nya insikter i i-landet

huh, jag tror jag börjar förstå hur det känns att vara handikappad.

Varje dag i Sverige då jag åkte buss från min lilla ö passerade jag Drottningholm med dess vackra park och byggnader, och varje gång jag blickade mot ett sånt där fint citronbeiget gammalt hus så sved den där jävla handikappliften i mina ögon. En vit plastig mackapär som skriker Tokyo hänger som en parasit från fasaden och gör den vanliga trappan sällskap. Inte snyggt.

Vad är meningen med att konservera ett redan opraktiskt hus från dåtiden om man lägger till en sån där ful plastig lift som används en gång varannan månad? Då är det ju inte gammalt längre, eller?

Men nu är det så här, och det har öppnat mina ögon; jag uppskattar internet till fullo. Jag har för tillfället bokstavligen talat en miljard grejer att undersöka och boka och jag fattar inte hur det skulle funka utan internet. Grejen är bara den att i en värld där utseendet är allt så görs de flesta sidor med skitfiffig grafik och rörliga objekt, och dom vrider ut och in på din webläsare i sin strävan att visa sig störst och bäst och vackrast.

Som bekant sitter jag och surfar med den sketnaste linan på den här sidan Bagdad, och det är ungefär här jag börjar känna mig handikappad. Jag har full förståelse för den där minst sagt ocharmiga handikapphissen nu! Jag sitter som på utsidan och tittar in, ser ramarna till alla fräsiga knappar jag behöver trycka på för att få den här biljetten eller det här formuläret. Att inte kunna komma in i en byggnad kan ju endast vara värre tänker jag, så nu har du mitt fulla stöd, din själlösa lilla Tokyomanick

Ja, om man nu tvunget ska se på skiten ur en positiv synvinkel så får jag ju tid över att göra annat när jag tröttnat på att räkna dom små gröna blupparna i som webläsaren använder för att synliggöra hur pass laddad sidan är. Jag är en baddare på både Spindelharpan och Kungen nu, och när jag tröttnar på underhållningen i att sortera kort kan jag ju alltid skriva blogginlägg eller email.

Ämen faa-aan och sataans juttaperkele också, den senaste timmen har mitt tålamod brottats mot Zuji.com för att boka en flygfarkostsbiljett helt i onödan. Jag visste genast att jag skulle ha prövat att ladda altavista i ett annat fönster innan, istället för att bara naivt trycka på den gryniga himmelsblå knappen 'Save itinerary'. Ohh Jeeses...

Jag är innerligt glad att jag är ensam hemma eftersom min frustration oftast uttrycks i ett slags seriefigursviftande med armarna över huvudet, djuriska frustanden eller helt enkelt små snyftningar som kan få en hundvalp att grina av medlidande. Inget man gärna visar för andra människor.

Hey by the way, undertäcknad är numer formellt sett vuxen.