Du vet när man står där vid toppen av pisten, blickar ner, tar ett djupt andetag; trotsar sin logik och kastar sig ut. Lika mycket som det är åkningen som tjuser så är det vetskapen att man lät sig göra något irationellt.
Precis detta har jag just gjort, jag satt och klippte med ögonen i soffan. På väg mot paulunen. Istället kokade jag en kopp thé mest bara för att se vad som skulle hända.
Jag skrev ett blogginlägg.
Framtids-Hampus får fanimig klara sig själv...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment