http://ooggg.blogspot.com/

this is where the shit is at these days

världen blir bara en allt mer spännande plats

utan rangordning kommer här några väldigt spännande punkter en svensk kan luta sig tillbaka och avnjuta dramatiken av:

Spioneri i Syd-Korea, det säger sig självt och DN säger än mer,
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=821590

sen har vi alltid den tyska kvinnan med det mystiska leendet, att hon är skyldig har ju allmänheten bestämt sedan lång tid tillbaka, men varför hände det egentligen? Håkan Nesser tar sig för pannan över att hans nästa Barbarotti-intrig faktiskt hände på riktigt innan boken var skriven.

Ryssland hävdar att USA uppmanat Georgien till sitt vapenvifteri för att gynna McCains valkampanj. Det blir en härlig dispyt mellan mina två personliga favoriter på den politiska världsarenan.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=821623

Den mystiska "spelade ordern", ett begrepp som inga båtschefer tidigare hört. Uppenbarligen är det något fuffens i görningen eftersom den där händelsen och dess utredning bara lett till fler frågor snarare än några svar.

Ja som sagt, som svensk kan man gott slita ögonen från teven en stund och gott betrakta alla mysko saker som sker. Det känns som någon teve-serie eller nåt där det är en helt vild plot som till slut löses av ett geni, en skönhet och en hjälte i samspel, men bara det att detta avsnitt är verklighet och att ingen hjälte riktigt finns.

Kanske har den skolinducerade stressen och kaffet jag drack gett mig något slags derealisationssyndrom i min lilla ack så hajpade hjärna. Får ta en löpvända och fundera på saken, se om jag känner mig mer oroad över saker och ting när jag kommer hem.
För det är väl bra.

Om jag börjar oroa mig.

Eller?

itchy & scratchy

min vänstra strumpa sitter och kittlar med en söm nåt så djävulskt under stortån, killandet har gjort mig så pass galen att jag skriver det i min blogg. Så galen är jag.

den narkoleptiska Duracellkaninen

nu ska vi spela Mauro Picotto - The Others så här om kvällskvisten, en klassiker från 2006. För Metro's tyckarsida är det sån där musik man knarkar till och dansar rave. Eller förlåt rejv heter det ju. Av någon anledning som luktar skadeglädje spelar jag nu musik som har element till och med jag ryggar ifrån. Kanske tar jag ut aggressioner jag samlat på mig i skolan som började förra veckan?

Eller så är det för att jag känner mig ganska bra uppad nu efter tre tupplurar och två koppar kaffe på kvällen, min dygnsrytm är totalt jävla krossad. Eller ägd som en datornörd skulle sett på saken. Först en liten tupplur på miljökunskapen, den gick ju inte att stå emot när man satt i den gamla goda fysiksalen långt bak där på labborden och en mycket angenämt sävlig biologilärare mässade upp betygskriterierna för kursen. Varför tycker jag alltid att biologilärare känns som enterna i sagan om ringen som typ tar 20 minuter på sig för varje stavelse - one with the nature, Hampus, one with the nature. Tupplur nummer två är än mer oundviklig då den infaller på bussen hem från Brommaplan (på vanliga dagar brukar detta vara the one and only tupplur). Jag kom hem, kutade en vända, duschade, käkade och gick ut med hundarna innan det bar av till systerns födelsedagsfika med inbygg besiktning av morbrorsobjekt nummer 7. Trots Hästpojken i lurarna somnade jag i bilen på vägen in till stan.

Utöver lite släktsällskap och tända ljus och så blev det två koppar himmelskt kaffe och nu känns sömnen mer avlägsen än dom där mysko planet(oid)erna bortom Pluto. Varför då läsa en bok när man kan skriva blogg? Dessutom börjar jag tröttna på Hamsuns runtflängande i Kristiania (Oslo) och ytterst irationella livstaktiska beslut; typ: "aahhh shit jag svälter, jag svälter och kommer dö!! - Å pris ske gud jag får 5 kronor (många pengar på den tiden, kids) - jag köper en biff som jag spyr upp och sen köper jag ett glas mjölk och ger bort resten av pengarna". Lustigt att läsa men i längden känns det till och med galenskapen förutsägbar.

Hur som helst, denna brist på fritid känns väldigt uppfyllande på något vänster. Undrar hur länge det kommer att hålla i sig...


--> skrev just rubriken till detta inlägg och kom att tänka på att mannen som 'uppfann' Duracellkaninen måste vara ett reklamgeni av guds nåde. Vilket varumärke...

Jack Sparrow vrider sig i sin grav

haha det här är ju det bästa upplägget för humor kring nationsstereotyper:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=818852

tänk er liksom hur en bunt tyskar skulle reagera när mordlystna somalier hoppar ombord med machetes å machine guns - achtung kaptän es ist blitzkrieg! Sen irakierna och japanerna också... Allah ach blach jihad!/Don kwon matzumoto san banzai! kan inte någon fyndig människa bara göra en video och lägga upp på youtube? Fullt krig liksom med stavgranater och samurajsvärd som flajar runt överallt. Glöm youtube, det här är Hollywoodmaterial.

Själv ska jag göra annat, typ gå ut med hundarna och sen ta en kopp kaffe. Viktiga, berikande saker som gynnar rikets välstånd.

Hehe, tänk er att se ett svenskt fartyg bli utsatt för sjöröveri...

jag och min nemesis

Nu har det ju blivit till en liten stund sedan jag sist skrev något vettigt [insert self irony here] men jag tror jag kanske vet vad det beror på. Jag kände mig nämligen väldigt smart när jag kluddrade ner poänger i ett opublicerat format som jag senare skulle göra till ett riktigt inlägg, så ganska bra länge gick jag runt stolt som en tupp och snappade upp saker som jag sedan sparade för framtida bruk här på blogspot. Att jag är en lat människa förnekar jag inte alls, men jag vill mena på att jag också har någon slags flitig-ekorrs-instinkt inom mig som resulterar i ett idogt samlande av dessa ovan nämnda Hampus-iakttagelser, här kommer ett axplock:

- Chaitéet jag köpte luktar schampo.

- Enligt platsbanken.se verkar Sverige ha fler handikappade än personliga assistenter. Och anställningsbara människor med för den delen.

- Att världen nu bevisligen är jävligt orättvis (i samband med den här kinesiska flickan som mimade på OS-invigningen och den knubbiga sångaren som trots alla moralförsvarares stolta åsikter fortfarande bor i ett skjul)

Men vagt ihågkommet vad det sades i en dikt Marcus Birro citerade: 'Bränn ditt barn och ge plats åt det nya' så tänker jag nu när jag sätter fyr på min nötfyllda ekorrbo, för det är dags att skriva om nya saker.

Som t.ex. ett mail jag fick från Australienska Immigrationsmyndigheten, min gamle nemesis, där de bad mig utvärdera hur det var att ha ett Working Holiday Visa. Hmmm, ska jag visa vad jag tycker om det där departementet genom att totalskita i undersökningen eller ska jag faktiskt hjälpa dem genom att lyfta fram positiva och negativa aspekter? tänkte jag - valet föll på den mogna modellen, liksom varför inte ändå ge detta tillbaka, och blir man inte motiverad av att dom faktiskt frågar en?

Så efter lite punktvalsfrågor kom den äntligen, den där rutan där jag får chans att i en 500-teckens uppsats summera mitt år i Australien. Jag svettades över att verkligen få med allt, att uttrycka mig elegant och nyansera men samtidigt vara diplomatisk. Det blev ett litet mästerverk, Australien fångat i ett nötskal med 500 tecken, och den ende de kommer veta att tacka är Dear Staalholm Holmqvist, id 821909. Men jag gör det inte för berömmelsens och ärans skull, det är bara sån jag är.

Men sen behövde jag ju tvunget svara på en jävla massa frågor för att få iväg fanskapet, typ var var du? Hur många jobb hade du? Hur många dagar jobbade du på det jobbet? Hur mycket tjänade du, hur mycket fick du i timmen, på vilken adress låg det och hur många gånger petade du dig i näsan? För varenda jobb jag haft svarade jag på dessa frågor, liksom hur mycket lön jag fick? Hur fan minns jag det? Men det blev bara bättre och bättre, jag uppgav också att jag studerat där så då blev det bara till att skriva vad kursen hette och hur många timmar den innefattade. Det var ju för fan en termin! Jag håller varken bankbok eller loggbok och ni är på mig som gestapo! Jag som trodde att ni skulle ta mina åsikter i akt och att vi kunde sluta fred - ICKE.

Dessutom såg jag hur internetrutan bokstavligt talat blev helt perplex och tappade sin virtuella haka när jag uppgav att jag inte jobbat på någon farm. Den frågade verkligen 'men varför i hällevete inte då då?' och trugade på att få veta varför och vad jag gjort istället. Bemanna era egna jävla odlingar säger jag bara, plocka och paketera era egna bananer liksom...

Så inte bara gav immi mig huvudvärk av allt huvudbry, att minnas gör ont även om man minns trevliga saker, men jag fick ett svindlande perspektiv på mig själv: vilken studienivå hade du uppnått innan du kom till Australien - not completed high school. Jobbade du innan du kom till Australien - ja. Studerade du i Australien - ja. Vilken studienivå har du uppnåt nu - still not completed high school. Dom kommer ju tro att jag är typ Homer Simpson eller nåt.

Just när dammet lagt sig och friden infunnit sig sträcker dom ut en virtuell hand och knäpper en på näsan. Tossers.

peekabo

hmmm so much för att komma tillbaka in i bloggandet... Jag startade datorn för några dagar sedan och råkade lägga märke till att något o så subtilt spyware-program hade rumsterat om med ikonerna på skrivbordet, så vi får väl se om det här lilla experimentinlägget kommer ge programmet tillgång till min blogspot. Har jag kommenterat din blogg och föreslagit att viagra kanske skulle vara nåt för dig eftersom det funkade så bra för min kompis så är det inte mitt fel.

Typ.

medan håret torkar

har tänkt hela dagen idag på när jag ska skriva det här inlägget. Jag har börjat göra en sån stor grej av det, det måste vara i rätt ögonblick - precis i övergångsfasen mellan koncentrerad och kreativ. Jag kan bry mitt huvud med hur många struktureringar av det som inte kan struktureras jag vill, men stirrar jag för länge på meningen så glider den mig ur handen. Ur tanken.



Haha ja vad skriver man om nu liksom efter den inledningen.

Det är väl bara att säga som det är: jag skriver för att mitt hår är blött. Helst skulle jag ha på mig hörlurar och knepa loss i Cubase men jag är inte djärv nog för att riskera garantin på mina fina lurar. Tänk om jag brann så för min musik att jag totalt sket i mina saker bara för att skapa, då skulle jag varit rockstjärna för länge sen. Fast jobba på ICA hade jag nog också fått göra trots extrema intäkter på musiken, för att få råd med alla hörlurar mitt vackra men våta hårsvall skulle kortsluta alltså. Curls get the girls heter det, men jag kom på en snuskigare och därför bättre på svenska. Den får du tänka ut själv. Ifall du har krulligt hår och är i behov av en extrem raggningsreplik så rekommenderar jag tankestunden.


Idag när jag gick ut från biblioteket efter att ha lånat tillbaka två dvd:er så kände jag helt plötsligt en väldigt skön känsla av lättnad, bara helt sådär från klar himmel. Och nej, det var inte för att jag slapp oroa mig för att bli försenad med filmerna, utan det var en ännu starkare lättnadskänsla. Det bästa jag kan beskriva den med var att det kändes som en mental prutt.

Det är så att jag kände en snubbe som heter Russel och kom från Newfoundland (uttalas med stress på första stavelsen och kan användas som skälsord i formen "stupid newfie", för om man kommer därifrån är man tydligen dum). Russel i alla fall var typ världens charmigaste snubbe, älskad av alla och han i sin tur älskade verkligen alla utan att verka det minsta inställsam eller falsk. Att vara på mörkt humör i hans närvaro gav en nästan lite dåligt samvete. Men han hade också en annan effekt på mig, utöver att han muntrade upp en vare sig man ville eller inte, för jag blev alltid lite disträ i hans sällskap, nästan lite osäker på mig själv.


