jag alskar verkligen dessa 20-minutersdatorer. For den har tog det mer an tva minuter att ladda upp internet explorer och hitta till hotmail.com, och det ar liksom 10% av tiden jag betalat for. Fast tangentbordet fungerar i alla fall fint.
Det ska bli ruggigt skont att komma tillbaka till den barbara datorn och ha tid att skriva ett ordentligt inlagg over en kopp te, och dessutom kunna anvanda alla vora livsnodvandiga bokstaver.
Idag har det inte hunnit handa sa varst mycket men jag tankte att jag kunde skriva bort de sista minutrarna jag har po den har raserdatorn. Mitt stora problem igar var att jag behovde ga upp tidigt idag men att jag inte hade nagat alarm eller so, fast jag har utvecklat varsta Aragorn-skillsen nar det galler att sova so jag vaknade upp prick klockan 7 i morse helt av mig sjalv. Nasta steg blir val att sova som en panter po en tradgren eller nat.
Det kanske ligger narmre verkligheten an vad man kan tro, for jag har inget talt och jag ska ga po festival... sweet. Sovsack har jag i alla fall.
Na har ville jag skriva om arroganta europeer men jag vagar inte for min tid kan ta slut nar som helst, better press publish sooner than later
Thursday, January 31, 2008
Wednesday, January 30, 2008
Egotripp i Nelson. Nelson revisited
har sitter jag och hamrar po ett helt hemskt tangentbord sm man for anvanda en hel del vald for att overtyga om vilken boksta man vill ha var. Usch, och jag som ar varsta stressad over att behova vara snabb.
Naval, far val sammanfatta lite. Jag har ett utkast till ett blogginlagg om nar jag var i Nelson den forsta gangen, och det handlar om hur jag motte Matt jag senare tog en lang skogspromenad med, och Ross den engelska rockstjarnan, och Brendan som ar en indian/irlandar-kinesisk amerikanare, och jag ska val publicera det senare so att det blir lite rdning po saker har, men men;
Igar fick jag boka om flyget hem igen, men kann ingen sorg for mig Goteborg. Jag bestamde mig att fordriva den narmsta tiden med prog trancefestival i Nelson och liftade tillbaka hit fran Picton. Jag ska aterkomma senare med karta och so...
Vilka traffar man inte nar man ar tillbaka po Paradiso Backpacker's da? Och till raga p allt stotte jag po en bunt irlandare jag var ute en kvall med i Christchurch. Tjejen (som var svensk) sm stod bakom kassan blev makta imponerad over alla jag kande, och jag tyckte att allt var po topp.
Fast jag tycker att jag fortjanar det efter min lift fran Motueka till Picton, och min ytterst daliga tur idag fran Picton till Nelson. Hur sm helst hade jag ruggig tur nar jag stod mitt i ingenstans och borjade inse att jag skulle fo bre ut min nyinkopta sovsack i en vinodling eller nat till natten. En skruttig gammal bil stannade, och den kordes av vad sm sog ut som en Maori, och ingen troja hade han heller. Shit tankte jag...
Men givetvis visade det ju sig att det va en toppenkille som fiskade musslor till vardags och vi bestamde att vi skulle hooka upp igen pa mandag. Niceness...
Blah, jag vill skriva sa mycket mer. Hatar att behova stressa sa har, speciellt nar jag har sa mycket att beratta. Kanner mig som en unge som drar i den ointresserade morsans klader och ropar 'titta titta! Men kom igen nu da - fort!'
det har var 5-minutersversionen, nar jag kommer hem far vi ta en lang kvall eller nat dar jag berattar hela historien med fler adjektiv
Naval, far val sammanfatta lite. Jag har ett utkast till ett blogginlagg om nar jag var i Nelson den forsta gangen, och det handlar om hur jag motte Matt jag senare tog en lang skogspromenad med, och Ross den engelska rockstjarnan, och Brendan som ar en indian/irlandar-kinesisk amerikanare, och jag ska val publicera det senare so att det blir lite rdning po saker har, men men;
Igar fick jag boka om flyget hem igen, men kann ingen sorg for mig Goteborg. Jag bestamde mig att fordriva den narmsta tiden med prog trancefestival i Nelson och liftade tillbaka hit fran Picton. Jag ska aterkomma senare med karta och so...
Vilka traffar man inte nar man ar tillbaka po Paradiso Backpacker's da? Och till raga p allt stotte jag po en bunt irlandare jag var ute en kvall med i Christchurch. Tjejen (som var svensk) sm stod bakom kassan blev makta imponerad over alla jag kande, och jag tyckte att allt var po topp.
Fast jag tycker att jag fortjanar det efter min lift fran Motueka till Picton, och min ytterst daliga tur idag fran Picton till Nelson. Hur sm helst hade jag ruggig tur nar jag stod mitt i ingenstans och borjade inse att jag skulle fo bre ut min nyinkopta sovsack i en vinodling eller nat till natten. En skruttig gammal bil stannade, och den kordes av vad sm sog ut som en Maori, och ingen troja hade han heller. Shit tankte jag...
Men givetvis visade det ju sig att det va en toppenkille som fiskade musslor till vardags och vi bestamde att vi skulle hooka upp igen pa mandag. Niceness...
Blah, jag vill skriva sa mycket mer. Hatar att behova stressa sa har, speciellt nar jag har sa mycket att beratta. Kanner mig som en unge som drar i den ointresserade morsans klader och ropar 'titta titta! Men kom igen nu da - fort!'
det har var 5-minutersversionen, nar jag kommer hem far vi ta en lang kvall eller nat dar jag berattar hela historien med fler adjektiv
Tuesday, January 29, 2008
Den Längsta Resan
Den längsta resan ser ut att bli längre. Inför detta står jag rätt ambivalent, men bloggen den jublar väl. Tydligen så uppskattas mina eskapader av anonyma läsare, och visst kan jag inte säga att jag klagar själv. Jag älskar att resa så här, och om vad det är jag älskar ska jag skriva om en kort stund.
- Det blev en längre stund. Min ursprungliga plan var att helt enkelt skriva om lite annat innan jag gav mig in på att beskriva vad jag gjort om sistens, men jag fick "tyvärr" sällskap. En holländare hade gjort en kopp kaffe samtidigt som jag gjort mitt te så vi började snacka, och "tyvärr" gillade jag konversationen tillräckligt för att låta skärmsläckaren veva igång.
Men det här med att den längsta resan jag någonsin gjort blir längre och att jag både jublar och gråter över det faktumet, hur kan det komma sig? Pja, jag kände mig ruggigt nöjd när jag kom på metaforen att den största oceanen även är den djupaste. Vad ska man säga? Jag älskar den här friheten med att lifta jag på ett sätt 'upptäckt' - jag kan i princip ta sikte på vad som helst och lifta dit. Detta kostar ingenting och ger mig garanterat ett litet äventyr hur det än går. Jag ser extremt vackra saker och gör sånt man kan berätta skrönor om på hemmaplan. Perfekt. Det rekommenderas. Inget snack om den saken.
Men, eftersom det alltid finns ett men, så har även det högsta trädet de djupaste rötterna. Det som får mig att resa längre är att tystnaden från immigrationsmyndigheten fortfarande ligger tung. Att det blir mer resa är okej, att det dröjer är tortyr. I övermorgon har jag varit borta från Australien i fyra veckor. Tänk dig att du vet att du har 8 månader tillsammans med din flickvän och att du investerar två veckor av dem; dessa två blir fyra, blir sex, blir... Om jag bara kunde få veta och kunde få meddela. Här sitter jag med själsliga kval och har helt plötsligt en ny förståelse för stackars flyktingar som väntar på asyl. Stackars satar säger jag bara...
Fast äventyren sen... Igår sov jag under stjärnorna vid en eld och lyssnade på strandens vågor. Hur jag hamnade i den situationen ska jag försöka berätta imorgon. Jag vaknade tidigt i samband med soluppgången och såg att jag inte hade någon mer ved att elda, då gick jag och la mig på stranden istället och värmdes av den stigande solen. Gläds för min skull när din regnrock känns tung.
Idag liftade jag med en pensionerad elektriker med orange glasögon, en lesbisk psyksköterska, en underbetald byggarbetare, en ultratypisk kiwifamiljefarsa, en redneck truckchaffis och sedan en tystlåten Bob Dylan-fantast (också truckchaffis). Alla dessa satt jag och snackade skit med. Jag fastnade i Rai Valley i någon timme eller två, och Rai Valley kan jag säga består av ett vägfik, en mack och tre hus. Detta är ingen överdrift. Eller underdrift kanske det heter om man ska vara korrekt. Skiten såg tjock ut, men dagen slutade med att jag blev avsläppt av en lastbil på motellets garageuppfart. Ägaren som stod och bytte glödlampor lyfte på hatten och vi snackade lite. Jag fick en sjysst säng till extrapris. Jag satte mig ner för att skriva och blev konversationsshanghajad av en holländare. Jag älskar detta.
Det var snart en månad sen jag sist höll om min flickvän.
Imorgon ska jag bara sova sova sova eftersom jag är så förtjänt av det. Jag har inte en aning om
vilken dag i veckan det är mer än att det är den 30:e.
Jag har heller inte en aning om immigrationsmyndigheten ens läst mitt mail jag skickade idag.
Om jag ska upp och kika på nordön eller om jag ska gå på technofestival ifall jag måste stanna, det är den stora frågan.
Jag lovade att komma hem snart.
Men vem vet, hoppet är det sista som överger människan sägs det ju och jag ska kolla mailen snart. Det finns fortfarande en mikroskopisk chans att det ligger ett litet "javisst ska grabben ha visum"-mail men det är inget jag skulle satsa pengar på. Vi får se. Jag vill sluta skriva här innan vi märker att ljuset i tunneln bara är ett tågs strålkastare, det är roligare att läsa när det än finns lite hopp kvar.
Dessutom blir det ju som en grym cliffhanger som tvingar dig att läsa imorgon också.
Vad jag äter? Hemmagjord tsatsiki: - grekisk yogurt, hackad gurka och vitlökspulver. Mina matlagningskills har blivit helt fantastiska här.
- Det blev en längre stund. Min ursprungliga plan var att helt enkelt skriva om lite annat innan jag gav mig in på att beskriva vad jag gjort om sistens, men jag fick "tyvärr" sällskap. En holländare hade gjort en kopp kaffe samtidigt som jag gjort mitt te så vi började snacka, och "tyvärr" gillade jag konversationen tillräckligt för att låta skärmsläckaren veva igång.
Men det här med att den längsta resan jag någonsin gjort blir längre och att jag både jublar och gråter över det faktumet, hur kan det komma sig? Pja, jag kände mig ruggigt nöjd när jag kom på metaforen att den största oceanen även är den djupaste. Vad ska man säga? Jag älskar den här friheten med att lifta jag på ett sätt 'upptäckt' - jag kan i princip ta sikte på vad som helst och lifta dit. Detta kostar ingenting och ger mig garanterat ett litet äventyr hur det än går. Jag ser extremt vackra saker och gör sånt man kan berätta skrönor om på hemmaplan. Perfekt. Det rekommenderas. Inget snack om den saken.
Men, eftersom det alltid finns ett men, så har även det högsta trädet de djupaste rötterna. Det som får mig att resa längre är att tystnaden från immigrationsmyndigheten fortfarande ligger tung. Att det blir mer resa är okej, att det dröjer är tortyr. I övermorgon har jag varit borta från Australien i fyra veckor. Tänk dig att du vet att du har 8 månader tillsammans med din flickvän och att du investerar två veckor av dem; dessa två blir fyra, blir sex, blir... Om jag bara kunde få veta och kunde få meddela. Här sitter jag med själsliga kval och har helt plötsligt en ny förståelse för stackars flyktingar som väntar på asyl. Stackars satar säger jag bara...
Fast äventyren sen... Igår sov jag under stjärnorna vid en eld och lyssnade på strandens vågor. Hur jag hamnade i den situationen ska jag försöka berätta imorgon. Jag vaknade tidigt i samband med soluppgången och såg att jag inte hade någon mer ved att elda, då gick jag och la mig på stranden istället och värmdes av den stigande solen. Gläds för min skull när din regnrock känns tung.
