och nu när jag är medveten om att en större del av mina byggde på ett antagande har jag lärt mig en läxa värdig att bevistas sida vid sida vid andra 2000-åriga visdomsord av Buddha, Konfucius och resten av gänget.

Det kanske inte är något fel med egot endå när jag tänker efter...

Homo Sapiens

New track up for all you lovers
> http://www.internetdj.com/artists.php?op=stream&song=38094

Det är ett stort steg i okänd riktning, men den håller väl endå kvar rätt mycket av min stil.

(mr. Leo da Vinci, den gamle räven)

Jag kände för att göra en låt som inte bara avfärdas som lite blipp-blopp med en fast bas. Men visst, man behöver ett minst två minuter långt tålamod för att egentligen komma någonstans i den nio och en halv minut långa extremt repetiva låt jag gjort. Men jag är nöjd, så jag bryr mig inte riktigt.

Här behöver nog sägas att majoriteten av alla musiker, konstnärer / artister som i efterhand beskriver sina verk snackar en väldig massa skit. "bla bla bla man ska känna så här, för så gjorde jag när jag skapade", "jag lade ner mycket av min själ i det här, och vill att lyssnaren ska förstå det här och det här". Jo tjenare. Man gör sitt bästa för att styra vartåt projektet drar, och allt eftersom kommer man på ett namn och en generell image för att göra det till något stort.

Jag kan till exempel säga att jag tycker att en god lyssnare ska försöka dechiffrera vad Swami the Guru snackar om i min låt, karma, och sedan komma till samma slutsats som jag angående det och gilla låten inte bara på ett rent musikaliskt plan, utan också något slags idéellt. Legenden Banksy har ju ofta använt sig av råttor i sin lyxrevolutionskonst, och när någon berömde honom för att han briljant använt råttor, vars engelska namn är ett anagram för konst: rat - art, nickade han och höll med, för att sedan bekänna i sin bok att han inte hade tänkt på det alls.

Man applicerar liksom attribut på ens verk i efterhand för att få det att värka större, mer genomtänkt. Bättre än det egentligen är.

Med den här utläggningen gjord tänker jag nu berätta om min låt med det grandiosa temat Homo Sapiens:

Bara med namnet hoppas jag fånga den tänkande lyssnarens intresse, och med lite suggestiva meddelanden om "past actions", "cruel God" och what not hoppas jag så ett frö i lyssnarens huvud. Vad för något sorts frö har jag ingen aning om, men om lyssnaren har avsatt nio och en halv minut till att lyssna sig igenom eländet kommer hennes tankar utan tvivel driva iväg nånstans. Om storslagna ord som Homo Sapiens och Gud ackompanjeras av lättlyssnad musik kanske, vem vet, lyssnaren sakta börjar filosofera om detta.

Eller vad hon ska käka till middag ikväll.

För övrigt hittade min gode far sin förlorade kamera som han börjat bli orolig för var borta. Var han hittade den? En hylla över där den brukar ligga. I don't blame him.

Babylons Frestelse

Idag föll jag för den... Babylons Frestelse. Visst finns det massa olika sådana, men det finns just en som jag själv dragit mig för. Nästan alla har väl små ideologiska quirkar mot vissa grejer, somliga har massor mot det mesta medan andra inte verkar ha någon som helst.

Bland mina små egenheter sticker bland annat min ovilja till huvudvärkstabletter och smärtstillande upp, något jag inte tar förräns skiten verkligen blivit djup. Men, farligast av allt i min egna värld är ju endå kosttillskott. Jag klättrar och tränar mycket, käkar som en häst men bara vad mamma jord har att erbjuda. Jag känner flera starka klättrare, och flera vegetarianer. En hel del lyckas med både och, alltså behöver man inte glufsa kött i jakten på proteiner.

