ahh en ny morgon i möjligheternas land, och jag börjar den på bästa sätt. Datorfrukost helt utan stress is the shizzle.

Det verkar oundvikligt för mig att behöva bädda varje dag - är det så här det känns att vara vuxen? Inte ens när jag betalar för mitt boende kan jag undkomma det, eftersom jag kamperar i en bäddsoffa som behöver monteras upp och ner varje morgon och kväll. Att behöva bädda får man köpet.

Nåväl, jag har blivit utsatt för värre.

Som igår t.ex. när det var dags att lämna tösens universitet och gå och handla på hemvägen, då frågade jag nyinflyttad som jag är om lite directions och visst ska du ha det blev svaret och hon till och med ritade en karta och hej och hå så nu ska du inte gå vilse. Förresten, skicka ett sms när du kommit fram va?

Jadu, din karta var helt jävla wack skrev jag i mitt meddelande, hon hade pekat mig helt i motsatt riktning från affären. Fast jag var inte så värst grinig eftersom jag hade börjat min promenad från campuset vid sexsnåret då det börjar skymma här och det är ju larvigt vackert med Brisbanes flod och grönska och den gulnande himmeln och dess varma sken över byggnaderna i sandsten, så det är ju om inte svårt så i alla fall rätt dumt att gå runt och sura i sådana miljöer.

Dessutom kom jag till värsta idylliska lilla stället för att handla, Hawken Village, och därifrån valde jag en halvtimmespromenad istället för att pynta för bussen. Just i skrivande tillfälle kommer jag på att jag hade köpt en dagsbiljett igår och att jag kunnat använda den, men jag är ändå glad att jag valde apostlahästarna före 411:an eller 412:an eftersom det var en sådan fin promenad i värsta idyllen. Jag misstänker att jag bor i något som skulle motsvara Stockholms Lidingö eller Ekerö. Fast sen å andra sidan så bor det lika många människor i Brisbane som i Stockholm men på en tre gånger större yta, så de har liksom plats för några träd mellan husen.

Heh, i Sverige åkte jag alla bussar med numret 300, här har jag uppgraderat mig till 400. Progress, eh?

Nåväl, jag sa till päronen igår att det känns konstigt att inte bara kunna sitta och sega på dagen nu eftersom jag faktiskt måste hitta ett jobb rätt bra fort ifall spargrisen inte ska bli helt slaktad. Det känns helt mysko, idag är min plan att åka in till stan och gå runt och fråga om jobb. Hur ofta har man gjort det förr liksom? Fast sen ska jag ju köpa mig ett par jeans också har jag bestämt.

Anledningen till det är att utöver att mitt enda andra par faller i bitar så har jag för tillfället bara ett par långbyxor (bruna manchester) tillgängliga och att det imorgon kommer ner en skvadron polare från Toowoomba som ska ut och smaka av Brissys nattliv. En annan sak som oroar mig är det ända paret skor jag äger, ett par gröna converse allstars, fast jag tänker inte köpa några nya skor om någon tror det.

Att gå runt och fråga om jobb är inte något helt nytt, och oftast när jag gjort det tidigare har det gått rätt bra och jag har blivit ombedd att komma tillbaka med min resumé trots att de inte har någon plats att erbjuda direkt. Grejen är bara att jag inte har en bunt resuméer med mig i väskan. Faktum är att jag inte ens uppdaterat den på tre månader.

Vi får se hur det går idag, och om inget händer så ska jag ta färska tag utrustad med resumé på måndag istället.

jaja, nu ska jag brotta ner bäddsoffan och diska, sen ska jag ta mina första trevande steg på egen hand i Brisbane City... wish me luck...

håhåjaja, inte bara behöver man korrekt visum för att få tjäna sina sekiner, man behöver ett Tax File Number till på köpet. Ett sådant tar 28 dagar att få. Tjallalala va bra...

Fast jag hörde att man får något slags kvittonummer man kan använda under tiden, så det får vi hoppas att jag får utan varken STRUL eller FÖRSENINGAR.

wish me luck säger jag bara.

En annan snubbe sa så här:
"Buerocracy is always expanding to meet the ever expanding needs of buerocracy"

homecoming?

ahhh Australien. Och Brisbane's kvalmiga luft. Och hetta. Fast jag gillar det ändå.

Igår landade jag på Australiensisk mark igen och det gjorde mig glad. Och nöjd med min kropp är jag också för att den hållt uppe med mitt tempo utan att strejka. På måndagen vart jag hedrande nog avfirad av städcrewet efter inte ens två veckors tjänstgöring så då kunde jag inte göra annat än att smila med. Tisdagen vart lite seg som man kunde vänta sig, men allt jag hade på görarlistan var att packa, checka ut och ta mig till flygplatsen.

Tisdag kväll spenderades på Wellingtons flygplats där jag läste ut min hittebok som någon glömt kvar i ett rum och sedan försökte jag sova på tre ihopställda fotöljer, fast det gick ju lagom bra trots att man var segare än en snigel. Jag förstår fortfarande inte logiken i att vara nära utmattningens gräns men inte kunna sova.

Ungefär två timmars sömn räknade jag att det blev innan mobilen började spela Bob Marley's Sun is Shining för att meddela mig att klockan nu är 4 och det är dags att upp och hoppa. Solen sken inte alls, men lysrören sved i ögonen.

Jag masade mig på planet och blev belönad med den minsta frukost jag någonsin sett, tänk dig ett shotglas fyllt med müsli och ett annat med mjölk och en kopp te till det. Fast jag blev positivt överraskad när jag insåg att planet flög direkt till Brisbane och inte alls skulle mellanlanda i Auckland. Jag försökte förklara att jag bokat om flyget fyra gånger för snubben som satt bredvid när han började skratta.

När jag väl kommit av planet hade jag bara några sista hinder att överkomma innan jag var fri. Några exempel är jättelånga köer, knepig bagageupphämtning och att en beagle sniffade upp bananen jag fraktat i ryggan och en kontrollant tog den från mig.