Idag liftade jag med en pensionerad elektriker med orange glasögon, en lesbisk psyksköterska, en underbetald byggarbetare, en ultratypisk kiwifamiljefarsa, en redneck truckchaffis och sedan en tystlåten Bob Dylan-fantast (också truckchaffis). Alla dessa satt jag och snackade skit med. Jag fastnade i Rai Valley i någon timme eller två, och Rai Valley kan jag säga består av ett vägfik, en mack och tre hus. Detta är ingen överdrift. Eller underdrift kanske det heter om man ska vara korrekt. Skiten såg tjock ut, men dagen slutade med att jag blev avsläppt av en lastbil på motellets garageuppfart. Ägaren som stod och bytte glödlampor lyfte på hatten och vi snackade lite. Jag fick en sjysst säng till extrapris. Jag satte mig ner för att skriva och blev konversationsshanghajad av en holländare. Jag älskar detta.
Det var snart en månad sen jag sist höll om min flickvän.
Imorgon ska jag bara sova sova sova eftersom jag är så förtjänt av det. Jag har inte en aning om
vilken dag i veckan det är mer än att det är den 30:e.
Jag har heller inte en aning om immigrationsmyndigheten ens läst mitt mail jag skickade idag.
Om jag ska upp och kika på nordön eller om jag ska gå på technofestival ifall jag måste stanna, det är den stora frågan.
Jag lovade att komma hem snart.
Men vem vet, hoppet är det sista som överger människan sägs det ju och jag ska kolla mailen snart. Det finns fortfarande en mikroskopisk chans att det ligger ett litet "javisst ska grabben ha visum"-mail men det är inget jag skulle satsa pengar på. Vi får se. Jag vill sluta skriva här innan vi märker att ljuset i tunneln bara är ett tågs strålkastare, det är roligare att läsa när det än finns lite hopp kvar.
Dessutom blir det ju som en grym cliffhanger som tvingar dig att läsa imorgon också.
Vad jag äter? Hemmagjord tsatsiki: - grekisk yogurt, hackad gurka och vitlökspulver. Mina matlagningskills har blivit helt fantastiska här.
intro/forvarning
meh, vilket elande. Har har man skrivit varsta blogginlagget och lagt in po usb:n och datorn agerar kranglig som for att fullborda mastervarket. Forst loste jag problemet med att usb:n inte passade i datorns kontakt med lite vald, men vad hander sen? Jo, datorns billiga operativsystem kanner inte av nagon usb-sticka, sprakforbistring po hog niva liksom...
Blaah sager jag bara, for nu har jag i princip slangt tvo dollar i sjon eftersom jag varken kan skicka mailen jag skrev eller blogginlagget jag forberedde. Det for till att bli imorn jag skickar det, fast do har anakronismen redan sabbat allt. Det far ni marka imorgon.
Tavdi Jashamuttha! som jag larde mig av en bunt israeler jag liftade med. Vad det ordagrant betyder ar inget man vill uttala i en kyrka om man sager sa. Faktum ar att jag blev forvonad over att man ens kan saga so svavelosande saker po det heliga sproket Hebreiska.
Bast att klicka pa publicera nu innan denna onda dator stanger av sig helt utan varning eller nat... Imorgon blir det uppdatering, det lovar jag.
godnattpuss
Blaah sager jag bara, for nu har jag i princip slangt tvo dollar i sjon eftersom jag varken kan skicka mailen jag skrev eller blogginlagget jag forberedde. Det for till att bli imorn jag skickar det, fast do har anakronismen redan sabbat allt. Det far ni marka imorgon.
Tavdi Jashamuttha! som jag larde mig av en bunt israeler jag liftade med. Vad det ordagrant betyder ar inget man vill uttala i en kyrka om man sager sa. Faktum ar att jag blev forvonad over att man ens kan saga so svavelosande saker po det heliga sproket Hebreiska.
Bast att klicka pa publicera nu innan denna onda dator stanger av sig helt utan varning eller nat... Imorgon blir det uppdatering, det lovar jag.
godnattpuss
Thursday, January 24, 2008
24 januari
Pja, då har man levt på rymmen i lite mer än fyra veckor nu och först nu har jag köpt en tvålkopp till min necessärs eviga glädje. Inga fler kladdiga lösningar här inte.
Efter mitt kajakande så föll beslutet på att pröva liftarlyckan. Jag hade snackat med en västeråsbrud nån dag innan och tydligen hade hon liftat en sträcka jag själv betalat femtio dollar för och dessutom kommit fram en timme snabbare, så det ska jag väl pröva tänkte jag.
Jag knatade till Kaikouras norra ände, vilket typ var tre-fyra kvarter från där jag var i söderkanten, och jag ställde ner mina väskor bredvid vägen samt fällde ut liftartummen. Jag tänkte att jag skulle notera vad klockan var när jag började så jag grävde lite i fickan efter mobilen. Till min stora förvåning när jag tittade upp såg jag att den första bilen att köra förbi stannade. Sweet!
Skjuts hela vägen till Picton och trevligt sällskap av Sandra från Quebec hade jag. Hon pratade knagglig engelska, fast det gjorde inget. Faktum är att jag faktiskt föredrar att snacka på vingklippt engelska med andra turister hellre än att anstränga fram en huvudvärk genom att superkoncentrera sig på engelskan med infödda. Med andra turister behöver man liksom inte bry sig om med perfekt uttal och ordföljd och så för att inte bli tagen för en idiot. Rätt ofta blir man sjysst bemött av locals för att man ler mycket och kan få andra att göra detsamma, men ibland (rätt sällan för att vara ärlig) stöter man på någon jävla surputte som rent ut sagt kan sabba ens dag. Minns det nästa gång du står och krånglar med din SL-biljett eller köper falafel eller vad det nu kan vara.
Inte bara är det skönt att totalt strunta i ordföljd, uttal eller pluraländelser och så, det känns också helt enkelt bara bättre att prata på samma nivå. I alla fall känner inte jag mig bekväm med att snacka värsta colonial english och se på när den andre inte bara kämpar med sitt språk utan också börjar känna sig lite dum i svenskens sällskap. Lika för alla! heter det ju i Sverige...
Nåväl,
[Jag skrev idag i mitt mail till Emma att "nåväl" förmodligen är ett av mina favoritord i svenskan]
nåväl, Picton är i alla fall supernajs. Det är helt grymt vackert här i sundet mellan Nya Zealands norra och södra ö eftersom det ligger som en skärgård här, och öarna ser ut som de dramatiska kalkstensklipporna man får se i Thailand.
En annan grej jag gillar är att det är bra mycket mindre turister, och de som finns här är bra mycket mer down to earth. I Queenstown så fnyste jag åt alla överutrustade fejor med sitt hi-techgear, allvädersjackor och ryggsäckar och allt vad det var som inte alls behövdes. I Kaikoura's snålblåst däremot, och sedan regn, så såg människorna bra mycket mer hemma ut i sina NASA-kläder. Jag önskade att jag var en av dem när jag klädde mig för morgonens kajaktur; linne, långärmad tee, jumper och munktröja. En fleece eller nåt hade ju varit najs...
Imorgon ska jag se om liftarlyckan håller i sig och se om jag kan få skjuts till Nelson. Wish me luck.
Tuesday, January 22, 2008
22 januari, lite till
världens sämsta turist
Jaha, så efter det sista skriveriet gick jag ut och bokade mig en utflykt imorgon. Jag siktade på att komma iväg vid tolvsnåret men snubben jag snackade på tyckte att bästa tiden var 8.30, så med talesättet att 'när man är i Rom så gör man som romarna' i huvudet tänkte jag att sovmorgon kan jag ta senare.
Jag har gått runt stolt som en narcissistisk tupp med min förtorkade och hemkokade ärtsoppa i packningen, och i ärlighetens namn har jag mest sett fram emot att äta den för sakens skull snarare än smakens. Före jag bokade morgondagen så tyckte jag att lite energi skulle inte sitta fel, och min kära mor frågade lite brytt om jag får i mig nog med proteiner och så, och om jag dricker mjölk, när vi sist talades vid.
Nja, proteiner får jag väl från tonfisk och så men mjölk har jag inte druckit sen den tredje Januari. Jag kom på en snilleblixt: i ägg finns protein, och både mjölk och ägg finns i glass! Jag köpte en baddare till en glass för 4 dollar, motsvarande 20-25 svenska dollar, och fick tre smaker i sex kulor stöpta i choklad. Jag skämtade med glassmakaren att jag inte kommer behöva någon middag ikväll, och nu börjar det gå upp för mig att jag nog faktiskt kommer vara mätt för ett bra tag framöver.
På vägen tillbaka till min alldelles egna stuga svängde jag förbi ett backpackerställe jag missat och tog reda på bl.a. exakt var i Kaikoura jag var, och hur mycket det kostade att sova där per natt. Det verkar minst sagt som att den högre makten inte vill att jag ska äta den där ärtsoppan, för när jag frågade var man kunde ta en öl och titta på havet blev jag bjuden på någon slags 'Kiwi Sheep Shagger night' där en pint kostar 4 dollar och ett mål mat ingår. Special för de som bor på stället, men tydligen förtjänade jag en inbjudan.
Ärtsoppan får väl ligga och förtorka i väskan ikväll igen då...
Nu ska jag bara spela liiite civ4 innan jag går ut och tittar lite mer på havet.
En sak jag gillar här är att jag kan ha på ljud på datorn också.
Imorgon vet jag inte om jag ska stanna här efter sälpaddlingen, eller om jag ska försöka ta mig vidare till Blenhem eller Picton direkt. Vi får se...
Bäst av allt med stugan? Jag kan skråla med Mano Chao!
Hey Bobby male! Sing something good for me-eeaah!
It will go craazy... it's an emergencyyyy
Jaha, så efter det sista skriveriet gick jag ut och bokade mig en utflykt imorgon. Jag siktade på att komma iväg vid tolvsnåret men snubben jag snackade på tyckte att bästa tiden var 8.30, så med talesättet att 'när man är i Rom så gör man som romarna' i huvudet tänkte jag att sovmorgon kan jag ta senare.
Jag har gått runt stolt som en narcissistisk tupp med min förtorkade och hemkokade ärtsoppa i packningen, och i ärlighetens namn har jag mest sett fram emot att äta den för sakens skull snarare än smakens. Före jag bokade morgondagen så tyckte jag att lite energi skulle inte sitta fel, och min kära mor frågade lite brytt om jag får i mig nog med proteiner och så, och om jag dricker mjölk, när vi sist talades vid.
Nja, proteiner får jag väl från tonfisk och så men mjölk har jag inte druckit sen den tredje Januari. Jag kom på en snilleblixt: i ägg finns protein, och både mjölk och ägg finns i glass! Jag köpte en baddare till en glass för 4 dollar, motsvarande 20-25 svenska dollar, och fick tre smaker i sex kulor stöpta i choklad. Jag skämtade med glassmakaren att jag inte kommer behöva någon middag ikväll, och nu börjar det gå upp för mig att jag nog faktiskt kommer vara mätt för ett bra tag framöver.
På vägen tillbaka till min alldelles egna stuga svängde jag förbi ett backpackerställe jag missat och tog reda på bl.a. exakt var i Kaikoura jag var, och hur mycket det kostade att sova där per natt. Det verkar minst sagt som att den högre makten inte vill att jag ska äta den där ärtsoppan, för när jag frågade var man kunde ta en öl och titta på havet blev jag bjuden på någon slags 'Kiwi Sheep Shagger night' där en pint kostar 4 dollar och ett mål mat ingår. Special för de som bor på stället, men tydligen förtjänade jag en inbjudan.
Ärtsoppan får väl ligga och förtorka i väskan ikväll igen då...
Nu ska jag bara spela liiite civ4 innan jag går ut och tittar lite mer på havet.
En sak jag gillar här är att jag kan ha på ljud på datorn också.
Imorgon vet jag inte om jag ska stanna här efter sälpaddlingen, eller om jag ska försöka ta mig vidare till Blenhem eller Picton direkt. Vi får se...
Bäst av allt med stugan? Jag kan skråla med Mano Chao!
Hey Bobby male! Sing something good for me-eeaah!
It will go craazy... it's an emergencyyyy
22 januari
Kaikoura. Nyanländ. Har just klivit ur bilen och ser den köra iväg. Jag är på främmande mark.
Vad gör jag?
