hmmm, självkontroll är uppenbarligen inte min starkaste sida. Long story short, man kan köpa 6 bitar mini-äppelpaj för 36 pence och istället för att bli min efterrätt ikväll blev det mitt omedelbara tillintetgörande. Nåja, hur kul är självkontroll på en skala ändå?
Låg just i min säng och spelade munspel för att smälta den senaste timmans intryck (äppelpajen) och sneglade ut genom fönstret när jag gjorde så. Några timmar tidigare när jag gick ut för att handla så gick jag förbi tre indiska grabbar här på gården, och nu, timmar senare, springer de omkring i någon esoterisk lek som ärligt talat gör mig avundsjuk och nostalgisk och i största allmänhet får mig att längta tillbaka till barndomen.
Fast sen vid närmare och mer kritisk eftertanke; nej. Fuck that. Barndomen var på det stora hela jävligt tråkig, för att vara rättfram. Man gick mest och väntade på att bli lite äldre, och nu när den lilla pojken Hampus för en sekund reinkarneras till min 19-åriga kropp är han överlycklig. Han får vara uppe hur länge han vill och han kan sluka äppelpaj bäst fan han vill utan att någon annan vet bäst. Barndom upplevs bäst i form av minnen.
Jag rotade genom den hylla i skafferiet där massa gamla grejer ligger och skräpar som alla kan ta utav och fann till min stora glädje chokladmousse i pulverform. In a random act of kindness tänkte jag att nu ska det bannemig bli efterrätt ikväll för alla i lägenheten, och jag satte på lite musik och började vispa mjölk och pulver för knug och fosterland. 3 minuter med elvisp eller 5 minuter för hand stod det (på italienska, paketet verkade vara importerat på något vänster.)
Efter 20 minuter såg köket ut som det kök där detta utspelade sig.
Jag började snart ifrågasätta först vilken sorts Arnold som italienarna räknat med skulle vispa. Sen började jag ifrågasätta om italienska minuter är mer händelserika än svenska minuter. Till sist började jag ifrågasätta om jag haft i för mycket mjölk. Ska bli spännande att se resultatet efter kylningen.
hmmm, självkontroll är uppenbarligen inte min starkaste sida. Long story short, man kan köpa 6 bitar mini-äppelpaj för 36 pence och istället för att bli min efterrätt ikväll blev det mitt omedelbara tillintetgörande. Nåja, hur kul är självkontroll på en skala ändå?
Låg just i min säng och spelade munspel för att smälta den senaste timmans intryck (äppelpajen) och sneglade ut genom fönstret när jag gjorde så. Några timmar tidigare när jag gick ut för att handla så gick jag förbi tre indiska grabbar här på gården, och nu, timmar senare, springer de omkring i någon esoterisk lek som ärligt talat gör mig avundsjuk och nostalgisk och i största allmänhet får mig att längta tillbaka till barndomen.
Fast sen vid närmare och mer kritisk eftertanke; nej. Fuck that. Barndomen var på det stora hela jävligt tråkig, för att vara rättfram. Man gick mest och väntade på att bli lite äldre, och nu när den lilla pojken Hampus för en sekund reinkarneras till min 19-åriga kropp är han överlycklig. Han får vara uppe hur länge han vill och han kan sluka äppelpaj bäst fan han vill utan att någon annan vet bäst. Barndom upplevs bäst i form av minnen.
Jag rotade genom den hylla i skafferiet där massa gamla grejer ligger och skräpar som alla kan ta utav och fann till min stora glädje chokladmousse i pulverform. In a random act of kindness tänkte jag att nu ska det bannemig bli efterrätt ikväll för alla i lägenheten, och jag satte på lite musik och började vispa mjölk och pulver för knug och fosterland. 3 minuter med elvisp eller 5 minuter för hand stod det (på italienska, paketet verkade vara importerat på något vänster.)
Efter 20 minuter såg köket ut som det kök där detta utspelade sig.
Jag började snart ifrågasätta först vilken sorts Arnold som italienarna räknat med skulle vispa. Sen började jag ifrågasätta om italienska minuter är mer händelserika än svenska minuter. Till sist började jag ifrågasätta om jag haft i för mycket mjölk. Ska bli spännande att se resultatet efter kylningen.