Med detta i sinnet har jag fnyst åt folk som käkar proteintillskott, och själv endast förunnat mig en (gratis) banan och ett glas vatten efter ett träningspass. Gainomax, vadå? Jag har ju bara kul, jag kommer inte bli världsbäst. Jag är au naturelle. Men hur som helst så idag, när det inte stod någon snapple i kylskåpet tog jag efter en stunds övervägande ut en gainomax med hallonsmak.

Satan vad god den var. Som smält glass, eller som milkshake. Kall, bubblig och len. Jag kände mig lite smutsig efteråt, men det var det nästan värt.
Speciellt med tanke på vilka groteskt stora muskler jag nu kommer få.

notera hur fräsigt jag fick in en bild på en gainomax också

bloggarnas krig

Nån sa idag att kommunikation går fort nu för tiden...

http://brunettnrett.blogg.se/

missa inte den sköna festbilden på mig : )

meanderings

Jag har en ficka i min morgonrock. Vem i helvete lägger saker i sin morgonrock förutom senila pensionärer??

Jag märkte att en jämnårig släkting till mig aviserade sin blog på msn, och när jag så svenskt jag kunde frågade om hon hade en blog svarade hon något i stil med "hihi, ja, haha". Jag frågade om hon skämdes över den, för jag vet verkligen den där sortens pinsamhet, och jag fick det ytterst raka svaret att "ja, det känns lite töntigt".

Men liksom, varför då? Är det för att man vill vara lika cool, vuxen och metro som kultureliten, eller är det bara för att man har något självbelåtet sug att dela med sig? Eller är det, ve och fasa, så att man vill vara den smarte, bildade och intellektuelle bland vänkretsen och utmärka sig med att ha en plats för navelskåderi. Dom coola katterna har folk att snacka med, vi andra bloggar. Fast å andra sidan så måste jag säga att jag inte ofta håller tyst när jag associerar till något mer eller mindre relaterat. Personer i min närhet kan intyga.

Den där sista meningen behövde jag bara skriva för att liksom ge mig själv trovärdighet, jag är visst en cool katt! Jag lovar! Jag kände att jag inte kunde låta bli att skriva den, samtidigt som jag visste att den genast skulle sänka min trovärdighet. Därför skrev jag detta stycke för att liksom väga upp.

Nu blev allt krångligt.

NEEEEEEEEEEEEEEEJ all min KÖPTA musik är försvunnen..... GAAAAAAAAAAAH

Man versus Machine

I torsdags behagade sig min dator totalkrasha. Det var ju ganska jobbigt. Sen på fredagen vaknade jag upp med en nasty huvudvärk, huvudkudden kändes som en kantig sten. Sen vart det inte bättre heller som jag trott, utan sämre och sämre. Det höll på att urarta till en odyssé al á D-Fense (för er som sett den filmen) när en galen polack började skrika och kasta jengaklossar på särvåningen. Det mest störande är att polacken i fråga går i min, vanliga, klass.

Jag insåg att dagen var förlorad och vände hem, sluka en alvedon och kraschade i soffan för att ligga i dvala där några timmar. Sen gav jag mig på min trasiga dator. Så nu sitter jag här med en totalkvaddad hårddisk där inget jag lagrat finns kvar. Jobbigast av allt är att fixa alla musikprogram igen.

Här måste jag bekänna att jag bara äger ett program jag betalat för, och att det digitala stöldgodset i min dator faktiskt ligger på ett femsiffrigt belopp i svenska kronor. Jaja, den moraliska striden får jag ta någon annan gång, för det jag vill klaga på är hur jävla jobbigt det är att ladda ner allt igen. Dessutom kommer jag inte få samma versioner...

Snyft snyft, gnäll gnäll.

Your mouth is moving but all I hear is blablabla

mmmm företagsekonomi i datasalen. En djuv, skön början på en ny dag i skolan. Det är sista lektionen i kursen och som grädde på moset fungerar inte programmet vi skulle använda, ibland skiner solen igenom.

Matteprovet jag ojade mig över blev inte av, för vår spetskompetente lärare hade råkat säga fel datum till klassen. Och den killen var inte populär till en början heller. Men jag klagar inte. Trots att allt jag gjorde i skolan var att måla den fula tekoppen jag slöjdar på.

