Friday, October 30, 2009
det grundläggande
så sitter man här med sin Sainsburys-frukost bestående av weetabix (wholeweat bisquits) och vanliga cornflakes med mjölk. Båda flingpaketen tillsammans kostar ungefär ett pund och mjölken som jag häller i är faktiskt per portion rätt så mycket dyrare, men det är det som är grejen med Sainsbury's Basics-utbud: lite som Konsums gamla Blå-Vita varumärke bara att Sainsburys är minst 10 gånger större än Konsum och har lite bättre möjligheter till massproduktion.
Fast köper man Basics så gör man bäst i att inte ha för höga förhoppningar över kvalitén på sitt käk, man gör bäst i att tänka ungefär 'vandrarhemsfrukost' eller dylikt. Helt okej mat liksom, men det där lilla extra saknas.
Sainsburys egna syn på sitt sortiment är dock något förbryllande för mig, eftersom att de till synes verkar skämmas över de varor som de har till försäljning. Det är nämligen så att på varje förpackning så står en rad eller två som lite klämkäckt beskriver produkten-
"no fancy packaging, still a great breakfast"
"wheaty biscuits in a rectangular shape, but they still taste great"
(skulle de inte göra det för att de är rektangulära?)¨
"more flake than fruit, but still greate taste"
Inte för att jag är någon vidare mästare på att sälja saker (som jag märkt genom åren) men för mig verkar det rätt uppenbart att det är en rätt så jävla kass idé att göra ursäkter om sin produkt INNAN man hävdar att den är fantastisk. Hela det här ursäktandet / känn-sympati-för-dina-flingor pajseriet känns mest bara som en knäpp på näsan för den som köper produkten.
Jag tänker så här; att det är oerhört få av de människor jag känner som köper lågprisprodukter trots att deras ekonomi är god nog att köpa produkter av 'normal' kvalité eller t.o.m. 'högre än normal'. Den enda jag kan komma på på rak arm som gör detta är farsgubben, men längre än så kommer jag inte. Hur som helst, om man köper det billigaste billiga för att man inte har mycket annat val så är det ju inte så jävla kul att konstant bli påminnd om hur dassig ens mat är när till och med den själv ursäktar sig på sitt paket.
Vad hände med den där gamla tekniken där lågprisprodukterna gjorde allt de kunde för att härma kvalitétsprodukterna på utsidan?
Jag är lättlurad, så jag föredrar det på det viset.
I övrigt så har de senaste dagarna här varit extremt vackra, så här i den begynnande höstem. Solsken över ett lätt dis och gyllene löv. Varm temperatur. Helt perfekt helt enkelt.
Sainsburys Bitter, lite mindre bitter
Tuesday, October 27, 2009
knet
ja satan då nu börjar det förbenta knäet göra ont igen, helt utan uppenbar orsak. Så fort jag gör någon rörelse som innebär att knäet böjs i en vinkel mindre än 45 grader så sprakar skiten som en gaffel i mikron, men det är faktiskt rätt skönt tro't eller ej. Lite som när man knäcker till med en led som känts väldigt stel och oknäckt ett tag, bara att det händer med kortare intervaller än vad som är vanligt. Fast att det känns tillfredställande med ett högljutt knä gör mig nästan mer oroad än om det bara hade gjort ont rakt av konstant och inte gjort några ljud ifrån sig. Jag menar; om det för något bra med sig så kan man ju göra en dålig vana av det i motsats till om det bara är otrevligt. Vissa röker för att det kan vara lite najs trots en del medföljade inte-så-lite allvarliga bi-effekter, men skulle lungemfysemet inte komma uppblandat med nikotinkickar så känns det ju kanske inte lika lockande.
Knäet gör ont ett tag men sen så sprakar det till och känns okej - jag tror att spraket på något sätt inte direkt är boten till det onda utan snarare roten till det.
Men annars är det bra med mig.
Köpte ett par högtalare igår för mycket lite pengar och har redan börjat göra upp planer för att sälja dem dyrare när tiden är kommen att dra vidare från det här lilla rävgrytet. Jag går runt som ett barn inför julafton på jobbet och väntar på min lediga fredag, eftersom jag inte är så sugen på att göra mig ovän med någon i min omedelbara närhet genom min musik. För det första så har jag en viss förståelse om man inte är ett überfan av techno, men de flesta människor går att omvända, och för det andra så vet jag hur extremt enerverande det är när man bara hör dunk-dunk-dunk och inget annat runt det. För det är så det blir här i lägenheten när jag har högtalarna på - rispappersväggarna filtrerar bort allt ovan 500 Hz men lämnar kvar allt där under - och när klockan är tio på kvällen så antar jag att det är lite av ett socialt hara-kiri att börja motionera trumhinnorna. Jag menar jag kan ju typ höra när grannen i lägenheten ovanför går på muggen...
