oh jeesh... Jag gick upp i morse som vilken annan dag som helst. Numer är rutinen att uppstigning sker klockan 10.30 plus/minus 10 minuter, min biologiska klocka har tagit sikte på nåt jag inte vet vad det är, men pricksäker är den i alla fall. Jag insåg att jag var ensam i huset, och som jag älskar den känslan en lördagmorgon. Jag masade mig ner till köket och frågade våra två kylskåp vad de hade mig att erbjuda, och här utspelade sig en annan mekanism i min 'morgonrutin' som en schemalagd besvikelse. Fast beslutsam att äta gott till frukost (faktum var att jag skrev ner lite joks i mitt block och vips så var klockan 11.30), så bättrade jag på planen till att äta en sjysst lunch.
Förmodligen var det något i mitt undermedvetna som längtade hem, för efter några minuter i köket stod jag där med en tallrik rykande lammomelett med en skiva mörkt bröd på sidan. Det kändes liksom bara väldigt svenskt, lite lagom gammelbondigt sådär. 'Morgonen' fortsatte med lunch och laptop på matbordet. Laptopen, min lilla älskling, försåg mig inte bara med fräscha mail att läsa igenom och DN på nätet, utan också lite musik. Trentemöllers - Take Me Into Your Skin fick förgylla morgonen.
Att allt var så idylliskt, och jag så ovetande, skulle snabbt ändras. Något jag läste på DN:s nätupplaga fick mig att höra en sån där skön baston med pitchdrop (beeoooww) och genast kikade jag på den lilla klockan i nedre högra hörnet på skärmen. Den visade ingen nåd, det var December 1, och satan i gatan vad det skulle sitta fint med adventsfika i köket på hemmaplan nu.
Jahapp, så vad kan jag nu göra? Förmodligen koka en kopp kaffe och lyssna på Bob Hunds 'Helgen v. 48', och drömma mig till sådana dära mörka kvällar där gatubelysningen reflekteras oranget från den blöta asfalten...
För snart har helgen vecka 48 tagit slut...
Nåväl, jag har i alla fall en skön historia att skriva ner till tröst. Förhoppningsvis kommer den upp här på bloggen om nån timme.
Friday, November 30, 2007
Thursday, November 29, 2007
Minns att jag berättat om Harry Potterskolan jag går på, att den är sidär 130 år gammal och är byggd i tegel med tinnar och torn och att och en och en annan häxa jobbar där. Eller egentligen ska jag skriva att jag gått eftersom jag numer är fri fri fri från skoltvånget, idag är första dagen av mitt sommarlov. Men de sista dagarna har ändå varit ruggigt slappa och vi har bara tittat på film på lektionerna, så sommarlovet har inte kommit i ett slag utan mer gradvis sköljt över mig.
På den här skolan finns en slags polis (eller ordningsman) anställd vars ända syfte är att klaga på elevernas klädsel och utdela straff. Ibland kan han hjälpa till praktiskt med annat, men varje rast spatserar han omkring med sina örnögon. Man skulle ju kunna tro att en sådan här auktoritet är ett praktarsle när man bara hör om det, men att kalla honom det vore att ljuga grovt. Han är en riktigt trevlig prick enkelt sagt, och man kan alltid stå och snacka lite skit med honom.
Eftersom han i i hans ungdom också gick i Toowoomba Grammar School så han har utmärkta kunskaper i vad som finns var och hur man på bästa och mest effektiva sätt kan busa utan att bli upptäckt, så om lyckas man vara snäll och artig nog fast ändå ha anstiftan till ett sånt där buspojksleende i munjipan kan det hända att han faktiskt berättar ett och annat.
Under skolan i fråga finns det faktiskt ett mindre nätverk av tunnlar som började sin existens som någon slags övningskyttegrav som blev övergrävd, och 30 år senare adderade man ett ett skyddsrum och på det spåret är det. Sen byggde man en skola ovanpå det hela.
Igår, sista dagen, visste vi vad som behövde göras.
Jag måste bekänna att jag gjorde något lite dumt här, men utan det skulle planen aldrig kunnat genomföras. Grejen var att jag i egenskap av smidig, lite dum och att vara från Sverige gjorde ett smärre inbrott i den låsta aulan. Jag klättrade in genom ett fönster och låste upp inifrån. Allt gick smooth som fan, och nu funderar jag på att bli en sån där modern Robin Hood efter min lyckade inbrottspremiär. (En gång gjorde jag inbrott i mitt egna låsta hus, men det räknas inte)
Aulan är ett stort oktagonalt rum med en scen längs med en vägg. Salen är fylld av rader med stolar där vi elever snällt sitter och lyssnar alternativt ställer oss upp på kommando när diverse viktiga människor pratar. Hallen kan också användas till att skriva prov i, när så är fallet dras en massa enpersonsbord ut från deras förvaring under scenen och ställs upp.
På den här skolan finns en slags polis (eller ordningsman) anställd vars ända syfte är att klaga på elevernas klädsel och utdela straff. Ibland kan han hjälpa till praktiskt med annat, men varje rast spatserar han omkring med sina örnögon. Man skulle ju kunna tro att en sådan här auktoritet är ett praktarsle när man bara hör om det, men att kalla honom det vore att ljuga grovt. Han är en riktigt trevlig prick enkelt sagt, och man kan alltid stå och snacka lite skit med honom.
Eftersom han i i hans ungdom också gick i Toowoomba Grammar School så han har utmärkta kunskaper i vad som finns var och hur man på bästa och mest effektiva sätt kan busa utan att bli upptäckt, så om lyckas man vara snäll och artig nog fast ändå ha anstiftan till ett sånt där buspojksleende i munjipan kan det hända att han faktiskt berättar ett och annat.
Under skolan i fråga finns det faktiskt ett mindre nätverk av tunnlar som började sin existens som någon slags övningskyttegrav som blev övergrävd, och 30 år senare adderade man ett ett skyddsrum och på det spåret är det. Sen byggde man en skola ovanpå det hela.
Igår, sista dagen, visste vi vad som behövde göras.
Jag måste bekänna att jag gjorde något lite dumt här, men utan det skulle planen aldrig kunnat genomföras. Grejen var att jag i egenskap av smidig, lite dum och att vara från Sverige gjorde ett smärre inbrott i den låsta aulan. Jag klättrade in genom ett fönster och låste upp inifrån. Allt gick smooth som fan, och nu funderar jag på att bli en sån där modern Robin Hood efter min lyckade inbrottspremiär. (En gång gjorde jag inbrott i mitt egna låsta hus, men det räknas inte)
Aulan är ett stort oktagonalt rum med en scen längs med en vägg. Salen är fylld av rader med stolar där vi elever snällt sitter och lyssnar alternativt ställer oss upp på kommando när diverse viktiga människor pratar. Hallen kan också användas till att skriva prov i, när så är fallet dras en massa enpersonsbord ut från deras förvaring under scenen och ställs upp.
Nu råkade vi veta att längst in under sagda scen, bakom alla bord, finns det en magisk liten lucka - eller pja, i våra sinnen omgavs den i alla fall av ett magiskt skimmer. När man ålat sig in i mörkret som luckan omger sig i fick man lirka upp den lilla trädörren och klättra igenom en öppning på cirka 50x50 cm. Du vet såna där lokaler där innertaket är vita plattor som vilar mot en liten plastlist? Man kom ut på ovansidan av ett åldrigt sådant tak, och fick klättra runt på balkar för att inte trampa genom golvet som var damtoalettens tak. Man hade ungefär 140 centimeter takhöjd på sig att klättra runt.
I andra änden av detta rum vars golv var ett tak och vars tak var ett golv fanns ytterligare en öppning i väggen som mest realistiskt beskrivs som ett hål, även det var cirka 50x50 cm. Det här hålet var som utslitet ur väggen och bildade ett utrymme på 50x50x50 centimeter som man behövde använda för att manövrera kroppen till rätt ställning innan man släppte taget och hoppade ner till ett jordgolv 2 meter ner.
Nere på jordgolvet lyste vi med våra mobiler och såg tegelväggar fulla av signaturer daterade ca. 1978-82 med den senaste från 2000. Vi hittade även en typiskt Australiensisk flaska Bundaberg Rum, urdrucken så klart. Enligt vår informatörs redogörelse hade två stackars 13-åringar varit försvunna här nere i tre dagar nån gång i det glada 80-talet, men det avskräckte oss inte nämnvärt. Efter lite utforskande satte vi oss nöjda i ett litet rum och sysselsatte oss med lite grottfilosoferande, därefter det sedvanliga 'Heh, imagine if some beardy old dude would sit chained to the wall over there' vilket urartade till 'imagine if some beardy old dude would come in screaming here and say that we are introding on his holy domains'. Vi försökte skrämma upp oss så mycket som möjligt för att komma i stämning, men ärligt talat funkade det inte riktigt.