Russel, vem fan är det du påminner mig så om? Jag läste idag att om man har aningens nedsatt hörsel så kompenserar hjärnan med att spänna sig själv eller nån mysko muskel på nåt vis för att höra bättre, och att detta leder till både psykisk och fysisk värk, och typ lite samma mekanik misstänker jag låg bakom min reaktion på Russel, som att en stor del av min hjärna sliter som en ursinnig chimpans med att få upp en valnöt med fingrarna slösas mycket energi till denna fråga istället för att vara 100% närvarande. Jag hängde en hel del med newfien och förmodligen gjorde min hjärna sig så van med att dunka sitt lilla huvud i väggen att den fortsatte med det långt efter jag sagt adjö till Russel för sista gången.


Idag släppte det, för jag såg vem han påminnt mig så om.

Astrid Lindgren. Av alla människor i hela världen.






- Amen fan också Astrid Lindgren är ju tydligen skitpopulär på nätet med en miljard hemsidor tillägnade sig, fast alla vill bara visa upp henne som någon sorts kvinnlig version av Einstein med kloka och människoälskande ögon som sitter i ett genis huvud. Kolla bara den här bilden:




Aja på den bilden jag ville visa ser hon i alla fall rätt så badass ut med basker å kaxig min, hon såg ut att komma ramlande rakt ut ur konstakademien i Frankrike.

Den bilden, som uppenbarligen är censurerad av något FRA-liknande organ för att den svärtar ner rikets image/intellektuella maskot hängde hur som helst i en vrå utanför biblioteket, och det var när jag såg den som det helt plötsligt släppte, allt detta tryck, all denna möda har inte varit för gäves. Den låste upp och släppte ut mig ur min envishets fängelsecell. Thank god for that jag höll på att bli galen.



Det var lätt dagens händelse, nu är håret torrt.

uppvärmning inför kalla hösten

Även döda hundar förtjänar sommarlov.
Nu tror jag att det börjar bli dags igen, fast jag måste säga att det var det ruggiga vädret tidigare i veckan som fick mig att engagera mig i det här med att skriva igen. Att blogga mitt i solskenet känns liksom som en syssla man inte får mycket pluspoäng för. Men tro för all del inte att jag inte sitter vid datorn när det är sol bara för det, det är bara så att man inte har det ändaste minsta lilla att skriva om. Inte för att jag har det nu heller, men ändå.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=813463

Jo den här artikeln spurrade väl på mig lite också, coolt mysterium, fast DN verkar inte ha så mycket koll - antingen har korrekturläsaren försummat sitt jobb eller så har de lite väl lättvindigt accepterat den Australiensiska domstolens domslut över vilket scenario man ska ta för troligast: I scenariot som domstolen målade upp med stöd av bevisning från båten faller en av bröderna i vattnet när han försöker lösgöra en lina som fastnat i propellern. Den andra brodern faller i när han försöket hjälpa mannen. Kapten Batten försöker då vända båten för att hämta sina vänner men en stark vind får tag i bommen som med full kraft knuffar Batten över bord.

Hur fan faller man i när man försöker lossa en lina ur propellern? Så till vida lyxkatamaranen drivs av en utombordare så är det nåt fishy i görningen. Dessutom återfanns aldrig de "drunknades" kroppar. Fan att Disney la ner Räddningspatrullen för jag tror bannemig att de är de ända som kan lösa ett mysterium av denna kaliber. Eller Mythbusters kanske... Å så slänger vi Janne Josefsson på domstolen som man får mörkningsvibbar av.

"Spökkapten Batten" låter ju inte direkt skräckinjagande heller.

En annan lycklig racka får ju lov att börja skolan om sisådär 10 dagar nu och det tycker han ska bli helt fantastiskt. Han saknar ord för det, vad de gamla turkosa korridorerna kommer lyfta upp honom, vad imponerad han kommer bli av alla mackapärer och mollijoxer utanför fysiksalen och vad trött han kommer att bli på att berätta sin gamla story om och om igen. Redan är planen smiden att säga att jag inte vill prata om mitt föregående år men antyda ungdomsanstalt, narkotikabrott och misshandel. Det lär väl avskräcka även den mest osmidige detektiv att fråga.

'Å men det måste väl ha varit fantastiskt i AUUUWWStralien?', eller min personliga favorit som någon lite hastigt frågar på bussen: 'Jaha hur var det då?' - 'nä det var väl rätt najs, fast glassen smälte rätt fort'. Nästa gång ska jag fan svara att jag blev deprimerad och sen fick hudcancer.

Asså visst det är väl kul att folk frågar, men jag måste ju säga att jag kan känna mig lite förringad som människa när alla mina åsikter och uppmärksammanden får komma i skymundan för ytligare diskurser. Jag har väldigt viktiga åsikter och mycket spektakulära uppmärksammanden att göra som till skillnad mot Australien inte kvalificerar sig in som artiklar på wikipedia. Läs artikeln där innan du frågar om det var "najs" i Australien.

Och först på pr-sidan:
Orange Orange & Triple Gash,
- håll ögonen öppna för det namnet kids, men också på en kommande klubb på Gamla Helena jag tror kan bli rätt intressant...

monkey screams

Minilogue spelar pa Esque i Stockholm den 24:e! AAAAAAAHHHHH HUR JAVLA ORATTVIST AR DET ATT NAG JAG VANTAT I MER AN ETT AR PA EN SPELNING FRAN DEM ATT DE LIRAR 6 DAGAR INNAN JAG KOMMER HEM!! VARRE AN ATT JAG MISSADE ALEX SMOKE TVA GANGER I MELBOURNE!!! GAAAHHHHH

snyft
man har ju i alla fall Bob Hund och Mano Chao att se fram emot i sommar, men anda...

jag beskyller min ryggsack for att ha overanstrangt nagan liten anonym muskel i min rygg, ont som fan gor det. Varfor envisas jag med att kanka runt pa alla dessa bocker? Ja vilka bordor vi alla bar runt pa...

Sydney...

Ja da sitter man har da och forsoker skaka liv i Doda Hunden. Har rakar vara i Sydney, Australiens inofficiella huvudstad. Australiensare tar stort noje i att stalla kuggfragan om man vet vad landets huvudstad ar och svarar man da Canberra kan man se i deras ansikten hur besvikelsen brottas med respekten for kunskapen man besitter om deras avlagsna lilla land. Vidare sa vet jag att Canberra ar en 'artificiell' stad och att den byggdes nar man inte kunde bestamma sig for om Melbourne eller Sydney skulle fa den aran att bli capitalum. Precis enligt logikens lagar byggde man den nya staden precis halvvags mellan de tva storre staderna. Pa 11 manader har jag traffat endast tva personer som besokt Canberra och bada var lika (o)entusiastiska och spred ryktet att det var en inbillad stad som egentligen inte fanns.

Jag kan faktiskt inte bekrafta Canberras existens sjalv trots att jag var dar tidigt i morse. Jag satt pa nattbussen mellan Melbourne och Sydney och vid fyrasnaret sadar sa bytte vi chauffor i Canberra, men jag kunde varken riktigt halla mig vaken eller sova ordentligt sa Canberra flot obemarkt forbi. Vem vet, det kanske ar en illusion? Ett pr-trick?

Tank om vi bara hade byggt en stad typ dar Orebro ligger i Sverige och kallat den huvudstad? Hur mycket mer karlek och broderskap skulle inte varat land fa avnjuta da i fredens lugn mellan Goteborg och Stockholm? En liten hemlig stad som ingen riktigt vet om och ingen ens bor i... Fast sen a andra sidan tror jag att det ar syskonen som brakar i barndomen som vaxer upp med den tajtaste relationen om man sager sa. Staller upp for varandra nar det galler liksom.

Naval, har sitter jag, en ensam turist i Sydney. Jag ar pa vag tillbaka mot Queensland for att flyga hem men jag tankte att man lika garna kan se lite av landet pa vagen dit, darav detta stopp i Sydney. Jag har betalat for en natt pa ett vandrarhem som ligger mellan en sexbutik och ett buddhistiskt apotek. Mittemot ligger en till sexshop och jag misstanker att jag hamnat pa nagon slags motsvarighet till Malmskillnadsgatan. Klockan ar tidigt och jag laddar for en turismdag med tre punkter: Operahuset, Harbour Bridge och Bondi Beach, undrar om jag hinner med alla pa en dag? Hoppas det for da kan jag ta bussen harifran redan imorgon kvall och komma tillbaka till vanner och bekanta lite tidigare.

Den pliktskyldiga turisten, han som sett varre men fotar anda. Det ar nastan lite av en skyldighet att hitta pa saker sa har innan man aker hem, ta vara pa laget liksom. Fast sen vill jag ju kunna saga att jag varit i Sydney ocksa och det vore trakigt att bara flyga fran Melbourne till Brisbane direkt.

Ja jadrar i min lilla lada vad min ovilja till att flyga har vaxt sig stor nu, langtan till att plocka upp baggaget pa Arlanda ar beblandad med oro for att krascha. Det kanns sa typiskt att nar allt ska bli sa bra nar man kommer hem so kraschar planet i Ostersjon eller nat istallet, helt i enlighet med Jantelagen.


Och tack Jonis for tipset om Bob Hund i slutet av Augusti. Bob Hund aterforenas woot woot!

ett tyst bibliotek med stora rum. Inga sana dar gamla som i Sverige dar byggnaden ar aldre an Gustav Vasa utan helt enkelt bara ett stort, relativt nybyggt hus med enkla vita vaggar. Det sitter folk fran universitetet och pluggar i soffgrupper och killen bredvid kollar myspace.

Det kanns lite som en kyrka har

Egentligen har jag val en miljard sma iakttagelser och anekdoter att skriva, allt om aggresiva kvalster och vaggmalningen i baren har i vandrarhemmet jag numer bor po. Jag har blivit langtidsboende po ett vandrarhem och det ar precis lika flashigt som det later, speciellt nar jag berattar att det ligger mittemot den storsta tagstationen i Melbourne och ar billigast i stan.

Ja just ja, jag glomde ju att beratta att jag kom till Melbourne till slut.

Fast det ar ju som so att ju billigare stallet ar desto intressantare ar karaktarerna som bor dar. Det ar liksom so mycket att skriva att det bara sager stopp. Koper man en kvarts tid vid en dator vet man precis vilka sidor man ska kolla och vilka mail som ska skrivas, men satter man sig har vid en gratisdator i denna informationskyrka sa stirrar i alla fall jag bara po skrivbordet och blir stalld av alla valmojligheter.

Jag tror att hunden far fortsatta att ligga begraven helt enkelt och att jag tar vid bloggandet vid senare tillfalle. Typ nar jag aker tillbaka till moder Svea, och det ar faktiskt inte sa langt dit alls nu...

'till we meet again...

Snusmumrikswannabe

jag är rädd för att det ser ut som att min älskade blogg kommer att brinna lite på sparlåga den närmsta framtiden eftersom jag ska bege mig ut på den förmodligen sista walkabouten här nere tidigt i övermorgon tisdag.

Den här gången är planerna färre än någonsin och jag kommer att packa relativt lätt vilket innebär att datorn får ligga säkert hemma. Jag kommer att försöka att uppdatera så ofta som det går men när man bara har hyrdatorer till hands så kommer kvalitén oundvikligen att svikta lite. Fast det kanske bara gör bloggen bättre, mer autentisk you know?

Först på agendan står det camping och ytterlig najzness med min värdfamilj och vänner men därefter är alla punkter rätt så svävande. Tydligen så börjar det bli säsong för alla de vingårdar som ska finnas där nere och att jobba på en sådan skulle jag nog kunna tänka mig ett tag, och därefter lifta det korta avståndet till Melbourne och checka ut den staden där författaren till Shantaram föddes. Can't be that bad eh, fast sen blev han ju en heroinist där nere också...

Synd att jag inte riktigt är på skrivhumör nu när något högtidligt skulle passa stunden bäst. Nu ska jag gå och packa lite istället.

Auf Wiedersehen

...för jag tänker inte vänta på dig i alla fall

enligt gårdagens plan skulle jag svettas för fullt på ett café nu och spänna käkarna i mitt finaste leende för att visa mig värdig att anställas, men planer är väl till för att ändras, eh?

Om vi säger så här, Brisbane; du och jag är färdiga med varandra. Jag tittar förbi innan jag flyger hem, men mer affärer än så har jag inte att göra med dig. Igår hoppade jag lite spontant på erbjudandet att åka ner till Victoria (delstaten, duuh) och campa i några veckor för att därefter åka vidare till Melbourne och pröva lyckan där. Jag kan tänka mig bättre saker att göra än att sitta här och förtvina, hellre handlöst slänga sig ut i det okända än att sakta kvävas av det alltför kända. 18 bast och sitta och se på när sanden rinner ut mellan fingrarna? -Nej tack.