Men på fredag, hohoho, då har jag dagtiden på min sida
Knäet gör ont ett tag men sen så sprakar det till och känns okej - jag tror att spraket på något sätt inte direkt är boten till det onda utan snarare roten till det.
Men annars är det bra med mig.
Köpte ett par högtalare igår för mycket lite pengar och har redan börjat göra upp planer för att sälja dem dyrare när tiden är kommen att dra vidare från det här lilla rävgrytet. Jag går runt som ett barn inför julafton på jobbet och väntar på min lediga fredag, eftersom jag inte är så sugen på att göra mig ovän med någon i min omedelbara närhet genom min musik. För det första så har jag en viss förståelse om man inte är ett überfan av techno, men de flesta människor går att omvända, och för det andra så vet jag hur extremt enerverande det är när man bara hör dunk-dunk-dunk och inget annat runt det. För det är så det blir här i lägenheten när jag har högtalarna på - rispappersväggarna filtrerar bort allt ovan 500 Hz men lämnar kvar allt där under - och när klockan är tio på kvällen så antar jag att det är lite av ett socialt hara-kiri att börja motionera trumhinnorna. Jag menar jag kan ju typ höra när grannen i lägenheten ovanför går på muggen...
Men på fredag, hohoho, då har jag dagtiden på min sida
Monday, October 26, 2009
guerilla-ekonomi
sitter och gör annat istället för att göra sådant som jag borde göra. Det är ju i och för sig rätt bra för att nu har jag plöjt igenom alla obesvarade mail som legat i inkorgen (eller ja, mammas mail återstår ju förstås..) och jag har städat rummet och jag har gjort lite kaffe. Viktiga saker helt enkelt, men än så länge finns lite mer sysslor att distrahera mig med, t.ex. att bära ut soporna eller skriva ett blogginlägg.
Så medan jag skriver här sitter jag och avnjuter min ovisshet angående hur finanserna ser ut. Det är det jag verkligen inte vill göra; logga in mig på min internetbank och se hur mycket pengar jag har kvar tills nästa löning - först var det ju veckan direkt efter löningen och då måste man ju unna sig lite. Sen var det Fabrics 10-årsfest och då unnar man sig lite mer, och strax därpå fick jag fint besök från Schverige vilket min plånbok kanske inte uppskattade riktigt lika mycket som jag gjorde. Men äsch skitsamma liksom, kan inte vara så länge kvar tills nästa löning.
Och dessutom hoppas jag att jag kommer att göra en liten investering idag som kommer att spara mig lite pengar, jag hade nämligen tänkt köpa ett par begagnade datorhögtalare så att jag kan börja öva på ett riktigt grymt liveset. Nu har det gått typ en och en halv månad sen jag sist var i farten men jag har inte varit helt inaktiv bara för att jag varit högtalarlös, jag har faktist varit väldigt produktiv i det avseendet att jag har förberett massor av material för att spela live med.
I vanliga fall hade det räckt med det och jag hade börjat jaga gig eftersom jag skulle ha tänkt att det är improvisationen som blir bäst jag spelar, och den behöver jag inte öva något på alls. Jag är ju skitbra som det redan är ju så det är bara att tuta och köra.
Helst hade jag väl fortsatt att glatt ovetande fortsätta tänka så, men tyvärr så råkade jag ha ett givande samtal med en annan dj som jag håller i hög aktning angående hur mycket dj:ande kan liknas vid att spela ett instrument. Jag kom att inse att jag själv, som kommer från en inte direkt övermusikalisk eller framstående trummisbakgrund, på något sätt har betraktat dj:ande som en frihet från disciplinerad övning och snarare som ett fritt utlopp som vem som helst kan ta sig till utan större svårigheter. Men det är väl här som agnarna skiljs från vetet skulle jag tro - missförstå mig rätt jag har alltid strävat efter att förbättra mitt dj:ande och producerande - men nu är jag inställd på att öva in ett set och verkligen ge det en känsla av riktning och struktur som mina improvisationer annars ofta saknar. Amatören improviserar medan musikern jammar.
Så om jag bara akvirerar ett par dassiga högtalare så kommer jag att med glädje kunna låsa in mig i mitt lilla laboratorium och försjunka än djupare i musiken. Behovet av yttre stimuli kommer att minska och därav kommer det bli lättare att utstå den mer strikta ekonomiska politiken jag kommer att föra.
För det verkar ju bli så när det är mycket månad kvar i slutet av pengarna, att man börjar föra en slags guerillaekonomi som nogrant planerar sina insatser och minimerar sina förluster i motsats till den generositet man känner mot sig själv när bankkontot just blivit påfyllt igen.