Svaret är ju givet; jag går på muggen. Efter det slår jag mig ner och skriver några rader om saltsmaken i luften. Jag går för att undersöka och ser att vinden bokstavligen talat piskar upp havet på land. Aldrig har jag sett så stora vågor som här, och vinden ligger på så hårt att jag får tårar i ögonen bakom mina stora solglasögon. Det känns lite enormt, som att jag kommit till den plats på jorden där hav och land möts på riktigt. Alla andra stränder och kuster jag tidigare sett har bara varit en fjuttig kompromiss jämfört med sammandrabbningen i det krig som pågår här.
Jag kan meddela detta, att jag är tämligen säker på att typ 75% av alla snitsiga bilreklamer där bilen åker på någon slingrig väg någonstans är inspelade på Nya Zealand, och då förmodligen just på Highway 1 som går från Christchurch och norrut. Det var en riktigt cool väg att åka som hade allt: stora fält, får längs vägen, raviner, tunnlar, berg och vatten.
Efter att jag stått på stranden i några minuter bestämde jag mig för att ta tag i mitt bostadsproblem, så jag knatade tillbaka över skyddsvallen och korsade gatan och gick in på ett backpackerplace (det ända i sikte). En säng i en sovsal skulle kosta 22 dollar med kök, teve och hela faderullan inkluderat. Tack tack, jag ska kolla runt lite - jag kanske återkommer.
Jag knatade på ett tag och just som jag började tappa modet såg jag ett camping/motell/backpackerställe. Bara att få gå in och fråga om priset såg jag fram emot så att jag kunde vila. För första gången har jag blivit bemött av en asiatisk receptionist. Jag trodde inte det var möjligt fram tills nu, som att dom kan liksom syssla med absolut allt utom hospitality. Men hur som helst fick jag snabbt plocka upp hakan från golvet för att fråga om priset innan hon bakom disken skulle ta mig för en dum turist. Man vill ju verka världsvan inför sin första asiatiska receptionist.
Jag blev erbjuden en liten stuga för $42/natt. No deal, hörru. "listen, oki, I make 35 for you?". Jag frågade om en gammal hederlig sovsal, och vad får man höra efter att gått till andra änden stan?? (motsvarande 3-4 kvarter dårå..) - "no vacancy... but I can give you cabin"
Här hände något smått fantastiskt. Plötsligt så händer det som Triss menar på. Jag hade just sagt till mig själv att promenaden tillbaka inte var farligare än de 13 dollar jag potentiellt kunde betala för att slippa. "What price range you lookin' at?" - 25 dollar sa jag. Hon såg på min min som dels sa att det här är för dyrt, I'm out of here, samtidigt som den hade den där potential-customer-minen eftersom jag verkligen inte ville gå tillbaka.
Hon sa de magiska orden när hon började snacka om hur sjysst det skulle vara att sova för sig själv och så. Sist jag sov i ett 'eget' rum var för tre veckor sedan när jag sov två nätter hos Emmas farsa i Brisbane, och då sov jag i hennes lillebrorsas rum. En egen stuga lät lockande, och när hon sänkte priset till 30 så hade hon en deal.
Stugan är väl najs om än lite spartansk. En våningssäng och en madrass för två pers. I min värld är den här madrassen en stor enmansmadrass. Detta är inredningen. Jag gick och kollade på köket, som råkade ligga mitt emot toaletterna - very nice - och det var ett plåtskjul. Köket är ett plåtskjul liksom. Hade jag betalat 42 dollar för det här hade jag inte direkt varit en nöjd kund, men nu gjorde jag ju inte det så jag är faktiskt lite nöjd.
Första man gör när man kommer in i stugan? Plockar upp två skivor bröd och slänger sig på ett blogginlägg.
Du kan inte ana hur skönt jag ska sova inatt, utan snarkande tyskar eller sömnpratande fransyskor. Jag behöver inte ta den minsta hänsyn till någon imorgon när jag går upp, eller ikväll när jag går och lägger mig. Aaaahh.
Och bäst av allt: det finns ingen i min närhet som kan göra allt det jag räknade upp fast utan hänsynsdelen!
För två nätter sen till exempel slängde personalen in nån stupfull stackare av okänd nationalitet. Vanligtvis är jag rätt vass på att höra varifrån folk kommer, men den här killen var way beyond that när han satt och pratade ömsom skrek om världens orättvisor på sitt gåtfulla språk... Tur hade jag i alla fall att han inte sov i min fyra...
Nu ska jag försöka fixa kajaktid imorgon,
kipp och hej
Vad gör jag?
Svaret är ju givet; jag går på muggen. Efter det slår jag mig ner och skriver några rader om saltsmaken i luften. Jag går för att undersöka och ser att vinden bokstavligen talat piskar upp havet på land. Aldrig har jag sett så stora vågor som här, och vinden ligger på så hårt att jag får tårar i ögonen bakom mina stora solglasögon. Det känns lite enormt, som att jag kommit till den plats på jorden där hav och land möts på riktigt. Alla andra stränder och kuster jag tidigare sett har bara varit en fjuttig kompromiss jämfört med sammandrabbningen i det krig som pågår här.
Jag kan meddela detta, att jag är tämligen säker på att typ 75% av alla snitsiga bilreklamer där bilen åker på någon slingrig väg någonstans är inspelade på Nya Zealand, och då förmodligen just på Highway 1 som går från Christchurch och norrut. Det var en riktigt cool väg att åka som hade allt: stora fält, får längs vägen, raviner, tunnlar, berg och vatten.
Efter att jag stått på stranden i några minuter bestämde jag mig för att ta tag i mitt bostadsproblem, så jag knatade tillbaka över skyddsvallen och korsade gatan och gick in på ett backpackerplace (det ända i sikte). En säng i en sovsal skulle kosta 22 dollar med kök, teve och hela faderullan inkluderat. Tack tack, jag ska kolla runt lite - jag kanske återkommer.
Jag knatade på ett tag och just som jag började tappa modet såg jag ett camping/motell/backpackerställe. Bara att få gå in och fråga om priset såg jag fram emot så att jag kunde vila. För första gången har jag blivit bemött av en asiatisk receptionist. Jag trodde inte det var möjligt fram tills nu, som att dom kan liksom syssla med absolut allt utom hospitality. Men hur som helst fick jag snabbt plocka upp hakan från golvet för att fråga om priset innan hon bakom disken skulle ta mig för en dum turist. Man vill ju verka världsvan inför sin första asiatiska receptionist.
Jag blev erbjuden en liten stuga för $42/natt. No deal, hörru. "listen, oki, I make 35 for you?". Jag frågade om en gammal hederlig sovsal, och vad får man höra efter att gått till andra änden stan?? (motsvarande 3-4 kvarter dårå..) - "no vacancy... but I can give you cabin"
Här hände något smått fantastiskt. Plötsligt så händer det som Triss menar på. Jag hade just sagt till mig själv att promenaden tillbaka inte var farligare än de 13 dollar jag potentiellt kunde betala för att slippa. "What price range you lookin' at?" - 25 dollar sa jag. Hon såg på min min som dels sa att det här är för dyrt, I'm out of here, samtidigt som den hade den där potential-customer-minen eftersom jag verkligen inte ville gå tillbaka.
Hon sa de magiska orden när hon började snacka om hur sjysst det skulle vara att sova för sig själv och så. Sist jag sov i ett 'eget' rum var för tre veckor sedan när jag sov två nätter hos Emmas farsa i Brisbane, och då sov jag i hennes lillebrorsas rum. En egen stuga lät lockande, och när hon sänkte priset till 30 så hade hon en deal.
Stugan är väl najs om än lite spartansk. En våningssäng och en madrass för två pers. I min värld är den här madrassen en stor enmansmadrass. Detta är inredningen. Jag gick och kollade på köket, som råkade ligga mitt emot toaletterna - very nice - och det var ett plåtskjul. Köket är ett plåtskjul liksom. Hade jag betalat 42 dollar för det här hade jag inte direkt varit en nöjd kund, men nu gjorde jag ju inte det så jag är faktiskt lite nöjd.
Första man gör när man kommer in i stugan? Plockar upp två skivor bröd och slänger sig på ett blogginlägg.
Du kan inte ana hur skönt jag ska sova inatt, utan snarkande tyskar eller sömnpratande fransyskor. Jag behöver inte ta den minsta hänsyn till någon imorgon när jag går upp, eller ikväll när jag går och lägger mig. Aaaahh.
Och bäst av allt: det finns ingen i min närhet som kan göra allt det jag räknade upp fast utan hänsynsdelen!
För två nätter sen till exempel slängde personalen in nån stupfull stackare av okänd nationalitet. Vanligtvis är jag rätt vass på att höra varifrån folk kommer, men den här killen var way beyond that när han satt och pratade ömsom skrek om världens orättvisor på sitt gåtfulla språk... Tur hade jag i alla fall att han inte sov i min fyra...
Nu ska jag försöka fixa kajaktid imorgon,
kipp och hej
Sunday, January 20, 2008
Maoris och Metropia
En sak jag inte gjort på länge är att lusläsa DN på nätet, men idag fick jag chansen. Läste om filmen Metropia som verkar bli något utöver det vanliga. Fast jag är ju lite kär i lite mer estetiska animationer än säg Simpsons eller Family Guy...
Checka den här sidan och förstå vad jag menar;
http://www.electrocomics.com/english/catalog_engl.htm
(Har du tid så läs Knut Larssons Deer Girl, och därefter In these woods we are Ewok Kings.)
Nä usch vad bedrövligt, jag skulle ju göra värsta utvikningen här men så glömmer jag resonemanget. Kvar är bara mest bara ett eko av det där fantastiska jag skulle skriva.
Eller ja, fantastiskt är det ju inte utan faktiskt bara mitt vanliga svammel, men för mig är det lite fantastiskt. Jag märker hur läsarantalet sjunker när jag 'står stilla' en längre tid, när det blir för statiskt på bloggen. Sist det hände var det enda motgiftet jag kunde komma på att ändra färgerna och knepa ihop ett sidhuvud. När jag då 'står stilla' och inte har något att skriva om, eller för mycket tid att skriva ner för lite med, då tröttnar den sensationshungrige läsaren.
Men jag gillar nog mest att skriva ner tankegångar som är perfekt formulerade i mina öron men rapparkalja för alla andra. Man får åka till Nya Zealand eller hitta på liknande hyss för att fånga folks intresse nu för tiden, och då kan jag ju säga att NZ-expeditionen inte smäller så värst högt jämförd med konkurrensen.
Nåja, det är riktigt skönt att sitta och skriva av sig på ett småkyligt bibliotek. Jag hör kinesiska och koreanska, jag hör windowsljudet när man stänger av en dator och jag hör då och då lite Maori. Alla skyltar i allmänna byggnader är också skrivna i Maori under engelskan, vilket är lite coolt. Maoris är coola.
Grejen är att där Australien snabbt och enkelt blev av med sin ursprungsbefolkning - blyförgiftning uttryckte en aboriginsk man till mig, och jag bev hans vän när jag tillade 'akut' - medan Nya Zealand faktiskt är rätt stolt över sin. I Australien drar man elaka skämt om aboriginer, och hur mycket man än försöker nyansera det så ser man de dåliga exemplen över allt. Medellivslängden för aboriginer är 35 år, helt jävla galet rent ut sagt. Och detta beror till störst del på att de krökat ner sig och är allmänt utslagna ur samhället.
Aboriginsk kultur kan vara lite svår att uppskatta, men Maori å andra sidan är lättare för Svennebananen att gilla. Jag menar, Maoris var ju i praktiken dom som uppfann tribal tatueringar! Hemskt men sant, men jag tror att det ligger något i detta resonemang. Dessutom är ju aboriginer svarta.
Maoris å andra sidan är visserligen solbruna, men stora som hus är dom också. Man tjafsar inte med Maoris helt enkelt. Faktum är att Nya Zealand hade en ursprungsbefolkning redan innan Maorisarna kom med sina båtar från havet, men Maorisarna åt upp dom. No joke. Dom började i norr och arbetade sin väg neråt.
Klart att Australien är shitscared för 'illegal boaters' nu... ^^
här är dn:s reportage om Metropia.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=734753
Själv ska jag nog fixa käk snart
Checka den här sidan och förstå vad jag menar;
http://www.electrocomics.com/english/catalog_engl.htm
(Har du tid så läs Knut Larssons Deer Girl, och därefter In these woods we are Ewok Kings.)
Nä usch vad bedrövligt, jag skulle ju göra värsta utvikningen här men så glömmer jag resonemanget. Kvar är bara mest bara ett eko av det där fantastiska jag skulle skriva.