Thursday, September 24, 2009
nån jävel har googlat 'hund fickt frau' och kommit till min blogg.
blogga blogga blogga... det kan nästan kännas som ett självmedvetet ont beroende att sitta och hamra iväg meningar á la avsändare Alias till mottagare Kära Någon. Varför egentligen? - det mest substansrika kan man inte skriva för att det är smaklöst att fläka ut och det där glättiga som man skrapar av från ytan är lite meningslöst.
Skrev just i ett av mina egna worddokument att skrivande görs bäst när känslorna inuti är motstridiga och det är lite liv och rörelse i den inre oceanen. Strax innan det tänkte jag att om jag någonsin ruttnar till på de jag delar lägenheten med ska jag gå upp på nätterna och ta ut deras mjölk ur kylskåpet och sen ställa in lite innan de vaknar, försura deras mjölk som en liten anonym hämdaktion.
Antagligen var det för att jag satt i köket och skrev i min journal och hörde att paret bråkade lite småhätskt i sitt rum, och att jag började känna mig skyldig till tjuvlyssning och flyttade på mig, som tankar av irritation uppstod. "I tid av fred bör du förbereda för krig" säger det romerska talesättet (Tacitus?) och som en slags primitiv avreagering planerade jag framtida hämdaktioner. Men nåväl, låt oss hoppas att ingens mjölk eller tillvaro ska behöva försuras.
Faktum är att jag tror att det är städningen i slutet av mina arbetsdagar som gör mig arg ända in till märgen. Skulle kunna sätta pengar på att jag någon gång skrivit om hur arg städning gör mig, och att mellan klockan 20.30 och 21.30 städa ur ett helt kök gör får blodet att koka i mina ådror. Ju snabbare jag gör det desto tidigare får jag gå hem, men då lider kvalitén och det får jag igen dagen efter. Jag har tagit upp vanan att springa hem från jobbet precis som Forrest Gump och vid hemkomst snabbt göra armhävningar tills jag inte orkar mer bara för att få till slag någon slags urladdning. Sen tar jag en dusch i kallt vatten tills jag huttrar, först då vrider jag upp värmen.
Häromkvällen gjorde jag armhävningarna utomhus och en förbipasserande snubbe började i militärisk ton räkna mina frustrerade framsteg. Jag kände mig ruskigt farlig när han bad om ursäkt och försäkrade att han inget ont ville, efter blicken jag gav honom.
Efter kallduschen äter jag mackor med jordnötssmör, kollar fejan och mailen, läser lite på dn.se och betar av några serier innan jag gör lite musik. Klockan tolv sätter jag punkt och drar igång ett avsnitt Star Trek Voyager och går och lägger mig när det är över. Upp på morgonen, äta frukost och läsa Krig och Fred, softa i tio minuter, gå till jobbet.
Duracellkaninen är utklassad.
Friday, September 18, 2009
nevermind, känn ingen sorg för mig Göteborg, för chefen gjorde en vändning och gav mig lite ledigt då och då. Det firas med Jamaicansk lager och kakor
käkar jordnötssmör och är uppe i varv som jag brukar vara efter jobbet.
Igår laddade jag åter igen ner ett litet älskvärt program för att generera och färglägga fraktaler med och så här såg gårddagens första meditation ut,
Nåja. Glädjen var enorm när jag kom hem ikväll och märkte att toan funkar att spola som vanligt nu. Tack vare ett segt avlopp har varje spolning fram tills nu varit ett enormt risktagande med tanke på att toaskålen fylldes upp farligt nära kanten vid varje spolning innan det hann börja sjunka undan, och äntligen slipper jag nu se vad mina lägenhetskompisar käkat till middag när jag gör min morgonrutin. Tydligen så är det rostiga rör för hela huset och ungefär en gång i månaden får nån stackars kommunalanställd sate komma ut hit till ghettot och rensa röret. Med tanke på alla nationaliteter på gården och deras olika respektive kryddpaletter i matlagningen så måste hans jobb vara minst sagt... färgstarkt.
På tal om kryddpalett fick jag en kommentar om en tallrik jag skickat ner idag. Managern kom upp (köket ligger på våningen ovanpå baren) och började lite försynt att säga att 'ja jo allt var bra med kycklingen, men gästen tyckte att det var lite liiite för starkt... allt annat var bara bra men det var liiiite för starkt.' Lite förvånad blev jag, eftersom jag skickat ner ett formidabelt mästerverk som hade antagit skulle komma att besjungas episkt i mången kommande generation. Kycklingen hade tillagats i 4 steg och omsorgsfullt smetats in i rikligt med piri piri-marinad för att slutligen eldas (ja, eldas) i grillen. Först fick jag panik när jag såg att alla röda kryddor bränts till ett svart skal på den stackars fågeln och att den faktiskt brann, men snart spreds ett häpnat leende i mitt ansikte när jag skrapade loss det brända yttre och beskådade den perfekt tillagade kycklingen som låg framför mig, som en nyfödd fjäril ur sin puppa, som den mest mästerligt flamberade marshmallow. Som en fågel fenix.
Med blandade känslor skiljdes jag från detta magnum opus i mathissen, en tår dansade ner för min kind, och jag bad för pippijågelns lyckosamma framtid.
För stark ja. Det heter ju för satan spicy roast chicken på menyn.
Nästa version gjordes totalt utan inspiration eller inlevelse och det mottogs givetvis mycket varmare av gästen (en annan person, mind). Verkligheten har vunnit en gång till och konstnären blivit slagen till marken och reformerad till Joe Doe. Det gör ont i själen.
Det gör ont i mina fingrar också. Jag hade den föreställningen att ju duktigare i köket man blev desto mindre skulle man göra sig illa men det verkar snarast förhålla sig tvärt om. I takt med hur snabbare och mer intuitiv man blir blir man också desto vildare skulle jag vilja säga, och på något sätt lite mer badass helt enkelt. Det är en sjuk sorts kick när man för bråkdelen av en sekund överväger mellan att gå och hämta en grytlapp men förlora några sekunder eller att helt enkelt utföra stordådet utan något skydd fast till priset av en brännblåsa. Med jordnötssmörsmackan i ena handen sitter man sen på kvällen och beundrar sin smärtmedalj av hårdkokthet som sitter på fingret och bultar.
Ärligt talat så ådrar jag mig dom flesta brännmärkena för att jag glömt att något är varmt och dum som en gås lyfter upp dem. Sen är det bara en fråga om självkontroll och en för-och-emot-avvägning mellan att typ släppa grytan med kokande vatten i golvet nu på direkten eller ställa ner den kontrollerat någonstans.
Nu kom en annan av de inneboende in. Hon såg väldigt bedrövad ut faktiskt. Hon frågade lite modstulet hur länge det var kvar på torkprogrammet som tvättmaskinen utför på mina kläder och jag såg att hon hade en mikropizza i en plastpåse.
Anledningen till hennes besvikelse är att säkringen till köket inte är helt pålitlig - ett par elplattor på, vattenkokare och kanske en brödrost så slocknar hela härligheten. Krossade förväntningar är aldrig kul, så jag tyckte att hon i alla fall skulle försöka sätta på ugnen samtidigt som torktumlaren eftersom jag minsann framgångsrikt lyckats både rosta bröd och koka vatten samtidigt som det var igång.
Nu har torktumlaren stannat, men det vette fåglarna om det var för att programmet var färdigt eller för att den helt enkelt tröttnat på sitt liv och sökt sig till de sälla jaktmarkerna. Med tanke på att inte har en tillstymmelse till möjlighet att hänga upp saker på tork annars så borde jag vara lite mer orolig än vad jag egentligen är, men det här örttét från Twinnings måste vara typ lika starkt som benzodiazepiner eller litiumsalt för jag känner mig fullständigt ointresserad av torktumlarens liv och hälsa faktiskt. Avtrubbande örtté, undvik till frukost. Bör ej drickas av barn och gravida.
sitter i ett rökigt rum och skriver blogg, har brödrosten att tacka för det. Efter att ha skrapat bort det svarta från brödkanten och sedan brett jordnötssmör över den sitter jag nu med kvällsvard och lugn i sinnet över att ännu en dag är överlevd. Ett annat rum som är inrökt är min egna lilla alkov, anledningen till det är att jag bara inte kunde komma överens med lukten som den förra ägarinnan lämnat efter sig. Det var en sådan där artificiell lukt som ska föreställa något njutbart - typ toaspray - blandat med något jag inte kan sätta fingret på, och jag bestämde mig rätt fort för att eftersom min egna anspråkslösa kroppsodör skulle ta för lång tid på sig för att tränga ut den gamla så fick jag helt enkelt ta och byta ut den mot något nytt. Den lyckliga omständigheten är ju att jag bor i Camden så jag behövde inte gå långt för att hitta en marknad som erbjöd otalet olika sorters rökelse. Nu luktar mitt tempel av vanilj och och sockerbakfylla, och det är i alla fall inte fullt lika oangenämt.