Nåja, fick just klartecken från säljaren så nu blir det till att promenera över till hans adress och berika mig själv med lite stereoteknologi. Sweeeeeeeet
Så medan jag skriver här sitter jag och avnjuter min ovisshet angående hur finanserna ser ut. Det är det jag verkligen inte vill göra; logga in mig på min internetbank och se hur mycket pengar jag har kvar tills nästa löning - först var det ju veckan direkt efter löningen och då måste man ju unna sig lite. Sen var det Fabrics 10-årsfest och då unnar man sig lite mer, och strax därpå fick jag fint besök från Schverige vilket min plånbok kanske inte uppskattade riktigt lika mycket som jag gjorde. Men äsch skitsamma liksom, kan inte vara så länge kvar tills nästa löning.
Och dessutom hoppas jag att jag kommer att göra en liten investering idag som kommer att spara mig lite pengar, jag hade nämligen tänkt köpa ett par begagnade datorhögtalare så att jag kan börja öva på ett riktigt grymt liveset. Nu har det gått typ en och en halv månad sen jag sist var i farten men jag har inte varit helt inaktiv bara för att jag varit högtalarlös, jag har faktist varit väldigt produktiv i det avseendet att jag har förberett massor av material för att spela live med.
I vanliga fall hade det räckt med det och jag hade börjat jaga gig eftersom jag skulle ha tänkt att det är improvisationen som blir bäst jag spelar, och den behöver jag inte öva något på alls. Jag är ju skitbra som det redan är ju så det är bara att tuta och köra.
Helst hade jag väl fortsatt att glatt ovetande fortsätta tänka så, men tyvärr så råkade jag ha ett givande samtal med en annan dj som jag håller i hög aktning angående hur mycket dj:ande kan liknas vid att spela ett instrument. Jag kom att inse att jag själv, som kommer från en inte direkt övermusikalisk eller framstående trummisbakgrund, på något sätt har betraktat dj:ande som en frihet från disciplinerad övning och snarare som ett fritt utlopp som vem som helst kan ta sig till utan större svårigheter. Men det är väl här som agnarna skiljs från vetet skulle jag tro - missförstå mig rätt jag har alltid strävat efter att förbättra mitt dj:ande och producerande - men nu är jag inställd på att öva in ett set och verkligen ge det en känsla av riktning och struktur som mina improvisationer annars ofta saknar. Amatören improviserar medan musikern jammar.
Så om jag bara akvirerar ett par dassiga högtalare så kommer jag att med glädje kunna låsa in mig i mitt lilla laboratorium och försjunka än djupare i musiken. Behovet av yttre stimuli kommer att minska och därav kommer det bli lättare att utstå den mer strikta ekonomiska politiken jag kommer att föra.
För det verkar ju bli så när det är mycket månad kvar i slutet av pengarna, att man börjar föra en slags guerillaekonomi som nogrant planerar sina insatser och minimerar sina förluster i motsats till den generositet man känner mot sig själv när bankkontot just blivit påfyllt igen.
Nåja, fick just klartecken från säljaren så nu blir det till att promenera över till hans adress och berika mig själv med lite stereoteknologi. Sweeeeeeeet
Monday, October 19, 2009
Sådär, jag raderade just ett långt och svavelosande inlägg som handlade om Veckorevýns bloggpriser och där jag med bitter kritik ifrågasatte domarnas eventuella lämplighet inför posten. Låt oss bara säga att jag inte förstår hur man ens kan förvänta sig att ens pris ska bli taget på allvar när det delas ut till bloggar som använder smileys som skiljetecken...
Men nåja det var skönt att kunna se allt det som min vrede manifesterat försvinna i ett ögonblick när jag markerade det och tryckte på delete, lite som buddhistisk själarening fast i fast-forward. Dessutom känner jag mig lite större och mer mogen nu i denna version av mig själv som sitter här och skriver, än den människa jag hade varit om jag publicerat mina bittra små rader. Hat och illvilja brukar jag i regel uppfatta som två begrepp som gör sig ytterst dåligt i permanent form, att skriva ner (eller på fånga på vilket sätt som helst) arga tankar eller liknande kommer bara förr eller senare åldras till något som är väldigt fånigt. I stundens hetta så spelar det ju ingen roll vad man slänger ur sig eftersom chansen är god att det kommer att glömmas och inte kunna hållas mot en, men om man däremot skriver t.ex. ett brev så har man en permanent liten manifestation över tankar och åsikter som inte kommer att hålla för tiden tand - ja, förutsatt att hat och ovilja inte är något permanent då alltså. Tids nog har man bara bytt åsikt och då står man där och skäms över hur dumt och fånigt man skrivit.
Ja alltså om man inte är helt jävla dum i huvudet då, typ som Jimmie Åkesson.