Ja för nu börjar det ju dra ihop sig om man säger så, time flies when you're having fun, jag tror inte att jag kommer fram till Melbourne förräns April, och sen om jag hänger där i en månad innan jag åker till Brisbane och säger adjö till diverse människor jag vill ha sagt adjö till i kanske en vecka eller två, då är vi vips i mitten av Maj. Studentskivorna lockar.

Sen ska det tydligen vara trimningsdags för vingårdarna så här till den stundande hösten och det låter ju inte helt fel att pröva i några veckor. Jag kommer vara hemma i fosterlandet innan jag vet ordet av.

Om en timme ska jag lämna huset och bege mig mot centralstationen där min buss till Toowoomba går ifrån. Just nu sitter jag och lyssnar på Angus & Julia Stone och råmyser, suger på karamellen att snart ska jag packa min ryggsäck igen. Jag vet inte vad det är med mig, men jag får verkligen en kick av att proppa den full och slänga över axeln. Axelbandet brukar knaka lite under vikten och ett par snäckskal jag knutit fast skramlar vänligt takten när jag går.

Går härifrån.

vi ses när vi råkas då

ofrivilligt sommarlov?

de som säger att det är superlätt att fixa jobb i Brisbane förtjänar bannemig hemmorojder som straff från den rättvise Vishnu, för lätt att få jobb är det fan det längsta man kan komma från sanningen. Det är mer konkurrens om jobb här än det är om vapen i Tjetjenien.

Idag t.ex, jag började dagen med att kolla en lokal annonssida - schweet! Någon snubbe vill ha hjälp att renovera huset och letar efter lite utländsk manual labour, 100 dollars om dagen i lön, och eftersom det ju är som taget så slängde jag mig på telefonen. Hans mobil var som man kunnat vänta sig avstängd. Jag sprang en vända och käkade frulle innan jag ringde igen och på timman som gått hade han redan hunnit anställa en snubbe och svara i telefonen tre gånger.

Dagens lärdom är att det gäller att vara på hugget, för att uttrycka sig milt.

Så jag har liksom lite av ett ofrivilligt sommarlov nu för stunden där dagsrutinen brukar börja med en kort löparvända sprungen barfota på den intilliggande gräsplanen och därefter frukost och en kopp te framför en film. Därefter fyller jag dagen av diverse aktiviteter som alla kan utföras medan man dricker te, som t.ex. att läsa en bok eller mecka lite musik. När lunchrusningen definitivt är över sådär vid klockan 15 brukar jag våga mig ut för att utföra diverse småärenden som att köpa mjölk, och alltid har jag med mig några kopior av min felstavade resumé där det står references istället för referenses. För att berättiga min existens för dagen känns det som att jag måste trycka mina bedrifter i nyllet på minst en potentiell arbetsgivare.

Jag tror att antalet utdelade resuméer för stunden är strax över 20. Att det är lite av en prövning för självförtroendet kan jag ju bekänna.

Men faaan i heeeelvete vad jag får anstränga mig för att bringa upp behärskningen att inte svära och spotta syra över folk som säger att dom ska ringa men aldrig gör det. 'Yeah, we'll give you a call at the beginning of the week' kan det låta som men det börjar klinga ihåligt om man säger så... Aja, let Karma shine upon you säger jag bara.

Ska i alla fall prova att jobba över lunchen på ett café imorgon men jag försöker nogrant stampa ut alla gnistor av förhoppningar så för att inte bli besviken. Men i hemlighet hoppas jag ändå.

tjingeling, nu ska jag gå och koka en kopp te

en iakttagelse

jag märker nu så här smått att när jag tar kontakt över msn med nån jag inte snackat med på länge så frågar den personen hur Australien är och att jag ignorerar frågan och frågar hur läget är istället eftersom jag är grymt osugen på att berätta min historia för förtielfte gången, och att våra två frågor då liksom tar ut varandra...

musik tjänar jag ju inte direkt pengar på...

så här borta från mamsen och pappsen är det ju lätt hänt att man blir lite badass; idag åkte jag tåg trots att min dagsbiljett gått ut för mer än två timmar sen! Booyah, och jag som typ bara plankat två gånger i mitt liv back in Stockholm och båda gångerna känt att det var ytterst berättigat av anledningar jag nu glömt bort.

When the cat's away the mice starts to play, heter det på engelska men trots att den engelska versionen rimmar tycker jag ändå att den svenska motsvarigheten är bättre på något sätt.

Och när jag flydde i promenadtakt från brottsplatsen, d.v.s. gick hem från tåget, då tyckte jag mig höra mitt namn från någonstans. Det visade sig att en annan utbytesstudent från Tyskland som också råkat hamna i Toowoomba satt med sin familj i en bil och väntade på grönt ljus. "Vaat ar you dooing here, Hampus??"
-"Well, I sort of live here now, pull over and we can have a chat"
Det kunde dem ju inte men jag förväntar mig lite msn-konversation senare i alla fall.

Fast det började gå upp för mig då att jag faktiskt försvunnit helt random från en stad i mer än tre månader och rent ut sagt gått upp i rök för de flesta. Så nu har jag äntligen gjort det, en Russiak, och fasiken vad cool jag känner mig.

Sånt kan man ju alltid trösta sig med när man känner sig ensam. Inte för att jag sett Citizen Kaine än, nä...

Idag strosade jag runt i en fet galleria och delade ut min resumé till en massa ställen. Jag har skiftat strategi till mer vikt på kvantitet än något annat, så nu ligger 16 resuméer spridda runt om på mestadels caféer runt om västra Brisbane. Men du ska veta att det är bra svårt att strosa runt och stundom kika på lite kläder och solglajor till extrapris och strikt avhålla sig från att köpa något. Häromdagen såg jag ner på Blondinbellas inlägg om att hon spräckt shoppingbudgeten fem dagar in i månaden, men nu har jag i alla fall lite mer förståelse från henne när jag känt suget själv. Men moral high ground har jag fortfarande eftersom jag inte fallit för frestelsen.

Än.

Så hur som helst har jag en del tid att bara sitta med mobilen till hands ställd på högsta volym och vänta på att det ska nappa i någon av krokarna jag slängt ut, och trots att jag försöker vara produktiv med att slänga ut fler om dagarna ska jag (som arbetslös) imorgon ta lite ledigt och kanske på sin höjd skicka några förhoppningslösa mail till studios runt och se om de behöver någon junior eller nåt.

Så jag har tid nu, och vad gör jag med den? Musiknörderi är ordet. Producerar, läser, lyssnar, skriver vänskapliga minirecensioner så att någon kanske skriver om mitt. Om du frågar snällt (eller är lite finurlig) så har jag numer också en blogg om att producera och skapa som du kan läsa. Fast den är på engelska.

Men det här med nörderi, det har till och med börjat sprida sig hit, att man ska vara lite nörd. Man ska ha en nisch man kan mycket om och helst av allt ska det vara något som är lite specialiserat och en gnutta töntigt. Men det tycker jag bara är bra, viva le resistance!

Snart ska jag bara klä mig i vita och ljusblå kläder och ha på mig oslipade glasögon, en minimalistnörd med skrivarambitioner.

Aja, jag kanske har en intervju på måndag eller tisdag och jag har kanske en obetald tvåtimmarstrial med påföljande intervju senare i veckan. Och juste ja, fruktaffären glömde jag ju helt bort att återkomma med resumén till.

Typ så här kommer jag svara om någon mot all förmodan ringer mig:
-"Halli Hallå" (jo jag brukar faktiskt svara min mobil så när jag längtar hem)
-"Hey we're calling about the position you applied for"
-"listen mate I am really not trying to sound arrogant here, but I can't really say that I remember which position that might be..."

see you later, Alligator

här ligger jag och hungrar i min säng med datorn i knät och rostar mina spermier. Det är tydligen en stor orsak till bristande potens bland västerländska män, att de sitter med sin laptop i knät.

Jag sitter och laddar mental styrka inför min brunch, jag ska nämligen göra mina egna bönor i tomatsås, vilket typ är Australiens/Englands nationalrätt och det är ju inte helt utan att jag förstår varför. Man köper en konservburk vita bönor i tomatsås för cirkus en dollar och en halv och sen rostar man lite bröd och häller ut det uppvärmda burkinnehållet på tallriken, vips så har man en najs frukost som räcker hela dagen.

Fast jag är ju så hemslöjdig och finurlig att jag köpte en fet burk bönor och en mindre burk med krossade tomater som jag ska mecka ihop i en kastrull med lite svartpeppar och göra min egna mix. Vi får se hur det går.

Jag har så pass mycket tid att jag företar mig att göra sånt här själv... igår spurtade jag klart en låt 'om' arbetslöshet som jag kallar Limbo - 8 minuter abstrakt najzness som jag inte förväntar mig att många kommer uppskatta, men jag tycker att den var bra och det är vad som räknas.
http://www.internetdj.com/artists.php?op=stream&song=45303

Ja det här jobbet vid biltvätten hur gick det med det då kanske du undrar. I korta drag kan jag säga att managern där gav mig ett sånt dåligt intryck att jag blev extremt osugen att jobba för honom. Först när jag hade trugat lite sa han när han kanske skulle ringa och han ville inte berätta timlönen eller nåt sånt alls, så jag gick därifrån på lite brunt humör.

Och det är ju synd eftersom att min lycka inte är vidare stor på några andra ställen. Än. Igår tog jag mig till en klätterhall där jag tänkte att här fixar jag lätt jobb. Snubben jag snackade med sken upp när jag berättade om mina kvalifikationer och allt sånt, men sen slog han ner blicken och sa att han lätt skulle ha gett mig jobb om han inte redan hade anställt tre pers den veckan.

Pööööfekt... Idag ska jag jaga runt lite mer, fast först en hemlagad breakfast for champions

Reinstate the Skampåle

pja, han hade ju hjälm på sig i alla fall...

Jag har inte cyklat med hjälm sen jag var typ 11, för lite mer än en månad sedan i Picton var det första gången på alla dessa år. Jag tyckte att det förtjänade ett foto, men sen kan man ju fråga sig om galningen på bilden verkligen ska låtas mingla i trafiken bara för att han har en hjälm på sig. Vissa har problem med att justera sig till vänstertrafiken, jag har för fan problem med höger och vänster ibland.

Men jag är rätt bra på att baka muffins också. Eller göra musik om jag får säga så själv;

http://www.internetdj.com/artists.php?op=stream&song=45207

jo jag är rätt nöjd med den.

Men att cykla i alla fall, tack vare en lustig kedja händelser innehållandes en tysk som blev påkörd så råkar min värd äga en cykel, och denna velociped låter han mig låna för att cykla till jobbet med. Han är rätt snäll. Idag tror jag att jag gjorde många lärare som klagat över mina sena ankomster stolta med min respekt för tiden - jag tog en provcykeltur för att se hur lång tid det tar för att undvika sketna situationer imorgon.

Och det gick ju väldigt bra förutom att jag cyklade vilse när jag prövade/försökte ta en fiffigare väg hem. Men när jag låste in cykeln i garaget sen, det var då det började. Garagedörren är en sån där som faller ner som en affärs nattgrind för att förhindra hit'n'runs och man lyfter den för att öppna.

I bruksanvisningen till därrackaren stod det förmodligen att man tar ut nycklarna ur låset innan man öppnar. Jag klippte av min garagenyckel som med en inverterad giljotin - en snajrig men korkad manöver.

Att jag sabbat en nyckel är inte hela världen visste jag, det kostar inte ens 50 svenska att få en kopia fixad, men att den avbrutna delen satt kvar i låset var rätt sugigt. Låssmed är inte direkt någon man vill ringa, och speciellt inte när man är kort om cash.

Long story short, Australiens awesomness, Sveriges träslöjd och mina moraknivsskills blev min räddning. Och att min värd är Messerschmidt himself i köket och gillar vassa knivar (pun intended).

Jag sprang ner till macken och managern där (som vid det här laget redan känner igen mig) lånade mig en tub superlim. Jag kutade hem och använde mina modellbyggarskills för att limma ihop min avbrutna nyckel med delen kvar i låset och drog ut nyckeln ungefär halvvägs. När det tog stopp och den gick av fick jag minipanik igen, men när jag coolat ner mig gick jag och hämtade tandpetare som jag täljde till med en samurajvass fruktkniv och sedan limpillade ut nyckeln med. Seger.

Allt är lugnt nu. Jag gick ut och sprang en vända (första på typ 10 veckor) och när jag kom hem åt jag keesh, sen tittade vi på teve.