Vägen tillbaka var i stort sett odramatisk, fast lite adrenalinpump hade man ändå eftersom vår plan hängde på att vår fjärde man skulle öppna luckan under scenen för oss. Dessutom behövde vi smyga ut ur den låsta aulan. Men som man kunde vänta sig gick allt felfritt, och vips stod vi där i det nu lite extra skarpa solskenet och firade vår seger över skolans hemligheter.
Hemliga tunnlar är helt enkelt bara sjukt häftiga. Det är naturlag.
Förresten sa skolpolisen något väldigt fint till värdbrorsan min på avslutningskvällen: 'It's Mike now', vilket innebär att vi kan kalla honom vid förnamn istället för mr. McKenna som vi tidigare gjort. Fin gest det tycker jag.
/H
Monday, November 26, 2007
skratta om du vill...
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2708&a=719149
visst, vi unga och glada både kan och brukar skrocka gott åt sånt här. Vadå, vi kommer ju inte drabbas? Vi kommer ju bara få en sjysstare sommar och alla som är gamla och gnälliga kommer trilla av pinn'. Som vi har lärt oss att göra för att inte totalt tappa tron när man läser nyheterna har vi alla skapat oss våra försvarsmekanismer, den mest rudimentära är att tänka att det som hänt inte kommer påverka en själv. Och visst, varför inte deflektera ännu en av verklighetens käftsmällar?
Jag kan berätta för er att det fan inte är roligt när det är varmt som på Venus. Och man sitter inte i skuggan och dricker is-thé med kondensdroppar på glaset, man ligger istället och lyssnar på ljuden som uppkommer när svettig hud gnids mot lädersoffa - och det låter då inte vackert. Man svettas som en gris och vill bara att dagen ska flyta förbi.
Och som artikeln påskiner: vissa är sämre på att hantera värmen. Jag fungerar helt enkelt inte i kvalmig hetta, och jag tror att detta gäller för de flesta av oss nordbor. Man blir trött (mer trött än av den värsta Novembersjuka du kan drömma upp), man får okristligt ont i huvudet och man förlorar orken totalt.
Visst, hur mycket växthuseffekten nu än kommer drabba oss kommer vi förmodligen inte nå upp till de här nivåerna av olidlig temperatur som den här kontinenten kan skryta om, men att ligga och brottas med döden när man lider där, svettig i skinnsoffan, skulle nog vara ett av de värsta sätten att dö på jag kan tänka mig. Jag skojar inte. Jag kan inte annat än tycka oerhört synd om alla de extra stackars äldre som kommer stryka med när temperaturen stiger.
Tycka synd om dom när jag sitter på någon uteservering en tropisk kväll i Stockholm och låtsas att jag är någonstans runt medelhavet...
The times, they are a'changing...
visst, vi unga och glada både kan och brukar skrocka gott åt sånt här. Vadå, vi kommer ju inte drabbas? Vi kommer ju bara få en sjysstare sommar och alla som är gamla och gnälliga kommer trilla av pinn'. Som vi har lärt oss att göra för att inte totalt tappa tron när man läser nyheterna har vi alla skapat oss våra försvarsmekanismer, den mest rudimentära är att tänka att det som hänt inte kommer påverka en själv. Och visst, varför inte deflektera ännu en av verklighetens käftsmällar?
Jag kan berätta för er att det fan inte är roligt när det är varmt som på Venus. Och man sitter inte i skuggan och dricker is-thé med kondensdroppar på glaset, man ligger istället och lyssnar på ljuden som uppkommer när svettig hud gnids mot lädersoffa - och det låter då inte vackert. Man svettas som en gris och vill bara att dagen ska flyta förbi.
Och som artikeln påskiner: vissa är sämre på att hantera värmen. Jag fungerar helt enkelt inte i kvalmig hetta, och jag tror att detta gäller för de flesta av oss nordbor. Man blir trött (mer trött än av den värsta Novembersjuka du kan drömma upp), man får okristligt ont i huvudet och man förlorar orken totalt.
Visst, hur mycket växthuseffekten nu än kommer drabba oss kommer vi förmodligen inte nå upp till de här nivåerna av olidlig temperatur som den här kontinenten kan skryta om, men att ligga och brottas med döden när man lider där, svettig i skinnsoffan, skulle nog vara ett av de värsta sätten att dö på jag kan tänka mig. Jag skojar inte. Jag kan inte annat än tycka oerhört synd om alla de extra stackars äldre som kommer stryka med när temperaturen stiger.
Tycka synd om dom när jag sitter på någon uteservering en tropisk kväll i Stockholm och låtsas att jag är någonstans runt medelhavet...
The times, they are a'changing...
Sunday, November 25, 2007
hypotetisk trivia
Jag blev lite inspirerad av förrgårddagens musiktrivia, och idag fann jag detta (fortfarande på temat Skåne):
I en dikt skriven av Bob Hansson finns raderna
om du vågar vara rädd
faller jag på knä
om du ber mig
Och i en helt grym låt skriven av ett helt grymt band finns raderna
Vågar du va' rädd står jag på knä
Om du ber mig
Vad bandet heter?
- Bob Hund!
Är det en tillfällighet? Kan mycket väl vara så, men kanske det finns någon liten koppling till varför bandet just heter Bob Hund...
Jag känner att jag gott skulle kunna ha ett eget 5-minutersinslag på musikjournalen där jag snackar om sånt här...
I en dikt skriven av Bob Hansson finns raderna
om du vågar vara rädd
faller jag på knä
om du ber mig
Och i en helt grym låt skriven av ett helt grymt band finns raderna
Vågar du va' rädd står jag på knä
Om du ber mig
Vad bandet heter?
- Bob Hund!
Är det en tillfällighet? Kan mycket väl vara så, men kanske det finns någon liten koppling till varför bandet just heter Bob Hund...
Jag känner att jag gott skulle kunna ha ett eget 5-minutersinslag på musikjournalen där jag snackar om sånt här...
'jag är jävligt glad att livet är orättvist'
Jag och en vän pratade häromveckan om en av de grymmare tiderna om året; då folk tar studenten. Hur härligt är det inte när atmosfären luktar björkris och avslagen öl? Folk skriker och har på sig vita hattar, solen har kommit för att stanna och snart är det sommarlov. Det är liksom bara en massa glädje i luften, och som att ett det riktiga nya året börjar nu.
Jag hann med att uppleva det i Sverige det här året, och jag har också haft turen att pricka in det här i Australien eftersom man tar motsvarigheten till studenten i början av November. Lucky me, kommer ha tre somrar i rad med detta. Hur som helst är det en väldigt snarlik grej här - folk känner sig befriade och sommaren är nära. Det har varit helt grymt för mig eftersom jag i egenskap av outtalad hedersmedlem av year 12 också varit garanterad en plats på alla sorters tillställningar som ursäktas med att man slutar skolan.
Okej, det var lite sketet när jag hittade en träflisa som stack ut ur armen morgonen efter ett 'uniform ripping party', vi kan sammanfatta det med att Hampus: 0 och Australian Bush: 1. Roligt var att jag bröt av träbiten när jag försökte dra ut den, så majoriteten sitter fortfarande kvar i min arm. När jag kommer tillbaka hem kan jag visa den som en liten trofé. Hoppas bara inte det knasar sig i tullen.
Och mamma och pappa som frågade om jag piercat mig igår...
Hur som helst, uniform ripping party var det; ett sådant kalas är till stor det vad det låter som - ett kalas där man kommer iklädd skoluniform och går hem iklädd sönderslitna trasor. Det är ett rätt talande uttryck för frihet från sin långt gångna skoltrötthet att slita sönder sin (och andras) uniform. Jag har till och med skickat med min bröstficka i ett brev hem, än en liten trofé.
Men hur som helst, kul har det varit, men det var rätt bra surt när alla drog vidare till Schoolies och jag satt kvar på trappen ensam och övergiven. Schoolies är en vecka då i stort sett alla (oavsett av social status) som tagit studenten åker till samma ställe på kusten, strax söder om Brisbane, och för att uttrycka det milt; festar i en vecka.
Jag hade mina skäl som höll mig hemma: sista veckan med prov i skolan, strängt strängt strängt förbjuden av utbytesorganisationen att gå, en tajt budget och en ovilja att äventyra min välfärd eftersom det faktiskt är snälla människor som tagit på sig ansvaret för den. Dessutom måste man ha ett intyg att man faktiskt avslutat year 12 för att få vara där. Har man inte det går man på Toolies eller Foolies. Så ja, jag hade mer än ett bra skäl att inte gå, men satan så tråkigt det har varit att sitta hemma i en vecka. Dessutom så försvann solen i samma ögonblick som bilarna försvann ur syne, det var som att allt blev grått och man kunde nästan höra 'Ain't no sunshine when she's gone' spelas svagt i fjärran.