För övrigt så skakade jag hand med den här muppen igår, Ricardo Villalobos. Sådärja, efter att ha missat hans två spelningar någonsin i Sverige så såg jag honom live igår på Fabric. Första gången han spelade i Stockholm så var det på Esque (eller Grodan... minns inte riktigt) men då hade jag och polarna planerat något som jag inte ens minns vad det var och jag kände mig tyvärr för lojal för att avvika från planen. Nästa gång, ungefär ett och ett halvt år senare, så hade jag stämt träff med en flicka och var helt inriktad på det när jag insåg att the man skulle lira på Nordic Light just samma kväll (fråga mig inte varför jag inte haft bättre koll i förväg). I ett klassiskt exempel på det gamla indianska talesättet att 'den som jagar efter två kaniner kommer inte att få någon av dem' så gjorde jag flickan besviken men lyckades ändå missa det där jävla dj-setet.
Men inte igår. HAH.
Men nåja det var skönt att kunna se allt det som min vrede manifesterat försvinna i ett ögonblick när jag markerade det och tryckte på delete, lite som buddhistisk själarening fast i fast-forward. Dessutom känner jag mig lite större och mer mogen nu i denna version av mig själv som sitter här och skriver, än den människa jag hade varit om jag publicerat mina bittra små rader. Hat och illvilja brukar jag i regel uppfatta som två begrepp som gör sig ytterst dåligt i permanent form, att skriva ner (eller på fånga på vilket sätt som helst) arga tankar eller liknande kommer bara förr eller senare åldras till något som är väldigt fånigt. I stundens hetta så spelar det ju ingen roll vad man slänger ur sig eftersom chansen är god att det kommer att glömmas och inte kunna hållas mot en, men om man däremot skriver t.ex. ett brev så har man en permanent liten manifestation över tankar och åsikter som inte kommer att hålla för tiden tand - ja, förutsatt att hat och ovilja inte är något permanent då alltså. Tids nog har man bara bytt åsikt och då står man där och skäms över hur dumt och fånigt man skrivit.
Ja alltså om man inte är helt jävla dum i huvudet då, typ som Jimmie Åkesson.
För övrigt så skakade jag hand med den här muppen igår, Ricardo Villalobos. Sådärja, efter att ha missat hans två spelningar någonsin i Sverige så såg jag honom live igår på Fabric. Första gången han spelade i Stockholm så var det på Esque (eller Grodan... minns inte riktigt) men då hade jag och polarna planerat något som jag inte ens minns vad det var och jag kände mig tyvärr för lojal för att avvika från planen. Nästa gång, ungefär ett och ett halvt år senare, så hade jag stämt träff med en flicka och var helt inriktad på det när jag insåg att the man skulle lira på Nordic Light just samma kväll (fråga mig inte varför jag inte haft bättre koll i förväg). I ett klassiskt exempel på det gamla indianska talesättet att 'den som jagar efter två kaniner kommer inte att få någon av dem' så gjorde jag flickan besviken men lyckades ändå missa det där jävla dj-setet.
Men inte igår. HAH.
Tuesday, October 13, 2009
grannen
direkt när jag kliver utanför dörren möts jag av synen av något som är stort och överdraget med presenning, och ett par stövlar som står bredvid.
Ibland när jag kliver ut genom dörren brukar jag också mötas av synen av min granne när han sitter i sin dörröppning och röker. Han är omfångsrik och gråtunnhårig, skäggig och tatuerad. En av de mer karaktärsdefinierande sådana kroppsmålningar är hans spindelnät på armbågen, men tro inte att jag menar att jag vet vem han är bara för att ett spindelnät är tatuerat över hans armbåge - jag använder bara detta som ett medel för att utesluta hundra andra karaktärstyper.
Ungefär varannan gång som han sitter ute och röker när jag går in eller ut genom dörren brukar vi morsa på varandra;
'evening'
'morning'
'heya'
och mer än så brukar det inte vara.
När jag först flyttade in här så bytte jag några meningar med honom. Jag frågade om någon i grannskapet höll sig med tamfåglar i brist på annat att fråga om (för jag hade faktiskt hört annat fågelkvitter än duvornas skrockande) och det visade sig att det var han som var ansvarig för fåglarna som sjöng. Fan vad nice tänkte jag eftersom jag alltid haft som hemlig dröm att äga en papegoja men aldrig tagit mig för eftersom det jag vill ha: papegojläte, inte vägs upp av fågelbajs, fågelmat, ansvar och lukt av hönsfarm i mitt hem. Nu har min granne ett par pippifåglar och jag får njuta av deras tjatter men slipper ta hand om äcklena. Ja, fåglar är fan inte kul. Dom är i grunden reptiler och därav psykopatiskt lagda. Ger man fågeln frön så spottar han ut hälften genom gallret till sin bur.
Fast vafan, hade jag suttit i bur hade jag också betett mig så där...
Hur som helst så kom jag att snacka med grannen för en andra gång, efter sisådär en och en halv månad, och lärde mig lite mer om vem han var.