Känner fortfarande för att ge mig själv en mental stjärnsmäll över näsbenet dock, efter den sista (eller näst sista rättare sagt) insatsen jag gjorde på jobbet idag: 20+ beställningar hade jag levererat totalt felfria och i god tid, och likt fan är det den sista som man ska snubbla över. Till råga på allt så var det ju förstås chefens jävla middag också. För att sammanfatta så gjorde jag allt efter efter bästa förmåga och vilja, till och med det extra ägget som var beställt, och jag stod där i köket och beundrade min sista prestation innan stängning. Tyvärr så visste jag inte mitt mästerverk skulle förtäras så jag började andaktsfullt rulla ut aluminiumfolie över det för att bevara lite av värmen, men innan jag hunnit klart med det så kom chefen in med en blick skrikande av hunger och förväntan. Jag besvarade den med en blick av stolthet (likt en unge som klarat pottan) och drog undan foliet medan jag mimade 'et voilá!'.
-"alltså, jag är allergisk mot tomater. Du måste verkligen läsa beställningen - Ja, ett extra ägg, men under så står det ju också ingen 'tomat, ingen sallad'."
Bah.
Det var det näst sista jag gjorde, som grande finale på kvällen så hällde jag 180 grader varm frityrolja över foten. Tänker inte gå inte på hur det hela gick till (det var i princip bortom min kontroll att det hände), men summan av kardemumman är att min stortå blev friterad. Jävla äckliga fritöser säger jag bara. Jag hatar dom. Jag känner den brännande smärtan över foten och suckar uppgivet över att jag snörde löpardojorna som jag jobbar i eeextra hårt idag, lika bra att bara vänta ut tills oljehelvet svalnat eftersom det ändå skulle ta mig ungefär lika lång tid att krångla av mig strumpan och skon, på det här sätter slipper jag i alla fall se ut som en idiot liktväl. Det kommer att bli en härlig brännblåsa precis där tåknogen skaver mot skon, mmmmmmmmmm vad 10-timmarsdagar kommer att ha en liten guldkant nu.
Men balansteorin är inte orättvis: igår hittade jag 80 pund i en väska som jag helt missat att jag haft där sedan jag landat i Liverpool - igår var en bra dag.
Dessutom fick jag i dag veta att en dj/producent jag gillar skarpt även gillar den musik jag själv knåpat ihop.
Man lever och man lär
Funderar på att försöka skaffa mig något grönt att ha i fönstret också. Typ en mäktig 1000-årig bonzai eller nåt
det är lustigt hur det kan bli, jag skulle just ge mig hän att beskriva den sorts languiditet jag känner mig omringad av för dagen - jag skulle försöka beskriva den abstrakta och nästan sakrala musik jag skulle lyssna på när jag skrev om det, men istället kom jag av en händelse att äntligen upptäcka upphovsmannen till en låt som länge gäckat mig, som jag nu lyssnar på: Every you Every Me av Placebo
Nu när dessa tre minuter är över så återvänder jag till den musik jag ursprungligen tänkt låta vara soundtracket till detta sätt att skriva det klassiska "jag-vet-inte-vad-jag-ska-skriva-om-men-skriver-ändå"-inlägget som så smärtsamt ofta förekommer i vår lilla bloggosfär, och inte heller jag är immun mot.
Egentligen har jag massor att skriva om men det känns som att jag på något sätt inte kan tugga det i min hjärna och sortera in i fack för att sedan återge det här. Det är väldigt skönt att nu ha flyttat i ett litet rum som jag kan kalla mitt egna, men samtidigt så nästan överväldigas jag av de få kvadratmetrar jag har att förfoga över. Oförmögen att organisera mina pinaler sitter jag som på en tron av oreda och skriver blogginlägg om svårigheten att städa när man inte ens vet säkert hur man vill att allt ska se ut i städat skick.