Jag kan svära på att jag såg kontrollanttanten äta en banan två minuter senare.

Sen vart det lite mer knep och knåp angående Australiens karantän men det kryssade jag mig genom på bara en timme och utan att förlora en ända sak. Så där stod jag två timmar efter landning i ankomsthallen och tänkte "vafan gör jag nu då?".

Precis när jag insett att jag inte hade prinsessans nya mobilnummer ringde telefonen (som mest bara samlat damm i NZ) och vips hade jag en plan - ta mig från flygplats till universitet, hänga där med tösen tills kvällen då jag förflyttar mig till huset där jag ska hyra ett rum och därefter flytta in efter konstens alla regler.

The Landlord är snäll som få och bjöd på värstingmiddag och vi hade genuint trevligt, fast när han gick genom diskrutinen så kom något grymt i hans blick - när man diskar så gör man det (fanimig) ordentligt.

Jag har ingen som helst plan på att slarva.

Jag somnade som ett barn strax efter klockan 22 och låg som medvetslös till klockan 11 idag. Sen gick jag och plockade upp datorn och skrev det här.

Återigen måste jag säga hur stolt jag är över min kropp för att ha överlevt igår. Grattis ska den ha.

for he's a jolly good fellow, for he's a jolly good fellow...

om nagan skulle kunna besvara denna fraga, ja da skulle jag sova bra mycket battre om natterna;

hur kommer det sig att hyrdatorn kan lagga som fran stenaldern, men dess digitala urverk fortfarande gar som smort?

livets stora fragor...

SM i teve- och datorspelsreferenser

hehe, jag hade dagens inlägg så gott som färdigskrivet innan jag insåg att det jag skrivit mest var euforisk rapparkalja så nu gör jag ett nytt försök där jag siktar på något lite mer ordnat. Känsliga läsare varnas för att mycket varm nostalgi kan förekomma, samt flera referenser till omoderna datorspel och filmer.

Klargörande: igår fick jag mitt visum. Min reaktion var att bli glad och sedan lättad. Nu känner jag båda på samma gång. Det är skönt.

Och eftersom lättnad är en sådan flyktig känsla så passar jag på att ta till vara på den, och eftersom jag gör så så känns den till och med ännu bättre. Ur varje unken garderob jag städar flyger färgglada fjärilar och de små rosa molnen skingras så att solen kan skina bara på mig. Och plötsligt så märker jag hur jävla sura alla andra människor ser ut.

Jag tror aldrig jag sjösatte en idé jag fick för några veckor sedan om att likna mitt liv vid diverse datorspel eftersom jag tyckte att det kändes lite krystat och att det fanns bättre saker att skriva om, men nu så känns det både som att jag kan skriva om det och få det att landa någonstans samt att det kan tjäna som en liten sammanfattning. Men oroa dig inte, än varken kan eller skas den slutgiltiga sammanfattningen skrivas.

Faktum är att jag har en vecka kvar här i Nya Zealand innan jag kan flyga ut i den röda skymningen, precis som [överstruket] Bellatrix the Bride the Black Mamba [/ö]gör i slutet av Kill Bill 1...

Men men, i min mening är det bästa sättet att slarva bort något att veta att man inte vet var bortslarvningsobjektet i fråga är samtidigt som man inte bryr sig på några dagar. Så när man sedan faktiskt behöver det och börjar leta, ja då är det borta med vinden. Med detta resonemang tänker jag att en liten recap här ju inte kan skada, speciellt inte med de skyddande nördbrillorna vilandes tungt på näsan. Ta på dig dom du med vettja.

Ok, de första två veckorna i Christchurch är inte mycket att skriva om, fast jag har ändå lite skrönor och så på lager därifrån. Det var när jag lämnade Crh för Motueka per lift som min stjärnpilotskarriär började. När jag insåg friheten i att lifta och hur perfekt skalan är i Nya Zealand kunde jag inte sluta tänka på gamla hjältar som Han Solo eller huvudpersonen i Freelancer. Man åker liksom mest bara runt mellan planeter och rymdstationer och gör lite allt möjligt, bunkra upp för nästa etapp eller andas ut från den senaste t.ex. Plötsligt var jag en av de jag drömt om att få vara, och mitt metafysiska rymdskepp var min liftartumme.

När jag lämnade Abel Tasman och Motueka så hade jag plötsligt fått lite lösa mission objectives. Inte alls i något tactical-briefingformat utan snarare i sån där skön lös klassisk peka-klicka äventyrsspelsform. Jag kunde stå där i Wakefield med packningen på ryggen och veta att jag behöver köpa konserver och fråga om vägen, så jag granskade min omgivning för att se bästa tillvägagångssätt. Att städerna var så små gjorde verkligen atmosfären mer påtaglig; Där borta sitter ett gäng kids med cyklar och emoluggar, dem kan jag fråga. Där borta ligger puben, där kan jag fråga. Jag får reda på att jag ska till grannstaden och låter det bli mitt nästa mål.

Faktum är att det blev en slags mental räddning för mig att låtsas att livet är ett datorspel, hur skevt och motstridigt (och rent ut sagt galet) det än låter. Så fort jag kände på mig att jag närmade mig en så pass dysketen situation att till och med jag skulle beskriva den som jobbig eller tråkig (mind you att jag också oftast var totalt isbjörnsensam i dessa lägen) så frågade jag mig helt enkelt "Vad skulle Guybrush Threepwood ha sagt och gjort?". Att tänka i hans banor kunde och kan fortfarande få mig att fnissa för mig själv som en annan gammal tokkärring, hans lojt sarkastiska läggning och pragmatism är sannerligen en form som stöper överlevare.

Om du är kvinna och vet vem denne person jag älskar är så kan du skicka ditt namn och adress i ett kuvert till mig så ska jag gifta mig med dig på direkten. För alla andra kan jag berätta att Guybrush är en uppfinningsrik pirat som vet att kommentera allt. Och alla. Utan för den delen att någonsin bli elak. Lägg undan WoW och Installera Windows 97 och spela genom Curse of the Monkey Island 3 för bövelen.