Gammal motorcykelknutte, brukade bygga sina egna hojar och fixa sina kompisars. Sprutlakering och hela rubbet. Nu är hans lungor lika körda som fiskar på land efter allt metalldamm och giftiga kemikalier han andats in - men han medgav att hans rökvanor inte hjälpt heller. Den stora grejen under preseningen är den hoj som han aldrig kommit till skott att restaurera; en 1978 års Harley. Han har inte lyckats fixa något garage här i närheten (eftersom han inte kan gå någonvart utan att bli blå i ansiktet) och han har heller inte råd till att köpa dem verktyg som han behöver.
Jag frågade om han känner många här på gården, eftersom var och varannan gång som jag går förbi så sitter han och snackar med någon - typ brevbäraren - men det gör han inte. Förut kände han många här sa han, men nu har dom antingen flyttat härifrån eller dött. Nu är det en jävla massa skit som försigår här, crackpundare och fan vet vad enligt uppgift. Synd på en sådan fin estate.
Bådas vår åsikt.
Jag livnär en dröm om att en gång få se den där hojen under presennigen.
Varför han har burfåglar? För att någon han kände inte ville ha dem längre och ställde ut dem på gatan. "Så kan man ju för fan inte göra" sa han (första gången vi snackade) och han hade sedanefter tagit hand om fäna själv.
Ibland när jag kliver ut genom dörren brukar jag också mötas av synen av min granne när han sitter i sin dörröppning och röker. Han är omfångsrik och gråtunnhårig, skäggig och tatuerad. En av de mer karaktärsdefinierande sådana kroppsmålningar är hans spindelnät på armbågen, men tro inte att jag menar att jag vet vem han är bara för att ett spindelnät är tatuerat över hans armbåge - jag använder bara detta som ett medel för att utesluta hundra andra karaktärstyper.
Ungefär varannan gång som han sitter ute och röker när jag går in eller ut genom dörren brukar vi morsa på varandra;
'evening'
'morning'
'heya'
och mer än så brukar det inte vara.
När jag först flyttade in här så bytte jag några meningar med honom. Jag frågade om någon i grannskapet höll sig med tamfåglar i brist på annat att fråga om (för jag hade faktiskt hört annat fågelkvitter än duvornas skrockande) och det visade sig att det var han som var ansvarig för fåglarna som sjöng. Fan vad nice tänkte jag eftersom jag alltid haft som hemlig dröm att äga en papegoja men aldrig tagit mig för eftersom det jag vill ha: papegojläte, inte vägs upp av fågelbajs, fågelmat, ansvar och lukt av hönsfarm i mitt hem. Nu har min granne ett par pippifåglar och jag får njuta av deras tjatter men slipper ta hand om äcklena. Ja, fåglar är fan inte kul. Dom är i grunden reptiler och därav psykopatiskt lagda. Ger man fågeln frön så spottar han ut hälften genom gallret till sin bur.
Fast vafan, hade jag suttit i bur hade jag också betett mig så där...
Hur som helst så kom jag att snacka med grannen för en andra gång, efter sisådär en och en halv månad, och lärde mig lite mer om vem han var.
Gammal motorcykelknutte, brukade bygga sina egna hojar och fixa sina kompisars. Sprutlakering och hela rubbet. Nu är hans lungor lika körda som fiskar på land efter allt metalldamm och giftiga kemikalier han andats in - men han medgav att hans rökvanor inte hjälpt heller. Den stora grejen under preseningen är den hoj som han aldrig kommit till skott att restaurera; en 1978 års Harley. Han har inte lyckats fixa något garage här i närheten (eftersom han inte kan gå någonvart utan att bli blå i ansiktet) och han har heller inte råd till att köpa dem verktyg som han behöver.
Jag frågade om han känner många här på gården, eftersom var och varannan gång som jag går förbi så sitter han och snackar med någon - typ brevbäraren - men det gör han inte. Förut kände han många här sa han, men nu har dom antingen flyttat härifrån eller dött. Nu är det en jävla massa skit som försigår här, crackpundare och fan vet vad enligt uppgift. Synd på en sådan fin estate.
Bådas vår åsikt.
Jag livnär en dröm om att en gång få se den där hojen under presennigen.
Varför han har burfåglar? För att någon han kände inte ville ha dem längre och ställde ut dem på gatan. "Så kan man ju för fan inte göra" sa han (första gången vi snackade) och han hade sedanefter tagit hand om fäna själv.
Wednesday, October 7, 2009
hamsterhjulet
gjorde ikväll ett studiebesök efter jobbet, och intog kvällsvarden på Café Dubble Six - ett litet hak favoriserat av taxichaffisar och gubbar med mycket fritid. Det är dessutom utanför det här cafét som den mystiske mannen sitter och röker dagarna i ända.
När jag satt där och väntade på maten fick jag en känsla inte så mycket olik från den precis innan man somnar; när man plötsligt rycker till och inser att man inte har någon aning om var man är eller vem man är. Den enda kvinnan i lokalen var servitrisen/allt-i-allot (blond + rysk), alla männen bar vardagsskjortor och drack kaffe - några pratade högljutt i en grupp längst bak - och hade det inte varit för en av männens bluetooth så hade jag inte kunnat avgöra om året var 2009, 1989 eller '73.
