jaha, så har man överlevt än en dag i verkligheten. Att just den här varit speciell nog för att jag ska skriva om den är för att jag känner mig lite extra fri, som när man tycker att en torsdagseftermiddag känns som en fredagseftermiddag. Nu händer det sig faktiskt så att är en torsdagseftermiddag också, men den riktiga orsaken till min frihetskänsla är att jag nu är klar med alla inlämningar för skolan.
Att fyra prov kvarstår nästa vecka är ju förstås lite ruttet, men vadå? Det är ju bara matte B, C, Modern History och engelska det handlar om, en baggis för käcka svenskar som oss. Hemligheten ligger i att inte oroa sig så värst mycket, och att fokusera på halvdagar av ledighet.
På området om skandinavisk identitet så inledde min historielärare sin lektion med att säga att 'nu är allt din svenska oskuld som bortblåst, mate'.
Jag kontrade med att hävda att 'the second bell havn't gone yet' vilket innebär att jag visst kommit till lektionen i tid.
Sen fattade jag att han syftade på hela världens ovän i Jokela, och att nu har det hänt även i våra trakter. Jag finner dock tröst i att jag slipper allt skitsnack om skadliga tevespel och onda 'dödsrockband' och allt vad det kan vara som ledde till tragedin som kommer tuggas och smakas på in absurdum i media. Ett jävla dödsrockband liksom, låter som ett bälte som användes i svenska militäruniformer under senare 1700-tal.
Visst kan det ju inte bara vara så att snubben var kajko i skallen, nej?
Alla är vi ju lika bra, och det är dåliga influenser som slet ner honom i avgrunden.
Jaha, så varför drog du inte upp honom? En klasskamrat sa att han hade umgåtts med stackaren förut, men slutade för att 'han blev konstig'. Man kan ju undra vart felet ligger.
Läste för övrigt en bok idag om råttan Riley. Riley var rosa och glad varje dag, allt han ville ha var en smarrig snigel på fredag och en vass pinne att klia ryggen med. På nästföljande uppslag var människan avbildad med alla hennes behov, en bild på en bäbis som glufsar i sig en hamburgare, en bil utrustad med allt och så vidare. Efter ett löjligt antal sidor av detta stod sensmoralen till och med skriven som om man inte redan fattat; 'varför är vi inte bara nöjda som Riley?'
Grejen är att vi skulle vara helt glada om inte livsstilsbesserwissrar konstant gav oss dåligt samvete för att vi faktiskt gillar det vi har. Jag menar, visst är det fint att nöja sig med en vass pinne att klia ryggen med, men är det inte en större spottloska i nyllet på den fattige att till råga på allt ha dåligt samvete över ens ägodelar? Make your mind up, du kanske inte nödvändigtvis behöver jaga efter mer, men så länge du kan berättiga dina prylar så behöver du ju inte ha dåligt samvete för dom.
iPod-generationen; min mp3 är ärligt talat en av mina absolut käraste ägodelar. Inte fan ska nån jävel ge mig dåligt samvete över att jag älskar att kunna ta på mig mina månlandarlurar, lägga mig i sängen och lyssna på Radiohead, eller sätta på mig dom på bussen till Brisbane och lyssna på 2 timmar techno, eller vad som helst som har med musik att göra.
Jag hade tänkt känga till Riley's flumlogik ordentligt, men jag avstår, för jag gillar flummerier skarpt. Så länge dom inte inkräktar på mitt. Jag ska till och med göra ett flumpåstående själv; låt var och en vara lycklig på sitt sätt. Vill jag vältra mig i små plastprylar med microchips konstruerade i Taiwan så är det banne mig min mänskliga rätt. Om emo't vill göra små scarificationrispor i underarmarna och sitta och hänga i nån trappa runt plattan så kan du väl låta ungen göra det om det gör han glad. Vill du flytta ut till en koja i skogen och sluta äta riktig mat för att visa solidaritet till alla tjetjener, afrikaner och allt vad det kan vara så fine by me.
Total frihet, idylliskt. Men man har ju ändå ett ansvar mot sin nästa. Mitt ansvar är att sparka snett nedåt mot emon så att dom växer upp nån dag, och man kan väl tycka att man har något slags ansvar att om man känner en människa som är dragen till extrema åsikter som 'är konstig' och är medlem i en jävla vapenklubb, så är det minsta man kan göra att fråga hur han mår? Inte bara säga hej i korridoren och skynda vidare, våga försöka inleda ett mindre ordutbyte.
Du behöver ju inte direkt säga 'hej, jag lägger märke till att du beter dig konstigt, du har väl inga skolmassakerplaner på G, va?'. Det kan vara nåt om att skolmaten smakade skit idag, igen, eller att läraren betedde sig dumt, som vanligt, eller så kanske det kan vara nåt om att sommaren verkar bli extra fin i år, igen, eller att snart tar vi studenten, sweet.
Nu för tiden tror alla att det finns tillräckligt med människor i världen så att man inte längre behöver prata med dom man inte bryr sig om, och det är synd. Ibland får man helt enkelt uthärda en konversation som kan vara hur jobbig eller pinsam som helst bara för att vara lite snäll.
Riley har inte ett skit med saken att göra, hemligheten ligger i att vara lite snäll ibland helt enkelt.
No comments:
Post a Comment