Keesh är typ som en omelettpaj eller nåt. Tänk dig omelett i smördeg som man har bacon eller svamp eller sånt i. Smarrigt värre...

peace

Woot! Det var just reklam för en Wallander-dvd på teven. Räääspekt...

(Bah, varje gång jag postar det här inlägget så försvinner all styckesindelning. Det här blir sista försöket att fixa det. Ifall det inte funkar så beklagar jag att det ser så crappy ut)

några trevande steg i Brisbane vart det ju inte direkt i fredags. Mitt bankkort (och hela Swedbank med för den delen) behagade trilskas i några timmar så jag kunde inte köpa någon tågbiljett in till staden. Istället gick jag hem och skrev en massa mail som jag skjutit på sedan tidigare, du vet när man vet att man borde ringa men missar en dag, och en dag till, och en dag till, och en till... tills det till slut så gott som runnit ut i sanden och ingen egentligen bryr sig längre. Sådana kedjor gäller det att bryta fort.

Trots att jag fortfarande inte varit inne city så har jag ändå fixat lite jobb(z). I första hand är jag rätt bra sugen på ett nybyggt café i mitt smultronställe Hawken Village, men det är inte så stor idé att gå runt och vänta på att dom ska bygga klart stället innan jag sysselsätter mig. Dessutom ger min svältande spargris ifrån sig varnande läten att så här kan vi inte fortsätta länge till.

Jag såg en annons som jag ringde upp och det var lite sparsmakat med information, men jag uppfattade namnet 'Handwash Cafe'. Det är ju ett litet udda namn kan man tycka, men vem vet tänkte jag och tog mig dit för ett litet snack.

Stället låg enligt uppgift vid en stor väg, och när jag kom fram blev jag lite förvånad över mängden trafik och alla bilmeckar och garage, inte direkt plejset man sätter sig ner med en kopp chai och söndagsbilagan. Handwash cafe letade jag efter.

Jag fann det. Min reaktion var väl något i stil med 'min stolthet är bra mycket viktigare än spargrisens hälsa och välfärd - inte en chans att jag ställer mig vid det där löpande bandet och tvättar bilar'.

Fast sen vart jag också lite fascinerad över att 30 pers stod och gnuggade såpa och vax på stadsjeepar enligt rullande bandprincipen. Men sälla mig till deras led hade jag ingen tanke på att göra.

Det visade sig dock strax att det fanns ett litet lunchfik typ i mitten av byggnaden och att detta minimala ställe typ serverar 200 mackor per sekund under lunchrusningen och att managern behövde en extra hand eller tre. Min plan är att undvika att jobba där längre än 2 veckor.

När jag blev tillfrågad om tidigare erfarenhet mumlade jag väl upp mina tidigare prestationer men utan att säga det jag tänkte: 'ja, jag har praoat fulltid på ett lunchcafé tidigare och det var nåt så pass jävla slitigt för min ömma 14-åriga kropp att jag sjukanmälde mig sista dagarna'. Vi får se hur det går nu då när man hårdnat till lite med åren.

Det här med att han behövde en eller tre extra händer ledde ju också till en sådan där lustig liten händelseutveckling värdig Seinfeldt eller liknande. Häromdagen sa tösen min stolt att hon skulle ha en trial day på fredag och att hon misstänkte att det skulle leda till en anställning.
- "jaha var?" frågade jag.

You guess it.

Vi får väl se hur det här går...

ahh en ny morgon i möjligheternas land, och jag börjar den på bästa sätt. Datorfrukost helt utan stress is the shizzle.

Det verkar oundvikligt för mig att behöva bädda varje dag - är det så här det känns att vara vuxen? Inte ens när jag betalar för mitt boende kan jag undkomma det, eftersom jag kamperar i en bäddsoffa som behöver monteras upp och ner varje morgon och kväll. Att behöva bädda får man köpet.

Nåväl, jag har blivit utsatt för värre.

Som igår t.ex. när det var dags att lämna tösens universitet och gå och handla på hemvägen, då frågade jag nyinflyttad som jag är om lite directions och visst ska du ha det blev svaret och hon till och med ritade en karta och hej och hå så nu ska du inte gå vilse. Förresten, skicka ett sms när du kommit fram va?

Jadu, din karta var helt jävla wack skrev jag i mitt meddelande, hon hade pekat mig helt i motsatt riktning från affären. Fast jag var inte så värst grinig eftersom jag hade börjat min promenad från campuset vid sexsnåret då det börjar skymma här och det är ju larvigt vackert med Brisbanes flod och grönska och den gulnande himmeln och dess varma sken över byggnaderna i sandsten, så det är ju om inte svårt så i alla fall rätt dumt att gå runt och sura i sådana miljöer.

Dessutom kom jag till värsta idylliska lilla stället för att handla, Hawken Village, och därifrån valde jag en halvtimmespromenad istället för att pynta för bussen. Just i skrivande tillfälle kommer jag på att jag hade köpt en dagsbiljett igår och att jag kunnat använda den, men jag är ändå glad att jag valde apostlahästarna före 411:an eller 412:an eftersom det var en sådan fin promenad i värsta idyllen. Jag misstänker att jag bor i något som skulle motsvara Stockholms Lidingö eller Ekerö. Fast sen å andra sidan så bor det lika många människor i Brisbane som i Stockholm men på en tre gånger större yta, så de har liksom plats för några träd mellan husen.

Heh, i Sverige åkte jag alla bussar med numret 300, här har jag uppgraderat mig till 400. Progress, eh?

Nåväl, jag sa till päronen igår att det känns konstigt att inte bara kunna sitta och sega på dagen nu eftersom jag faktiskt måste hitta ett jobb rätt bra fort ifall spargrisen inte ska bli helt slaktad. Det känns helt mysko, idag är min plan att åka in till stan och gå runt och fråga om jobb. Hur ofta har man gjort det förr liksom? Fast sen ska jag ju köpa mig ett par jeans också har jag bestämt.

Anledningen till det är att utöver att mitt enda andra par faller i bitar så har jag för tillfället bara ett par långbyxor (bruna manchester) tillgängliga och att det imorgon kommer ner en skvadron polare från Toowoomba som ska ut och smaka av Brissys nattliv. En annan sak som oroar mig är det ända paret skor jag äger, ett par gröna converse allstars, fast jag tänker inte köpa några nya skor om någon tror det.

Att gå runt och fråga om jobb är inte något helt nytt, och oftast när jag gjort det tidigare har det gått rätt bra och jag har blivit ombedd att komma tillbaka med min resumé trots att de inte har någon plats att erbjuda direkt. Grejen är bara att jag inte har en bunt resuméer med mig i väskan. Faktum är att jag inte ens uppdaterat den på tre månader.

Vi får se hur det går idag, och om inget händer så ska jag ta färska tag utrustad med resumé på måndag istället.

jaja, nu ska jag brotta ner bäddsoffan och diska, sen ska jag ta mina första trevande steg på egen hand i Brisbane City... wish me luck...

håhåjaja, inte bara behöver man korrekt visum för att få tjäna sina sekiner, man behöver ett Tax File Number till på köpet. Ett sådant tar 28 dagar att få. Tjallalala va bra...

Fast jag hörde att man får något slags kvittonummer man kan använda under tiden, så det får vi hoppas att jag får utan varken STRUL eller FÖRSENINGAR.

wish me luck säger jag bara.

En annan snubbe sa så här:
"Buerocracy is always expanding to meet the ever expanding needs of buerocracy"

homecoming?

ahhh Australien. Och Brisbane's kvalmiga luft. Och hetta. Fast jag gillar det ändå.

Igår landade jag på Australiensisk mark igen och det gjorde mig glad. Och nöjd med min kropp är jag också för att den hållt uppe med mitt tempo utan att strejka. På måndagen vart jag hedrande nog avfirad av städcrewet efter inte ens två veckors tjänstgöring så då kunde jag inte göra annat än att smila med. Tisdagen vart lite seg som man kunde vänta sig, men allt jag hade på görarlistan var att packa, checka ut och ta mig till flygplatsen.

Tisdag kväll spenderades på Wellingtons flygplats där jag läste ut min hittebok som någon glömt kvar i ett rum och sedan försökte jag sova på tre ihopställda fotöljer, fast det gick ju lagom bra trots att man var segare än en snigel. Jag förstår fortfarande inte logiken i att vara nära utmattningens gräns men inte kunna sova.

Ungefär två timmars sömn räknade jag att det blev innan mobilen började spela Bob Marley's Sun is Shining för att meddela mig att klockan nu är 4 och det är dags att upp och hoppa. Solen sken inte alls, men lysrören sved i ögonen.

Jag masade mig på planet och blev belönad med den minsta frukost jag någonsin sett, tänk dig ett shotglas fyllt med müsli och ett annat med mjölk och en kopp te till det. Fast jag blev positivt överraskad när jag insåg att planet flög direkt till Brisbane och inte alls skulle mellanlanda i Auckland. Jag försökte förklara att jag bokat om flyget fyra gånger för snubben som satt bredvid när han började skratta.

När jag väl kommit av planet hade jag bara några sista hinder att överkomma innan jag var fri. Några exempel är jättelånga köer, knepig bagageupphämtning och att en beagle sniffade upp bananen jag fraktat i ryggan och en kontrollant tog den från mig.

Jag kan svära på att jag såg kontrollanttanten äta en banan två minuter senare.

Sen vart det lite mer knep och knåp angående Australiens karantän men det kryssade jag mig genom på bara en timme och utan att förlora en ända sak. Så där stod jag två timmar efter landning i ankomsthallen och tänkte "vafan gör jag nu då?".

Precis när jag insett att jag inte hade prinsessans nya mobilnummer ringde telefonen (som mest bara samlat damm i NZ) och vips hade jag en plan - ta mig från flygplats till universitet, hänga där med tösen tills kvällen då jag förflyttar mig till huset där jag ska hyra ett rum och därefter flytta in efter konstens alla regler.

The Landlord är snäll som få och bjöd på värstingmiddag och vi hade genuint trevligt, fast när han gick genom diskrutinen så kom något grymt i hans blick - när man diskar så gör man det (fanimig) ordentligt.

Jag har ingen som helst plan på att slarva.

Jag somnade som ett barn strax efter klockan 22 och låg som medvetslös till klockan 11 idag. Sen gick jag och plockade upp datorn och skrev det här.

Återigen måste jag säga hur stolt jag är över min kropp för att ha överlevt igår. Grattis ska den ha.

for he's a jolly good fellow, for he's a jolly good fellow...

om nagan skulle kunna besvara denna fraga, ja da skulle jag sova bra mycket battre om natterna;

hur kommer det sig att hyrdatorn kan lagga som fran stenaldern, men dess digitala urverk fortfarande gar som smort?

livets stora fragor...

SM i teve- och datorspelsreferenser

hehe, jag hade dagens inlägg så gott som färdigskrivet innan jag insåg att det jag skrivit mest var euforisk rapparkalja så nu gör jag ett nytt försök där jag siktar på något lite mer ordnat. Känsliga läsare varnas för att mycket varm nostalgi kan förekomma, samt flera referenser till omoderna datorspel och filmer.

Klargörande: igår fick jag mitt visum. Min reaktion var att bli glad och sedan lättad. Nu känner jag båda på samma gång. Det är skönt.

Och eftersom lättnad är en sådan flyktig känsla så passar jag på att ta till vara på den, och eftersom jag gör så så känns den till och med ännu bättre. Ur varje unken garderob jag städar flyger färgglada fjärilar och de små rosa molnen skingras så att solen kan skina bara på mig. Och plötsligt så märker jag hur jävla sura alla andra människor ser ut.

Jag tror aldrig jag sjösatte en idé jag fick för några veckor sedan om att likna mitt liv vid diverse datorspel eftersom jag tyckte att det kändes lite krystat och att det fanns bättre saker att skriva om, men nu så känns det både som att jag kan skriva om det och få det att landa någonstans samt att det kan tjäna som en liten sammanfattning. Men oroa dig inte, än varken kan eller skas den slutgiltiga sammanfattningen skrivas.

Faktum är att jag har en vecka kvar här i Nya Zealand innan jag kan flyga ut i den röda skymningen, precis som [överstruket] Bellatrix the Bride the Black Mamba [/ö]gör i slutet av Kill Bill 1...

Men men, i min mening är det bästa sättet att slarva bort något att veta att man inte vet var bortslarvningsobjektet i fråga är samtidigt som man inte bryr sig på några dagar. Så när man sedan faktiskt behöver det och börjar leta, ja då är det borta med vinden. Med detta resonemang tänker jag att en liten recap här ju inte kan skada, speciellt inte med de skyddande nördbrillorna vilandes tungt på näsan. Ta på dig dom du med vettja.