Eller jo, jag hade ju förstås min tidning som jag tagit från hyllan där den erbjöds. Den såg ut som om någon trampat på den. Jag fick den mat jag bestämt mig för att äta, nämligen bacon med korv och chips. Jag lade märke till att chipsen måste ha friterats i olja med lägre temperatur än den jag är van vid av färgen på dem att döma, eller att de värmts upp i en mikro. Oavsett vilket så är drar jag mig för att erkänna att dem smakade bättre än dom jag lagar, men det kan ju å andra sidan ha att göra med jag brukar småäta den skiten dagarna i ända och att min kropp kanske utvecklat en viss ovilja mot det.
Jag som inte ens är något vidare förtjust i chips eller pommes frittes till att börja med...
Det var på väg hem efter jobbet som jag vek in på cafét och jag tänkte att det skulle få bli lite av en halvtidsvila för mig och min slitiga vecka. Så här i sjuketider har det andre klanten till kock gått och blivit golvad av något virus (inte h1n1 thank fuck) och varit sängbunden sen i måndags. I söndags när mitt sista skift närmade sig sitt slut så kände jag mig i motsats till min kollega ganska pigg och alert och erbjöd mig att ta över hennes sista timmar också, eftersom hon klagade på att hon var så trött och att jag inte skulle klaga över lite fler timmars avlönat jobb. "Jag är ju ändå ledig imorn så".
Jag ligger i min säng och vilar ut, är inne på den elfte timmen av oavbruten sömn eller något i den stilen, när jag drömmer om att jag längtar efter att älska någon. Jag behöver någon att älska. Det är någon som sjunger detta för mig.
Va?
Jag vaknar till lite och först nu kopplar min hjärna rätt, Jefferson Airplane - Somebody to Love: min ringsignal. Snart börjar Grace Slick yla igen men den här gången svarar jag. -'jaja jag kan vikariera för sjuklingen, ge mig en timme bara så är jag där...'
-'jaja, jag kan jobba på torsdag förmiddag också...'
Jag rörde inte en min när jag kom ut från köket ikväll, trött, snörvlig men färdig, och såg dem andra flockas runt schemat i baren. Min lediga fredag borta med vinden. Min lediga lördag ihjälstampad av köksplikter. Skitsamma.
På lördag får jag lön hur som helst och med extratimmarna i åtanke så kan jag gott kosta mig på att låta någon annan laga maten åt mig.
Utöver en höstsnuva i sitt fosterstadium har denna dag två andra höjdpunkter: först när jag av misstag råkade slå till en tallrik med mathissen så att den likt en katapult slängde iväg en dipp-kopp i porslin ner i hissschaktet. Koppjäveln var likt fan fylld med en sås kallad "Traditional Sticky BBQ-sauce".
Jag går ner för trapporna och ser kollegan vikt dubbel av skratt (ett sånt där ganska härligt omotiverat skratt som kommer som svar till något man inte alls kan förstå). "hahaha helt plötsligt så var det bara bbq-sås ÖVER ALLT hahah".
mmmmmmmm
men koppen höll sig i alla fall intakt på något mirakulöst vis.
Höjdpunkt två kommer när jag läser tidningen på ovan omskrivna café. Sida 5: skvaller. Utöver gamla Winehouse har pressen bra koll på utviksmodellen Jordan och hennes förehavanden, fester killar skiljsmässa uttalanden etc. Senaste nytt är att hennes livsfarliga cagefighter-fästman
är
transexuell.
Den där mördarmaskinen och mansfiguren har ett alter-ego som står i bjärt kontrast till hans yttre profil. Han gillar att klä upp sig i korta kjolar och tajta toppar, och i detta läge t.ex. städa huset.
Detta har han nu uppgivit för pressen efter att hans ex hotat honom med uthängning i hämndavsikt. Han ville förekomma henne och sätta allt i rätt ljus inför pressen.
Fan vad coolt säger jag bara - kudos. Hold your colours against the world.
När jag satt där och väntade på maten fick jag en känsla inte så mycket olik från den precis innan man somnar; när man plötsligt rycker till och inser att man inte har någon aning om var man är eller vem man är. Den enda kvinnan i lokalen var servitrisen/allt-i-allot (blond + rysk), alla männen bar vardagsskjortor och drack kaffe - några pratade högljutt i en grupp längst bak - och hade det inte varit för en av männens bluetooth så hade jag inte kunnat avgöra om året var 2009, 1989 eller '73.
Eller jo, jag hade ju förstås min tidning som jag tagit från hyllan där den erbjöds. Den såg ut som om någon trampat på den. Jag fick den mat jag bestämt mig för att äta, nämligen bacon med korv och chips. Jag lade märke till att chipsen måste ha friterats i olja med lägre temperatur än den jag är van vid av färgen på dem att döma, eller att de värmts upp i en mikro. Oavsett vilket så är drar jag mig för att erkänna att dem smakade bättre än dom jag lagar, men det kan ju å andra sidan ha att göra med jag brukar småäta den skiten dagarna i ända och att min kropp kanske utvecklat en viss ovilja mot det.