Jag har ugglat hemma. I soffan. Och lyssnat på regnet. I en vecka. Och ungefär nu när jag kommit över att jag inte var där nere kommer alla hem och delar högljutt med sig av sina historier, det är inte så lite frustrerande. Det är inte ens som att alla dina kompisar åkte på festival utan dig, det är som att dom åkte på två i rad!
För övrigt är undertecknad sjuk. Att alla hemvändande party animals är sjuka kan man ju förvänta sig, festivaleffekt liksom, men att jag ska vara sjuk är fan så orättvist. Har jag inte festat som dom vill jag i alla fall vara pigg och käck som Gunde Svahn när dom ligger och ojar sig över sina våndor. Men näää, lika för alla - klart du ska vara sjuk med. Och som grädde på moset har jag ju givetvis blivit sjuk på ett sätt jag aldrig varit förut; jag nyser nämligen med hög frekvens. Det har liksom givit min huvudvärk en helt ny nyans av elände...
Jag kan inte dra mig till minnes vilken cigarrökande legend det var som sa att han var väldigt medveten om att livet är orättvist, och att han var jävligt glad över det, men det känns upplyftande att tänka på när man när man sitter med mjukisar och laptop i soffan och klagar på förkylning och uteblivet förlustande.
laters,
/H
Jag hann med att uppleva det i Sverige det här året, och jag har också haft turen att pricka in det här i Australien eftersom man tar motsvarigheten till studenten i början av November. Lucky me, kommer ha tre somrar i rad med detta. Hur som helst är det en väldigt snarlik grej här - folk känner sig befriade och sommaren är nära. Det har varit helt grymt för mig eftersom jag i egenskap av outtalad hedersmedlem av year 12 också varit garanterad en plats på alla sorters tillställningar som ursäktas med att man slutar skolan.
Okej, det var lite sketet när jag hittade en träflisa som stack ut ur armen morgonen efter ett 'uniform ripping party', vi kan sammanfatta det med att Hampus: 0 och Australian Bush: 1. Roligt var att jag bröt av träbiten när jag försökte dra ut den, så majoriteten sitter fortfarande kvar i min arm. När jag kommer tillbaka hem kan jag visa den som en liten trofé. Hoppas bara inte det knasar sig i tullen.
Och mamma och pappa som frågade om jag piercat mig igår...
Hur som helst, uniform ripping party var det; ett sådant kalas är till stor det vad det låter som - ett kalas där man kommer iklädd skoluniform och går hem iklädd sönderslitna trasor. Det är ett rätt talande uttryck för frihet från sin långt gångna skoltrötthet att slita sönder sin (och andras) uniform. Jag har till och med skickat med min bröstficka i ett brev hem, än en liten trofé.
Men hur som helst, kul har det varit, men det var rätt bra surt när alla drog vidare till Schoolies och jag satt kvar på trappen ensam och övergiven. Schoolies är en vecka då i stort sett alla (oavsett av social status) som tagit studenten åker till samma ställe på kusten, strax söder om Brisbane, och för att uttrycka det milt; festar i en vecka.
Jag hade mina skäl som höll mig hemma: sista veckan med prov i skolan, strängt strängt strängt förbjuden av utbytesorganisationen att gå, en tajt budget och en ovilja att äventyra min välfärd eftersom det faktiskt är snälla människor som tagit på sig ansvaret för den. Dessutom måste man ha ett intyg att man faktiskt avslutat year 12 för att få vara där. Har man inte det går man på Toolies eller Foolies. Så ja, jag hade mer än ett bra skäl att inte gå, men satan så tråkigt det har varit att sitta hemma i en vecka. Dessutom så försvann solen i samma ögonblick som bilarna försvann ur syne, det var som att allt blev grått och man kunde nästan höra 'Ain't no sunshine when she's gone' spelas svagt i fjärran.
Jag har ugglat hemma. I soffan. Och lyssnat på regnet. I en vecka. Och ungefär nu när jag kommit över att jag inte var där nere kommer alla hem och delar högljutt med sig av sina historier, det är inte så lite frustrerande. Det är inte ens som att alla dina kompisar åkte på festival utan dig, det är som att dom åkte på två i rad!
För övrigt är undertecknad sjuk. Att alla hemvändande party animals är sjuka kan man ju förvänta sig, festivaleffekt liksom, men att jag ska vara sjuk är fan så orättvist. Har jag inte festat som dom vill jag i alla fall vara pigg och käck som Gunde Svahn när dom ligger och ojar sig över sina våndor. Men näää, lika för alla - klart du ska vara sjuk med. Och som grädde på moset har jag ju givetvis blivit sjuk på ett sätt jag aldrig varit förut; jag nyser nämligen med hög frekvens. Det har liksom givit min huvudvärk en helt ny nyans av elände...
Jag kan inte dra mig till minnes vilken cigarrökande legend det var som sa att han var väldigt medveten om att livet är orättvist, och att han var jävligt glad över det, men det känns upplyftande att tänka på när man när man sitter med mjukisar och laptop i soffan och klagar på förkylning och uteblivet förlustande.
laters,
/H
Friday, November 23, 2007
Till Jonis;
Hej Jonis, jag kikade på Familjen - grömmt! Lustigt hur så mycket bra musik kommer från Skåne...
Jag kikade på deras andra video 'Hög Luft' och kände igen animatörens stil, det är ju Ljudbilden!
Checka hans video till Minilogue's Hitchhiker's Choice -
http://www.youtube.com/watch?v=u46eaeAfeqw
Hans myspace är myspace.com/ljudbilden
Kan man ana kopplingar mellan Familjen och Sci-Fi Skåne?
p.s. Orglar per presidente!
Jag kikade på deras andra video 'Hög Luft' och kände igen animatörens stil, det är ju Ljudbilden!
Checka hans video till Minilogue's Hitchhiker's Choice -
http://www.youtube.com/watch?v=u46eaeAfeqw
Hans myspace är myspace.com/ljudbilden
Kan man ana kopplingar mellan Familjen och Sci-Fi Skåne?
p.s. Orglar per presidente!
fisk
jag tycker den här serien beskriver rätt träffsäkert hur det är att stöta på kärleken när man är ute på äventyr med spikad hemresa. Men så länge man kan se humorn i det hela så är det väl inte så farligt. Eller närmare verkligheten; så länge hemresedatumet är mer än 6 månader bort är det inte så farligt. När katastrofen plötsligt står och knackar en på axeln kanske jag inte direkt tycker att serien är lika rolig längre.
Då kan man ju i alla fall alltid trösta sig med de andra 600 stripparna som finns på http://www.whiteninjacomics.com/.
White Ninja per presidente!
Huh ja - som jag så ofta sagt om sistens så har jag rätt mycket att fixa och trixa med angående la grande plan när det gäller ansökningar och byråkrati i största allmännhet. Nej, oroa dig inte, jag tänker köra igång med det gamla vanliga gnället om byråkrati som förminskar människan och hela den skiten. Och heller tänker jag inte ta hela rikets antimaskots Gunwald Larssons trademarkord i munnen: slipsfitta. Nu för tiden tror alla att ens kritik mot etablissemanget blir berättigad så fort man droppar slipsfitta.
Nej, jag har inget emot alla blanketter och allt vad man kan tänkas behöva göra. Jag tycker det är skönt att kunna följa väl utstakade riktlinjer och därigenom undvika att fucka upp för egen maskin. Jag är inte mer självgod än att jag vet att om jag skulle försöka ro det här projektet i land själv så skulle det inte funka.
Ett problem jag dock ror emot, och det är bara jag själv som valt kurs, är att jag valt att tjuvstarta min inspektion av Australien. Lite hastigt och lustigt blev jag bjuden ner till kusten i vänners lag, och dagarna efter jag kommit hem från det bär det vidare till Adelaide (där jag och brorsan ska bo hos en enligt utsago galen faster - great fun) Från allt detta kommer jag hem runt den 11:e December, och efter det har jag exakt 24 dagar på mig att få ordning på allt vad jag kan tänkas behöva innan jag åker till Nya Zealand.
Men jag menar om du skulle bli bjuden till ställen med namn som 'The Gold Cost' eller 'Surfer's Paradise' då är det väl inte direkt så att man kan tacka nej, eller?
Thursday, November 22, 2007
bakvänt = huvudvärk
satt just och läste min egna blogg i mer än 30 sekunder, och jag fick ont i ögonen. Ljus text mot mörk bakgrund ser ju tjusigt ut, men det är kanske inte så läsvänligt. Ska se om jag orkar skona mina läsares ögon och mentala hälsa genom att byta färgtema...
total-stenålder.nu
Hur många gånger har man inte blivit bombad med urmänniskopropagandan?
"Back in the day vettu, då käkade vi bara nötter och småsten och sov inte längre än till soluppgången. Då var vi i vårt ess, då var vi som friskast"
Vi har ännu inte hunnit justera oss till vår moderna livsstil och hej och hå; och visst, det kan jag inte argumentera mot, men om det är något jag kan argumentera för så är det att återgången till stenåldern är rätt charmig.