Eller ja, fantastiskt är det ju inte utan faktiskt bara mitt vanliga svammel, men för mig är det lite fantastiskt. Jag märker hur läsarantalet sjunker när jag 'står stilla' en längre tid, när det blir för statiskt på bloggen. Sist det hände var det enda motgiftet jag kunde komma på att ändra färgerna och knepa ihop ett sidhuvud. När jag då 'står stilla' och inte har något att skriva om, eller för mycket tid att skriva ner för lite med, då tröttnar den sensationshungrige läsaren.
Men jag gillar nog mest att skriva ner tankegångar som är perfekt formulerade i mina öron men rapparkalja för alla andra. Man får åka till Nya Zealand eller hitta på liknande hyss för att fånga folks intresse nu för tiden, och då kan jag ju säga att NZ-expeditionen inte smäller så värst högt jämförd med konkurrensen.
Nåja, det är riktigt skönt att sitta och skriva av sig på ett småkyligt bibliotek. Jag hör kinesiska och koreanska, jag hör windowsljudet när man stänger av en dator och jag hör då och då lite Maori. Alla skyltar i allmänna byggnader är också skrivna i Maori under engelskan, vilket är lite coolt. Maoris är coola.
Grejen är att där Australien snabbt och enkelt blev av med sin ursprungsbefolkning - blyförgiftning uttryckte en aboriginsk man till mig, och jag bev hans vän när jag tillade 'akut' - medan Nya Zealand faktiskt är rätt stolt över sin. I Australien drar man elaka skämt om aboriginer, och hur mycket man än försöker nyansera det så ser man de dåliga exemplen över allt. Medellivslängden för aboriginer är 35 år, helt jävla galet rent ut sagt. Och detta beror till störst del på att de krökat ner sig och är allmänt utslagna ur samhället.
Aboriginsk kultur kan vara lite svår att uppskatta, men Maori å andra sidan är lättare för Svennebananen att gilla. Jag menar, Maoris var ju i praktiken dom som uppfann tribal tatueringar! Hemskt men sant, men jag tror att det ligger något i detta resonemang. Dessutom är ju aboriginer svarta.
Maoris å andra sidan är visserligen solbruna, men stora som hus är dom också. Man tjafsar inte med Maoris helt enkelt. Faktum är att Nya Zealand hade en ursprungsbefolkning redan innan Maorisarna kom med sina båtar från havet, men Maorisarna åt upp dom. No joke. Dom började i norr och arbetade sin väg neråt.
Klart att Australien är shitscared för 'illegal boaters' nu... ^^
här är dn:s reportage om Metropia.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=734753
Själv ska jag nog fixa käk snart
timekiller
håhå jaja, här sitter jag på biblioteket och avnjuter gratis trådlöst internet med min laptop. Synd bara att jag lämnade min hemgjorda flaska oboy kvar på rummet, för ett glas oboy skulle varit den absoluta pricken över i:et nu.
Idag var det egentligen meningen att jag skulle lämna Christchurch, men så vart ju givetvis inte fallet. Planen var (och är) att jag skulle få skjuts till Kaikoura av en tyska och att hon skulle plocka upp mig precis und exakt klocken 13.05. Klockan 13.30 ringde jag henne och då förklarade hon sig att något skitit sig med bilen och att hon inte haft något sätt att kontakta mig på. Och jag som igår sa till mina föräldrar att något kort till mobilen behöver jag ju inte här i Nya Zealand, nej nej...
Hur som helst så ska vi försöka imorgon igen, men jag fattade inte riktigt när. Det löser sig säkert... hakuna matata...
Så där stod jag med packade väskor på trappan. Checka in igen? Nah - back to Stonehurst tänkte jag, nu har jag sett nog av Charlie B's och vem vet vad som kan ha hänt sen sist på Stonehurst?
Med facit i hand: inte ett skit.
Igår var jag präktig som aldrig förr eftersom jag visste att jag var på väg in i en sån där turbulenszon när det gäller att resa, en period då man inte riktigt vet nånting mer än var man har sin väska. För att underlätta för mig själv så bestämde jag mig för att koka ärtsoppa som jag kunde ha med mig i en charmig liten burk.
Eget beröm luktar illa, men maten jag lagar luktar så gott att det inte märks. Jag är faktiskt i min mening riktigt grym på att laga mat. Soppan igår är av sådan kvalitet att gamla sura gubbar mjuknar upp och skrockar att grabben kan minsann laga riktig svensk husmanskost. Den fantastiska soppan bestod av ärtor i lagom mängd jag kokade med två buljongtärningar. Salt, peppar, lite purjo och sedan någon slags örtblandning, så vart det klart. Blanda ut med vatten och värm i mikro.
En annan grym rätt jag snickrade ihop var pasta med tonfisk och selleri med grov senap. That one's a keeper.
När man är här i Nya Zealand kan man ju förvänta sig att drivor av svenskar finns, men så har faktiskt inte varit fallet. Tills igår då. Helt plötsligt dök dem upp, alla på en gång, och jag som hittills har undvikt medsvenskar njöt nu faktiskt av sällskapet.
Det jag vill komma till är att det känns helt galet att prata svenska. Det känns som att prata i slowmotion, eller att komma iland efter att ha varit på en gungig båt en längre tid. Jag kan bara säga att jag är bra mycket charmigare och så på engelska än på svenska. Med en tjej jag snackade med igår kom vi överrens om att snacka engelska för bekvämlighetens skull.
Nä usch, jobbigast med att inte ha kommit iväg till Kaikoura är att jag gick upp klockan 9 - KLOCKAN 9!! - för att checka ut. Jag får omedelbara abstinensbesvär nu för tiden om jag inte får en sovmorgon, och imorgon kommer det inte bli bättre.
Bäst av allt med att vara borta från mamma och pappa?
- Ingen mamma som tycker att jag ska gå och lägga mig. Fast det hade jag visserligen behövt när jag satt uppe och såg på Freddy vs. Jason igår istället för att sova, trött som jag redan var.
Nu ska jag sega lite mer på internet (notera hur långt detta inlägg är) eftersom det är gratis. Jag kan se mig själv sitta här hela dagen faktiskt, och sen hitta nån billig resturang att käka på. Man kanske skulle fråga om man trots att man inte är Nya Zealändsk medborgare eller ens har en adress kan få låna en dvd här på bibblan att kika på i datorn...
Idag var det egentligen meningen att jag skulle lämna Christchurch, men så vart ju givetvis inte fallet. Planen var (och är) att jag skulle få skjuts till Kaikoura av en tyska och att hon skulle plocka upp mig precis und exakt klocken 13.05. Klockan 13.30 ringde jag henne och då förklarade hon sig att något skitit sig med bilen och att hon inte haft något sätt att kontakta mig på. Och jag som igår sa till mina föräldrar att något kort till mobilen behöver jag ju inte här i Nya Zealand, nej nej...
Hur som helst så ska vi försöka imorgon igen, men jag fattade inte riktigt när. Det löser sig säkert... hakuna matata...
Så där stod jag med packade väskor på trappan. Checka in igen? Nah - back to Stonehurst tänkte jag, nu har jag sett nog av Charlie B's och vem vet vad som kan ha hänt sen sist på Stonehurst?
Med facit i hand: inte ett skit.
Igår var jag präktig som aldrig förr eftersom jag visste att jag var på väg in i en sån där turbulenszon när det gäller att resa, en period då man inte riktigt vet nånting mer än var man har sin väska. För att underlätta för mig själv så bestämde jag mig för att koka ärtsoppa som jag kunde ha med mig i en charmig liten burk.
Eget beröm luktar illa, men maten jag lagar luktar så gott att det inte märks. Jag är faktiskt i min mening riktigt grym på att laga mat. Soppan igår är av sådan kvalitet att gamla sura gubbar mjuknar upp och skrockar att grabben kan minsann laga riktig svensk husmanskost. Den fantastiska soppan bestod av ärtor i lagom mängd jag kokade med två buljongtärningar. Salt, peppar, lite purjo och sedan någon slags örtblandning, så vart det klart. Blanda ut med vatten och värm i mikro.
En annan grym rätt jag snickrade ihop var pasta med tonfisk och selleri med grov senap. That one's a keeper.
När man är här i Nya Zealand kan man ju förvänta sig att drivor av svenskar finns, men så har faktiskt inte varit fallet. Tills igår då. Helt plötsligt dök dem upp, alla på en gång, och jag som hittills har undvikt medsvenskar njöt nu faktiskt av sällskapet.
Det jag vill komma till är att det känns helt galet att prata svenska. Det känns som att prata i slowmotion, eller att komma iland efter att ha varit på en gungig båt en längre tid. Jag kan bara säga att jag är bra mycket charmigare och så på engelska än på svenska. Med en tjej jag snackade med igår kom vi överrens om att snacka engelska för bekvämlighetens skull.
Nä usch, jobbigast med att inte ha kommit iväg till Kaikoura är att jag gick upp klockan 9 - KLOCKAN 9!! - för att checka ut. Jag får omedelbara abstinensbesvär nu för tiden om jag inte får en sovmorgon, och imorgon kommer det inte bli bättre.
Bäst av allt med att vara borta från mamma och pappa?
- Ingen mamma som tycker att jag ska gå och lägga mig. Fast det hade jag visserligen behövt när jag satt uppe och såg på Freddy vs. Jason igår istället för att sova, trött som jag redan var.
Nu ska jag sega lite mer på internet (notera hur långt detta inlägg är) eftersom det är gratis. Jag kan se mig själv sitta här hela dagen faktiskt, och sen hitta nån billig resturang att käka på. Man kanske skulle fråga om man trots att man inte är Nya Zealändsk medborgare eller ens har en adress kan få låna en dvd här på bibblan att kika på i datorn...
allo allo.. jag ar trott och jag saknar mina prickar over bokstaverna.
Imorgon ska jag fa lift till Kaikoura och kanske titta po nar salar ater blackfisk eller nat. Vi for se.
Nu har jag precis lagt po ett entimmessamtal med paronen. Nu ar det 4 minuter kvar av min internettid, fast jag ar inte so oroad, for det anda jag har kvar att skriva ar att jag ska go hem och koka artsoppa po motellet.
Jag ar som sagt trott, jag lovar att skriva battre nan annan dag.
Imorgon ska jag fa lift till Kaikoura och kanske titta po nar salar ater blackfisk eller nat. Vi for se.
Nu har jag precis lagt po ett entimmessamtal med paronen. Nu ar det 4 minuter kvar av min internettid, fast jag ar inte so oroad, for det anda jag har kvar att skriva ar att jag ska go hem och koka artsoppa po motellet.
Jag ar som sagt trott, jag lovar att skriva battre nan annan dag.
Thursday, January 17, 2008
Har nog inte varit mer spänd över någon skiva i mitt liv
MANU CHAO!
Checka för allt i världen ut hans skiva Clandestino, och släng Proxima Estazion: Esperansa i varukorgen också om du har råd. Radiolina har jag inte införskaffat (än) men hans senaste projekt med dårhuset i Argentina blev verkligen av! Helt underbart att det gick längre än planeringsstadiet. Jag väntar med andakt på att få höra resultatet.
Det kanske blir precis som the Taliband + publik i Queenstown fast över ett skönt mexo/ragga/salsa/allt-möjligt-groove. Vem vet, druckna turister och Argentinska galningar kanske har nåt gemensamt?
Checka för allt i världen ut hans skiva Clandestino, och släng Proxima Estazion: Esperansa i varukorgen också om du har råd. Radiolina har jag inte införskaffat (än) men hans senaste projekt med dårhuset i Argentina blev verkligen av! Helt underbart att det gick längre än planeringsstadiet. Jag väntar med andakt på att få höra resultatet.
Det kanske blir precis som the Taliband + publik i Queenstown fast över ett skönt mexo/ragga/salsa/allt-möjligt-groove. Vem vet, druckna turister och Argentinska galningar kanske har nåt gemensamt?
18:e januari
Vilken perfekt dag att spela Sigur Rós och titta ut på regnet. Spela den ända sång jag har av dem måste jag säga i ärlighetens namn.