Jag som inte ens är något vidare förtjust i chips eller pommes frittes till att börja med...
Det var på väg hem efter jobbet som jag vek in på cafét och jag tänkte att det skulle få bli lite av en halvtidsvila för mig och min slitiga vecka. Så här i sjuketider har det andre klanten till kock gått och blivit golvad av något virus (inte h1n1 thank fuck) och varit sängbunden sen i måndags. I söndags när mitt sista skift närmade sig sitt slut så kände jag mig i motsats till min kollega ganska pigg och alert och erbjöd mig att ta över hennes sista timmar också, eftersom hon klagade på att hon var så trött och att jag inte skulle klaga över lite fler timmars avlönat jobb. "Jag är ju ändå ledig imorn så".
Jag ligger i min säng och vilar ut, är inne på den elfte timmen av oavbruten sömn eller något i den stilen, när jag drömmer om att jag längtar efter att älska någon. Jag behöver någon att älska. Det är någon som sjunger detta för mig.
Va?
Jag vaknar till lite och först nu kopplar min hjärna rätt, Jefferson Airplane - Somebody to Love: min ringsignal. Snart börjar Grace Slick yla igen men den här gången svarar jag. -'jaja jag kan vikariera för sjuklingen, ge mig en timme bara så är jag där...'
-'jaja, jag kan jobba på torsdag förmiddag också...'
Jag rörde inte en min när jag kom ut från köket ikväll, trött, snörvlig men färdig, och såg dem andra flockas runt schemat i baren. Min lediga fredag borta med vinden. Min lediga lördag ihjälstampad av köksplikter. Skitsamma.
På lördag får jag lön hur som helst och med extratimmarna i åtanke så kan jag gott kosta mig på att låta någon annan laga maten åt mig.
Utöver en höstsnuva i sitt fosterstadium har denna dag två andra höjdpunkter: först när jag av misstag råkade slå till en tallrik med mathissen så att den likt en katapult slängde iväg en dipp-kopp i porslin ner i hissschaktet. Koppjäveln var likt fan fylld med en sås kallad "Traditional Sticky BBQ-sauce".
Jag går ner för trapporna och ser kollegan vikt dubbel av skratt (ett sånt där ganska härligt omotiverat skratt som kommer som svar till något man inte alls kan förstå). "hahaha helt plötsligt så var det bara bbq-sås ÖVER ALLT hahah".
mmmmmmmm
men koppen höll sig i alla fall intakt på något mirakulöst vis.
Höjdpunkt två kommer när jag läser tidningen på ovan omskrivna café. Sida 5: skvaller. Utöver gamla Winehouse har pressen bra koll på utviksmodellen Jordan och hennes förehavanden, fester killar skiljsmässa uttalanden etc. Senaste nytt är att hennes livsfarliga cagefighter-fästman
är
transexuell.
Den där mördarmaskinen och mansfiguren har ett alter-ego som står i bjärt kontrast till hans yttre profil. Han gillar att klä upp sig i korta kjolar och tajta toppar, och i detta läge t.ex. städa huset.
Detta har han nu uppgivit för pressen efter att hans ex hotat honom med uthängning i hämndavsikt. Han ville förekomma henne och sätta allt i rätt ljus inför pressen.
Fan vad coolt säger jag bara - kudos. Hold your colours against the world.
Saturday, October 3, 2009
religionen
när jag står där inför Sankte Per, framför himmelens portar, så är jag säker på att minst en av dödssynderna kommer att bita tag i arslet på mig och hänga där som en rabiessmittad byracka och göra mitt insläpp till paradiset precis lika uteslutet som för den som spyr i krogenkön. Frosseri.
Frosseri är definitivt den sämsta dödssynden för det är den enda i syskonaskaran som inte bara portar en från paradiset, utan också straffar en i jordelivet i direkt anslutning till brottet. Buken sväller, illamåendet molar och herr Ågren hoppar hoppborg i magsäcken.
Tur då att jag inte är kristen då och att jag känner mig så jävla nöjd med att bara ligga här i sängen och sega. Ingens moral är bättre än ens egna, eh?
Hmmm, hur kan man betrakta någon annans moral annat än utifrån sin egna?
Nåja, jag har insett att jag kanske tangerar gränsen till gubbighet när jag ligger här och lyssnar på country (jag skojar inte när jag säger att den här skivan är bra) och är allmänt rofylld mitt under den rasande lördagskvällen.
