velocipeden

nu är det så att jag haft lyckan att två morgnar i rad vara uppe och promenerat i den arla morgonstunden här nere i Australien. Personligen är jag en människa som föredrar soluppgång över solnedgång så det passar mig fint att vara ute och knata så här dags. Det är vindstilla och alla utom morgonfåglarna och jag sover tungt, oh the tranquility

Fast det finns fler som är uppe så här dags. Precis som superhjältar i sina kostymer på natten är dessa människor iförda sina kostymer när det är ute och uppfyller sig själva på morgonen. Man kan urtyda två underarter av dessa medtrafikanter på morgonkvisten: de med pensionärsmage och de med kontorskropp. Har man pensionärsmage brukar man ofta ha ett charmerande grått skägg och långärmad tajt topp, och har man kontorskropp sitter det ofta ett par glasögon på näsan och en fet klocka på armen. Ärmarna slutar innan de kommit mer än halvvägs ner för biceps.

Vad dessa män cyklar ifrån kan vi bara drömma om, men att de har lockande mål att nå kan vi vara säkra på. De äldsta och mest härdade är uppe så pass tidigt som klockan fem insnörda och istyrda i sina spandexkostymer när de förstulet trampar på pedalerna, och att de har viljekraft att gå upp så tidigt oavsett veckodag är något jag beundrar dem för.

Efter en timme eller så kommer den andra vågen, ungtupparna. De här storfräsarna tar sig minsann en liten sovmorgon, men de vet att de ändå kan cykla ifatt eftersom deras hojar är snäppet modernare med fler attiraljer. Dessa medelåldersmän jagar/flyr oftast i grupper om tre, där sällskapet blir som en brasklapp att stiga upp från sängen på morgonen. Dessutom kan kontorskvaller utbytas, t.ex. vad som hände på personalfesten eller vem som pajade kopiatorn.

Det känns som att jag vänt på en sten ute i skogen. Tänk att det finns så mycket som vi vet så litet om...


För övrigt kan jag informera er om att om man går barfota på gamla asfaltsvägar i mer än 30 minuter så får man blåsor under fötterna. Dessa gör ont.