Ok, de första två veckorna i Christchurch är inte mycket att skriva om, fast jag har ändå lite skrönor och så på lager därifrån. Det var när jag lämnade Crh för Motueka per lift som min stjärnpilotskarriär började. När jag insåg friheten i att lifta och hur perfekt skalan är i Nya Zealand kunde jag inte sluta tänka på gamla hjältar som Han Solo eller huvudpersonen i Freelancer. Man åker liksom mest bara runt mellan planeter och rymdstationer och gör lite allt möjligt, bunkra upp för nästa etapp eller andas ut från den senaste t.ex. Plötsligt var jag en av de jag drömt om att få vara, och mitt metafysiska rymdskepp var min liftartumme.

När jag lämnade Abel Tasman och Motueka så hade jag plötsligt fått lite lösa mission objectives. Inte alls i något tactical-briefingformat utan snarare i sån där skön lös klassisk peka-klicka äventyrsspelsform. Jag kunde stå där i Wakefield med packningen på ryggen och veta att jag behöver köpa konserver och fråga om vägen, så jag granskade min omgivning för att se bästa tillvägagångssätt. Att städerna var så små gjorde verkligen atmosfären mer påtaglig; Där borta sitter ett gäng kids med cyklar och emoluggar, dem kan jag fråga. Där borta ligger puben, där kan jag fråga. Jag får reda på att jag ska till grannstaden och låter det bli mitt nästa mål.

Faktum är att det blev en slags mental räddning för mig att låtsas att livet är ett datorspel, hur skevt och motstridigt (och rent ut sagt galet) det än låter. Så fort jag kände på mig att jag närmade mig en så pass dysketen situation att till och med jag skulle beskriva den som jobbig eller tråkig (mind you att jag också oftast var totalt isbjörnsensam i dessa lägen) så frågade jag mig helt enkelt "Vad skulle Guybrush Threepwood ha sagt och gjort?". Att tänka i hans banor kunde och kan fortfarande få mig att fnissa för mig själv som en annan gammal tokkärring, hans lojt sarkastiska läggning och pragmatism är sannerligen en form som stöper överlevare.

Om du är kvinna och vet vem denne person jag älskar är så kan du skicka ditt namn och adress i ett kuvert till mig så ska jag gifta mig med dig på direkten. För alla andra kan jag berätta att Guybrush är en uppfinningsrik pirat som vet att kommentera allt. Och alla. Utan för den delen att någonsin bli elak. Lägg undan WoW och Installera Windows 97 och spela genom Curse of the Monkey Island 3 för bövelen.

När jag nådde Wellington blev det plötsligt mmorpg (massive multiplayer online roleplaying game, duuh) med massor av Want-to-Buy's och Want-to-Sell's. Dessutom gjorde jag mig lite hemmastadd och skaffade mig ett profession - det blev städare. Lite som att leva på riktigt fast på låtsas för att uttrycka sig flummigt. Jag menar, jag har faktiskt allt här man behöver i ett ordinärt vardagligt liv, men jag har ingen som helst plan på att stanna här så därför blir allting lite på låtsas.

För att göra en utvikning här så hörde jag en god teori från en annan svensk som menade på att när vi svenskar reser utomlands så blommar vi liksom upp och får äntligen en chans att vara lite Jack Sparrow, om än i små mått. Den här på låtsastiden blir en slags lektid. Vi kom att snacka om detta efter att vi talat om hur ogärna i alla fall jag beblandar mig med andra svenskar - de petar hål på din bubbla menade hon. Hmm... tack du, tror jag. You get the picture.

(och tro fan inte att jag beter mig som någon jävla Jack Sparrow wannabe här nere nu för det)

Nåväl, igår kom det. Signalen. Jag vann spelet. Visumet är mitt. Kinesen slog på sin gong och hojtade några ord som förmodligen kan översättas till "honourable kong fu, you deserve rest".

Spela det utomordentligt vackra Rag Doll Kung Fu och förstå vad jag menar.

Än rullar inga eftertexter, men jag har klarat av den sista svåra banan och just nu laddar menyn där jag får välja vilket land eller värld jag ska itu med härnäst. För så känns det, jag har definitivt planer för framtiden (som förvisso inte kan ses tydligt längre än någon vecka eller två framöver) men det är på det stora planet nu; jag har fått visumet och nu stundar några månaders äventyrande i Australien. Efter det är det dags för Mordor igen, eller Felwood som min vän så pricksäkert utstötte när vi satt vid Abrahamsbergs tubstation en brungrå eftermiddag, för ett år av skola och uppladdning. För det jag just nu vill mest av allt är att skjuta ut som en champagnekork ur Sverige när jag är klar med skolan.

Dessutom känns det som att jag fått till en sjysst high-score för att fortsätta med spelliknelserna. Det ända som känns riktigt riktigt synd är att jag inte har någon att dela historierna med, för vilken känsla i hela världen (förutom de där rudimentära som kärlek, musikorgasmer och långfrukostar) är bättre än att brista ut i att berätta en historia tillsammans med en god vän där man ömsom skrattar ikapp åt dråpligheterna man upplevt och ömsom pratar i mun för att bli den som levererar punchlinen?

Ja jag kommer sitta inne med en hel del råmaterial för skrönor kan jag säga, men så mycket kommer gå förlorat när jag inte berättar... Så det är förmodligen det jag tänker på när jag stirrar djupt i lägerelden, kan jag berätta redan innan du frågar

Får jag några bonuspoäng för anakronistisk nostalgi nu? Och för att inte nämna publikfrieri

Nåväl, ett stort tack till alla som lyssnat på mig när jag gnällt och beklagat och dessutom haft tålamod att hålla med när jag bespottat och anklagat, oavsett om dessa människor läser bloggen eller inte (eller ens kan läsa svenska), och till er hungriga läsare kan jag bara säga att er uppmärksamhet nu är entledigad för någon vecka eller så.

Säkert kommer jag uppdatera men hur intressant det kommer vara att läsa vette fåglarna, jag menar skurken har sagt förlåt och ångrar sin dumhet djupt (immi gav mig visumet), riket är räddat ( = noll spänning) och nu återstår bara att åka tillbaka och rädda prinsessan.

Haha ja min flickvän ja... jag skulle kunna ha en helt separat blogg om den relationen... vad kan jag annat göra än att skratta åt situationen? Jag har ingen avsikt att spilla ut privata delar av mitt liv här, men jag kan säga att det är lite på håret om vi kommer vara ett par igen när jag kommer tillbaka, om pusselbitarna fortfarande passar så att säga.

Så vi får se om det kommer bli en hjärtekrossad och bitter ung man med ryggsäck som kommer fortsätta att skriva denna blogg, eller om den kommer skrivas av en lycklig ung man med fast boende och jobb och vacker prinsessa till på köpet (men vem fan vill läsa om sånt egentligen?).

Det läskiga är att jag tycker att båda dessa framtidsscenarion låter väldigt lockande.

Ja den som lever får se, och det här får bli de sista raderna i detta kapitel.

Auf Wiedersehen




och Shenqui ;-)

vilken vågad manöver; jag sitter i min säng och dricker kaffe ur mugg, och min säng är en överslaf. Fast när det är gratis blir man ju lite modigare - read on,


nice. Igår var jag out of Mana och tog mig till Wellington lekande lätt genom att lifta. Jag fick till och med skjuts till rätt område där jag visste att jag kunde hitta the Beetboven house, runt Brougham street som ligger i stadens utkant. Jag kan verkligen säga att jag älskar det stället med dess små lustiga viktorianska hus med skitiga träpaneler och elkablar som hänger ifrån rangliga stolpar. Folks klädstil och till och med attityd är minst sagt lite avvikande här om man ändå vill uttrycka sig diplomatiskt. Min lista över tänkbara utomsvenska boplatser fick ytterligare en punkt och mitt liv känns genast lite kortare. Att upptäcka att det är en väldig massa man vill hinna med i sitt liv och vara medveten om att man inte möjligen kan hinna allt, kanske är det att åldras?


Efter ett tag hittade jag hur som helst det oansenliga lilla Beethoven house och krånglade mig genom den tjocka trädgården och de branta trapporna, och det första intrycket som mötte mig var att jag kommit hem till Tyler Durden från Fight Club du vet. Om huset var ett rivningsobjekt eller renoveringsobjekt kan jag inte uttrycka mig om, men det var dekorerat med Beethovenattiraljer to the max. Han kunde då verkligen stirra den kompositören. Skönt att vara därifrån av den anledningen. Man blev ju rätt freaked out på typ bara en kvart av att ha den där dövbittre tysken blängandes på en om man säger så.

Igår tänkte jag i alla fall fira hur rätt det kändes att jag hamnat så jag gick ner till Domino's och beställde en pizza. Jag gick till en bankomat medan jag väntade, och det tog mig förbi Base Backpackers. På väg tillbaka med cash på fickan så tänkte jag varför inte? så jag gick in och frågade om de av en händelse behövde work for accomodation-folk där. Inte för att jag hade så värst höga förväntningar efter typ 20 nej på rad, men tydligen så var jag behövd så vips var man både anställd och hade en pizza väntandes på sig då.

Fast jag sov ändå en natt hos Beethoven och det är jag glad för, trots att jag inte hade något täcke och sov med kläderna på. Grejen är att jag liksom fått jobb på McDonalds och inte kvarterskrogen. Ungefär hälften av alla turister uttalar namnet Base Backpackers med avsmak och den andra halvan är de som bor här och skjussas runt med buss.

På det här stället ser man till exempel reklamslogans som 'Stray further off the beaten track' - liksom hallå vi är i Nya Zealand och inte direkt Papa Nya Guinea...

Men jag känner mig som en vinnare ändå trots att jag har en jävligt dålig deal i jämförelse med andra woffers, för jag lärde känna två sköna snubbar hos Beethoven den korta tid jag spenderade där igår (vilket var typ mest hela dagen ute i solen med just dem) så nu har jag lite sällskap som jag vet var jag kan hitta. Ska bli grömt att glida förbi den där sköna trädgården med en kopp take-away och snacka lite skit.

Sjysst boende och ett sjysst ställe att chilla på - naajz

Och imorgon hade jag också tänkt lägga i en ny växel angående visumet och hujeda mig vilket dåligt samvete jag kommer att få om jag inte gör något konkret innan jag beger mig till Beethovens.

Fast nu kommer jag ju på att det är lördag imorgon och att jag lika gärna kan vänta tills på måndag... soft...

Hmm vad var det nu jag skrev sist? För ovanlighetens skull skrev jag det direkt i blogspots lilla ordprogram istället för att ha allting skrivet i förhand och sedan bara slänga in det med en snitsig och tidssparande kopiera-och-klistra-in-manöver. För där på vårt lilla rum som låg precis under kontoret så snappade datorn upp det trådlösa nätverket, och hade man tålamod nog kunde man vänta in en "bra våg" och kanske kolla mailen eller uppdatera bloggen i farten. Föreståndaren Sue skulle nog bara skrockat åt att vi åkte snålskjuts på nätet, men dessutom så var det så förbannat segt att vi oftast till slut slantade ut 2 dollar för en ordentlig uppkoppling.

Det här med en "bra våg" när det gäller trådlöst nätverk är något jag lagt märke till. Rymdteknologi i all ära, men D-link och Netgear och vilka märken det nu är verkar aldrig kunna leverera ett system som har samma kapacitet konstant utan att gå i vågor med några minuters mellanrum. Fishy.

Min vän kanadensaren frågade mig varför det stod 'fishk' på min sko. 'Fisk' rättade jag honom och försökte sedan förklara magin med det ordet och tro't eller ej så jag tror faktiskt att jag lyckades förmedla lite av dess storhet. Det är inte alla som uppskattar ordet till dess fulla potential. Jag menar substantivet, adjektivformen, verbet och alla tänkbara användningar... Framtidens kommunikation säger jag bara.

Idag splittrades vår lilla grupp och jag måste säga att det är rätt skönt att vara ensam igen. Och att slippa den där holländskans jävla jamande är ju inte helt fel det heller. Hon var på det stora hela rätt normal och hon hade ett rätt respektabelt vokabulär för att vara europé men ändå så var hon en sån där människa som begränsar sig till några få nyckelmeningar. Dessa var:
- that's nice
- it's different
- it's good
- it's weird
Att det verkligen går att beskriva hela sitt liv och sina intryck med dessa fyra uttryck har jag fått bevisat för mig, visst, men det vettefan hur lyckat det är i längden. Dessutom retar det gallfeber på svenskar som befinner sig i närheten.