Jag håller det för ytterst osannolikt att skälet till denna smått existensiella ängslan skulle kunna vara orsakad av en lång, lång gårdagskväll kantad av bjudöl, men likväl kan jag inte utesluta att jag lider utav någon sorts väldigt mystisk och subtil bakfylla helt enkelt. Kanske skulle saken bäst behandlas med handskrivna esoteriska meningar i min journal och låtas bero där, men å andra sidan så varför inte experimentera med nya medier?
Det är en väldigt fin septemberdag här i London, varm och solig till den grad att det är svårt att bara sitta inne. Jag gick ut en liten vända, svängde förbi Nicke Nyfiken för att se efter när jag jobbar imorgon (heldag)och därefter gå dit fötterna förde mig. Jag hade på känn att jag skulle hamna på British Library attraherad av nostalgi till där mina engelska dagar började, en frenetisk jakt på jobb över det kostnadsfria internet som tillhandahålls trådlöst, och för att jag gillar deras lika kostnadsfria utställningar av diverse föremål av intresse. Man kan t.ex. beskåda Gutenbergbibeln, originaltexter från Beatles nerkrafsade på vad som fanns till hands och diverse andra föremål av som kan intressera librofilen. Det finns antika sjärnkartor utställlda och religiösa dokument och målningar från alla världsreligioner, så kort och gott kan man lätt förlora sig själv i historia (eller inspirerade dagdrömmar) där för någon timme.
Men så blev icke fallet idag, istället gick jag för att undersöka ett frukostcafé som Arge Kocken tipsade om igår. Det låg på en gemytlig liten gata inträngt mellan diverse 'moderna' caféer som lägger tonvikten på rättvisemärkningar, antioxidanter och fin inredning helt i tidens anda - tyvärr var mitt mål, King's Café, stängt för dagen men det gick ändå att utifrån få en rätt bra bild över vilket sorts ställe det var: skitfula möbler, exteriör som skriker 80-tal och en knögglig meny utskriven på a4-papper och upptejpad bredvid dörren. Bacon, egg, bangers, kaffe, omelett - the list goes on. Priserna mycket humana.
Jag började genast drömma om att äta en sen frukost där med svenska vänner efter en kväll längs Camdens kanal. Så läser du detta och funderar på ett besök kan jag nu meddela att jag både har någonstans att sova och någonstans att äta sjysst frukost, typ de två viktigaste komponenterna i ens korporeala liv. Nåja, jag gick vidare nerför gatan och kom att passera ett community sports centre. Jag gick in och undersökte huruvida man kan arrangera något slags fotbollslag som spelar någon gång i veckan, men strax efter jag hunnit bli entusiastisk inför idén så insåg jag att mitt omväxlande schema brutalt utesluter sådan schemalagd rekreation, så jag gick hem istället.
Än så länge är det några timmar kvar på dagen, och jag undrar om jag inte ska viga dem åt att introducera mig i kvarteret. Det vill säga köpa något trivialt på cornerstoren och försöka göra ett intryck på mannen bakom kassan, för att därefter ta en öl på puben som ligger - bokstavligen talat - ett stenkast från min boning. Jag fostrar en slags fantasi om att mitt liv skulle komma att bli en kopia av Hugh Grant's i Notting Hill där man glatt morsar på gemene man och är en känd och uppskattad person i sitt närområde. Återigen dyker det här gäckande besöket upp i tankarna: "hur häftigt vore det inte att stoltsera med att vara stammis någonstans?". Bättre gjort än sagt faktiskt; en snickers och en I.P.A. skulle inte sitta fel, speciellt inte nu när dels löningen närmar sig och jag har lite pengar över så att det kan avnjutas med det renaste av samvete, och dels har min mat fixad för ett tag framöver i och med att jag fick möjligheten att plocka allt jag ville från skafferiet i den gamla lägenheten (som alla som bodde i behövde flytta ut ur).