Idag köpte jag mig en identitet. Man kan inte vara en backpacker utan backpack, så jag gick och införskaffade mig en. Nu är faktiskt anledningen till det inköpet inte så mycket att jag längtar efter något ideal utan snarare att min trunk jag har nu snedbelastar min rygg och är rätt opraktisk i flera avseenden. T.ex. gör den ont att bära, och det gör den i mina ögon till en dålig väska.
Detta hattande med väskor har fått mig att börja tänka på ett framtida problem; nämligen hur jag ska frakta hem allt junk jag samlat på mig här nere. För tillfället går jag i tankar att sälja min trunk till en 'cash converter' för att slippa lite av det problemet, fast det resulterar förstås i att jag har en mindre väska att frakta hem saker i. Lite hönan och ägget-problem på något vis det där. En cash converter är för övrigt inte så mycket en pantbank utan rätt ut sagt mer av en hälare.
När jag stod i kön för att snacka med en ur personalen märkte jag att inköparna hade feta silversmycken och såna där bakåtspikes i Sonic the Hedgehog-style, och sedan lade jag märke till att de som var där för att sälja saker hade ovårdat hår och trasiga och/eller smutsiga kläder med lite lätt illmariga miner som påminnde om ett barn som kommit undan skulden för lite bus. Två snubbar i nedre 20-års-åldern med långt hår och trötta ögonlock sålde gamla tevespel. En annan snubbe sålde en klocka och en tredje krängde en hel dator.
Nu vill jag inte förstärka stereotyper eller något, men jag erkänner att jag gör vissa subtila insinuationer.
Ja det här med visumet. Dels suger det att behöva sakna damen lite mer och dels suger det att jag missar Björk, Rage Against the Machine, Carl Cox och the Hill Top Hoods imorgon. Hur som helst så torskar jag inte biljettpriset eftersom jag får den såld åt mig.
Jag bokade om flyget hem till den 31:a, så det blir 12 dagar till här, och något i mig säger att jag kommer behöva boka om det flyget med. Igår snackade jag med vän som kommer härifrån och är på besök. Först berättade han hur vedervärdigt Auckland och det är ju alltid bra att veta att man inte ska åka dit, men sen tack vare ett litet missförstånd började jag tro att jag skulle bli strandsatt här i Nya Zealand när han sa att han inte kunde boka om sin biljett hem. Fast han ville åka hem tidigare eftersom han nu ogillar Auckland så mycket, och jag vill (inte egentligen) åka hem senare.
Jag bytte avreseplats till Wellington, så nu har jag drygt två veckor på mig att luffa upp dit då med min sprillans nya rygga som tydligen hade varit tre gånger så dyr för tre år sedan. Min ryggsäck går i färgerna butterscotch yellow / Chinese red. Fundera på hur det ser ut så återkommer jag med foto.
Queenstown kommer jag väl aldrig riktigt skriva något om, och det är väl lika bra för vilken rättvisa kan man göra ett ställe efter att bara ha varit där i ett dygn? Kortfattat så ogillade jag staden men hade riktigt kul ändå. Kryptiskt värre.
Justeja, jag såg ett band där också. Checka 'the Taliband' om du kan! Helt grymma var dom. Lite som Babylon Circus fast mer chill. Bandet bestod av en trummis, en bassist, två guror, en synth och en mässingtutare, alla med akademisk musikutbildning till skillnad från Babylon Circus som utgjordes av 9 galna fransoser. Den två sista låtarna dom lirade var akustisk drum'n'bass som var något helt för sig. Till sista låten bjöd de också upp publiken på scen och satte ett stycke rytmikinstrument i handen på dem och rockade loss i sisådär 7-8 minuter innan synthkillen blev helt vild med sina instrument. Midi-gate for the win säger jag bara.
Yep yep, vi hörs
Idag köpte jag mig en identitet. Man kan inte vara en backpacker utan backpack, så jag gick och införskaffade mig en. Nu är faktiskt anledningen till det inköpet inte så mycket att jag längtar efter något ideal utan snarare att min trunk jag har nu snedbelastar min rygg och är rätt opraktisk i flera avseenden. T.ex. gör den ont att bära, och det gör den i mina ögon till en dålig väska.
Detta hattande med väskor har fått mig att börja tänka på ett framtida problem; nämligen hur jag ska frakta hem allt junk jag samlat på mig här nere. För tillfället går jag i tankar att sälja min trunk till en 'cash converter' för att slippa lite av det problemet, fast det resulterar förstås i att jag har en mindre väska att frakta hem saker i. Lite hönan och ägget-problem på något vis det där. En cash converter är för övrigt inte så mycket en pantbank utan rätt ut sagt mer av en hälare.
När jag stod i kön för att snacka med en ur personalen märkte jag att inköparna hade feta silversmycken och såna där bakåtspikes i Sonic the Hedgehog-style, och sedan lade jag märke till att de som var där för att sälja saker hade ovårdat hår och trasiga och/eller smutsiga kläder med lite lätt illmariga miner som påminnde om ett barn som kommit undan skulden för lite bus. Två snubbar i nedre 20-års-åldern med långt hår och trötta ögonlock sålde gamla tevespel. En annan snubbe sålde en klocka och en tredje krängde en hel dator.
Nu vill jag inte förstärka stereotyper eller något, men jag erkänner att jag gör vissa subtila insinuationer.
Ja det här med visumet. Dels suger det att behöva sakna damen lite mer och dels suger det att jag missar Björk, Rage Against the Machine, Carl Cox och the Hill Top Hoods imorgon. Hur som helst så torskar jag inte biljettpriset eftersom jag får den såld åt mig.
Jag bokade om flyget hem till den 31:a, så det blir 12 dagar till här, och något i mig säger att jag kommer behöva boka om det flyget med. Igår snackade jag med vän som kommer härifrån och är på besök. Först berättade han hur vedervärdigt Auckland och det är ju alltid bra att veta att man inte ska åka dit, men sen tack vare ett litet missförstånd började jag tro att jag skulle bli strandsatt här i Nya Zealand när han sa att han inte kunde boka om sin biljett hem. Fast han ville åka hem tidigare eftersom han nu ogillar Auckland så mycket, och jag vill (inte egentligen) åka hem senare.
Jag bytte avreseplats till Wellington, så nu har jag drygt två veckor på mig att luffa upp dit då med min sprillans nya rygga som tydligen hade varit tre gånger så dyr för tre år sedan. Min ryggsäck går i färgerna butterscotch yellow / Chinese red. Fundera på hur det ser ut så återkommer jag med foto.
Queenstown kommer jag väl aldrig riktigt skriva något om, och det är väl lika bra för vilken rättvisa kan man göra ett ställe efter att bara ha varit där i ett dygn? Kortfattat så ogillade jag staden men hade riktigt kul ändå. Kryptiskt värre.
Justeja, jag såg ett band där också. Checka 'the Taliband' om du kan! Helt grymma var dom. Lite som Babylon Circus fast mer chill. Bandet bestod av en trummis, en bassist, två guror, en synth och en mässingtutare, alla med akademisk musikutbildning till skillnad från Babylon Circus som utgjordes av 9 galna fransoser. Den två sista låtarna dom lirade var akustisk drum'n'bass som var något helt för sig. Till sista låten bjöd de också upp publiken på scen och satte ett stycke rytmikinstrument i handen på dem och rockade loss i sisådär 7-8 minuter innan synthkillen blev helt vild med sina instrument. Midi-gate for the win säger jag bara.
Yep yep, vi hörs
Wednesday, January 16, 2008
Thursday, January 10, 2008
11 januari
häromdagen märkte jag att där min mage en gång varit nu endast fanns ett hål. Det såg bedrövligt ut, fast på ett rätt roligt vis, det var som ett par höfter med tillhörande ben och sen en bröstkorg som bara flöt i tomma luften. Jag tänkte att det skulle vara jävligt pinsamt att dö av undernäring år 2008 så jag la i en högre växel när det gäller födointaget. När jag käkat upp min pasta gick jag och köpte choklad för ett vrakpris. Chokladen åt jag upp i en park, sen fick jag ont i magen.
Först efter när jag mådde sådär insåg jag att choklad kanske inte är det mest näringsrika man kan äta. Whatever.
Idag började jag dagen med pasta, en redig frukost, promenerade runt lite och kikade i ett antikvariat/second-handaffär och sen i en stor kyrka. På golvet i kyrkan låg en stor labyrint som jag uppmuntrades att gå i. Det var rogivande.
Men till lunch sen! Hur stor är inte min lycka? Jag hittade pulvermos i help-yourselfkorgen som jag vispade ihop med lite salt och peppar, och sen prövade jag min lycka och öppnade en stor blank konservburk. I burken låg vad som endast kan beskrivas som strömmingsfilé. Hur stora är oddsen på att du hittar en av farsans specialitéer såhär på fel sida av jorden?
(Fadern smörsteker dock med dill och meckar moset själv, men ändå)
Det vart en smarrig lunch. Ikväll ska jag skämma bort mig själv med billig kinamat. Eller kanske endollarsnudlar. Vi får se. Det enda jag skulle ha att klaga på (mer än att jag spillde fiskolja på min sko) är att jag inte har någon mjölk att hälla i min chai, och att honungen jag sötade med var full av brödsmulor.
Det går ingen större nöd på mig, mamma och pappa.
Imorgon ska jag åka med en buss i 7½ timme till världens äventyrshuvudstad, Queenstown. Fast jag ska inte äventyra, det har jag varken råd med eller mod till. Eller i och för sig, lite äventyr blir det för att jag blev rådd att boka boende där eftersom det är högsäsong men det lät jag ju givetvis bli att göra, så vem vet om jag får sova i en park i en natt eller två?
Och tro inte att det är tropiskt klimat vi snackar om, jag kommer förmodligen vara närmre sydpolen än du är nordpolen.
En sista grej var att jag idag vaknade upp farligt nära en ekonomisk knipa: jag hade nämligen spenderat alla monopolpengar på kortet och hade bara 30 cent på fickan. För att ladda kortet med mer pengar behövs minst en dollar för att pröjsa för internet. Hur jag kom ut ur det här lilla trångmålet kan jag berätta om senare (jag lånade inte 70 cent).
Wednesday, January 9, 2008
addendum
heh, det blev gratis ris med gratis gizzards... snaljap man ar...
For ovrigt larde jag mig for tvo sekunder sen att 'bugger' betyder 'anal penetration', och kommer fran franskans 'bougre'.
kipp och hej
For ovrigt larde jag mig for tvo sekunder sen att 'bugger' betyder 'anal penetration', och kommer fran franskans 'bougre'.
kipp och hej
9 januari
Vem var det som sa att man inte kan styra vartåt vinded blåser, men att man kan justera seglen? Oavsett så har vinden minst sagt vänt.
Här på Charlie B's finns det massor av gratis mat!
Valet för min middag kommer bli svårt, ris med soja eller min egna pasta tillsammans med gratis 'vegetarian gizzard'. Paketet är på kinesiska eller koreanska, och innehållsförteckningen säger noll fett, noll protein och två kolhydrater. Vad resten består av vet nog bara gud och bagaren. Har du något tips så upplys mig gärna.
Och tro't eller ej, till min lilla eftermiddagsskrivstund har jag faktiskt fika! En kopp fräsigt kaffe som smakar som mjölk med Kahlua, inte illa om jag får säga det själv.
Jag lämnade inte Stonehurst i någon ståtlig parad om det var någon som trodde något sånt. I förrgår när jag skulle gå och lägga mig såg jag att mina prylar inte alls låg i min säng, utan i en hög bredvid! (istället för i en hög ovanpå tål att sägas) Det visade sig att nån jävla tysk hade pissat in sängen som sitt revir genom att lägga sin fula korgflätade Billabonghatt där. När jag med skeptisk värdighet väl ovan min ålder frågade varför han trodde sig ha rätt att göra så visade det sig att han inte kunde något vidare mycket engelska.
Med talesättet 'don't argue with idiots, they will only drag you down to their level and beat you with experience' så lämnade jag min skoltyska på dess dammiga hylla och gick till receptionen istället. Detta var ungefär kvart i ett på natten.
Fritz hade tydligen tyckt sig ha rätten på sin sida för att hans grupp om fem skulle få sova i samma rum, och stackars receptionisten suckade bara oh shit och tog sig för pannan när han kikade på datorn. Jag blev erbjuden rum 45 istället för rum 1. Foglig som jag är gnällde jag inte ens om ersättning.