När jag nådde Wellington blev det plötsligt mmorpg (massive multiplayer online roleplaying game, duuh) med massor av Want-to-Buy's och Want-to-Sell's. Dessutom gjorde jag mig lite hemmastadd och skaffade mig ett profession - det blev städare. Lite som att leva på riktigt fast på låtsas för att uttrycka sig flummigt. Jag menar, jag har faktiskt allt här man behöver i ett ordinärt vardagligt liv, men jag har ingen som helst plan på att stanna här så därför blir allting lite på låtsas.

För att göra en utvikning här så hörde jag en god teori från en annan svensk som menade på att när vi svenskar reser utomlands så blommar vi liksom upp och får äntligen en chans att vara lite Jack Sparrow, om än i små mått. Den här på låtsastiden blir en slags lektid. Vi kom att snacka om detta efter att vi talat om hur ogärna i alla fall jag beblandar mig med andra svenskar - de petar hål på din bubbla menade hon. Hmm... tack du, tror jag. You get the picture.

(och tro fan inte att jag beter mig som någon jävla Jack Sparrow wannabe här nere nu för det)

Nåväl, igår kom det. Signalen. Jag vann spelet. Visumet är mitt. Kinesen slog på sin gong och hojtade några ord som förmodligen kan översättas till "honourable kong fu, you deserve rest".

Spela det utomordentligt vackra Rag Doll Kung Fu och förstå vad jag menar.

Än rullar inga eftertexter, men jag har klarat av den sista svåra banan och just nu laddar menyn där jag får välja vilket land eller värld jag ska itu med härnäst. För så känns det, jag har definitivt planer för framtiden (som förvisso inte kan ses tydligt längre än någon vecka eller två framöver) men det är på det stora planet nu; jag har fått visumet och nu stundar några månaders äventyrande i Australien. Efter det är det dags för Mordor igen, eller Felwood som min vän så pricksäkert utstötte när vi satt vid Abrahamsbergs tubstation en brungrå eftermiddag, för ett år av skola och uppladdning. För det jag just nu vill mest av allt är att skjuta ut som en champagnekork ur Sverige när jag är klar med skolan.

Dessutom känns det som att jag fått till en sjysst high-score för att fortsätta med spelliknelserna. Det ända som känns riktigt riktigt synd är att jag inte har någon att dela historierna med, för vilken känsla i hela världen (förutom de där rudimentära som kärlek, musikorgasmer och långfrukostar) är bättre än att brista ut i att berätta en historia tillsammans med en god vän där man ömsom skrattar ikapp åt dråpligheterna man upplevt och ömsom pratar i mun för att bli den som levererar punchlinen?

Ja jag kommer sitta inne med en hel del råmaterial för skrönor kan jag säga, men så mycket kommer gå förlorat när jag inte berättar... Så det är förmodligen det jag tänker på när jag stirrar djupt i lägerelden, kan jag berätta redan innan du frågar

Får jag några bonuspoäng för anakronistisk nostalgi nu? Och för att inte nämna publikfrieri

Nåväl, ett stort tack till alla som lyssnat på mig när jag gnällt och beklagat och dessutom haft tålamod att hålla med när jag bespottat och anklagat, oavsett om dessa människor läser bloggen eller inte (eller ens kan läsa svenska), och till er hungriga läsare kan jag bara säga att er uppmärksamhet nu är entledigad för någon vecka eller så.

Säkert kommer jag uppdatera men hur intressant det kommer vara att läsa vette fåglarna, jag menar skurken har sagt förlåt och ångrar sin dumhet djupt (immi gav mig visumet), riket är räddat ( = noll spänning) och nu återstår bara att åka tillbaka och rädda prinsessan.

Haha ja min flickvän ja... jag skulle kunna ha en helt separat blogg om den relationen... vad kan jag annat göra än att skratta åt situationen? Jag har ingen avsikt att spilla ut privata delar av mitt liv här, men jag kan säga att det är lite på håret om vi kommer vara ett par igen när jag kommer tillbaka, om pusselbitarna fortfarande passar så att säga.

Så vi får se om det kommer bli en hjärtekrossad och bitter ung man med ryggsäck som kommer fortsätta att skriva denna blogg, eller om den kommer skrivas av en lycklig ung man med fast boende och jobb och vacker prinsessa till på köpet (men vem fan vill läsa om sånt egentligen?).

Det läskiga är att jag tycker att båda dessa framtidsscenarion låter väldigt lockande.

Ja den som lever får se, och det här får bli de sista raderna i detta kapitel.

Auf Wiedersehen




och Shenqui ;-)

vilken vågad manöver; jag sitter i min säng och dricker kaffe ur mugg, och min säng är en överslaf. Fast när det är gratis blir man ju lite modigare - read on,


nice. Igår var jag out of Mana och tog mig till Wellington lekande lätt genom att lifta. Jag fick till och med skjuts till rätt område där jag visste att jag kunde hitta the Beetboven house, runt Brougham street som ligger i stadens utkant. Jag kan verkligen säga att jag älskar det stället med dess små lustiga viktorianska hus med skitiga träpaneler och elkablar som hänger ifrån rangliga stolpar. Folks klädstil och till och med attityd är minst sagt lite avvikande här om man ändå vill uttrycka sig diplomatiskt. Min lista över tänkbara utomsvenska boplatser fick ytterligare en punkt och mitt liv känns genast lite kortare. Att upptäcka att det är en väldig massa man vill hinna med i sitt liv och vara medveten om att man inte möjligen kan hinna allt, kanske är det att åldras?


Efter ett tag hittade jag hur som helst det oansenliga lilla Beethoven house och krånglade mig genom den tjocka trädgården och de branta trapporna, och det första intrycket som mötte mig var att jag kommit hem till Tyler Durden från Fight Club du vet. Om huset var ett rivningsobjekt eller renoveringsobjekt kan jag inte uttrycka mig om, men det var dekorerat med Beethovenattiraljer to the max. Han kunde då verkligen stirra den kompositören. Skönt att vara därifrån av den anledningen. Man blev ju rätt freaked out på typ bara en kvart av att ha den där dövbittre tysken blängandes på en om man säger så.