Och ja, hon jamade verkligen. Lite spontant sådär när hon vaknade eller när det blev tyst i konversationen eller så. Som en katt.

Mjao.

Fast visst hade hon ju bra sidor också. Fast jag är rädd att jag på villkoren som jag umgås med folk här nere kommer att bli lite av ett praktarsel när jag rehabiliterar mig ett stadigt liv igen. Jag menar här kan jag verkligen plocka russinen ur kakan och slänga bort resten av degskiten utan att blinka. "Mors kors på dig - jag tror jag åker söderut imorn.".

Fast vi är väl alla små misslyckade rockstjärnor innerst inne tror jag.

Nåja nu har jag varit här i snart 6 veckor och spenderat typ 3 gånger så mycket pengar jag planerat att göra och dessutom typ torskat flickvännen på köpet. Fast det är väl inte så mycket att göra, och dessutom kan man väl inte förebrå henne så värst. Vi får väl se hur mycket det är att komma tillbaka till, fast jag är inte helt oroad eftersom min plan är att helt enkelt charma henne på nytt. No biggie.

Idag bokade jag om flyget hem igen och jag tror att jag börjar bli lite av en kändis där bland alla 28-åringar med headset som sitter och tar hand om flygresenärer med problem. Saken är den att trots att det är väldigt lätt och smidigt att boka om en flygbiljett så tar det lite tid. Att det kostar $125 svider ju i och för sig lite också. Det är hur som helst mycket som ska dubbelkollas och knappras in i datorn och pratglad som man är så brukar det hända att jag berättar lite om min situation och sedan gottar mig i sympatipoängen. Jag drömmer om att jag är samtalsämnet där i fikarummet och att flickorna lägger ifrån sig sina Harlequin Love Novels och istället fantiserar om han med accententen och hans sorgliga men vackra historia. Du skulle bara hört hennes röst när jag lite modfällt sa att det var jävligt surt att till råga på allt betala för att få vara borta från ens flickvän ännu längre.

Ja vad gör man inte för att roa sig här nere. Eller bara hålla modet uppe.

Jag tror att människorna jag sa farväl till idag har fått sin mentala bild av en old school typisk svensk rätt så befäst faktiskt. Visst, han kan vara rolig och charmig och skratta tills han får ont i magen han också, men sen kan han växla till att bli fåordig och stirra iväg med blicken plötsligt.

Fast om det uppträdandet berodde på ett genuint svårmod vet jag inte, det kan ju ha förstärkts av att jag tvunget skulle gå och lägga mig sist. Jag ville bestämt göra lite musik på datorn innan jag gick och la mig till exempel, så där torskar man en timme eller två av sömn mot de andra. Fast det är inget jag ångrar för nu sitter jag med en råhet liten cubasefil som bl.a. involverar en fiffig lösning med en kanal som sänder till en annan som har en gate i effektkedjan. Nerd talk for the win.

Imorgon ska jag i alla fall masa mig ner till Wellingtons södra utkanter och se om jag kan få jobba på ett vandrarhem mot att jag får sova där i några veckor. Måste spara pengar nu. Dessutom saknar jag en egen säng något så enormt.

Jag menar, jag har inte sovit i en säng eller ett rum jag kunnat kalla min egen på 7 månader nu, så det skulle vara rätt gött att få bona in sig någonstans i en månad nu i alla fall om det nu ska dröja så jävligt med visumet.

Havsutsikten här är rätt så vacker.

ja mitt liv är ju ett jävla elände rent ut sagt, sist klagade jag över att det var för ljust på utegården där jag satt och idag tänker jag klaga över att man inte får tid över att skriva allt viktigt som behöver skrivas när man umgås med folk.

Jobbiga andra människor vars sällskap man inte kan tacka nej till och så sitter man där och önskar att dom kunde lämna en ifred så att man kan skriva ner hur fantastiskt man har det med alla dessa fantastiska människor man möter.

Dessa samma människor som hindrar en från att skriva.

Snirkligt...

Jag hatar när bra skrivmaterialsdagar går förlorade, speciellt när de går förlorade i andra bra dagar. Den korta historien är att jag träffade några coola människor i Wellington och när våra frukostar sammanföll eftersom vi alla checkade ut samtidigt så tackade jag håglöst ja till att följa med en bit norr. Det var ett gott beslut, även om det innebar att det gav mig en massa att skriva om och en slags frustration över att inte kunna.

Nåväl, om jag finner mig själv sitta och ha tråkigt så kan jag ju alltid återuppleva det trevliga när jag skriver ner mina minnen, men som det ser ut nu kommer jag nog inte ha den tiden. Imorgon är det dags att boka om flyget hem igen, och vid det här laget känner jag telefonoperatören Yvonne vid namn...

För tillfället ligger siktet på att flyga hem i mitten av Mars istället och att fixa ett arbetsvisum här i NZ tills dess.

Nu ska jag springa och ta en dusch innan dessa jobbiga människor ska dra med mig ut för att käka och ha trevligt "på stan". Vi vågade oss faktiskt ut i lördags här i Warapaurarura... Kaururamamapaururatau... Paublaukontikirafiki...-ish nånting och att beskriva den upplevelsen kan jag ägna en annan uppsats åt. Huvuddragen var i alla fall grått hår, medelålder 50, karaoke, tatueringar och en slags atmosfär av livströtthet.

Ikväll ska vi gå ut och assimileras. Eller i alla fall jag, för jag kan verkligen se mig sitta där och klaga ikapp med nån livsfarlig bilmeck vars emotionella liv är en krater efter att frugan stack med kidsen och företaget konkade. På något sätt känns det inte rättvist att jag är här nere i kiwiland och gör coola grejer när jag bara vill åka "hem" till Australien, jag skulle hemskt gärna ge denna plats till någon annan för att få komma tillbaka.

men men, är man fast här kan man ju lika gärna gilla läget, så nu ska jag duscha duscha bort min sura min och sen vara hur trevlig som helst och ha det skittrevligt. Deppa kan jag göra när jag är ensam.

Pja, i förrgår frågade jag mig vad jag skulle göra när jag skrivit klart. Läsa en bok spånade jag. Istället blev jag uppraggad av en kanadensare och det slutade med att vi blev en liten grupp ensamresenärer som var ute och turistade lite allmänt i Wellington igår. Jag gjorde ju givetvis Sverige stolt genom att vara en såpass knivskarp turist att jag glömde kameran.
Grejen är att alla bilder i min kamera är antingen på landskap eller på mig själv ur ett sånt där myspaceperspektiv där ens axel är vriden i någon omöjlig vinkel för att man fotar sig själv, för varje gång jag umgås med folk känner jag mig bara handikappad av att ansvara för en kamera. När jag stolt visar mina bilder så måste jag nog vara väldigt övertygande för att folk ska tro att jag verkligen träffat annat folk.
Jaja, man kanske får skapa sig en facebook så att man kan ta del av alla andras bilder på mig då, fast då skulle det ju vara av anledningen att jag kan visa vänner och bekanta att jag faktiskt befann mig i sällskap då och då - för jag ser faktiskt jävligt muppig ut på typ 99% av alla kort tagna så det skulle inte vara för att jag är så grymt snygg jag gör det.
Nåja, nu sa jag gå och kolla mailen igen, fast först ska jag bita naglarna av mig

you just pissed in your own cup'o'tea, mate...

isn't this the good life? Jag tror att det ända jag egentligen kan klaga över nu är att det är lite för ljust där jag sitter så att det blir svårt att se vad jag skriver eller var muspekaren är. Klaga över att det är för ljust... hah
Det här är det första stället jag bor på där det även bjuds på mjölk till tet och kaffet som det så sedvanligt bjuds till gästerna var man än bor, så att ha hela dagar framför mig då jag bara kan sitta och blogga och sörpla varma drycker dagen lång gör mig väldigt nöjd.
Jag tror att jag idag insåg att jag faktiskt "har ett intresse för matlagning". Det är ju rätt grymt för om jag någonsin skulle bege mig ut på spraydate eller nåt så kan jag ju scorea vem som helst eftersom jag både gillar långa promenader i skogen och kan laga mat (med det där råsexiga tillägget att jag är specialiserad på asiatiskt). Oftast när morsan trycker hundarnas koppel i handen på mig känns det rätt motigt att resa på sig, men väl ute så är det faktiskt rätt skönt.
Och att jag är "specialiserad på asiatiskt"? Det är för att nudlar är billiga som sand. Nu när jag inte gör något vidare äventyrligt kommer jag väl mest skriva om mina små kulinariska upptäckter och annat banbrytande förstasidestoff. Dagens första knep är när man köper instantnudlar; antingen ska man köpa de dyraste förpackningarna eller de billigaste. Allt däremellan är bara skit. Antingen ska man äta som en kung eller så ska man äta som en bonde men vara glad för att man äter alls. Dessutom är mellanprisklassen mest bara en kompromiss i allmänhet.
Ja det här med att äta som en kung, en vän berättade en fabel för mig en gång en fredagförmiddag när vi stod i hans kök och stekte crêpês. Den handlade om en kung som var kräsen och bortskämd och sökte den bästa kocken i hans kungarike. De fick komma till hans slott och laga honom en måltid mot löftet att om han tyckte om den så skulle de få halva kungariket och prinsessan och vad det nu kan vara man får av en kung. Men om måltiden inte dög för honom så skulle han hugga huvudet av kocken. Fair enough.
Så efter att han plöjt sig genom ett antal kockar så kom den sista som var klädd i skruttiga kläder och hade smutsiga fingrar in i tronrummet. Kungen suckade och böjde sig efter bödelyxan, men först skulle han ge den här 'kocken' en chans i alla fall. Luffaren sa att det fantastiska han skulle laga nog skulle dröja ett tag innan det var klart och kungen satte sig och väntade.
Grejen var att kocken lät kungen vänta rätt länge, typ ett par dagar, innan han ens kom ut ur köket. När han väl trädde ut med sin skapelse hade kungen svultit ner sig till ett benrangel, och allt han blev bjuden på var en ostmacka och ett glas O'boy eller nåt i den stilen.
Kungen blev mycket nöjd för detta och den klipske luffarkocken belönades rikligt.
Så det jag försöker säga är att jag kanske inte nödvändigtvis har blivit något proffs i köket utan bara fått sänka ambitionsnivån lite.
Idag gick jag hur som helst och köpte nudlar, en lök, en morot och en burk tonfisk. Väl tillbaka i köket insåg jag att inte hade någon olja att fräsa grönsakerna i men det var egentligen inte något problem eftersom jag ju köpt tonfisk i olja. Allt detta meckade jag ihop och hällde soja över, mums fillibabba. Till efterrätt åt jag lite yogurt med både vitamin A och D och extra calcium. Och en kopp te på det. Och sen upp med datorn. När jag skrivit klart kanske jag ska läsa lite... vet inte riktigt.
Men om vi ska bli allvarliga för en stund börjar den här visumprocessen kännas rätt obehaglig nu. Jag ansökte om visumet den 4:e Januari. Den 14:e blev jag bedd att skicka in en kopia av mitt pass, och det gjorde jag samma dag. Därefter blev det tyst i lite mer än 2 veckor. Jag skickade ett mail och frågade hur läget var men det fick jag inget svar på.
Sen skickade jag ett mail med ämnet "delays?" och fick ett automatiskt svar där det stod att immigrationsmyndigheten tyvärr lider av delays. No shit, Sherlock?
Hur som helst fick jag lite kontakt med någon som sitter där i Babylons kontor på Tasmanien och efter att ha bollat några mail mellan oss sa hon att immi väntade på mitt pass! Vid det här laget började det kännas rätt shaky, speciellt eftersom Australiensisk lag säger att om man dröjer mer än 28 dagar med att följa ett kommando man fått angående sin ansökan så avbryts den rakt av. Idag har det gått 21 dagar sedan jag blev förfrågad om kopian.
Jag skickade ett mail för några dagar sedan och frågade vad som har hänt med de två mailen med mitt pass jag skickade. Jag har inte fått något svar än.
I morse skickade jag ett tredje mail med passjäveln och ännu ett mail där jag klämde in 45 artighetsfraser på 3 rader och frågade vad som händer. Om 7 dagar flyger jag hem. Kanske.
Och dealen med lägenheten i St. Lucia, Brisbane, har ju gått i sank den med även om rummet förmodligen kommer vara ledigt till den 17:e Mars. Alltid något.