Rum 45 låg inte i huset bredvid, utan huset bredvid det. Fan vad schmutt att få ett eget rum så här till sista natten tänkte jag, med ett så högt nummer som 45 måste det ju typ vara motellets motsvarighet till presidentsviten jag fått.
Icke sa Nicke, jag hamnade i ett rum med lika många sängar fast på halva uttrymmet. Den enda lediga var den gnissligaste i Nya Zealand. Jag sov inte bra men jag sov länge.
Jag missade utcheckningen. Jag fick pynta för en natt till.
No biggie tänkte jag och tänkte att jag flyttar ut i morgon, så jag knatar ner och avbokar mitt rum på Charlie B's. 'Failure to notify within 24 hours' hette det, och där satt jag med två sängar i två olika hus, båda betalda.
Hur som helst blev det en rätt vacker dag ändå.
Monday, January 7, 2008
7 januari
tänk vad mycket tid jag har att skriva här nere. Man skulle ju kunna tro att det blir värsta grejen för bloggen att den blir uppdaterad typ varje dag från Nya Zealand, men faktum är att jag inte direkt har något att skriva om.
Gårdagens köp-ingenting-projekt gick bra. Det var inte spännande. Idag gick jag på stan och köpte tvål, tandborste, en påse pasta, en burk pastasås och en burk risifrutti utan frutti. Och en glass köpte jag också, kalaset gick på 22$.
(Det är lustigt, egentligen ska dollartecknet stå framför kostnaden, som ett spanskt utropstecken, men jag väljer att köra lite Boratstyle eftersom det känns mer naturligt)
Sen unnade jag mig en kopp kaffe för tre dollar till. När jag blev serverad hajade jag till över att det var den fjuttigaste flat white jag någonsin sett, men den var grymt god. Mycket starkare än vad vanliga är.
Yep så ungefär så är det. När jag frågat runt om lite korta anställningar faller jag på att jag inte har något Nya Zealändskt arbetsvisum, jay! Jag har dock en sista chans; jag har fått numret till en kille som äger en sån där gummisnoddstrapets där man hänger upp kidsen som dom får volta sig illamående medan mamma och pappa tar en kaffe, och han ska jag ringa om några timmar. Håll tummarna för mig.
Ett annat spänningsmoment i tillvaron är att jag tänker checka in på ett annat motell imorn (som ligger typ 30 meter neråt gatan). Nu har jag sett Stonehurst, och dessutom kanske man slipper den här jävla brainwashradion dom hängt upp överallt. I och för sig är den helt okej för stunden eftersom Eagle Eye Cherry's Save Tonight spelas, men det var den inte för en stund sen och det kommer den inte vara nästa. Den har liksom förbrukat sin bra-låt-energi nu och behöver ladda i några timmar.
Juste, en sista grej. Jag ser fram emot kvällens hygienrutin nåt så extremt eftersom jag har köpt en tandborste. Först glömde jag tandkrämen till Woodford och sen glömde jag tandborsten i Brisbane, så de sista dagarna har jag bara gnuggat lite trött i käften med mitt pekfinger på morgonen. Det funkar rätt bra, för jag misstänker att mer än halva grejen med att borsta tänderna är den psykologiska kicken av mintsmaken, och den får man minsann av fingerborstning, men grejen är att det typ hänger så mycket skit mellan tänderna att det ser ut som att jag har en mustach i truten nu.
Ikväll ska det borstas som aldrig förr!
Spänningen är som sagt olidlig...
Sunday, January 6, 2008
tänk vad mycket tid jag har att skriva här nere. Man skulle ju kunna tro att det blir värsta grejen för bloggen att den blir uppdaterad typ varje dag från Nya Zealand, men faktum är att jag inte direkt har något att skriva om.
Gårdagens köp-ingenting-projekt gick bra. Det var inte spännande. Idag gick jag på stan och köpte tvål, tandborste, en påse pasta, en burk pastasås och en burk risifrutti utan frutti. Och en glass köpte jag också, kalaset gick på 22$.
(Det är lustigt, egentligen ska dollartecknet stå framför kostnaden, som ett spanskt utropstecken, men jag väljer att köra lite Boratstyle eftersom det känns mer naturligt)
Yep så ungefär så är det. När jag frågat runt om lite korta anställningar faller jag på att jag inte har något Nya Zealändskt arbetsvisum, jay! Jag har dock en sista chans; jag har fått numret till en kille som äger en sån där gummisnoddstrapets där man hänger upp kidsen som dom får volta sig illamående medan mamma och pappa tar en kaffe, och han ska jag ringa om några timmar. Håll tummarna för mig.
Ett annat spänningsmoment i tillvaron är att jag tänker checka in på ett annat motell imorn (som ligger typ 30 meter neråt gatan). Nu har jag sett Stonehurst, och dessutom kanske man slipper den här jävla brainwashradion dom hängt upp överallt. I och för sig är den helt okej för stunden eftersom Eagle Eye Cherry's Save Tonight spelas, men det var den inte för en stund sen och det kommer den inte vara nästa. Den har liksom förbrukat sin bra-låt-energi nu och behöver ladda i några timmar.
Juste, en sista grej. Jag ser fram emot kvällens hygienrutin nåt så extremt eftersom jag har köpt en tandborste. Först glömde jag tandkrämen till Woodford och sen glömde jag tandborsten i Brisbane, så de sista dagarna har jag bara gnuggat lite trött i käften med mitt pekfinger på morgonen. Det funkar rätt bra, för jag misstänker att mer än halva grejen med att borsta tänderna är den psykologiska kicken av mintsmaken, och den får man minsann av fingerborstning, men grejen är att det typ hänger så mycket skit mellan tänderna att det ser ut som att jag har en mustach i truten nu.
Spänningen är som sagt olidlig...
här sitter jag i allrummet och lyssnar på fina pianot. En asiatisk tös rockar loss, och alla vi som kikat på youtube vet ju att talangen finns i den främmande orienten. Så fort någon gör något fantastiskt är dom ju därifrån...
När man inte lyssnar på kinesisk talang i det här rummet lyssnar man på radio. Faktum är att man på det här motellet inte kan fly undan radion eftersom det sitter högtalare monterade överallt, t.o.m. över uteplatsen, direkt utanför min sovsal. Låtrotationen lämnar minst sagt lite att önska, den påminner mig om varför jag lyssnar på sån konstig musik istället för den där smörjan. Men man måste ju hitta något positivt med det, och det skulle vara att dom har spelat The Salmon Dance två gånger på tre dagar.
Varför, oh varför tog jag inte med mig min We Are the Night skiva?
I övrigt är det varje dag här en kamp för att hitta mat, jag börjar känna mig som djungelns värsta tiger när jag smyger runt på jakt. Precis vid vattenhålet (köket) samlas mina byten (i en korg med skylten 'help yourself). Det gäller att vara kvick och nypa det bästa innan det går åt, pastan står högt i kurs t.ex.
Idag har jag bestämt mig för att inte spendera en enda dollar, och jag tror att det kan gå. Klockan är redan 3 och jag behöver bara ett mer mål mat om dagen för att det ska gå runt, och säkert kan jag hitta något i köket. Fast jag är lite skrajsen eftersom allt som finns kvar är mjöl efter att jag knep dom tre sista mackorna för en stund sedan.
Detta var min frukost, folks. Jag måste ha det gruvligaste sömnunderskottet eftersom jag igår sov från klockan 12 till 15.30 och inatt 00.30 till 14.15. Behöver jag nämna att jag var lite schleten efter woodie?
Friday, January 4, 2008
woodford
Okej, tänkte riva av Woodford nu. Jag tror jag ska hålla mig till mina fyra punkter jag nämnde tidigare, nämligen människorna, musiken, sysselsättningen och leran.
Människorna,
Woodford var (och är) en folk-festival. Jag hajade aldrig riktigt om det betydde att det var en festival för folk eller för folkmusik, men nu i efterhand fattar jag att det kanske inte spelar någon roll. Det fanns alla sorters människor där; Von-Dutch-grabbarna med pinsamma solglasögon och hårgel som säger madcunt, familjefarsan med ölmage och ungarna i släptåg, råhippiesarna, vraken, de normala, and the list goes on.
I princip kunde man avgöra varje persons coolhet på deras armband, ett veckoband vägde tyngre än ett dagspass. Folket med volontärband kunde man alltid hitta något att snacka om med medan de med dagspass inte direkt var lika hardcore som oss lertrampare.
Om man ska sammanfatta lite så var thaifiskarbrallor rätt så populära, och likaså andra löst sittande plagg utan fickor. Var och varannan hade dreads och piercings, men alla hade stora leenden.
Jag tror att festivalen faktiskt mest handlade om att vara snäll och hjälpsam. Typ: 'okej nu gör vi så här; vi organiserar något svårt och jävligt slitit mitt ute i bushen, och så bjuder vi in alla snälla människor så får dom fixa det tillsammans'. Det blir liksom som någon slags manifestation i hjälpsamhet och omtanke, och kanske varje år tar varje deltagare med sig lite hem till sin vardag. Vem vet, det är svårt att förklara.
Musiken,
Wow, vad ska man säga. Jag brydde mig inte ens om att titta på artistlistan eftersom jag inte kände igen ett enda namn, och det gjorde mig inget. Jag såg sånt som mina vänner såg och jag såg sånt som de jag träffade rekommenderade. Till er har jag att rekommendera:
That 1 Guy - grym experimentell industrial psy. Såg honom tre gånger.
- Juste ja! Nästan varje band spelade tre gånger, helt oslagbart upplägg.
Babylon Circus - 9 st. galna fransoser som har sig på scen. De lirar typ ska, salsa och alla möjliga saker fast 5 gånger snabbare och 10 gånger högre än vanligt. Publiken blev gaaaalen (tre gånger)
Tripod - tre trubadurer som är stört roliga. Inte bara är deras sånger grymt vitsiga, men de avbryter dom alltid och slänger lite käft med varandra. När de skulle improvisera fram en kärlekssång skrattade jag så att jag fick tårar, men inte bara var den rolig utan den hade ett sånt bra slut också.
Angus & Julia Stone - dessa satt jag och såg från en helt otrolig plats ca. 100 meter högre än publiken och höll om tösen min. Köpte deras skiva men lät Emma 'låna' den.
Sen var det ju förstås en massa andra jag missar att skriva om och så...
Visst, alla älskade musiken och vi lovordade den länge och väl, men mina ögonblick av musikalisk frälsning var alltid de mest oväntade. Grejen är att hippies gillar att spela flöjt och bongo, och de var väldigt fria att göra så på Woodie. Det fanns ett café där de var speciellt inbjudna att göra så, och där hörde jag bl.a. den vackraste klarinett jag någonsin hört.
Ett annat ställe som jag nog aldrig kommer att glömma var The Chai Tent. På dagen hinkades det ut chais till massan, men på natten var stället något helt annorlunda. Man fick vänta till ungefär klockan 2, för då ligger folk utslagna på golvet och kuddarna medan andra tappra håller konversationer över de låga borden. Jag satt där mången á kväll med nya bekantskaper, bl.a. Hannes från tyskland och tog del av hans backpackererfarenheter, eller Nino från Bosnien jag jobbade med. Man satt där sent till senare.
Men musiken sen... Tänk dig en cirkel där kärnan är 5 bongotrummor, och dessa improviserar rytmer utan stopp. Har man något att tillägga gör man det och vill man vara tyst är man det också. Den bästa kvällen bestod skaran av 5 trummor, en trombon och en kille som alternerade mellan flöjt och sax. Jag är ju ett fan av minimal musik, och jävlar vad inspirerad jag blev... Runt dessa musiker brukar oftast en ring av dansande finnas, och vill man sjunga så go for it buddy. Repetivt och underbart blev det.
Sysselsättningen,
Villkoret för att jag fick vara med att leka festival var att jag jobbade 30 timmar under veckan. Jag var registrerad som en 'extra' vilket innebar att jag gjorde lite vad som helst som dök upp och behövde göras. Detta gjorde jag i typ 3½ timmar, då jag delade ut brev, men sen blev jag tillfrågad om jag kunde jobba i en bar. Hell yes!
Visserligen så blev det så att jag fick jobba en del kvällar och så, men det var kul och kommer se snyggt ut på resumen. Och en referens fick jag också. Själva bartendrandet tänker jag inte direkt berätta något om, men jag kan säga att det lärde mig att använda uttrycken 'cheers' och 'mate' till perfektion, och detta har lett till mången varma mottagande här i landet.