Igår tänkte jag i alla fall fira hur rätt det kändes att jag hamnat så jag gick ner till Domino's och beställde en pizza. Jag gick till en bankomat medan jag väntade, och det tog mig förbi Base Backpackers. På väg tillbaka med cash på fickan så tänkte jag varför inte? så jag gick in och frågade om de av en händelse behövde work for accomodation-folk där. Inte för att jag hade så värst höga förväntningar efter typ 20 nej på rad, men tydligen så var jag behövd så vips var man både anställd och hade en pizza väntandes på sig då.

Fast jag sov ändå en natt hos Beethoven och det är jag glad för, trots att jag inte hade något täcke och sov med kläderna på. Grejen är att jag liksom fått jobb på McDonalds och inte kvarterskrogen. Ungefär hälften av alla turister uttalar namnet Base Backpackers med avsmak och den andra halvan är de som bor här och skjussas runt med buss.

På det här stället ser man till exempel reklamslogans som 'Stray further off the beaten track' - liksom hallå vi är i Nya Zealand och inte direkt Papa Nya Guinea...

Men jag känner mig som en vinnare ändå trots att jag har en jävligt dålig deal i jämförelse med andra woffers, för jag lärde känna två sköna snubbar hos Beethoven den korta tid jag spenderade där igår (vilket var typ mest hela dagen ute i solen med just dem) så nu har jag lite sällskap som jag vet var jag kan hitta. Ska bli grömt att glida förbi den där sköna trädgården med en kopp take-away och snacka lite skit.

Sjysst boende och ett sjysst ställe att chilla på - naajz

Och imorgon hade jag också tänkt lägga i en ny växel angående visumet och hujeda mig vilket dåligt samvete jag kommer att få om jag inte gör något konkret innan jag beger mig till Beethovens.

Fast nu kommer jag ju på att det är lördag imorgon och att jag lika gärna kan vänta tills på måndag... soft...

Hmm vad var det nu jag skrev sist? För ovanlighetens skull skrev jag det direkt i blogspots lilla ordprogram istället för att ha allting skrivet i förhand och sedan bara slänga in det med en snitsig och tidssparande kopiera-och-klistra-in-manöver. För där på vårt lilla rum som låg precis under kontoret så snappade datorn upp det trådlösa nätverket, och hade man tålamod nog kunde man vänta in en "bra våg" och kanske kolla mailen eller uppdatera bloggen i farten. Föreståndaren Sue skulle nog bara skrockat åt att vi åkte snålskjuts på nätet, men dessutom så var det så förbannat segt att vi oftast till slut slantade ut 2 dollar för en ordentlig uppkoppling.

Det här med en "bra våg" när det gäller trådlöst nätverk är något jag lagt märke till. Rymdteknologi i all ära, men D-link och Netgear och vilka märken det nu är verkar aldrig kunna leverera ett system som har samma kapacitet konstant utan att gå i vågor med några minuters mellanrum. Fishy.

Min vän kanadensaren frågade mig varför det stod 'fishk' på min sko. 'Fisk' rättade jag honom och försökte sedan förklara magin med det ordet och tro't eller ej så jag tror faktiskt att jag lyckades förmedla lite av dess storhet. Det är inte alla som uppskattar ordet till dess fulla potential. Jag menar substantivet, adjektivformen, verbet och alla tänkbara användningar... Framtidens kommunikation säger jag bara.

Idag splittrades vår lilla grupp och jag måste säga att det är rätt skönt att vara ensam igen. Och att slippa den där holländskans jävla jamande är ju inte helt fel det heller. Hon var på det stora hela rätt normal och hon hade ett rätt respektabelt vokabulär för att vara europé men ändå så var hon en sån där människa som begränsar sig till några få nyckelmeningar. Dessa var:
- that's nice
- it's different
- it's good
- it's weird
Att det verkligen går att beskriva hela sitt liv och sina intryck med dessa fyra uttryck har jag fått bevisat för mig, visst, men det vettefan hur lyckat det är i längden. Dessutom retar det gallfeber på svenskar som befinner sig i närheten.

Och ja, hon jamade verkligen. Lite spontant sådär när hon vaknade eller när det blev tyst i konversationen eller så. Som en katt.

Mjao.

Fast visst hade hon ju bra sidor också. Fast jag är rädd att jag på villkoren som jag umgås med folk här nere kommer att bli lite av ett praktarsel när jag rehabiliterar mig ett stadigt liv igen. Jag menar här kan jag verkligen plocka russinen ur kakan och slänga bort resten av degskiten utan att blinka. "Mors kors på dig - jag tror jag åker söderut imorn.".

Fast vi är väl alla små misslyckade rockstjärnor innerst inne tror jag.

Nåja nu har jag varit här i snart 6 veckor och spenderat typ 3 gånger så mycket pengar jag planerat att göra och dessutom typ torskat flickvännen på köpet. Fast det är väl inte så mycket att göra, och dessutom kan man väl inte förebrå henne så värst. Vi får väl se hur mycket det är att komma tillbaka till, fast jag är inte helt oroad eftersom min plan är att helt enkelt charma henne på nytt. No biggie.

Idag bokade jag om flyget hem igen och jag tror att jag börjar bli lite av en kändis där bland alla 28-åringar med headset som sitter och tar hand om flygresenärer med problem. Saken är den att trots att det är väldigt lätt och smidigt att boka om en flygbiljett så tar det lite tid. Att det kostar $125 svider ju i och för sig lite också. Det är hur som helst mycket som ska dubbelkollas och knappras in i datorn och pratglad som man är så brukar det hända att jag berättar lite om min situation och sedan gottar mig i sympatipoängen. Jag drömmer om att jag är samtalsämnet där i fikarummet och att flickorna lägger ifrån sig sina Harlequin Love Novels och istället fantiserar om han med accententen och hans sorgliga men vackra historia. Du skulle bara hört hennes röst när jag lite modfällt sa att det var jävligt surt att till råga på allt betala för att få vara borta från ens flickvän ännu längre.