Ja, jag må bo i en stad som heter Toowoomba, men tro det eller ej - trots namnet är det inte såvärst mycket stenålder här. Men jag menar, finns det någon bättre känsla än att vakna upp till solsken en sommarmorgon? Det är tidigt, men det är då du vaknar ändå. Det måste vara någon slags belöningsmekanism i skallen vår som belönar varje steg bakåt. Att följa naturens urverk istället för mobilens är faktiskt rätt så uppfyllande.
En vana jag tagit upp den senaste veckan är att vänta tills skymningen innan jag beger mig ut för att springa. Det kan ha att göra med att om jag inte skulle göra det skulle jag se ut som ett pommes frittes när jag kom hem, ett pommes frittes med hudcancer. Så därför sparar jag lite tid runt klockan sex och inväntar syrsesången. Man måste vara uppmärksam dock, och inte för lat, för det är ingen gatubelysning där jag springer, och missar man skymningen är man körd.
Speciellt eftersom man faktiskt löper större risk att bli ormbiten på asfalterad väg än ute i bushen på kvällen, eftersom Mördar-Snoddas gillar att avrunda sin dag med att ligga på den fortfarande varma svarta vägen och steka lite. Inte för att jag sett någon orm än, dagsljus eller ej, men jag tänker fanimig heller inte sluta mina dagar med att bli biten av en orm jag inte såg.
Är inte detta oh så lustigt, allt medan jag skriver märker jag hur det blir mörkare och mörkare utanför fönstret. Än en chans försutten, lika bra att skriva vidare då.
En annan stenåldersgrej jag gör är att jag käkar mycket nötter. Nötter är gott och billigt här nere.
Förresten, berättade jag om charmen i att köpa en envägsbiljett nånstans? Få gånger har jag känt mig så ball som när jag köpte en enkelbiljett till Nya Zealand. 3:e Januari gott folk, då lämnar jag den här kontinenten på obestämd tid.
Dock skulle jag hemskt gärna vara tillbaka här till den 22:a eftersom jag har biljetter till Big Day Out då, där tro det eller ej Rage Against the Machine ska spela. Dä ska'la bli grömt...
Men tro alls inte att jag kommer göra skitballa grejer i Nya Zealand, jag är på en tajt, tajt budget. Tighter than a duck's arse som en bekant så finurligt uttryckte det. Jag kommer i princip bara sitta och uggla och läsa böcker, kanske unna mig en kopp kaffe på kafé per dag. Inte direkt hajka runt där dom spelade in Sagan om Ringen eller hoppa bungeejump eller nåt.
För er som inte läser Rocky rekommenderar jag Kellermans självbiografiska artikel i senaste numret. Sällan har jag läst något så sorgligt som när han berättade om sina otaliga fotografier från sina resor. Han har aldrig brytt sig om att titta på dom eftersom att det inte finns någon människa på dom. Han reste ensam och det kommer jag också göra.
Men vadå, jag snor med mig det kollektiva munspelet som ligger och skräpar och sen är det bara att tuta och köra. Hur kan man vara olycklig när man har ett gammalt ostämt munspel liksom? Och vem kommer inte vilja vara ens vän?
/H
"Back in the day vettu, då käkade vi bara nötter och småsten och sov inte längre än till soluppgången. Då var vi i vårt ess, då var vi som friskast"
Vi har ännu inte hunnit justera oss till vår moderna livsstil och hej och hå; och visst, det kan jag inte argumentera mot, men om det är något jag kan argumentera för så är det att återgången till stenåldern är rätt charmig.
Ja, jag må bo i en stad som heter Toowoomba, men tro det eller ej - trots namnet är det inte såvärst mycket stenålder här. Men jag menar, finns det någon bättre känsla än att vakna upp till solsken en sommarmorgon? Det är tidigt, men det är då du vaknar ändå. Det måste vara någon slags belöningsmekanism i skallen vår som belönar varje steg bakåt. Att följa naturens urverk istället för mobilens är faktiskt rätt så uppfyllande.
En vana jag tagit upp den senaste veckan är att vänta tills skymningen innan jag beger mig ut för att springa. Det kan ha att göra med att om jag inte skulle göra det skulle jag se ut som ett pommes frittes när jag kom hem, ett pommes frittes med hudcancer. Så därför sparar jag lite tid runt klockan sex och inväntar syrsesången. Man måste vara uppmärksam dock, och inte för lat, för det är ingen gatubelysning där jag springer, och missar man skymningen är man körd.
Speciellt eftersom man faktiskt löper större risk att bli ormbiten på asfalterad väg än ute i bushen på kvällen, eftersom Mördar-Snoddas gillar att avrunda sin dag med att ligga på den fortfarande varma svarta vägen och steka lite. Inte för att jag sett någon orm än, dagsljus eller ej, men jag tänker fanimig heller inte sluta mina dagar med att bli biten av en orm jag inte såg.
Är inte detta oh så lustigt, allt medan jag skriver märker jag hur det blir mörkare och mörkare utanför fönstret. Än en chans försutten, lika bra att skriva vidare då.
En annan stenåldersgrej jag gör är att jag käkar mycket nötter. Nötter är gott och billigt här nere.
Förresten, berättade jag om charmen i att köpa en envägsbiljett nånstans? Få gånger har jag känt mig så ball som när jag köpte en enkelbiljett till Nya Zealand. 3:e Januari gott folk, då lämnar jag den här kontinenten på obestämd tid.
Dock skulle jag hemskt gärna vara tillbaka här till den 22:a eftersom jag har biljetter till Big Day Out då, där tro det eller ej Rage Against the Machine ska spela. Dä ska'la bli grömt...
Men tro alls inte att jag kommer göra skitballa grejer i Nya Zealand, jag är på en tajt, tajt budget. Tighter than a duck's arse som en bekant så finurligt uttryckte det. Jag kommer i princip bara sitta och uggla och läsa böcker, kanske unna mig en kopp kaffe på kafé per dag. Inte direkt hajka runt där dom spelade in Sagan om Ringen eller hoppa bungeejump eller nåt.
För er som inte läser Rocky rekommenderar jag Kellermans självbiografiska artikel i senaste numret. Sällan har jag läst något så sorgligt som när han berättade om sina otaliga fotografier från sina resor. Han har aldrig brytt sig om att titta på dom eftersom att det inte finns någon människa på dom. Han reste ensam och det kommer jag också göra.
Men vadå, jag snor med mig det kollektiva munspelet som ligger och skräpar och sen är det bara att tuta och köra. Hur kan man vara olycklig när man har ett gammalt ostämt munspel liksom? Och vem kommer inte vilja vara ens vän?
/H
Wednesday, November 21, 2007
läsarantalet dalar! Jag känner mig om en kapten på ett sjunkade skepp. Fast skulle jag ha nåt alternativ skulle jag inte gå till djupen med min skuta som en riktig kapten förväntas göra utan gripa efter nästa lian och svinga mig vidare. Tyvärr har jag ingen fallback, så då får vi väl ta och göra vad som krävs för att få liv i den här sidan igen.
En liten uppiffning med färgerna, vad tycks? Fint och dämpat, precis som det ska vara. Och vad säger du om det fräsiga sidhuvudet jag slängde ihop? Jag borde banne mig få diplom i Photoshoping...
Om du kan gissa vilket skivomslag jag har använt där uppe så ska du få ett pris.
En liten uppiffning med färgerna, vad tycks? Fint och dämpat, precis som det ska vara. Och vad säger du om det fräsiga sidhuvudet jag slängde ihop? Jag borde banne mig få diplom i Photoshoping...
Om du kan gissa vilket skivomslag jag har använt där uppe så ska du få ett pris.
Sunday, November 18, 2007
lägesrapport
det finns ett intressant fenomen med bloggandet i min värld, och nu kan alla ni som pluggat psykologi A få nåt roligt att bita i; ju mer balla saker partiklar som flyger i mitt gravitationsfält; ju mer jag har att fylla min blogg med, desto mindre skriver jag.
Jag undrar om det kan vara någon slags rädsla för att förvalta chansen? Att hellre se på möjligheterna och använda dom för att bygga luftslott som vida utklassar vad verkligheten skulle kunna bygga. Fast jag tror att jag är en sådan människa som allt som oftast nöjer sig med att stå vid sidan av, nöjd med vetskapen att jag kan. Och eftersom jag kan så behöver jag inte göra. Superadvancerad människa; vår framtid är att bara stå och se på. Se vår civilisation gå under och vara nöjda med att veta att vi kan rädda den.
Ödesmättat to the max blev det när jag bara hade tänkt stolpa upp lite vad jag håller på med... Den trogne läsaren kanske minns att jag tidigare nämnde att jag hade en storslagen plan på G men att jag inte ville basunera ut den eftersom den hängde på en rätt skör tråd. Inte heller nu står det mer mejslat i sten än att jag tänker göra ett tappert försök. Bästa sättet att undvika regn är att planera för det, och bästa sätt att kvadda en plan är att ta dess utgång för given.