On a side note så kanske jag bara drömde om det, men jag har en minnesbild av att den ända bloggaren som jag regelbundet läser faktiskt länkade till min blogg på sin. Det känns mer som en dröm (alltså, i det drömska sammanhanget: att det är en fragmentarisk minnesbild - inte att det är en dröm som gått i uppfyllelse, oavsett hur mycket respekt jag har för Olofs blogg) än ett riktigt minne. Jag drar ut på väntan innan jag sätter punkt för mitt egna inlägg och beger mig över till hans blogg för att undersöka.
jag känner som att jag kommit ett steg närmre svaret på livets gåta. Skrämmande många problem här i livet kan lösas med "gå till puben". Ingen läsro hemma? Tråkigt i största allmänhet? Skriva lite i journalen någonstans roligare än köksbordet? Sugen på biljard? Zombieinvasion på gatorna?
vanlig onsdagsförmiddag
Bland det första som jag slogs av när jag steg ut ur Euston Station här i London var att det satt väldigt många medelålders män på uteserveringar, attachén på stolen bredvid dem, och sippade på öl och kanske tog en cigg. Typ innan lunch.
I Sverige så känns det bara inte lika accepterat att göra så på något sätt...
Igår kom jag av en händelse att börja läsa en branschtidning för pubägare och ännu fler av livets obesvarade frågor kom att besvaras:
Varje år görs 400 000 anmälningar till försäkringsbolag med samma förfrågan: - min mobil råkade trilla ner i min pint, kan jag få lite drullecash för detta? Det framgick inte hur mycket pengar som betalades ut.
Kvinnor står för hela 13% av hela Storbrittaniens ölkonsumption...
And on a sad note: varje vecka stänger ungefär 50 pubar sin verksamhet för gott. (Fast detta vet jag från andra källor ofta kan bero på stigande värde av fastigheter, ett antal smått legendariska klubbar har de senaste åren stängt sin verksamhet och sålt sina lokaler med profit i siktet.) Häromveckan publicerades faktiskt en seriös undersökning i The Time där det fastslogs att i försäljningen av öl, tobak, godis och snabbmat ökat i jämn takt med den ekonomiska krisens effekter, men vad vet jag? När jag letade efter jobb så var det en hel del pubmanagers som typ bara kollade på mig, och först när de förstod att jag inte skämtade om att jag letade efter jobb så började dom förklara lite nedslaget att det snarare förhöll sig så att de behövde göra sig av med folk än att anställa.
På väg hem (från just puben kallad 'Konstitutionen', belägen just runt hörnet) så började jag räkna efter lite på lön-i-förhållande-till-öl-matematik. I Australien kunde jag i runda slängar få fyra och en halv öl per min timlön (räknat från den högsta jag hade) medan jag här kan få ungefär 1,75 per arbetad timme. Visst, kvalitén här får medges vara ljusår från Victoria Bitter och glasens storlek en aningens större, men hursomhelst lämnas jag inget alternativ annat än att angripa den skrämmande frågan: "hur mycket är denna öl värd för mig?". Jag lämnar frågan därhän. Jag har förgäves försökt översätta det svenska talesättet "dyra droppar" till engelska utan att lyckas, men en liknande alliteration skulle säkert göra succé nästa gång någon frågar hur mycket en Staropramen kostar.
-förresten, ifall du har vägarna förbi Skavsta flygplats och är sugen på en Staro så får du vara beredd på att punga ut 70-80 kronor för en sådan.
Dyra Droppar Indeed.
Nu ska jag försöka hitta en fin bild att skriva ut och sätta in i en ram som jag hittade i en låda på gatan. På väg hem igårkväll så stod en kartong utanför ett hus med texten 'help yourself', och grävde man bara under alla kasettband så kunde man hitta bl.a. U2 - All That You Can Take, Dido - No Angel och en någon mysko tysk skiva i obruten plast, alla i cd-format. Samt en gammal tavelram.
Först tänkte jag att fadern säkert skulle vara vara glad att skicka ett familjeporträtt eller nåt, som jag kunde ha i mitt rum, men vid närmre eftertanke så kändes det lite mysko - som ett slags altare för hemlängtan - och jag bestämde mig för att hitta något annat att rama in. Jag har alltid velat ha ett japanskt snitt av dimhöljda berg och ska se vad google har att erbjuda i den vägen. Fast hur jag ska formulera min sökning är jag lite osäker över...