Leran,
Har du sett Glastonbury? Typ så var det. Regn varje dag. I stora mängder. Allting blev blött. Folk tappade modet, gav upp och dränkte sig i en vattenpöl. Allting blev lerigt. Allting lerigt blir automatiskt väldigt jobbigt. Jag smajlade som en idiot i regnet och trivdes som fisken i vattnet av någon anledning.
När det regnar gäller det bara att acceptera att man blir blöt, och sen är allting lugnt.
Och man kan ju förstås flina åt de som försöker hålla sig torra...
Fast lugnt var det ju inte när jag lät vår sovsäck som låg på tork blåsa ner i leran. Då vart man inte direkt populär i tältet.
Så det var väl ungefär Woodford då, peepz. När jag kommer hem kan jag visa lite sjyssta sidor ur min resedagbok som nog ger en mer detaljerad bild av det hela. Och några bilder tog jag till och med. Kanske skulle ta och göra ett litet bildreportage om hur jag piercade örat...
peace
Människorna,
Woodford var (och är) en folk-festival. Jag hajade aldrig riktigt om det betydde att det var en festival för folk eller för folkmusik, men nu i efterhand fattar jag att det kanske inte spelar någon roll. Det fanns alla sorters människor där; Von-Dutch-grabbarna med pinsamma solglasögon och hårgel som säger madcunt, familjefarsan med ölmage och ungarna i släptåg, råhippiesarna, vraken, de normala, and the list goes on.
I princip kunde man avgöra varje persons coolhet på deras armband, ett veckoband vägde tyngre än ett dagspass. Folket med volontärband kunde man alltid hitta något att snacka om med medan de med dagspass inte direkt var lika hardcore som oss lertrampare.
Om man ska sammanfatta lite så var thaifiskarbrallor rätt så populära, och likaså andra löst sittande plagg utan fickor. Var och varannan hade dreads och piercings, men alla hade stora leenden.
Jag tror att festivalen faktiskt mest handlade om att vara snäll och hjälpsam. Typ: 'okej nu gör vi så här; vi organiserar något svårt och jävligt slitit mitt ute i bushen, och så bjuder vi in alla snälla människor så får dom fixa det tillsammans'. Det blir liksom som någon slags manifestation i hjälpsamhet och omtanke, och kanske varje år tar varje deltagare med sig lite hem till sin vardag. Vem vet, det är svårt att förklara.
Musiken,
Wow, vad ska man säga. Jag brydde mig inte ens om att titta på artistlistan eftersom jag inte kände igen ett enda namn, och det gjorde mig inget. Jag såg sånt som mina vänner såg och jag såg sånt som de jag träffade rekommenderade. Till er har jag att rekommendera:
That 1 Guy - grym experimentell industrial psy. Såg honom tre gånger.
- Juste ja! Nästan varje band spelade tre gånger, helt oslagbart upplägg.
Babylon Circus - 9 st. galna fransoser som har sig på scen. De lirar typ ska, salsa och alla möjliga saker fast 5 gånger snabbare och 10 gånger högre än vanligt. Publiken blev gaaaalen (tre gånger)
Tripod - tre trubadurer som är stört roliga. Inte bara är deras sånger grymt vitsiga, men de avbryter dom alltid och slänger lite käft med varandra. När de skulle improvisera fram en kärlekssång skrattade jag så att jag fick tårar, men inte bara var den rolig utan den hade ett sånt bra slut också.
Angus & Julia Stone - dessa satt jag och såg från en helt otrolig plats ca. 100 meter högre än publiken och höll om tösen min. Köpte deras skiva men lät Emma 'låna' den.
Sen var det ju förstås en massa andra jag missar att skriva om och så...
Visst, alla älskade musiken och vi lovordade den länge och väl, men mina ögonblick av musikalisk frälsning var alltid de mest oväntade. Grejen är att hippies gillar att spela flöjt och bongo, och de var väldigt fria att göra så på Woodie. Det fanns ett café där de var speciellt inbjudna att göra så, och där hörde jag bl.a. den vackraste klarinett jag någonsin hört.
Ett annat ställe som jag nog aldrig kommer att glömma var The Chai Tent. På dagen hinkades det ut chais till massan, men på natten var stället något helt annorlunda. Man fick vänta till ungefär klockan 2, för då ligger folk utslagna på golvet och kuddarna medan andra tappra håller konversationer över de låga borden. Jag satt där mången á kväll med nya bekantskaper, bl.a. Hannes från tyskland och tog del av hans backpackererfarenheter, eller Nino från Bosnien jag jobbade med. Man satt där sent till senare.
Men musiken sen... Tänk dig en cirkel där kärnan är 5 bongotrummor, och dessa improviserar rytmer utan stopp. Har man något att tillägga gör man det och vill man vara tyst är man det också. Den bästa kvällen bestod skaran av 5 trummor, en trombon och en kille som alternerade mellan flöjt och sax. Jag är ju ett fan av minimal musik, och jävlar vad inspirerad jag blev... Runt dessa musiker brukar oftast en ring av dansande finnas, och vill man sjunga så go for it buddy. Repetivt och underbart blev det.
Sysselsättningen,
Villkoret för att jag fick vara med att leka festival var att jag jobbade 30 timmar under veckan. Jag var registrerad som en 'extra' vilket innebar att jag gjorde lite vad som helst som dök upp och behövde göras. Detta gjorde jag i typ 3½ timmar, då jag delade ut brev, men sen blev jag tillfrågad om jag kunde jobba i en bar. Hell yes!
Visserligen så blev det så att jag fick jobba en del kvällar och så, men det var kul och kommer se snyggt ut på resumen. Och en referens fick jag också. Själva bartendrandet tänker jag inte direkt berätta något om, men jag kan säga att det lärde mig att använda uttrycken 'cheers' och 'mate' till perfektion, och detta har lett till mången varma mottagande här i landet.
Leran,
Har du sett Glastonbury? Typ så var det. Regn varje dag. I stora mängder. Allting blev blött. Folk tappade modet, gav upp och dränkte sig i en vattenpöl. Allting blev lerigt. Allting lerigt blir automatiskt väldigt jobbigt. Jag smajlade som en idiot i regnet och trivdes som fisken i vattnet av någon anledning.
När det regnar gäller det bara att acceptera att man blir blöt, och sen är allting lugnt.
Och man kan ju förstås flina åt de som försöker hålla sig torra...
Fast lugnt var det ju inte när jag lät vår sovsäck som låg på tork blåsa ner i leran. Då vart man inte direkt populär i tältet.
Så det var väl ungefär Woodford då, peepz. När jag kommer hem kan jag visa lite sjyssta sidor ur min resedagbok som nog ger en mer detaljerad bild av det hela. Och några bilder tog jag till och med. Kanske skulle ta och göra ett litet bildreportage om hur jag piercade örat...
peace
4:e Januari (po motell)
godmorgon och goddag, här sitter jag och äter min diskvattensgröt. Det är inte så illa som det låter men det smakar lite fishy om jag ska vara ärlig, men man kan inte vara petig så här dags - jag ska vara väldigt glad att jag hittade havreflingor som var 'help yoursef'. Att jag sedan lyckades svämma över mikron med gröt är en annan femma.
För övrigt sitter yours truly och skriver i Converse Allstars nu, tro't eller ej. Efter Woodie var mina älskade gröna pjucks rätt schletna om vi säger så, t.ex. så var det ett faktiskt hål rakt igenom hälen som gjorde det rätt så obekvämt att gå längre sträckor. När jag tvättade och torkade alla mina saker häromdagen gav jag skorna en ömklig blick när de låg där och rosslade, kämpandes mot den sista döden.
Fast när jag lutade mig närmre och lyssnade visade det sig att dom inte kämpade alls, det var snarare så att dom rosslade 'kill meee....' precis som krypskytten i Full Metal Jacket. Fast så barmhärtig/grym var jag ju inte så jag bestämde mig bara för att lämna dom i garaget och ta tag i problemet igen om några veckor, sen åkte jag in och köpte nya skor i samma färg.
Igår flög jag ner hit, det var inget vidare spännande med det. Som vanligt trodde jag att jag skulle dö vid start och landning. Som jag önskar att jag hade Andrew Bird's låt Fiery Crash att lyssna på när jag flyger.
'to saaave our lives, we gotta invisiion / the fiery crash'
Jag fick lite trubbel när jag klev av planet dock eftersom jag tydligen behövde ha min returresebiljett i handen för att få komma in. Deep shit... Efter lite hundögon och 'I am terribly sorry for troubling you' med svensk accent krånglade jag mig ur situationen genom att visa .pdf-filen på mitt flashminne. Helt ute å cyklar är man ju i alla fall inte tänkte jag.
Sen frågade dom var jag skulle stanna över natten. Jag stakade fram något om motell men det var kanske inte helt sanningsenligt eftersom jag squattade på flygplatsen. Men jag är på ett motell nu i alla fall. På flygplatsen hursomhelst så snackade jag med lite folk om Australien och så och det kan jag säga var 1000 gånger mer givande än vilken broschyr som helst, fast det var inte så hoppingivande; Matthew från Slovenien hade fått kämpa med sitt visum i en månad, och Élen från frankerriket i 6 veckor.
Yep, själv sitter man med återresebiljett den 19:e då...
Min sömn var rätt fragmenterad som man kunde väntat sig, men det var rätt mysko för varje gång jag vaknade till drömde/hallucinerade jag att Emma och Lucy från Woodie ville gå och köpa drinkar. När jag slutligen vaknade på morgonen sved det lite att inse att jag faktiskt är grymt ensam och rätt långt bort från allting. Jag är ju för fan granne med sydpolen...
Efter att ha druckit det förmodlien sämsta kaffet på den här sidan av ekvatorn gjort av två vimsiga kinesiska trainees hade jag totalt tappat tron på mänskligheten och bestämde mig för att vänta någon timme innan jag åkte in till la citta. Sagt och gjort.
Väl inne i staden bestämde jag mig för att kika igenom de där broschyrerna jag inte hade något för kvällen innan för att hitta någonstans att bo. Nu var det så dags. Jag hittade ett apnajs ställe men självklart hade jag ju kunnat bespara mig en helvetesmarsch genom att bara ha hoppat av bussen tidigare, nu får man betala för bristande tilltro till broschyrer tänkte jag när jag kånkade min packning till Stonehurst Motel.
För er som var med i London kan jag ju säga att Stonehurst klankar skiten ur Ace hotel varje dag... Nu ska jag bara försöka hitta någon slags inkomst för att underlätta rumsnotan (som är ungefär halva av Ace's men ger ungefär dubbelt så mycket).
Man kanske skulle ta sig en liten promenad ner till staden. Mitt första intryck av den var att den var en (jävla) håla, men jag var inte mindre objektiv under min Kokoda-trackpromenad än att jag ändrade åsikt. Fast först kanske man skulle pynta $2 NZ så man kan slänga upp lite blogginlägg.
Den som lever får se. Speciellt se vad som händer i morgon...
/H
För övrigt sitter yours truly och skriver i Converse Allstars nu, tro't eller ej. Efter Woodie var mina älskade gröna pjucks rätt schletna om vi säger så, t.ex. så var det ett faktiskt hål rakt igenom hälen som gjorde det rätt så obekvämt att gå längre sträckor. När jag tvättade och torkade alla mina saker häromdagen gav jag skorna en ömklig blick när de låg där och rosslade, kämpandes mot den sista döden.
Fast när jag lutade mig närmre och lyssnade visade det sig att dom inte kämpade alls, det var snarare så att dom rosslade 'kill meee....' precis som krypskytten i Full Metal Jacket. Fast så barmhärtig/grym var jag ju inte så jag bestämde mig bara för att lämna dom i garaget och ta tag i problemet igen om några veckor, sen åkte jag in och köpte nya skor i samma färg.
Igår flög jag ner hit, det var inget vidare spännande med det. Som vanligt trodde jag att jag skulle dö vid start och landning. Som jag önskar att jag hade Andrew Bird's låt Fiery Crash att lyssna på när jag flyger.
'to saaave our lives, we gotta invisiion / the fiery crash'
Jag fick lite trubbel när jag klev av planet dock eftersom jag tydligen behövde ha min returresebiljett i handen för att få komma in. Deep shit... Efter lite hundögon och 'I am terribly sorry for troubling you' med svensk accent krånglade jag mig ur situationen genom att visa .pdf-filen på mitt flashminne. Helt ute å cyklar är man ju i alla fall inte tänkte jag.