Vilken dag är din Dolmiodag? Ja den reklamen kan jag ju inte direkt säga att den ökade min respekt för det varumärket, men efter att ha gått genom större delen av deras pastasåssortiment så är jag faktiskt lite imponerad. Tricket är bara att man kletar på dubbelt så mycket pastasås som burken tycker att man ska. Hittills är min favorit rödvins- och championsåsen.

Men, det finns ett bättre trick! Det här är jag nästan lite stolt över; grejen är att man tar en eller två påsar soppa-i-kopp och blandar ut med kanske en tredjedel så mycket vatten som man förväntas göra så att konsistensen blir tjockare än soppa. Det blir mer såskonsistens, och nu kanske du anar vartåt jag är på väg. Det är nästan så att jag inte ska dela med mig av det här knepet till resten av mänskligheten för så bra tycker jag att det är. Dessutom kanske jag kan tjäna pengar på det eller nåt, typ öppna en pastaresturang.

Nåväl, nu sitter jag på backpackerstället med det hittills bästa namnet av alla jag varit på. Ikväll sover jag i 'the Nomads Capital'. Med ett sånt bra namn kan ju stället bara inte vara dåligt tycker jag.

Grejen är att jag fick lämna sydön för att hitta hit. Igår tog jag färjan över sundet och satt och guppade i en storm i tre timmar. Jag måste erkänna att den ytterst sjövane Hampus under några minuter kände kyliga Estoniavibbar och därför gick och studerade var livbåtarna satt. Fast sen stod jag mest och glodde på vågorna eller läste i min bok. Jag kände mig ruggigt cool när jag sa till mig själv att jag minsann seglat mindre båtar i värre sjögång.

Why are pirates so cool? - Because they just AAAARRRRR

Dock ska jag vara glad att världen ibland har överseende för när jag klantar mig. Det började med när jag istället för att pynta 2 dollar för 20 minuters internet på stället jag bodde på valde att gå tvärs över gatan till videobutiken och betala 1 dollar för 15 minuter eftersom jag är så snål. Min görarlista på nätet var att uppdatera bloggen och att köpa färjebiljett, men jag såg en god vän på msn som jag inte pratat med på typ en månad, och med tanke på hur nära vänner vi är så är det en skamligt lång tid.

Så där satt jag och önskade för allt i världen att jag hade fem minuter till när jag bokade min färjebiljett och utbytte lite whats cracken och vad händer. När man är stressad klantar man sig, det är bara så det är. Jag köpte en biljett från Wellington till Picton istället för tvärtom.

Fast det fixade tjejen i incheckningskassan på typ 30 sekunder. Hon verkade rätt van vid klantiga turister.

Det var grymt skönt att komma till Wellington. Speciellt eftersom att det regnat och att det ligger vattenpölar här och var i asfalten. Jag har insett att jag är en sucker för stora städer och tunga kläder så att få småhuttra i skugorna av höghus här är ruggigt skönt efter att ha stått i solen i åtskilliga timmar och vinkat efter lift i små obskyra... ställen. Jag vet inte vad man ska kalla dem. Googla efter bilder på Rai Valley om du desperat vill förstå vad jag menar.

En annan grej är att mina väskor har ökat i vikt här eftersom jag berikat mig med lite mat, tre plagg kläder, två böcker och en sovsäck (hur de tilllsammans kan väga så jävla mycket har jag dock inte en aning om). Men eftersom jag kånkat runt på dem typ varje dag så har jag blivit stark också - jag tänkte att det var samma princip som bondeknepet att lyfta en kalv varje dag, musklerna växer ikapp med kalven och till slut kan drängen typ lyfta en hel tjur eller nåt.

Fast tro inte att jag är Heman nu eller nåt, efter att ha burit mitt pick och pack genom endast halva Wellington var jag rätt glad över att vara framme. Vid ett tillfälle tidigare hade jag funderat på att låna en mataffärsvagn för att underlätta för mig själv. På den här sidan Tellus behöver man inte ens betala en tia eller en femma i pant.

Så så är det med det. Jag räknade ut idag att jag har 7 nätter kvar tills jag kanske flyger tillbaka till oz, och jag konstaterade att 'nä, jag pallar fan inte att lifta runt någonstans mer nu'. Nu ska jag bara chilla i Wellington och sega, fika, blogga, chilla på biblioteket och någon gång under veckan göra en utflykt till nationalmuséumet Te Papa. Resten av nordön kan gå och klia sig enligt det här resonemanget:

Om jag får mitt visum och kan flyga hem den 13:e så kommer jag vara så oerhört glad att jag inte kommer bry mig det minsta ifall jag sett Lake Taupo eller inte eller vad det nu kan vara man ska se på nordön, men ifall att jag behöver skjuta upp flyget igen så kommer jag efter jag slitit allt hår av skallen ta mig upp till Auckland och se den jävla nordön på vägen. Jag kommer inte vara någon käck turist i Reine-och-Mimmi-i-Fjällen-stil, jag kommer vara bitter och skitförbannad och spotta och svära min väg tvärs över halva Nya Zealand. Dessutom har varenda människa jag talat med, och jag överdriver inte, sagt 'don't go to Auckland, it sucks'.

Extrem lycka eller nattsvart elände, ja spänningen är olidlig. Fast jag vet ju att bloggen kommer må bäst av det sistnämnda. Martin Kellerman som ritar Rocky uttryckte att ju gladare och nöjdare han är desto sämre gillar folk hans serie, men om han är sur och bitter så blir folk tokiga i den.

Aja, jag tänker runda av dramatiken med ett till litet knep jag förfinat. På de flesta ställen jag bott på här bjuds gratis te och kaffe, fast då i budgetform förstås. På te märks inte så mycket skillnad från dyrare sorter, men billigt snabbkaffe smakar fanimig unk av den värsta sort. Priset avgör verkligen kvalitén, men jag har funnit en väg runt detta sorgliga faktum: om man överdoserar kaffet till kanske 3-4 stora teskedar och bara häller i en halv kopp vatten och låter detta stå ett tag innan man fyller upp resten av koppen/glaset med mjölk, ja då får man faktiskt ett oftast helt okej kaffe.

Jag börjar känna mig som 2000-talets Robinsson Crusoe eller nåt. Eller kanske 2000-talets McGywer...

shalom
- fast jag kommer säkert uppdatera imorgon igen eftersom jag inte har mycket annat för mig

ahh, var det inte just det här jag drömde om för några dagar sedan - att sitta varmt och gosigt och skriva på i min egna takt och med våra bokstäver. Undrar inte om en genväg till lycka är att komma ihåg vad man önskade sig för ett par dagar sedan...

Okidoki, för någon timme sedan gjorde jag sista uppdateringen här men den kändes mer som någon slags trött vinkning om att jag fortfarande lever för att folk inte ska tappa tron och sluta läsa, men nu sitter jag laddad och lyssnar på min snurriga indiska platta med sitarmusik. Jag ska bannemig försöka lära mig sitar bestämmer jag härmed, fast jag ger inga tecken på tidsram. Men nån dag ska jag jazza loss som dom gör på den här skivan, sanna mina ord.

Det var ju ett tag sen jag skrev om vad jag åt, det o so spännande ämnet, men nu har jag faktiskt nåt att berätta. Jag vill hylla jordnötssmöret. Fram tills för typ två veckor sedan har jag avfärdat jordnötssmör som oätligt, och det mer på grund av dess klistrighet och dominanta smak än att det innehåller 50% fett och att det bara känns allmänt fisigt att äta jordnötssmör som någon annan amerikansk preschoolunge. Men för några veckor sedan, ja då hände något.

Det har väl att göra med någon slags nyfunnen ödmjukhet eller något (och en ovilja att tacka nej till mackorna Matt bjussade på) men en sen kväll så var det inte helt pjåkigt med en jordnötssmörsmacka och en kopp te. Fast det var först i Abel Tasman jag insåg storheten i dessa mackor. Jordnötssmör är billigt och innehåller 50% fett och 29% protein och en limpa budgetbröd som inte kan skiljas från en vanlig limpa kostar $1.20 och ger dig typ 15 skivor plus två ändbitar. Bröd väger inte så mycket.

Jag tror det handlar om en till stor del psykologisk grej det här med mackorna, för när man sitter där i djungeln och försöker käka upp sin macka innan sandflugorna bokstavligen talat sliter den ur näven för dig och flyger iväg med den så känner man sig ändå rätt civiliserad. Sitta och käka mackor i skogen som back in the day med skogsmullarna och så är rätt upplyftande liksom, livet känns inte så hårt så länge man sitter och smackar med jordnötsmör mellan tänderna. Dessutom sitter ju all energin i mackorna som en smäck också.

Ja sandflugor, de små jävlarna. Jag har en bra relation med svenska myggor, jag kan ärligt talat säga att jag inte medvetet dödat en mygga på fem år nu. Dom är coola, jag fattar att honorna av någon konstig biologisk anledning behöver blod för att fortplanta sig och dessutom så kör dom med en ärlig stil - man hör dem komma. En sandfluga å andra sidan är typ en tredjedel så stor som en mygga och dess bett är dubbelt så kliigt och de flyger tyst som fantomer. Dessutom biter dom små jävlarna fler gånger mest på pinn kiv. Det är som att deras enda syfte i herrens hage är att göra fina miljöer allmänt pestiga att befinna sig i. Och ömtåliga är dom också, dom dör typ bara man blåser på dom så det resulterar helt automatiskt i ett fullskaligt krig mellan människa och flygkryp utan hopp till någon fred.

Ja sandflugorna fanns där för att påminna mig om de bra aspekterna på festivalen jag var på. Jag köpte en sovsäck till dess ära och tänkte att det löser sig säkert med att jag inte har något tält. Och det gjorde det - win! Först fick jag ett erbjudande om att flytta in ifall det regnade men det kändes mest bara som en artighetsgrej för det var strålande sol och klar himmel, så jag tackade nej tack men tack ändå tack så hemskt mycket.

På natten vaknade jag av att det regnade. "Skit också, fast det duggar ju bara lite i alla fall" tänkte jag och somnade om. Någon timme senare vaknade jag av att det regnade mer. Till min stora tur så stod en rätt funky campingvagn parkerad i närheten som var som en trailer som man fällt ut två flyglar ifrån. Dessa hängde ca. 1 meter över marken och var lite större än en säng - en perfekt tillflykt för mig.

Inte bara sov jag bra där och myste, jag blev också vän med de två farbröderna som hade vagnen och fick tillåtelse att slå upp ett läger under deras husvagn. Vi brukade käka frukost och fika tillsammans då och då. Lite 'Surreal but nice' som Hugh Grant så pricksäkert uttryckte sig i Notting Hill.

Själva musiken var najs också. Den spelades i runda slängar sådär 22 timmar om dygnet. Festivalens affischer sa trance/progressive trance och det tyckte jag inte lät helt övertygande, fast väl på plats var det en rätt sjysst variation med en hel del prog house, minimal och psy. Tidigare har jag ju tipsat om bra band och så, men om jag säger att en lokal dj med dreads spelade en apnajs remix av The Leopard så blir väl ingen direkt mycket klokare.

Ikväll blir det en tidig sänggång, för är det bara jag eller blir man trött av att vara solbränd? Dessutom kan det ju hända att jag är lite allmänt schleten efter senaste veckans flängande fram och tillbaka över sydöns nordkust. Imorgon hur som helst bär det av till Wellington med en färja som tar tre timmar. Jag ska ta den på kvällen har jag blivit rådd, för då får man kvällsol. På dagen ska jag roa mig med att tvätta kläder - ja för så mogen har jag blivit av en månads resande på egen hand. Ska nog fira den lilla bemärkelsedagen med en kopp te eller nåt och fantisera om att folk sjunger 'For he's a jolly good fellow' till min ära.

Vad skönt det är att få skriva av sig lite...
/H

waah, jag borjar bli riktigt riktigt mor i kroppen nu. Det ar som att man aldrig riktigt kan vila ut. Man far liksom aldrig nagon ordentlig somn och man behover jamnt checka ut innan klockan tio, nagot som kan vara lite jobbigt efter de senaste dagarnas Le Mans-raka. Mina kringelkrokiga vagar kanske inte latar sa varst valplanerade nar man laser dem sa har;

1. Picton till Nelson till Motueka till Abel Tasman National Park

2. Ovanstaende stracka liftad pa en dag tillbaka till Picton.

3. Lifta till Nelson och sen ut i skogen

4. Lifta tillbaka till Picton

Pja det har att lifta assa... jag tror inte att det skulle funka sa bra utan ett visst matt av 'pja jag har ju inte sa mycket annat for mig'-attityd. Men solbrand och fin blir man i alla fall. Nu maste jag sluta innan det slocknar. Jag ska bli varldsmastare i speedbloggning

jag alskar verkligen dessa 20-minutersdatorer. For den har tog det mer an tva minuter att ladda upp internet explorer och hitta till hotmail.com, och det ar liksom 10% av tiden jag betalat for. Fast tangentbordet fungerar i alla fall fint.