Igår konstaterade jag med hjälp av en kamrat att italienare är ett lustigt släkte. Han berättade om en snygg, manlig italiensk bekant som hade ett förstorat fotografi på sig själv i enbart speedos upphängt på väggen. I sitt vardagsrum. Dessutom var han kär i sin kusin...

Visst kan man inte bedömma ett helt folk bara på en skön person, men jag har varit där nere i det korrupta lilla landet och fått ett så starkt intryck att jag behövde skriva ett blogginlägg för att lätta på trycket. Fast trots allt detta gnäll över spagettimakarna är jag rätt avundsjuk på min kompis som softar runt där nere på semester idag, och på måndag kommer få besök av två till kompisar härifrån. Glida runt i badbrallor och solbrillor i en liten villa vid kusten låter ju hyfsat najs.

Fast huset kostar typ mindre per dag än vandrarhemmet jag bodde på i London, så om rättvisan är på min sida får dom slåss mot kackerlackor stora som apelsiner där nere och vara konstant stekta i skallen av alla mögelsvampar dom drar halsbloss av. Ja jävlar vilka historier jag kommer få höra när dom kommer tillbaka, oberoende av huskvaliteten.

alla jag pratar med beklagar sig över hur mycket skolelände dom har att bry sig om, och alla konversationer dessa dagar inleds med att skryta ikapp om vem som har det sämst. Jag brukar oftast vinna när jag namedroppar 'prov i integraler och differentialekvationer'.

Men ja, sen kommer man ju till faktumet att jag verkligen är bekymrad över skiten, som jag ska ha prov på i morgon. Fast egentligen inte så värst, för mest huvudbry får jag av frågan om jag ska till skolan tidigt imorgon för en mattelektion och en massa håltimma eller om jag bara ska softa hemma och 'ladda upp'.

Det här får mig osökt in på vad en kille berättade för mig idag, efter att jag cyniskt totalsågat den tröstande känslan av att någon blåser på skrubbsåret som en placeboeffekt utan egentlig fysisk förklaring. KI-killen såg sin chans och berättade att det beror på att man har olika nerver för smärta och känsel, och om man stimulerar känselnerven glöms smärtnerven bort. Men som sagt, killen pluggar till läkare på KI också.

Kanske detta är ett sjysst sätt att förmildra sitt liv på? Väskdebatten gör sig påmind, bekymra dig om shoppingen istället för att du shoppar för att slippa dina bekymmer.

Idag kom jag till slutsatsen att moder Jord är rätt körd hur vi människor än gör, och predikade lite för det dystra faktumet i en diskussion, men blev endå beskylld/hyllad för att vara en optimist utan dess like. Vad kan man dra för slutsats av det? 'Jo visst kan du ha rätt i det, men du verkar ju endå inte så bekymrad om det'. Pjaa, beror det på att jag inte ens tror på mig själv eller bara rätt upp och ner är dum i huvudet? Får meditera lite över det.
Meditera i horisontellt läge.

För övrigt fick jag väääärldens bästa business idé idag, och den är så pass bra att jag inte ens ska dela med mig av den >:)

harang

Hej Bullen, jag har ett problem.

Synd att man inte kan skicka sina tonårsbekymmer till bullen och få dom besvarade med en pedagogisk liten kortfilm. Det hade jag behövt nu. Inte för att jag har klamydia eller nåt annat smuts på snorren, eller att jag misstänker att min partner är otrogen. Inte ens utstött i skolan.
(faktum är att det snarare är jag som avstött min klass)

Hur som helst har jag ett sånt där ytligt problem igen som får Ebba von Sydows blogg att framstå som djup. Kruxet är att det finns för många toner och ackord, och jag vet inte vilken kombination jag ska välja till min senaste låts huvudsynth.