Men min plan är i korthet att 'uppgradera' mitt studentvisum till ett slags backpackervisum, 'Working Holiday Visa', som låter mig jobba legalt i upp till 18 månader. Utbytesstudent i all ära, men här är en kontinent att utforska.
Hela ön jag är på är en gigantisk karantänzon, när jag stegade genom tullen vid ankomsten deklarerade jag sanningsenligt att jag klampat runt i fårskit med mina dojor någon vecka tidigare. Inspektören rynkade pannan och det kändes som att jag skulle behöva skiljas från mina älskade gröngula Circa Lopez. Som tur var kom jag genom utan något större hassle, men på den nivån är det. Varje måndag går det en realityserie som heter 'Border Security' där incidenter med tull och sånt visas upp, egentligen säger allt i min kropp åt mig att hata serien men ändå tittar jag på den med behållning. I sista avsnittet blev en stackars kinesisk tant av med sina medhavda äpplen, det var en ytterst intresant kulturkrock med det bästa av två världar.
En gammal kinesisk tant som inte kan engelska och en översminkad medelålders australiensiskt semitant som inte kunde nåt annat än engelska utövade praktiskt sett en dragkamp över tre äpplen. Först efter nån timme blev en tolk tillkallad och allt löste sig. Eller ja, hon sa att kinatanten kunde välja mellan att åka hem med sina äpplen eller tjacka nya på pressbyrån. Tanten svalde sin stolthet i slutet, och jag kan tycka att det är lite hemskt att paradera sin makt över inresande och sin kontroll över gränsen inför tevepublik. Man kan fråga sig hur mycket serien är gjord i något slags vridet propagandasyfte.
Men ungefär på den nivån är det, och att ansöka om ett visum är snäppet krångligare än att ta med sig äpplen. Bara första steget; att man måste vara utanför landet när ansökan görs är ju lite jobbigt. Detta resulterar i att jag nu sitter och letar billigt flyg till Nya Zealand. Men tro inte att jag åker på maffig 5-veckorssemester, jag ser det mer som en businesstrip där jag inte kommer lämna staden jag flyger till för att se naturen eftersom devisen 'smakar det så kostar det' är internationell.
Sen måste jag visa upp ett giltigt papper som visar på att jag varken har ebola eller tuberkolos (en sådan undersökning är giltig i ett år, och min gamla undersökning fyllde ett år igår), man måste kryssa i att man inte planerar massmord och man kan behöva ett papper från polisen som säger att man är ostraffad. Att det kostar pengar att få ett sådant papper från svenska polisen tycker jag är lite skevt, ska jag behöva betala för att visa att jag uppfört mig? Borde det inte snarare vara tvärtom?
Men hur som helst så är det så situationen ser ut, och jag har som sagt bokstavligen talat en miljon grejer att göra. Eller var det en miljard?
Jag undrar om det kan vara någon slags rädsla för att förvalta chansen? Att hellre se på möjligheterna och använda dom för att bygga luftslott som vida utklassar vad verkligheten skulle kunna bygga. Fast jag tror att jag är en sådan människa som allt som oftast nöjer sig med att stå vid sidan av, nöjd med vetskapen att jag kan. Och eftersom jag kan så behöver jag inte göra. Superadvancerad människa; vår framtid är att bara stå och se på. Se vår civilisation gå under och vara nöjda med att veta att vi kan rädda den.
Ödesmättat to the max blev det när jag bara hade tänkt stolpa upp lite vad jag håller på med... Den trogne läsaren kanske minns att jag tidigare nämnde att jag hade en storslagen plan på G men att jag inte ville basunera ut den eftersom den hängde på en rätt skör tråd. Inte heller nu står det mer mejslat i sten än att jag tänker göra ett tappert försök. Bästa sättet att undvika regn är att planera för det, och bästa sätt att kvadda en plan är att ta dess utgång för given.
Men min plan är i korthet att 'uppgradera' mitt studentvisum till ett slags backpackervisum, 'Working Holiday Visa', som låter mig jobba legalt i upp till 18 månader. Utbytesstudent i all ära, men här är en kontinent att utforska.
Hela ön jag är på är en gigantisk karantänzon, när jag stegade genom tullen vid ankomsten deklarerade jag sanningsenligt att jag klampat runt i fårskit med mina dojor någon vecka tidigare. Inspektören rynkade pannan och det kändes som att jag skulle behöva skiljas från mina älskade gröngula Circa Lopez. Som tur var kom jag genom utan något större hassle, men på den nivån är det. Varje måndag går det en realityserie som heter 'Border Security' där incidenter med tull och sånt visas upp, egentligen säger allt i min kropp åt mig att hata serien men ändå tittar jag på den med behållning. I sista avsnittet blev en stackars kinesisk tant av med sina medhavda äpplen, det var en ytterst intresant kulturkrock med det bästa av två världar.
En gammal kinesisk tant som inte kan engelska och en översminkad medelålders australiensiskt semitant som inte kunde nåt annat än engelska utövade praktiskt sett en dragkamp över tre äpplen. Först efter nån timme blev en tolk tillkallad och allt löste sig. Eller ja, hon sa att kinatanten kunde välja mellan att åka hem med sina äpplen eller tjacka nya på pressbyrån. Tanten svalde sin stolthet i slutet, och jag kan tycka att det är lite hemskt att paradera sin makt över inresande och sin kontroll över gränsen inför tevepublik. Man kan fråga sig hur mycket serien är gjord i något slags vridet propagandasyfte.
Men ungefär på den nivån är det, och att ansöka om ett visum är snäppet krångligare än att ta med sig äpplen. Bara första steget; att man måste vara utanför landet när ansökan görs är ju lite jobbigt. Detta resulterar i att jag nu sitter och letar billigt flyg till Nya Zealand. Men tro inte att jag åker på maffig 5-veckorssemester, jag ser det mer som en businesstrip där jag inte kommer lämna staden jag flyger till för att se naturen eftersom devisen 'smakar det så kostar det' är internationell.
Sen måste jag visa upp ett giltigt papper som visar på att jag varken har ebola eller tuberkolos (en sådan undersökning är giltig i ett år, och min gamla undersökning fyllde ett år igår), man måste kryssa i att man inte planerar massmord och man kan behöva ett papper från polisen som säger att man är ostraffad. Att det kostar pengar att få ett sådant papper från svenska polisen tycker jag är lite skevt, ska jag behöva betala för att visa att jag uppfört mig? Borde det inte snarare vara tvärtom?
Men hur som helst så är det så situationen ser ut, och jag har som sagt bokstavligen talat en miljon grejer att göra. Eller var det en miljard?
Saturday, November 17, 2007
nya insikter i i-landet
huh, jag tror jag börjar förstå hur det känns att vara handikappad.
Varje dag i Sverige då jag åkte buss från min lilla ö passerade jag Drottningholm med dess vackra park och byggnader, och varje gång jag blickade mot ett sånt där fint citronbeiget gammalt hus så sved den där jävla handikappliften i mina ögon. En vit plastig mackapär som skriker Tokyo hänger som en parasit från fasaden och gör den vanliga trappan sällskap. Inte snyggt.
Vad är meningen med att konservera ett redan opraktiskt hus från dåtiden om man lägger till en sån där ful plastig lift som används en gång varannan månad? Då är det ju inte gammalt längre, eller?
Men nu är det så här, och det har öppnat mina ögon; jag uppskattar internet till fullo. Jag har för tillfället bokstavligen talat en miljard grejer att undersöka och boka och jag fattar inte hur det skulle funka utan internet. Grejen är bara den att i en värld där utseendet är allt så görs de flesta sidor med skitfiffig grafik och rörliga objekt, och dom vrider ut och in på din webläsare i sin strävan att visa sig störst och bäst och vackrast.
Som bekant sitter jag och surfar med den sketnaste linan på den här sidan Bagdad, och det är ungefär här jag börjar känna mig handikappad. Jag har full förståelse för den där minst sagt ocharmiga handikapphissen nu! Jag sitter som på utsidan och tittar in, ser ramarna till alla fräsiga knappar jag behöver trycka på för att få den här biljetten eller det här formuläret. Att inte kunna komma in i en byggnad kan ju endast vara värre tänker jag, så nu har du mitt fulla stöd, din själlösa lilla Tokyomanick
Ja, om man nu tvunget ska se på skiten ur en positiv synvinkel så får jag ju tid över att göra annat när jag tröttnat på att räkna dom små gröna blupparna i som webläsaren använder för att synliggöra hur pass laddad sidan är. Jag är en baddare på både Spindelharpan och Kungen nu, och när jag tröttnar på underhållningen i att sortera kort kan jag ju alltid skriva blogginlägg eller email.