Ja vad gör man inte för att roa sig här nere. Eller bara hålla modet uppe.

Jag tror att människorna jag sa farväl till idag har fått sin mentala bild av en old school typisk svensk rätt så befäst faktiskt. Visst, han kan vara rolig och charmig och skratta tills han får ont i magen han också, men sen kan han växla till att bli fåordig och stirra iväg med blicken plötsligt.

Fast om det uppträdandet berodde på ett genuint svårmod vet jag inte, det kan ju ha förstärkts av att jag tvunget skulle gå och lägga mig sist. Jag ville bestämt göra lite musik på datorn innan jag gick och la mig till exempel, så där torskar man en timme eller två av sömn mot de andra. Fast det är inget jag ångrar för nu sitter jag med en råhet liten cubasefil som bl.a. involverar en fiffig lösning med en kanal som sänder till en annan som har en gate i effektkedjan. Nerd talk for the win.

Imorgon ska jag i alla fall masa mig ner till Wellingtons södra utkanter och se om jag kan få jobba på ett vandrarhem mot att jag får sova där i några veckor. Måste spara pengar nu. Dessutom saknar jag en egen säng något så enormt.

Jag menar, jag har inte sovit i en säng eller ett rum jag kunnat kalla min egen på 7 månader nu, så det skulle vara rätt gött att få bona in sig någonstans i en månad nu i alla fall om det nu ska dröja så jävligt med visumet.

Havsutsikten här är rätt så vacker.

ja mitt liv är ju ett jävla elände rent ut sagt, sist klagade jag över att det var för ljust på utegården där jag satt och idag tänker jag klaga över att man inte får tid över att skriva allt viktigt som behöver skrivas när man umgås med folk.

Jobbiga andra människor vars sällskap man inte kan tacka nej till och så sitter man där och önskar att dom kunde lämna en ifred så att man kan skriva ner hur fantastiskt man har det med alla dessa fantastiska människor man möter.

Dessa samma människor som hindrar en från att skriva.

Snirkligt...

Jag hatar när bra skrivmaterialsdagar går förlorade, speciellt när de går förlorade i andra bra dagar. Den korta historien är att jag träffade några coola människor i Wellington och när våra frukostar sammanföll eftersom vi alla checkade ut samtidigt så tackade jag håglöst ja till att följa med en bit norr. Det var ett gott beslut, även om det innebar att det gav mig en massa att skriva om och en slags frustration över att inte kunna.

Nåväl, om jag finner mig själv sitta och ha tråkigt så kan jag ju alltid återuppleva det trevliga när jag skriver ner mina minnen, men som det ser ut nu kommer jag nog inte ha den tiden. Imorgon är det dags att boka om flyget hem igen, och vid det här laget känner jag telefonoperatören Yvonne vid namn...

För tillfället ligger siktet på att flyga hem i mitten av Mars istället och att fixa ett arbetsvisum här i NZ tills dess.

Nu ska jag springa och ta en dusch innan dessa jobbiga människor ska dra med mig ut för att käka och ha trevligt "på stan". Vi vågade oss faktiskt ut i lördags här i Warapaurarura... Kaururamamapaururatau... Paublaukontikirafiki...-ish nånting och att beskriva den upplevelsen kan jag ägna en annan uppsats åt. Huvuddragen var i alla fall grått hår, medelålder 50, karaoke, tatueringar och en slags atmosfär av livströtthet.

Ikväll ska vi gå ut och assimileras. Eller i alla fall jag, för jag kan verkligen se mig sitta där och klaga ikapp med nån livsfarlig bilmeck vars emotionella liv är en krater efter att frugan stack med kidsen och företaget konkade. På något sätt känns det inte rättvist att jag är här nere i kiwiland och gör coola grejer när jag bara vill åka "hem" till Australien, jag skulle hemskt gärna ge denna plats till någon annan för att få komma tillbaka.

men men, är man fast här kan man ju lika gärna gilla läget, så nu ska jag duscha duscha bort min sura min och sen vara hur trevlig som helst och ha det skittrevligt. Deppa kan jag göra när jag är ensam.

Pja, i förrgår frågade jag mig vad jag skulle göra när jag skrivit klart. Läsa en bok spånade jag. Istället blev jag uppraggad av en kanadensare och det slutade med att vi blev en liten grupp ensamresenärer som var ute och turistade lite allmänt i Wellington igår. Jag gjorde ju givetvis Sverige stolt genom att vara en såpass knivskarp turist att jag glömde kameran.
Grejen är att alla bilder i min kamera är antingen på landskap eller på mig själv ur ett sånt där myspaceperspektiv där ens axel är vriden i någon omöjlig vinkel för att man fotar sig själv, för varje gång jag umgås med folk känner jag mig bara handikappad av att ansvara för en kamera. När jag stolt visar mina bilder så måste jag nog vara väldigt övertygande för att folk ska tro att jag verkligen träffat annat folk.
Jaja, man kanske får skapa sig en facebook så att man kan ta del av alla andras bilder på mig då, fast då skulle det ju vara av anledningen att jag kan visa vänner och bekanta att jag faktiskt befann mig i sällskap då och då - för jag ser faktiskt jävligt muppig ut på typ 99% av alla kort tagna så det skulle inte vara för att jag är så grymt snygg jag gör det.
Nåja, nu sa jag gå och kolla mailen igen, fast först ska jag bita naglarna av mig

you just pissed in your own cup'o'tea, mate...