Nu kanske nån dumsmart tjomme sitter och tänker att jag ska bestämma om jag vill ha en glad eller ledsen låt eller så, och till den människan (jag har en speciell i åtanke här) säger jag bara att det funkar inte så

Många höjer på ögonbrynen när jag berättar om min blipp-blopp musik och blir hindrade av sin artighet att fråga "varför i helvete gillar du det där? Vad, just vad, finns det som tilltalar i det??" jag ser mycket väl hur folk håller på att bajsa på sig av bajsnödig frustration att få veta, men jag brukar aldrig ge mig in på att förklara. Hade jag haft tid skulle jag gärna gjort långa utvikningar här med exempel och diagram, men den kortfattade versionen är att jag ser mnml som abstrakt i jämförelse med "vanlig" musik. Man blir inte påprackad någon jävla historia, nåt direktiv om hur man ska känna eller något annat slags "jag gör musiken och du upplever den, jag är din härskare, och det är så bara för att jag helt enkelt är bättre än du"-budskap.

Jag föredrar musik som är öppen för egna tolkningar, bortom glad/ledsen, dur/moll eller något annat schablonartat. Lyssna på 'Minilogue - The Leopard' och förstå vad jag menar. För nu känns det som jag sjunger för en dövklass.

balansakten

Jag har inte varit sugen på att göra något inlägg nu på länge och jag vet inte riktigt vad det beror på. Förmodligen för att för lite händer, eller har hänt. Den stora pendeln har liksom stannat, allt är i balans. Inga vågor går på vattnet, det ligger stilla som på en sommarmorgon.

Sen om detta är något oerhört yogapositivt eller något förskräckligt beigedåligt svenskt, det återstår att ta reda på. Förhoppningsvis är det nog mer av det första. Jag menar det är ju inte som att jag går runt och har skittråkigt, nej nej.

Fast å andra sidan: i morse kände jag mig fan inte i balans. Jag var mer än vanligt vred på min klass, och mitt normala är inte "småfrustrerad" om vi säger så. Sen när min vän (!) stod och kikade närgånget när jag skrev sms och frågade vilket ord det var jag misslyckades att skriva, då höll jag på att få ett sånt där befriande ryck. Tyvärr höll jag mig, fast det var nog bäst så egentligen.

För övrigt stötte jag på härligaste ungen när jag rastade hundarna härom dagen. Han frågade lite nyfiket vad dom höll på med. Jag svarade att dom luktade på marken, pedagogisk som jag är. Sen dryftade vi det ett litet tag, tills han frågade om min hund var brun eller grön. "ja, jag är lite färgblind". How cute isn't that?

Men det måste vara häftigt, att vara öppen för möjligheten att hunden både kan vara grön eller brun. Han har liksom ett extra alternativ att tolka saker på.

Det får mig lite att tänka på en grej om färger jag klurat på. Obs, detta är inget vidare originellt. Hur som helst; hur vet vi vad våra medmänniskor ser för några färger i sina huvuden. Det du kanske tycker är rött kanske jag tycker är beiget, eller det du tycker är mocka tycker jag är himmelsblå. Att vissa frekvenser av ljus reflekteras, och att vi har samma tappar och stavar i ögonen kan vi slå fast vid. Men hur det däremot ser ut där inne i skallen, det är lite svårare. Kan vara värt och tänka på nästa gång du grälar med någon.

Askesis

senaste låten heter Askesis och är en riktig djupdykning ner i det minimala. Jag måste säga att jag är rätt nöjd med den, ska bli kul att få lite input. Det enda som sagts hittills är "Vore det inte coolt om den liksom blev en hel låt efter ett tag?"

Pja, vad säger man. Det där var lite naivt, lite roligt och lite sant. Jag svarade att jag gömmer mig bakom génren. Vilket förmodligen håller mer sanning än vad din vanliga average comeback gör. Men men, det pratar jag inte gärna mer om...

--> http://www.internetdj.com/artists.php?op=viewsongreviews&mediaid=37786

av nån anledning dyker den inte upp på flash-spelaren..

Askesis? En hemmagjord, svengelsk böjning av ordet Asket.