Ämen faa-aan och sataans juttaperkele också, den senaste timmen har mitt tålamod brottats mot Zuji.com för att boka en flygfarkostsbiljett helt i onödan. Jag visste genast att jag skulle ha prövat att ladda altavista i ett annat fönster innan, istället för att bara naivt trycka på den gryniga himmelsblå knappen 'Save itinerary'. Ohh Jeeses...
Jag är innerligt glad att jag är ensam hemma eftersom min frustration oftast uttrycks i ett slags seriefigursviftande med armarna över huvudet, djuriska frustanden eller helt enkelt små snyftningar som kan få en hundvalp att grina av medlidande. Inget man gärna visar för andra människor.
Hey by the way, undertäcknad är numer formellt sett vuxen.
Sunday, November 11, 2007
helvete vad läskigt
wowowoh-wow...
'Som en hippodrom bara runt och runt,
måste ligga ner det snurrar runt och runt'
En gång observerade jag att närhelst jag får en för komplicerad tanke för att skriva ner eller förmedla så skriver jag en textrad från Bob Hund istället.
Grejen är att jag satt och läste om den finske 89:an (89:a! Du och jag!) som fick D-fense att se ut som en rätt resonlig prick. DN.se har publicerat en artikel som jag tyckte var ett stycke gott journalistarbete; någon har gjort en undersökning utan att för den delen vara påträngande, och som resultat kunnat ge omvärlden en bakgrund till det som hänt. Att myspace nämndes som nåt annat Café Bagdad där al-Qaida sitter och planerar illdåd ömsom sörplar kaffe och rekryterar småkids gör mig förstås skitarg. Hade det inte varit myspace hade det varit Lunarstorm eller vad som helst. Varför inte IRC? Då är det rimligaste ju förstås att riva ner hela jävla internet eftersom det ändå bara är galningar och pedofiler som använder det.
Och handikappade som handlar över nätet förstås.
Men i det här fallet kan vi gott rusa över dem, de får ta smällen för the greater good. Offra en för att rädda 10. För vi måste ju hejda det här samhällets avskum från att kunna utbyta sina idéer, eller hur?
Ja, så här kan man väl lätt tänka. Men det som skrämmer mig är hur snarlikt ett resonemang från Pekka-Eric Auvinen skulle låta. Så här lätt kan vi blindas av fartvinden, och vips har vi blivit det vi hatar. Jag kan känna igen mig i killens frustration över att världen är styrd av idioter, och det skrämmer mig. Vad är det i honom som skiljer sig från det i mig?
Kommer du ihåg när jag skrev om Hasting's Point? Jag skrev om Teddy och sa att han var ett ruskigt intressant exemplar av en människa. När jag läste DN:s artikel återkom den finske tänkaren Pentti Linkola, som hade än den ena idén om mänsklighetens fortlevnad genom dess minskning än den andra, och hur denne man inspirerat Auvinen. Visst, det finns så många resonemang som kan berättiga vilka hemskheter som helst. Med logiken som spärr finns inga gränser.
Teddy, som jag tyckte var så intressant (jag var inte nödvändigtvis inspirerad) är på två och ett halvt övergripande sätt väldigt, väldigt lik Linkola:
1. De båda är stora vänner av naturen. Linkola har skrivit Finlands mest lästa fågelbok: Teddy driver ett utbildningscenter för barn och unga om naturens värde.
2. Båda två har uttryckt att för att människligheten ska blomstra måste en hel del av den dö. Föredragsvis den svagare delen. Notera att jag skriver mänskligheten, Homo Sapiens Sapiens, inte 'människan', individen) Jag kan dock inte dra mig till minnes att Teddy gjorde skillnad på vem som skulle dö eller inte.
2½. Båda är gamla och gråhåriga.
Jahapp, så hade mor min bara tappat mig på skallen i mina späda år, eller vilken kombination av olyckligheter det nu är som resulterar i tragedier som denna, så hade det kunnat vara jag som var ett mördande fascistmonster.
Som en metahändelse har jag idag gått runt och nynnat på 'The Sinner in Me' (av Depeche Mode, mixad av Loco Dice) Och om jag inte har helt fel tror jag att nånstans så är poängen nånstans i texten att vi alla har samma demoner inom oss.
Och var det inte Jesus som sa att visst ska kvinnan stenas för sina synder, ni som är utan skuld kan ju ta och slänga en sten om ni känner för det.
Håhå jaja, två långa inlägg om samma händelse. Jag som aldrig ens skriver en gång om en medial händelse. Här är länken till DN:s artikel på nätet:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=714271
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=714309
här är mitt inlägg om Hasting's Point:
http://hampus-holmqvist.blogspot.com/2007/08/hastings-point.html
Hah, jag kan inte helt ärligt säga att jag inte är orolig över att jag skrivit Al-Qaida och Bagdad i samma mening på min blogg; med tanke på all sorts övervakning som finns. Gå förbi utanför en ambassad och bli fotad liksom... Dessutom vet jag hur google klipper ihop 'relevanta' sökresultat;
http://hampus-holmqvist.blogspot.com/2007/09/spo-slr-till-igen.html
god natt, gott folk
/H
'Som en hippodrom bara runt och runt,
måste ligga ner det snurrar runt och runt'
En gång observerade jag att närhelst jag får en för komplicerad tanke för att skriva ner eller förmedla så skriver jag en textrad från Bob Hund istället.
Grejen är att jag satt och läste om den finske 89:an (89:a! Du och jag!) som fick D-fense att se ut som en rätt resonlig prick. DN.se har publicerat en artikel som jag tyckte var ett stycke gott journalistarbete; någon har gjort en undersökning utan att för den delen vara påträngande, och som resultat kunnat ge omvärlden en bakgrund till det som hänt. Att myspace nämndes som nåt annat Café Bagdad där al-Qaida sitter och planerar illdåd ömsom sörplar kaffe och rekryterar småkids gör mig förstås skitarg. Hade det inte varit myspace hade det varit Lunarstorm eller vad som helst. Varför inte IRC? Då är det rimligaste ju förstås att riva ner hela jävla internet eftersom det ändå bara är galningar och pedofiler som använder det.
Och handikappade som handlar över nätet förstås.
Men i det här fallet kan vi gott rusa över dem, de får ta smällen för the greater good. Offra en för att rädda 10. För vi måste ju hejda det här samhällets avskum från att kunna utbyta sina idéer, eller hur?
Ja, så här kan man väl lätt tänka. Men det som skrämmer mig är hur snarlikt ett resonemang från Pekka-Eric Auvinen skulle låta. Så här lätt kan vi blindas av fartvinden, och vips har vi blivit det vi hatar. Jag kan känna igen mig i killens frustration över att världen är styrd av idioter, och det skrämmer mig. Vad är det i honom som skiljer sig från det i mig?
Kommer du ihåg när jag skrev om Hasting's Point? Jag skrev om Teddy och sa att han var ett ruskigt intressant exemplar av en människa. När jag läste DN:s artikel återkom den finske tänkaren Pentti Linkola, som hade än den ena idén om mänsklighetens fortlevnad genom dess minskning än den andra, och hur denne man inspirerat Auvinen. Visst, det finns så många resonemang som kan berättiga vilka hemskheter som helst. Med logiken som spärr finns inga gränser.
Teddy, som jag tyckte var så intressant (jag var inte nödvändigtvis inspirerad) är på två och ett halvt övergripande sätt väldigt, väldigt lik Linkola:
1. De båda är stora vänner av naturen. Linkola har skrivit Finlands mest lästa fågelbok: Teddy driver ett utbildningscenter för barn och unga om naturens värde.
2. Båda två har uttryckt att för att människligheten ska blomstra måste en hel del av den dö. Föredragsvis den svagare delen. Notera att jag skriver mänskligheten, Homo Sapiens Sapiens, inte 'människan', individen) Jag kan dock inte dra mig till minnes att Teddy gjorde skillnad på vem som skulle dö eller inte.
2½. Båda är gamla och gråhåriga.
Jahapp, så hade mor min bara tappat mig på skallen i mina späda år, eller vilken kombination av olyckligheter det nu är som resulterar i tragedier som denna, så hade det kunnat vara jag som var ett mördande fascistmonster.
Som en metahändelse har jag idag gått runt och nynnat på 'The Sinner in Me' (av Depeche Mode, mixad av Loco Dice) Och om jag inte har helt fel tror jag att nånstans så är poängen nånstans i texten att vi alla har samma demoner inom oss.
Och var det inte Jesus som sa att visst ska kvinnan stenas för sina synder, ni som är utan skuld kan ju ta och slänga en sten om ni känner för det.