isn't this the good life? Jag tror att det ända jag egentligen kan klaga över nu är att det är lite för ljust där jag sitter så att det blir svårt att se vad jag skriver eller var muspekaren är. Klaga över att det är för ljust... hah
Det här är det första stället jag bor på där det även bjuds på mjölk till tet och kaffet som det så sedvanligt bjuds till gästerna var man än bor, så att ha hela dagar framför mig då jag bara kan sitta och blogga och sörpla varma drycker dagen lång gör mig väldigt nöjd.
Jag tror att jag idag insåg att jag faktiskt "har ett intresse för matlagning". Det är ju rätt grymt för om jag någonsin skulle bege mig ut på spraydate eller nåt så kan jag ju scorea vem som helst eftersom jag både gillar långa promenader i skogen och kan laga mat (med det där råsexiga tillägget att jag är specialiserad på asiatiskt). Oftast när morsan trycker hundarnas koppel i handen på mig känns det rätt motigt att resa på sig, men väl ute så är det faktiskt rätt skönt.
Och att jag är "specialiserad på asiatiskt"? Det är för att nudlar är billiga som sand. Nu när jag inte gör något vidare äventyrligt kommer jag väl mest skriva om mina små kulinariska upptäckter och annat banbrytande förstasidestoff. Dagens första knep är när man köper instantnudlar; antingen ska man köpa de dyraste förpackningarna eller de billigaste. Allt däremellan är bara skit. Antingen ska man äta som en kung eller så ska man äta som en bonde men vara glad för att man äter alls. Dessutom är mellanprisklassen mest bara en kompromiss i allmänhet.
Ja det här med att äta som en kung, en vän berättade en fabel för mig en gång en fredagförmiddag när vi stod i hans kök och stekte crêpês. Den handlade om en kung som var kräsen och bortskämd och sökte den bästa kocken i hans kungarike. De fick komma till hans slott och laga honom en måltid mot löftet att om han tyckte om den så skulle de få halva kungariket och prinsessan och vad det nu kan vara man får av en kung. Men om måltiden inte dög för honom så skulle han hugga huvudet av kocken. Fair enough.
Så efter att han plöjt sig genom ett antal kockar så kom den sista som var klädd i skruttiga kläder och hade smutsiga fingrar in i tronrummet. Kungen suckade och böjde sig efter bödelyxan, men först skulle han ge den här 'kocken' en chans i alla fall. Luffaren sa att det fantastiska han skulle laga nog skulle dröja ett tag innan det var klart och kungen satte sig och väntade.
Grejen var att kocken lät kungen vänta rätt länge, typ ett par dagar, innan han ens kom ut ur köket. När han väl trädde ut med sin skapelse hade kungen svultit ner sig till ett benrangel, och allt han blev bjuden på var en ostmacka och ett glas O'boy eller nåt i den stilen.
Kungen blev mycket nöjd för detta och den klipske luffarkocken belönades rikligt.
Så det jag försöker säga är att jag kanske inte nödvändigtvis har blivit något proffs i köket utan bara fått sänka ambitionsnivån lite.
Idag gick jag hur som helst och köpte nudlar, en lök, en morot och en burk tonfisk. Väl tillbaka i köket insåg jag att inte hade någon olja att fräsa grönsakerna i men det var egentligen inte något problem eftersom jag ju köpt tonfisk i olja. Allt detta meckade jag ihop och hällde soja över, mums fillibabba. Till efterrätt åt jag lite yogurt med både vitamin A och D och extra calcium. Och en kopp te på det. Och sen upp med datorn. När jag skrivit klart kanske jag ska läsa lite... vet inte riktigt.
Men om vi ska bli allvarliga för en stund börjar den här visumprocessen kännas rätt obehaglig nu. Jag ansökte om visumet den 4:e Januari. Den 14:e blev jag bedd att skicka in en kopia av mitt pass, och det gjorde jag samma dag. Därefter blev det tyst i lite mer än 2 veckor. Jag skickade ett mail och frågade hur läget var men det fick jag inget svar på.
Sen skickade jag ett mail med ämnet "delays?" och fick ett automatiskt svar där det stod att immigrationsmyndigheten tyvärr lider av delays. No shit, Sherlock?
Hur som helst fick jag lite kontakt med någon som sitter där i Babylons kontor på Tasmanien och efter att ha bollat några mail mellan oss sa hon att immi väntade på mitt pass! Vid det här laget började det kännas rätt shaky, speciellt eftersom Australiensisk lag säger att om man dröjer mer än 28 dagar med att följa ett kommando man fått angående sin ansökan så avbryts den rakt av. Idag har det gått 21 dagar sedan jag blev förfrågad om kopian.
Jag skickade ett mail för några dagar sedan och frågade vad som har hänt med de två mailen med mitt pass jag skickade. Jag har inte fått något svar än.
I morse skickade jag ett tredje mail med passjäveln och ännu ett mail där jag klämde in 45 artighetsfraser på 3 rader och frågade vad som händer. Om 7 dagar flyger jag hem. Kanske.
Och dealen med lägenheten i St. Lucia, Brisbane, har ju gått i sank den med även om rummet förmodligen kommer vara ledigt till den 17:e Mars. Alltid något.

Vilken dag är din Dolmiodag? Ja den reklamen kan jag ju inte direkt säga att den ökade min respekt för det varumärket, men efter att ha gått genom större delen av deras pastasåssortiment så är jag faktiskt lite imponerad. Tricket är bara att man kletar på dubbelt så mycket pastasås som burken tycker att man ska. Hittills är min favorit rödvins- och championsåsen.

Men, det finns ett bättre trick! Det här är jag nästan lite stolt över; grejen är att man tar en eller två påsar soppa-i-kopp och blandar ut med kanske en tredjedel så mycket vatten som man förväntas göra så att konsistensen blir tjockare än soppa. Det blir mer såskonsistens, och nu kanske du anar vartåt jag är på väg. Det är nästan så att jag inte ska dela med mig av det här knepet till resten av mänskligheten för så bra tycker jag att det är. Dessutom kanske jag kan tjäna pengar på det eller nåt, typ öppna en pastaresturang.