Sen frågade dom var jag skulle stanna över natten. Jag stakade fram något om motell men det var kanske inte helt sanningsenligt eftersom jag squattade på flygplatsen. Men jag är på ett motell nu i alla fall. På flygplatsen hursomhelst så snackade jag med lite folk om Australien och så och det kan jag säga var 1000 gånger mer givande än vilken broschyr som helst, fast det var inte så hoppingivande; Matthew från Slovenien hade fått kämpa med sitt visum i en månad, och Élen från frankerriket i 6 veckor.
Yep, själv sitter man med återresebiljett den 19:e då...
Min sömn var rätt fragmenterad som man kunde väntat sig, men det var rätt mysko för varje gång jag vaknade till drömde/hallucinerade jag att Emma och Lucy från Woodie ville gå och köpa drinkar. När jag slutligen vaknade på morgonen sved det lite att inse att jag faktiskt är grymt ensam och rätt långt bort från allting. Jag är ju för fan granne med sydpolen...
Efter att ha druckit det förmodlien sämsta kaffet på den här sidan av ekvatorn gjort av två vimsiga kinesiska trainees hade jag totalt tappat tron på mänskligheten och bestämde mig för att vänta någon timme innan jag åkte in till la citta. Sagt och gjort.
Väl inne i staden bestämde jag mig för att kika igenom de där broschyrerna jag inte hade något för kvällen innan för att hitta någonstans att bo. Nu var det så dags. Jag hittade ett apnajs ställe men självklart hade jag ju kunnat bespara mig en helvetesmarsch genom att bara ha hoppat av bussen tidigare, nu får man betala för bristande tilltro till broschyrer tänkte jag när jag kånkade min packning till Stonehurst Motel.
För er som var med i London kan jag ju säga att Stonehurst klankar skiten ur Ace hotel varje dag... Nu ska jag bara försöka hitta någon slags inkomst för att underlätta rumsnotan (som är ungefär halva av Ace's men ger ungefär dubbelt så mycket).
Man kanske skulle ta sig en liten promenad ner till staden. Mitt första intryck av den var att den var en (jävla) håla, men jag var inte mindre objektiv under min Kokoda-trackpromenad än att jag ändrade åsikt. Fast först kanske man skulle pynta $2 NZ så man kan slänga upp lite blogginlägg.
Den som lever får se. Speciellt se vad som händer i morgon...
/H
Thursday, January 3, 2008
3:e Januari (flygplats)
nu är det sisådär 25 minuter tills det är boarding på planet, men nerverna är lugna som tibetanska kor. Fast det var dom ju inte så värst för någon timma sedan när jag klev ut ur bilen och sa hej då till dom andra. Eller jo, det var dom ju faktiskt, det var först när de automatiska glasdörrarna gled ihop bakom mig som min hjärna fattade hur nervös jag enligt reglerna skulle vara och således informerade resten av kropp och själ om situationen så att jag faktiskt blev nervös.
Det här låter säkert som skryt (och på något halvundermedvetet plan är det säkert det) men grejen är att jag är ytterst sällan nervös. Sista gången jag var det, och det var första gången på länge, var när jag skulle hålla ett tal för min klass i engelska, på engelska. Fast allt som hände då var att hjärtat började banka lite fortare när jag stod där framför alla och väntade på att läraren skulle bli klar med sina anteckningar, och det hanterade jag genom att ta några djupa andetag.
Efter mina djupa andetag höll jag talet i fråga och fick högsta betyg.
Nej vi ska inte skryta här, men att räkna upp sina tidigare framgångar är verkligen king när det gäller att lugna ner sig själv. Fan, jag är en kvart ifrån att stiga på ett plan till ett land jag aldrig varit förr, känner inte en käft där och har inte en aning om hur jag ska bo där. Planen är att stanna första natten på flygplatsen och ta det som det kommer dagen därefter.
Vanligtvis ogillar jag starkt att flyga, för när marken blir mindre och mindre i skala börjar jag tänka att Gud ämnade verkligen inte mänskligheten att flyga, och molnen lämnade han som en påminnelse. De skakar om planet som en sista varningsskylt - här och nu upphör allmänn väg, gå in på egen risk.
Okej, lite hälsosam flygrädsla är no biggie, men faktumet att jag kommer ansöka om ett arbetsvisum är fan så pirrigt. Ärligt talat handlar det inte så mycket om äventyret som det handlar om kärleken. Jag hade vaggat mig själv in i en skön känsla av kanske inte likgiltighet, men ett slags lugn över att om jag fick visumet skulle det vara coolt och om jag inte fick det så skulle jag åka hem lite tidigare. Ni ska bra veta att jag längtar hem, Moder Svea är bättre än vad ni tror i rusket.
Men men, om Woodford har jag inte postat något om än, men att leva sida vid sida med sin älskade flickvän sådär 20 timmar om dygnet och bara bli lite osams en av dessa 20, det skapar något slags beroende.
Usch och helvete om jag inte får visumet.
Förresten mina goda vänner som läser detta så pratar jag och Emma numer om att hon ska komma över till vår svenska sommar. Hon är nämligen lite hooked på festivaler och jag har hajpat upp Hults, Emmaboda och Arvika och er, mina vänner i allmännhet, så stay tuned for an eventful summer mates.
Dessutom kanske en annan polare kommer över.
Vem vet när jag kommer publicera detta, men jag skrev det den tredje Januari i alla fall. Gott nytt år på er så här i efterskott. Stay tuned,
(upplagd 4:e Januari)
Det här låter säkert som skryt (och på något halvundermedvetet plan är det säkert det) men grejen är att jag är ytterst sällan nervös. Sista gången jag var det, och det var första gången på länge, var när jag skulle hålla ett tal för min klass i engelska, på engelska. Fast allt som hände då var att hjärtat började banka lite fortare när jag stod där framför alla och väntade på att läraren skulle bli klar med sina anteckningar, och det hanterade jag genom att ta några djupa andetag.
Efter mina djupa andetag höll jag talet i fråga och fick högsta betyg.
Nej vi ska inte skryta här, men att räkna upp sina tidigare framgångar är verkligen king när det gäller att lugna ner sig själv. Fan, jag är en kvart ifrån att stiga på ett plan till ett land jag aldrig varit förr, känner inte en käft där och har inte en aning om hur jag ska bo där. Planen är att stanna första natten på flygplatsen och ta det som det kommer dagen därefter.
Vanligtvis ogillar jag starkt att flyga, för när marken blir mindre och mindre i skala börjar jag tänka att Gud ämnade verkligen inte mänskligheten att flyga, och molnen lämnade han som en påminnelse. De skakar om planet som en sista varningsskylt - här och nu upphör allmänn väg, gå in på egen risk.
Okej, lite hälsosam flygrädsla är no biggie, men faktumet att jag kommer ansöka om ett arbetsvisum är fan så pirrigt. Ärligt talat handlar det inte så mycket om äventyret som det handlar om kärleken. Jag hade vaggat mig själv in i en skön känsla av kanske inte likgiltighet, men ett slags lugn över att om jag fick visumet skulle det vara coolt och om jag inte fick det så skulle jag åka hem lite tidigare. Ni ska bra veta att jag längtar hem, Moder Svea är bättre än vad ni tror i rusket.
Men men, om Woodford har jag inte postat något om än, men att leva sida vid sida med sin älskade flickvän sådär 20 timmar om dygnet och bara bli lite osams en av dessa 20, det skapar något slags beroende.
Usch och helvete om jag inte får visumet.
Förresten mina goda vänner som läser detta så pratar jag och Emma numer om att hon ska komma över till vår svenska sommar. Hon är nämligen lite hooked på festivaler och jag har hajpat upp Hults, Emmaboda och Arvika och er, mina vänner i allmännhet, så stay tuned for an eventful summer mates.
Dessutom kanske en annan polare kommer över.
Vem vet när jag kommer publicera detta, men jag skrev det den tredje Januari i alla fall. Gott nytt år på er så här i efterskott. Stay tuned,
(upplagd 4:e Januari)
Wednesday, January 2, 2008
2 Januari
Idag är det den andra Januari och det har precis gått en vecka sedan jag lämnade det lilla huset på Katoomba Crescent numero 28 i den tidiga morgonen. Jag hade ju hajpat upp att juldagen skulle vara sista dagen jag åt kött men min snälla värdmor hade erbjudit sig att gå upp lika tidigt som mig och göra lite rostade mackor med julskinka, så jag kände att det kanske var mest passande att tumma på principerna (innan de ens hunnit komma till effekt).
Just nu sitter jag hemma hos Emmas farsas hus här i Brisbane och knattrar iväg på min laptop. Själv gick jag upp för en timme sedan och tog en lång (och därigenom nästan olaglig) dusch varefter jag sen slängde en massa tvätt i maskinen. Jag var så smutsig att jag fortfarande är smutsig efter duschen, på den nivån är det gott folk.
Igår kom vi hem från Woodford. Jag vet inte ens var jag ska börja när jag ska berätta om den festivalupplevelsen, men jag kan ju säga att Hultsfred kan bara gå och klia sig i jämförelse. Speciellt när man jämför storlek - Woodford drar 100 000 besökare och den pågår i en vecka. Något som jag blev djupt imponerad och förvånad över var hur rent och snyggt allt sköttes, det var knappt så man kunde hitta cigarettfimpar längs promenadstråken. Och toaletterna sen! Jag har till och med sluppit hemska bajamajor from hell, allt jag besudlat har varit fläckfria muggar och pissoarer (utan fimpar i) som står i små sjyssta skjul där det alltid fanns tvål i behållaren.
Jag skulle vilja skriva om 1, människorna - 2, musiken - 3, sysselsättningen - och 4, leran men jag antar att jag får ta och göra det vid senare tillfälle, för just nu står Emma i duschen och min mage skriker efter föda. Är man en gentleman så meckar man väl ihop nachos lagom tills hon blir klar men en sådan är man ju tyvärr inte, men jag ska i alla fall ta med henne och se The Golden Compass idag efter att jag dragit med henne till the Laundromat där jag ska torka alla mina blöta kläder.
Imorgon flyger jag till Nya Zealand och då kan jag förhoppningsvis skriva lite längre om festivalen, fast först måste jag ta tag i det där inlägget om Adelaide som jag la på hyllan i frustration över att bilderna var så svåra att ladda upp.
cya
(postat 4:e Januari)
Just nu sitter jag hemma hos Emmas farsas hus här i Brisbane och knattrar iväg på min laptop. Själv gick jag upp för en timme sedan och tog en lång (och därigenom nästan olaglig) dusch varefter jag sen slängde en massa tvätt i maskinen. Jag var så smutsig att jag fortfarande är smutsig efter duschen, på den nivån är det gott folk.
Igår kom vi hem från Woodford. Jag vet inte ens var jag ska börja när jag ska berätta om den festivalupplevelsen, men jag kan ju säga att Hultsfred kan bara gå och klia sig i jämförelse. Speciellt när man jämför storlek - Woodford drar 100 000 besökare och den pågår i en vecka. Något som jag blev djupt imponerad och förvånad över var hur rent och snyggt allt sköttes, det var knappt så man kunde hitta cigarettfimpar längs promenadstråken. Och toaletterna sen! Jag har till och med sluppit hemska bajamajor from hell, allt jag besudlat har varit fläckfria muggar och pissoarer (utan fimpar i) som står i små sjyssta skjul där det alltid fanns tvål i behållaren.
Jag skulle vilja skriva om 1, människorna - 2, musiken - 3, sysselsättningen - och 4, leran men jag antar att jag får ta och göra det vid senare tillfälle, för just nu står Emma i duschen och min mage skriker efter föda. Är man en gentleman så meckar man väl ihop nachos lagom tills hon blir klar men en sådan är man ju tyvärr inte, men jag ska i alla fall ta med henne och se The Golden Compass idag efter att jag dragit med henne till the Laundromat där jag ska torka alla mina blöta kläder.
Imorgon flyger jag till Nya Zealand och då kan jag förhoppningsvis skriva lite längre om festivalen, fast först måste jag ta tag i det där inlägget om Adelaide som jag la på hyllan i frustration över att bilderna var så svåra att ladda upp.
cya
(postat 4:e Januari)
Subscribe to:
Posts (Atom)