Håhå jaja, två långa inlägg om samma händelse. Jag som aldrig ens skriver en gång om en medial händelse. Här är länken till DN:s artikel på nätet:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=714271
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=714309
här är mitt inlägg om Hasting's Point:
http://hampus-holmqvist.blogspot.com/2007/08/hastings-point.html
Hah, jag kan inte helt ärligt säga att jag inte är orolig över att jag skrivit Al-Qaida och Bagdad i samma mening på min blogg; med tanke på all sorts övervakning som finns. Gå förbi utanför en ambassad och bli fotad liksom... Dessutom vet jag hur google klipper ihop 'relevanta' sökresultat;
http://hampus-holmqvist.blogspot.com/2007/09/spo-slr-till-igen.html
god natt, gott folk
/H
Wednesday, November 7, 2007
hela världens ovän
jaha, så har man överlevt än en dag i verkligheten. Att just den här varit speciell nog för att jag ska skriva om den är för att jag känner mig lite extra fri, som när man tycker att en torsdagseftermiddag känns som en fredagseftermiddag. Nu händer det sig faktiskt så att är en torsdagseftermiddag också, men den riktiga orsaken till min frihetskänsla är att jag nu är klar med alla inlämningar för skolan.
Att fyra prov kvarstår nästa vecka är ju förstås lite ruttet, men vadå? Det är ju bara matte B, C, Modern History och engelska det handlar om, en baggis för käcka svenskar som oss. Hemligheten ligger i att inte oroa sig så värst mycket, och att fokusera på halvdagar av ledighet.
På området om skandinavisk identitet så inledde min historielärare sin lektion med att säga att 'nu är allt din svenska oskuld som bortblåst, mate'.
Jag kontrade med att hävda att 'the second bell havn't gone yet' vilket innebär att jag visst kommit till lektionen i tid.
Sen fattade jag att han syftade på hela världens ovän i Jokela, och att nu har det hänt även i våra trakter. Jag finner dock tröst i att jag slipper allt skitsnack om skadliga tevespel och onda 'dödsrockband' och allt vad det kan vara som ledde till tragedin som kommer tuggas och smakas på in absurdum i media. Ett jävla dödsrockband liksom, låter som ett bälte som användes i svenska militäruniformer under senare 1700-tal.
Visst kan det ju inte bara vara så att snubben var kajko i skallen, nej?
Alla är vi ju lika bra, och det är dåliga influenser som slet ner honom i avgrunden.
Jaha, så varför drog du inte upp honom? En klasskamrat sa att han hade umgåtts med stackaren förut, men slutade för att 'han blev konstig'. Man kan ju undra vart felet ligger.
Läste för övrigt en bok idag om råttan Riley. Riley var rosa och glad varje dag, allt han ville ha var en smarrig snigel på fredag och en vass pinne att klia ryggen med. På nästföljande uppslag var människan avbildad med alla hennes behov, en bild på en bäbis som glufsar i sig en hamburgare, en bil utrustad med allt och så vidare. Efter ett löjligt antal sidor av detta stod sensmoralen till och med skriven som om man inte redan fattat; 'varför är vi inte bara nöjda som Riley?'
Grejen är att vi skulle vara helt glada om inte livsstilsbesserwissrar konstant gav oss dåligt samvete för att vi faktiskt gillar det vi har. Jag menar, visst är det fint att nöja sig med en vass pinne att klia ryggen med, men är det inte en större spottloska i nyllet på den fattige att till råga på allt ha dåligt samvete över ens ägodelar? Make your mind up, du kanske inte nödvändigtvis behöver jaga efter mer, men så länge du kan berättiga dina prylar så behöver du ju inte ha dåligt samvete för dom.
iPod-generationen; min mp3 är ärligt talat en av mina absolut käraste ägodelar. Inte fan ska nån jävel ge mig dåligt samvete över att jag älskar att kunna ta på mig mina månlandarlurar, lägga mig i sängen och lyssna på Radiohead, eller sätta på mig dom på bussen till Brisbane och lyssna på 2 timmar techno, eller vad som helst som har med musik att göra.
Jag hade tänkt känga till Riley's flumlogik ordentligt, men jag avstår, för jag gillar flummerier skarpt. Så länge dom inte inkräktar på mitt. Jag ska till och med göra ett flumpåstående själv; låt var och en vara lycklig på sitt sätt. Vill jag vältra mig i små plastprylar med microchips konstruerade i Taiwan så är det banne mig min mänskliga rätt. Om emo't vill göra små scarificationrispor i underarmarna och sitta och hänga i nån trappa runt plattan så kan du väl låta ungen göra det om det gör han glad. Vill du flytta ut till en koja i skogen och sluta äta riktig mat för att visa solidaritet till alla tjetjener, afrikaner och allt vad det kan vara så fine by me.
Total frihet, idylliskt. Men man har ju ändå ett ansvar mot sin nästa. Mitt ansvar är att sparka snett nedåt mot emon så att dom växer upp nån dag, och man kan väl tycka att man har något slags ansvar att om man känner en människa som är dragen till extrema åsikter som 'är konstig' och är medlem i en jävla vapenklubb, så är det minsta man kan göra att fråga hur han mår? Inte bara säga hej i korridoren och skynda vidare, våga försöka inleda ett mindre ordutbyte.
Du behöver ju inte direkt säga 'hej, jag lägger märke till att du beter dig konstigt, du har väl inga skolmassakerplaner på G, va?'. Det kan vara nåt om att skolmaten smakade skit idag, igen, eller att läraren betedde sig dumt, som vanligt, eller så kanske det kan vara nåt om att sommaren verkar bli extra fin i år, igen, eller att snart tar vi studenten, sweet.
Nu för tiden tror alla att det finns tillräckligt med människor i världen så att man inte längre behöver prata med dom man inte bryr sig om, och det är synd. Ibland får man helt enkelt uthärda en konversation som kan vara hur jobbig eller pinsam som helst bara för att vara lite snäll.
Riley har inte ett skit med saken att göra, hemligheten ligger i att vara lite snäll ibland helt enkelt.
Tuesday, November 6, 2007
Mortimer, my mate
läser en bok om döden på engelska, och gjorde iakttagelsen att det engelskan kallar death i svenskan kallas döden; singular, bestämd form. Undrar vad det kan bero på, och hur det formar oss?
Tänk på Nittonhundraåttiofyra, och hur sanningsministeriet böjer språket för att kontrollera sina undersåtars hjärnor. Genom att manipulera vilka verktyg som används styr de vad som kan byggas.
Nu kanske det inte nödvändigtvis måste vara någon konspiration bakom ordet 'döden', men inte desto mindre torde det väl färga hur vi tänker på saken?
Tänk på Nittonhundraåttiofyra, och hur sanningsministeriet böjer språket för att kontrollera sina undersåtars hjärnor. Genom att manipulera vilka verktyg som används styr de vad som kan byggas.
Nu kanske det inte nödvändigtvis måste vara någon konspiration bakom ordet 'döden', men inte desto mindre torde det väl färga hur vi tänker på saken?
Monday, November 5, 2007
toss the dice, mate
Du vet när man står där vid toppen av pisten, blickar ner, tar ett djupt andetag; trotsar sin logik och kastar sig ut. Lika mycket som det är åkningen som tjuser så är det vetskapen att man lät sig göra något irationellt.
Precis detta har jag just gjort, jag satt och klippte med ögonen i soffan. På väg mot paulunen. Istället kokade jag en kopp thé mest bara för att se vad som skulle hända.
Jag skrev ett blogginlägg.
Framtids-Hampus får fanimig klara sig själv...
Precis detta har jag just gjort, jag satt och klippte med ögonen i soffan. På väg mot paulunen. Istället kokade jag en kopp thé mest bara för att se vad som skulle hända.
Jag skrev ett blogginlägg.
Framtids-Hampus får fanimig klara sig själv...
Friday, November 2, 2007
glory day
shit, vi har missat mitt hundrade inlägg. No worries, vi tar igen vid 250-jubiléumet.
Idag var omständigheterna perfekta för ett grymt blogginlägg, men så här i skrivande stund går det bara inte. I sense a disturbance in the force.
Coming from the tv...
Det är såna där räserplan på teve! Red Bull har joxat ihop en tävling i Perth, och det sänds med kommentatorer och hela paketet. En perfekt lördageftermiddag att stanna inne på var det redan, och det är under sådana villkor skrivs det som bäst. Just som datorn var uppfälld och fingrarna flexade så slogs det över till sändningarna från Perth och all min koncentration åkte som ner i avloppet med ett sånt där ljudligt slurp .
Den ända anledningen till att jag skriver nu är att det är reklampaus, fast även det är svårt. Den där snickersreklamen med Mr. T är ju så extremt jävla grym att det finns inte. Ursäkta franskan. Sänds den i Sverige? Jag menar Mr. T i en fucking pansarvagn, can't fail with that!
'Now quit your yibba-yabba!', som mister T säger. Snickers är genier och jag kommer aldrig aldrig aldrig sätta tänderna i varken Mars, Twix eller nåt annat eftersom de nu helt bleknat i jämförelse med Snickers briljans.
Ja, egentligen hade jag väl inte nåt vidare att skriva om idag, så om du inte är fatalt uttråkad kan du lika gärna sluta läsa och börja ägna dig åt något nyttigt. Stop procrastinating. Jag vet i alla fall att jag gör det, prokrastinerar.