Nåväl, nu sitter jag på backpackerstället med det hittills bästa namnet av alla jag varit på. Ikväll sover jag i 'the Nomads Capital'. Med ett sånt bra namn kan ju stället bara inte vara dåligt tycker jag.

Grejen är att jag fick lämna sydön för att hitta hit. Igår tog jag färjan över sundet och satt och guppade i en storm i tre timmar. Jag måste erkänna att den ytterst sjövane Hampus under några minuter kände kyliga Estoniavibbar och därför gick och studerade var livbåtarna satt. Fast sen stod jag mest och glodde på vågorna eller läste i min bok. Jag kände mig ruggigt cool när jag sa till mig själv att jag minsann seglat mindre båtar i värre sjögång.

Why are pirates so cool? - Because they just AAAARRRRR

Dock ska jag vara glad att världen ibland har överseende för när jag klantar mig. Det började med när jag istället för att pynta 2 dollar för 20 minuters internet på stället jag bodde på valde att gå tvärs över gatan till videobutiken och betala 1 dollar för 15 minuter eftersom jag är så snål. Min görarlista på nätet var att uppdatera bloggen och att köpa färjebiljett, men jag såg en god vän på msn som jag inte pratat med på typ en månad, och med tanke på hur nära vänner vi är så är det en skamligt lång tid.

Så där satt jag och önskade för allt i världen att jag hade fem minuter till när jag bokade min färjebiljett och utbytte lite whats cracken och vad händer. När man är stressad klantar man sig, det är bara så det är. Jag köpte en biljett från Wellington till Picton istället för tvärtom.

Fast det fixade tjejen i incheckningskassan på typ 30 sekunder. Hon verkade rätt van vid klantiga turister.

Det var grymt skönt att komma till Wellington. Speciellt eftersom att det regnat och att det ligger vattenpölar här och var i asfalten. Jag har insett att jag är en sucker för stora städer och tunga kläder så att få småhuttra i skugorna av höghus här är ruggigt skönt efter att ha stått i solen i åtskilliga timmar och vinkat efter lift i små obskyra... ställen. Jag vet inte vad man ska kalla dem. Googla efter bilder på Rai Valley om du desperat vill förstå vad jag menar.

En annan grej är att mina väskor har ökat i vikt här eftersom jag berikat mig med lite mat, tre plagg kläder, två böcker och en sovsäck (hur de tilllsammans kan väga så jävla mycket har jag dock inte en aning om). Men eftersom jag kånkat runt på dem typ varje dag så har jag blivit stark också - jag tänkte att det var samma princip som bondeknepet att lyfta en kalv varje dag, musklerna växer ikapp med kalven och till slut kan drängen typ lyfta en hel tjur eller nåt.

Fast tro inte att jag är Heman nu eller nåt, efter att ha burit mitt pick och pack genom endast halva Wellington var jag rätt glad över att vara framme. Vid ett tillfälle tidigare hade jag funderat på att låna en mataffärsvagn för att underlätta för mig själv. På den här sidan Tellus behöver man inte ens betala en tia eller en femma i pant.

Så så är det med det. Jag räknade ut idag att jag har 7 nätter kvar tills jag kanske flyger tillbaka till oz, och jag konstaterade att 'nä, jag pallar fan inte att lifta runt någonstans mer nu'. Nu ska jag bara chilla i Wellington och sega, fika, blogga, chilla på biblioteket och någon gång under veckan göra en utflykt till nationalmuséumet Te Papa. Resten av nordön kan gå och klia sig enligt det här resonemanget:

Om jag får mitt visum och kan flyga hem den 13:e så kommer jag vara så oerhört glad att jag inte kommer bry mig det minsta ifall jag sett Lake Taupo eller inte eller vad det nu kan vara man ska se på nordön, men ifall att jag behöver skjuta upp flyget igen så kommer jag efter jag slitit allt hår av skallen ta mig upp till Auckland och se den jävla nordön på vägen. Jag kommer inte vara någon käck turist i Reine-och-Mimmi-i-Fjällen-stil, jag kommer vara bitter och skitförbannad och spotta och svära min väg tvärs över halva Nya Zealand. Dessutom har varenda människa jag talat med, och jag överdriver inte, sagt 'don't go to Auckland, it sucks'.

Extrem lycka eller nattsvart elände, ja spänningen är olidlig. Fast jag vet ju att bloggen kommer må bäst av det sistnämnda. Martin Kellerman som ritar Rocky uttryckte att ju gladare och nöjdare han är desto sämre gillar folk hans serie, men om han är sur och bitter så blir folk tokiga i den.

Aja, jag tänker runda av dramatiken med ett till litet knep jag förfinat. På de flesta ställen jag bott på här bjuds gratis te och kaffe, fast då i budgetform förstås. På te märks inte så mycket skillnad från dyrare sorter, men billigt snabbkaffe smakar fanimig unk av den värsta sort. Priset avgör verkligen kvalitén, men jag har funnit en väg runt detta sorgliga faktum: om man överdoserar kaffet till kanske 3-4 stora teskedar och bara häller i en halv kopp vatten och låter detta stå ett tag innan man fyller upp resten av koppen/glaset med mjölk, ja då får man faktiskt ett oftast helt okej kaffe.

Jag börjar känna mig som 2000-talets Robinsson Crusoe eller nåt. Eller kanske 2000-talets McGywer...

shalom
- fast jag kommer säkert uppdatera imorgon igen eftersom jag inte har mycket annat för mig

ahh, var det inte just det här jag drömde om för några dagar sedan - att sitta varmt och gosigt och skriva på i min egna takt och med våra bokstäver. Undrar inte om en genväg till lycka är att komma ihåg vad man önskade sig för ett par dagar sedan...

Okidoki, för någon timme sedan gjorde jag sista uppdateringen här men den kändes mer som någon slags trött vinkning om att jag fortfarande lever för att folk inte ska tappa tron och sluta läsa, men nu sitter jag laddad och lyssnar på min snurriga indiska platta med sitarmusik. Jag ska bannemig försöka lära mig sitar bestämmer jag härmed, fast jag ger inga tecken på tidsram. Men nån dag ska jag jazza loss som dom gör på den här skivan, sanna mina ord.