Det ska bli ruggigt skont att komma tillbaka till den barbara datorn och ha tid att skriva ett ordentligt inlagg over en kopp te, och dessutom kunna anvanda alla vora livsnodvandiga bokstaver.

Idag har det inte hunnit handa sa varst mycket men jag tankte att jag kunde skriva bort de sista minutrarna jag har po den har raserdatorn. Mitt stora problem igar var att jag behovde ga upp tidigt idag men att jag inte hade nagat alarm eller so, fast jag har utvecklat varsta Aragorn-skillsen nar det galler att sova so jag vaknade upp prick klockan 7 i morse helt av mig sjalv. Nasta steg blir val att sova som en panter po en tradgren eller nat.

Det kanske ligger narmre verkligheten an vad man kan tro, for jag har inget talt och jag ska ga po festival... sweet. Sovsack har jag i alla fall.

Na har ville jag skriva om arroganta europeer men jag vagar inte for min tid kan ta slut nar som helst, better press publish sooner than later

Egotripp i Nelson. Nelson revisited

har sitter jag och hamrar po ett helt hemskt tangentbord sm man for anvanda en hel del vald for att overtyga om vilken boksta man vill ha var. Usch, och jag som ar varsta stressad over att behova vara snabb.

Naval, far val sammanfatta lite. Jag har ett utkast till ett blogginlagg om nar jag var i Nelson den forsta gangen, och det handlar om hur jag motte Matt jag senare tog en lang skogspromenad med, och Ross den engelska rockstjarnan, och Brendan som ar en indian/irlandar-kinesisk amerikanare, och jag ska val publicera det senare so att det blir lite rdning po saker har, men men;

Igar fick jag boka om flyget hem igen, men kann ingen sorg for mig Goteborg. Jag bestamde mig att fordriva den narmsta tiden med prog trancefestival i Nelson och liftade tillbaka hit fran Picton. Jag ska aterkomma senare med karta och so...

Vilka traffar man inte nar man ar tillbaka po Paradiso Backpacker's da? Och till raga p allt stotte jag po en bunt irlandare jag var ute en kvall med i Christchurch. Tjejen (som var svensk) sm stod bakom kassan blev makta imponerad over alla jag kande, och jag tyckte att allt var po topp.

Fast jag tycker att jag fortjanar det efter min lift fran Motueka till Picton, och min ytterst daliga tur idag fran Picton till Nelson. Hur sm helst hade jag ruggig tur nar jag stod mitt i ingenstans och borjade inse att jag skulle fo bre ut min nyinkopta sovsack i en vinodling eller nat till natten. En skruttig gammal bil stannade, och den kordes av vad sm sog ut som en Maori, och ingen troja hade han heller. Shit tankte jag...

Men givetvis visade det ju sig att det va en toppenkille som fiskade musslor till vardags och vi bestamde att vi skulle hooka upp igen pa mandag. Niceness...

Blah, jag vill skriva sa mycket mer. Hatar att behova stressa sa har, speciellt nar jag har sa mycket att beratta. Kanner mig som en unge som drar i den ointresserade morsans klader och ropar 'titta titta! Men kom igen nu da - fort!'

det har var 5-minutersversionen, nar jag kommer hem far vi ta en lang kvall eller nat dar jag berattar hela historien med fler adjektiv

Den Längsta Resan

Den längsta resan ser ut att bli längre. Inför detta står jag rätt ambivalent, men bloggen den jublar väl. Tydligen så uppskattas mina eskapader av anonyma läsare, och visst kan jag inte säga att jag klagar själv. Jag älskar att resa så här, och om vad det är jag älskar ska jag skriva om en kort stund.

- Det blev en längre stund. Min ursprungliga plan var att helt enkelt skriva om lite annat innan jag gav mig in på att beskriva vad jag gjort om sistens, men jag fick "tyvärr" sällskap. En holländare hade gjort en kopp kaffe samtidigt som jag gjort mitt te så vi började snacka, och "tyvärr" gillade jag konversationen tillräckligt för att låta skärmsläckaren veva igång.

Men det här med att den längsta resan jag någonsin gjort blir längre och att jag både jublar och gråter över det faktumet, hur kan det komma sig? Pja, jag kände mig ruggigt nöjd när jag kom på metaforen att den största oceanen även är den djupaste. Vad ska man säga? Jag älskar den här friheten med att lifta jag på ett sätt 'upptäckt' - jag kan i princip ta sikte på vad som helst och lifta dit. Detta kostar ingenting och ger mig garanterat ett litet äventyr hur det än går. Jag ser extremt vackra saker och gör sånt man kan berätta skrönor om på hemmaplan. Perfekt. Det rekommenderas. Inget snack om den saken.

Men, eftersom det alltid finns ett men, så har även det högsta trädet de djupaste rötterna. Det som får mig att resa längre är att tystnaden från immigrationsmyndigheten fortfarande ligger tung. Att det blir mer resa är okej, att det dröjer är tortyr. I övermorgon har jag varit borta från Australien i fyra veckor. Tänk dig att du vet att du har 8 månader tillsammans med din flickvän och att du investerar två veckor av dem; dessa två blir fyra, blir sex, blir... Om jag bara kunde få veta och kunde få meddela. Här sitter jag med själsliga kval och har helt plötsligt en ny förståelse för stackars flyktingar som väntar på asyl. Stackars satar säger jag bara...

Fast äventyren sen... Igår sov jag under stjärnorna vid en eld och lyssnade på strandens vågor. Hur jag hamnade i den situationen ska jag försöka berätta imorgon. Jag vaknade tidigt i samband med soluppgången och såg att jag inte hade någon mer ved att elda, då gick jag och la mig på stranden istället och värmdes av den stigande solen. Gläds för min skull när din regnrock känns tung.

Idag liftade jag med en pensionerad elektriker med orange glasögon, en lesbisk psyksköterska, en underbetald byggarbetare, en ultratypisk kiwifamiljefarsa, en redneck truckchaffis och sedan en tystlåten Bob Dylan-fantast (också truckchaffis). Alla dessa satt jag och snackade skit med. Jag fastnade i Rai Valley i någon timme eller två, och Rai Valley kan jag säga består av ett vägfik, en mack och tre hus. Detta är ingen överdrift. Eller underdrift kanske det heter om man ska vara korrekt. Skiten såg tjock ut, men dagen slutade med att jag blev avsläppt av en lastbil på motellets garageuppfart. Ägaren som stod och bytte glödlampor lyfte på hatten och vi snackade lite. Jag fick en sjysst säng till extrapris. Jag satte mig ner för att skriva och blev konversationsshanghajad av en holländare. Jag älskar detta.

Det var snart en månad sen jag sist höll om min flickvän.

Imorgon ska jag bara sova sova sova eftersom jag är så förtjänt av det. Jag har inte en aning om
vilken dag i veckan det är mer än att det är den 30:e.

Jag har heller inte en aning om immigrationsmyndigheten ens läst mitt mail jag skickade idag.

Om jag ska upp och kika på nordön eller om jag ska gå på technofestival ifall jag måste stanna, det är den stora frågan.

Jag lovade att komma hem snart.

Men vem vet, hoppet är det sista som överger människan sägs det ju och jag ska kolla mailen snart. Det finns fortfarande en mikroskopisk chans att det ligger ett litet "javisst ska grabben ha visum"-mail men det är inget jag skulle satsa pengar på. Vi får se. Jag vill sluta skriva här innan vi märker att ljuset i tunneln bara är ett tågs strålkastare, det är roligare att läsa när det än finns lite hopp kvar.

Dessutom blir det ju som en grym cliffhanger som tvingar dig att läsa imorgon också.

Vad jag äter? Hemmagjord tsatsiki: - grekisk yogurt, hackad gurka och vitlökspulver. Mina matlagningskills har blivit helt fantastiska här.

intro/forvarning

meh, vilket elande. Har har man skrivit varsta blogginlagget och lagt in po usb:n och datorn agerar kranglig som for att fullborda mastervarket. Forst loste jag problemet med att usb:n inte passade i datorns kontakt med lite vald, men vad hander sen? Jo, datorns billiga operativsystem kanner inte av nagon usb-sticka, sprakforbistring po hog niva liksom...

Blaah sager jag bara, for nu har jag i princip slangt tvo dollar i sjon eftersom jag varken kan skicka mailen jag skrev eller blogginlagget jag forberedde. Det for till att bli imorn jag skickar det, fast do har anakronismen redan sabbat allt. Det far ni marka imorgon.

Tavdi Jashamuttha! som jag larde mig av en bunt israeler jag liftade med. Vad det ordagrant betyder ar inget man vill uttala i en kyrka om man sager sa. Faktum ar att jag blev forvonad over att man ens kan saga so svavelosande saker po det heliga sproket Hebreiska.

Bast att klicka pa publicera nu innan denna onda dator stanger av sig helt utan varning eller nat... Imorgon blir det uppdatering, det lovar jag.

godnattpuss

24 januari

Pja, då har man levt på rymmen i lite mer än fyra veckor nu och först nu har jag köpt en tvålkopp till min necessärs eviga glädje. Inga fler kladdiga lösningar här inte.

Efter mitt kajakande så föll beslutet på att pröva liftarlyckan. Jag hade snackat med en västeråsbrud nån dag innan och tydligen hade hon liftat en sträcka jag själv betalat femtio dollar för och dessutom kommit fram en timme snabbare, så det ska jag väl pröva tänkte jag.

Jag knatade till Kaikouras norra ände, vilket typ var tre-fyra kvarter från där jag var i söderkanten, och jag ställde ner mina väskor bredvid vägen samt fällde ut liftartummen. Jag tänkte att jag skulle notera vad klockan var när jag började så jag grävde lite i fickan efter mobilen. Till min stora förvåning när jag tittade upp såg jag att den första bilen att köra förbi stannade. Sweet!

Skjuts hela vägen till Picton och trevligt sällskap av Sandra från Quebec hade jag. Hon pratade knagglig engelska, fast det gjorde inget. Faktum är att jag faktiskt föredrar att snacka på vingklippt engelska med andra turister hellre än att anstränga fram en huvudvärk genom att superkoncentrera sig på engelskan med infödda. Med andra turister behöver man liksom inte bry sig om med perfekt uttal och ordföljd och så för att inte bli tagen för en idiot. Rätt ofta blir man sjysst bemött av locals för att man ler mycket och kan få andra att göra detsamma, men ibland (rätt sällan för att vara ärlig) stöter man på någon jävla surputte som rent ut sagt kan sabba ens dag. Minns det nästa gång du står och krånglar med din SL-biljett eller köper falafel eller vad det nu kan vara.

Inte bara är det skönt att totalt strunta i ordföljd, uttal eller pluraländelser och så, det känns också helt enkelt bara bättre att prata på samma nivå. I alla fall känner inte jag mig bekväm med att snacka värsta colonial english och se på när den andre inte bara kämpar med sitt språk utan också börjar känna sig lite dum i svenskens sällskap. Lika för alla! heter det ju i Sverige...

Nåväl,
[Jag skrev idag i mitt mail till Emma att "nåväl" förmodligen är ett av mina favoritord i svenskan]
nåväl, Picton är i alla fall supernajs. Det är helt grymt vackert här i sundet mellan Nya Zealands norra och södra ö eftersom det ligger som en skärgård här, och öarna ser ut som de dramatiska kalkstensklipporna man får se i Thailand.

En annan grej jag gillar är att det är bra mycket mindre turister, och de som finns här är bra mycket mer down to earth. I Queenstown så fnyste jag åt alla överutrustade fejor med sitt hi-techgear, allvädersjackor och ryggsäckar och allt vad det var som inte alls behövdes. I Kaikoura's snålblåst däremot, och sedan regn, så såg människorna bra mycket mer hemma ut i sina NASA-kläder. Jag önskade att jag var en av dem när jag klädde mig för morgonens kajaktur; linne, långärmad tee, jumper och munktröja. En fleece eller nåt hade ju varit najs...

Imorgon ska jag se om liftarlyckan håller i sig och se om jag kan få skjuts till Nelson. Wish me luck.