Jag försöker försvenska det underbara ordet som du kanske märker.
För någon vecka sedan tog sista sidan i min dagbok slut. Jag har skrivit ut en gul bok köpt från Åhléns i a5-format med hård rygg och blanka, tjocka lyxiga sidor. Som jag älskade den. Den hade till och med ett sånt där litet snöre så att man inte behöver hålla kolla på vilken sida man är på! Grejen är att i Sverige kan du få tag på vilket sorts pyssel som helst, vi har till och med dedikerade affär(s-kedjor) till det. Det finns så mycket pill att köpa att det inte är sant, bara fantasin är ditt pyssels gräns.
Eftersom australiensare inte nödvändigtvis utger sig för att vara ultrakreativa bryr dom sig inte om att smälla upp butiker som tillhandahåller allt den lille knåparen behöver. Jag menar, hur kan en affär mitt i innerstaden i Stockholm gå i vinst på att sälja plastpärlor och fem olika sorters lim?
Det är ju så att man undrar om inte staten subventionerar det... 'Investerar i rikets image'
Att hitta en dagbok här är svårt nog.
Att hitta en könsneutral en är svårare.
Vill du ha kvalitétspapper är du i princip körd.
Är du allergisk mot linjerat papper kan du lika gärna ge upp.
Jag menar, en dagbok är något så pass personligt att jag inte nöjer med något som känns nästan rätt. Det ska vara mig perfekt, annars får det vara. Varför jag inte vill ha linjerade sidor? Vissa dagar skriver man bara mindre, andra större. Man är inte bunden på samma sätt och kan ha en mycket mer levande layout.
Den här bristen på en liten perfekt vän utan själ som jag kan dela med mig mina tankar och bekymmer till har resulterat i en liten mapp på datorn fylld med wordpad-dokument. Mappen är kreativt nog döpt till 'text'. Faktum är att jag till och med smällt upp en ny blogg som är grymt personlig där jag publicerar mina bryderier. Som du kanske har på känn är den anonym.
Och nej, den tänker jag inte länka till härifrån.
Dock funderar jag på att plantera ut små supersubtila ledtrådar som leder till sidan. Fast vid närmare eftertanke är det nog inte någon vidare bra idé. Jag menar; om nåt freak är så pass besatt av mig att han/hon klurar ut ett mysterium i nivå med Da Vinci-koden så kanske det inte är så betryggande att veta att galningen nu har tillgång till ytterst privata tankar, namn och i princip där med adress.
Piloterna på teve är så sjukt coola att det finns inte! Dom är typ alla 80+ och har gråa mustacher. Jag hejar på en fransos som är lite extra cool. Jag ser framför mig att alla dessa gubbar i sin ungdom flög Spitfires och sköt ner nazister och annat otyg i luften. Bara de bästa överlevde (faktum är att om du tjänade ett helt kontrakt som stridspilot i andra världskriget, dvs. flög ett visst antal uppdrag, så var chansen att överleva 27%)
Så bara de bästa är kvar, och jag kan se framför mig hur de är olyckliga och känner sig som cirkusartister. En gång i tiden hjältar, nu bittra rester av en svunnen tid. Jag ser min favvofransos sitta på ett café i paris och röka cigarill, och framåt småtimmarna dricka konjak och sura, drömma sig tillbaka till the glory days.
Fast med stor säkerhet är det inte så. Troligare är att de är uttråkade playboys från välbärgade familjer som med ett brett flin riskerar livet i 400 km/h för att känna att de lever. Om natten tar de på sig svarta kläder och gör inbrott på häftiga ställen och lämnar små visitkort efter sig.
Som Salvador Dalí sa: 'Why watch television when you can just close your eyes and watch the images flying past?'
Idag var omständigheterna perfekta för ett grymt blogginlägg, men så här i skrivande stund går det bara inte. I sense a disturbance in the force.
Coming from the tv...
Det är såna där räserplan på teve! Red Bull har joxat ihop en tävling i Perth, och det sänds med kommentatorer och hela paketet. En perfekt lördageftermiddag att stanna inne på var det redan, och det är under sådana villkor skrivs det som bäst. Just som datorn var uppfälld och fingrarna flexade så slogs det över till sändningarna från Perth och all min koncentration åkte som ner i avloppet med ett sånt där ljudligt slurp .
Den ända anledningen till att jag skriver nu är att det är reklampaus, fast även det är svårt. Den där snickersreklamen med Mr. T är ju så extremt jävla grym att det finns inte. Ursäkta franskan. Sänds den i Sverige? Jag menar Mr. T i en fucking pansarvagn, can't fail with that!
'Now quit your yibba-yabba!', som mister T säger. Snickers är genier och jag kommer aldrig aldrig aldrig sätta tänderna i varken Mars, Twix eller nåt annat eftersom de nu helt bleknat i jämförelse med Snickers briljans.
Ja, egentligen hade jag väl inte nåt vidare att skriva om idag, så om du inte är fatalt uttråkad kan du lika gärna sluta läsa och börja ägna dig åt något nyttigt. Stop procrastinating. Jag vet i alla fall att jag gör det, prokrastinerar.
Jag försöker försvenska det underbara ordet som du kanske märker.
För någon vecka sedan tog sista sidan i min dagbok slut. Jag har skrivit ut en gul bok köpt från Åhléns i a5-format med hård rygg och blanka, tjocka lyxiga sidor. Som jag älskade den. Den hade till och med ett sånt där litet snöre så att man inte behöver hålla kolla på vilken sida man är på! Grejen är att i Sverige kan du få tag på vilket sorts pyssel som helst, vi har till och med dedikerade affär(s-kedjor) till det. Det finns så mycket pill att köpa att det inte är sant, bara fantasin är ditt pyssels gräns.
Eftersom australiensare inte nödvändigtvis utger sig för att vara ultrakreativa bryr dom sig inte om att smälla upp butiker som tillhandahåller allt den lille knåparen behöver. Jag menar, hur kan en affär mitt i innerstaden i Stockholm gå i vinst på att sälja plastpärlor och fem olika sorters lim?
Det är ju så att man undrar om inte staten subventionerar det... 'Investerar i rikets image'
Att hitta en dagbok här är svårt nog.
Att hitta en könsneutral en är svårare.
Vill du ha kvalitétspapper är du i princip körd.
Är du allergisk mot linjerat papper kan du lika gärna ge upp.
Jag menar, en dagbok är något så pass personligt att jag inte nöjer med något som känns nästan rätt. Det ska vara mig perfekt, annars får det vara. Varför jag inte vill ha linjerade sidor? Vissa dagar skriver man bara mindre, andra större. Man är inte bunden på samma sätt och kan ha en mycket mer levande layout.
Den här bristen på en liten perfekt vän utan själ som jag kan dela med mig mina tankar och bekymmer till har resulterat i en liten mapp på datorn fylld med wordpad-dokument. Mappen är kreativt nog döpt till 'text'. Faktum är att jag till och med smällt upp en ny blogg som är grymt personlig där jag publicerar mina bryderier. Som du kanske har på känn är den anonym.
Och nej, den tänker jag inte länka till härifrån.
Dock funderar jag på att plantera ut små supersubtila ledtrådar som leder till sidan. Fast vid närmare eftertanke är det nog inte någon vidare bra idé. Jag menar; om nåt freak är så pass besatt av mig att han/hon klurar ut ett mysterium i nivå med Da Vinci-koden så kanske det inte är så betryggande att veta att galningen nu har tillgång till ytterst privata tankar, namn och i princip där med adress.
Piloterna på teve är så sjukt coola att det finns inte! Dom är typ alla 80+ och har gråa mustacher. Jag hejar på en fransos som är lite extra cool. Jag ser framför mig att alla dessa gubbar i sin ungdom flög Spitfires och sköt ner nazister och annat otyg i luften. Bara de bästa överlevde (faktum är att om du tjänade ett helt kontrakt som stridspilot i andra världskriget, dvs. flög ett visst antal uppdrag, så var chansen att överleva 27%)
Så bara de bästa är kvar, och jag kan se framför mig hur de är olyckliga och känner sig som cirkusartister. En gång i tiden hjältar, nu bittra rester av en svunnen tid. Jag ser min favvofransos sitta på ett café i paris och röka cigarill, och framåt småtimmarna dricka konjak och sura, drömma sig tillbaka till the glory days.
Fast med stor säkerhet är det inte så. Troligare är att de är uttråkade playboys från välbärgade familjer som med ett brett flin riskerar livet i 400 km/h för att känna att de lever. Om natten tar de på sig svarta kläder och gör inbrott på häftiga ställen och lämnar små visitkort efter sig.
Som Salvador Dalí sa: 'Why watch television when you can just close your eyes and watch the images flying past?'
Subscribe to:
Posts (Atom)