Det var ju ett tag sen jag skrev om vad jag åt, det o so spännande ämnet, men nu har jag faktiskt nåt att berätta. Jag vill hylla jordnötssmöret. Fram tills för typ två veckor sedan har jag avfärdat jordnötssmör som oätligt, och det mer på grund av dess klistrighet och dominanta smak än att det innehåller 50% fett och att det bara känns allmänt fisigt att äta jordnötssmör som någon annan amerikansk preschoolunge. Men för några veckor sedan, ja då hände något.

Det har väl att göra med någon slags nyfunnen ödmjukhet eller något (och en ovilja att tacka nej till mackorna Matt bjussade på) men en sen kväll så var det inte helt pjåkigt med en jordnötssmörsmacka och en kopp te. Fast det var först i Abel Tasman jag insåg storheten i dessa mackor. Jordnötssmör är billigt och innehåller 50% fett och 29% protein och en limpa budgetbröd som inte kan skiljas från en vanlig limpa kostar $1.20 och ger dig typ 15 skivor plus två ändbitar. Bröd väger inte så mycket.

Jag tror det handlar om en till stor del psykologisk grej det här med mackorna, för när man sitter där i djungeln och försöker käka upp sin macka innan sandflugorna bokstavligen talat sliter den ur näven för dig och flyger iväg med den så känner man sig ändå rätt civiliserad. Sitta och käka mackor i skogen som back in the day med skogsmullarna och så är rätt upplyftande liksom, livet känns inte så hårt så länge man sitter och smackar med jordnötsmör mellan tänderna. Dessutom sitter ju all energin i mackorna som en smäck också.

Ja sandflugor, de små jävlarna. Jag har en bra relation med svenska myggor, jag kan ärligt talat säga att jag inte medvetet dödat en mygga på fem år nu. Dom är coola, jag fattar att honorna av någon konstig biologisk anledning behöver blod för att fortplanta sig och dessutom så kör dom med en ärlig stil - man hör dem komma. En sandfluga å andra sidan är typ en tredjedel så stor som en mygga och dess bett är dubbelt så kliigt och de flyger tyst som fantomer. Dessutom biter dom små jävlarna fler gånger mest på pinn kiv. Det är som att deras enda syfte i herrens hage är att göra fina miljöer allmänt pestiga att befinna sig i. Och ömtåliga är dom också, dom dör typ bara man blåser på dom så det resulterar helt automatiskt i ett fullskaligt krig mellan människa och flygkryp utan hopp till någon fred.

Ja sandflugorna fanns där för att påminna mig om de bra aspekterna på festivalen jag var på. Jag köpte en sovsäck till dess ära och tänkte att det löser sig säkert med att jag inte har något tält. Och det gjorde det - win! Först fick jag ett erbjudande om att flytta in ifall det regnade men det kändes mest bara som en artighetsgrej för det var strålande sol och klar himmel, så jag tackade nej tack men tack ändå tack så hemskt mycket.

På natten vaknade jag av att det regnade. "Skit också, fast det duggar ju bara lite i alla fall" tänkte jag och somnade om. Någon timme senare vaknade jag av att det regnade mer. Till min stora tur så stod en rätt funky campingvagn parkerad i närheten som var som en trailer som man fällt ut två flyglar ifrån. Dessa hängde ca. 1 meter över marken och var lite större än en säng - en perfekt tillflykt för mig.

Inte bara sov jag bra där och myste, jag blev också vän med de två farbröderna som hade vagnen och fick tillåtelse att slå upp ett läger under deras husvagn. Vi brukade käka frukost och fika tillsammans då och då. Lite 'Surreal but nice' som Hugh Grant så pricksäkert uttryckte sig i Notting Hill.

Själva musiken var najs också. Den spelades i runda slängar sådär 22 timmar om dygnet. Festivalens affischer sa trance/progressive trance och det tyckte jag inte lät helt övertygande, fast väl på plats var det en rätt sjysst variation med en hel del prog house, minimal och psy. Tidigare har jag ju tipsat om bra band och så, men om jag säger att en lokal dj med dreads spelade en apnajs remix av The Leopard så blir väl ingen direkt mycket klokare.

Ikväll blir det en tidig sänggång, för är det bara jag eller blir man trött av att vara solbränd? Dessutom kan det ju hända att jag är lite allmänt schleten efter senaste veckans flängande fram och tillbaka över sydöns nordkust. Imorgon hur som helst bär det av till Wellington med en färja som tar tre timmar. Jag ska ta den på kvällen har jag blivit rådd, för då får man kvällsol. På dagen ska jag roa mig med att tvätta kläder - ja för så mogen har jag blivit av en månads resande på egen hand. Ska nog fira den lilla bemärkelsedagen med en kopp te eller nåt och fantisera om att folk sjunger 'For he's a jolly good fellow' till min ära.

Vad skönt det är att få skriva av sig lite...
/H

waah, jag borjar bli riktigt riktigt mor i kroppen nu. Det ar som att man aldrig riktigt kan vila ut. Man far liksom aldrig nagon ordentlig somn och man behover jamnt checka ut innan klockan tio, nagot som kan vara lite jobbigt efter de senaste dagarnas Le Mans-raka. Mina kringelkrokiga vagar kanske inte latar sa varst valplanerade nar man laser dem sa har;

1. Picton till Nelson till Motueka till Abel Tasman National Park

2. Ovanstaende stracka liftad pa en dag tillbaka till Picton.

3. Lifta till Nelson och sen ut i skogen

4. Lifta tillbaka till Picton

Pja det har att lifta assa... jag tror inte att det skulle funka sa bra utan ett visst matt av 'pja jag har ju inte sa mycket annat for mig'-attityd. Men solbrand och fin blir man i alla fall. Nu maste jag sluta innan det slocknar. Jag ska bli varldsmastare i speedbloggning