På måndag ska jag ta på mig finbyxorna och kanske en skjorta (jag skojar inte här heller) och gå på the National Gallery bara för att titta på en tavla, nämligen en av Van Goghs solrosarrangemang, bara för att den där underbara galningen till en bortkommen präst och sedermera målare fascinerar mig så enormt. Att beskåda ett av han original ser jag framför mig att det kommer vara som en nästan religiös upplevelse, som en pilgrimsfärd.
Det finns massor av dammiga gamla gubbar som fascinerar mig och som jag beundrar men deras fält är till största del det litterära, och trots att läsandet av deras verk är att komma dem närmre så vet jag ändå att det jag håller i mina händer bara är en nyupplaga som är tryckt av gammalt dasspapper på något deprimerat tryckeri i någon småhåla någonstans. Att däremot betrakta det original som kreatören skapade med sina egna händer är något helt annat - jag har en känsla av att jag tidigare tyckt att en objektsdyrkan och idolisering som denna är fånig, men när jag såg originaltexten till the Beatles 'Yesteryday' så fick sången helt plötsligt en ny mening för mig, och på det spåret är det.
Jag börjar förstå den makt som pilgrimsmål som klagomuren i Jerusalem och stenen i Mecka kan ha på människor, speciellt när den ursprungliga källan till objektets laddning i grunden är religiös.
Men å andra sidan har jag ingen större tilltro till trosuppfattningar och föreställningar som en människa har haft i hela sitt liv, för att hårddra det har jag inte mycket respekt för någon uppfattning som inte vuxit upp ur en annan.
Han som ger upp Gud kan jag respektera, och han som finner Gud, men inte den som aldrig vetat något annat.
Friday, October 2, 2009
jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till för att vara ärlig. Någon har uppenbarligen mördat Husspindeln Holger, och denne någon kan inte vara någon annan än mina sambos. Kvinnorna är de huvudmisstänkta.
Varje kväll när jag kommer hem från jobbet så brukar jag dels säga hej till grannen Mick som sitter i sin dörröppning och röker och dels brukar jag ägna en tanke åt spindeln som så rofyllt satt i sitt nät bredvid dörren i höjd med låset. Det hade till och med gått så långt att jag börjat tänka på spindeln som 'Holger' (fråga inte varför) - han verkade bara så nöjd över att sitta och ruva i mitten av sitt nät varje kväll. På mornarna var han alltid någon annanstans och utförde sina små spindelärenden, men på kvällen satt han orörlig och filosoferade, och hälsade mig välkommen till mitt hem. Han blev lite som en förebild för mig när jag kom hem frustande och pustande, halvt ursinnig av allt städande och allmänt uppe i varv, han var avslappnad och tog livet som det kom för honom och jag inspirerades att andas ut och göra det samma.
Igårkväll kunde jag inte hitta honom någonstans och hans nät var uppenbarligen bortröjt. Jag kan inte annat än hoppas att han är vid liv, men jag vill inte tänka på vad han och hans lilla spindelfamilj går genom nu när han förlorat sitt jobb och leverne. Mina tankar är med er.
Men jag är för mesig för att föra detta på tal med de andra.
Jag undrar hur det gick för den där chipsreklamen där folk sjöng 'nu är det fredagsmys'? Jag tyckte det var årets mest klockrena reklam, typ detta decenniums gott-gottigottgott, och idag har jag i alla fall gått runt och nynnat på den hela dagen. Den, 'Känn ingen sorg för mig göteborg' och 'Flip out like a ninja'. Idag är fredag, halv dag i köket och stämningen är allmänt trevlig. Stämningen är på topp.
Jag firade in helgen med att köpa en lammsamosa och en burk öl på närbutiken men det fick mig mest bara att känna mig extremt malplacerad när jag gick de ca. 50 metrarna till min dörr. Överallt runtom mig ledsagar mammor sina barn hem efter dagis och skola och allt vad det kan vara. Burkha här och burkha där. Själv går jag nöjd som gris med en öl och en macka mitt på blanka eftermiddagen , två ungar stirrade med häpnad på mig när det kickade förbi på sina kickbikes tätt jagade av deras mor. Snubben i närbutiken vet att jag aldrig vill ha en påse när jag är där, men från och med nu kanske jag ska börja fråga om en.
Fast vafan, i förrgårkväll stod ett gäng snubbar på gården och frågade om jag rökte gräs när jag gick förbi på väg hem. Att dom gjorde det var i alla fall rätt så uppenbart. Det här kvarteret är helt oförklarligt - det ligger precis bredvid en kyrka, ett dagis och en lågstadieskola. På dagarna är det idyllen exemplifierad, men på kvällarna börnar folk runt på mopeder och för oljud, och beter sig allmänt svinigt.
Typ precis som hemma på Ekerö i och för sig...
Varje kväll när jag kommer hem från jobbet så brukar jag dels säga hej till grannen Mick som sitter i sin dörröppning och röker och dels brukar jag ägna en tanke åt spindeln som så rofyllt satt i sitt nät bredvid dörren i höjd med låset. Det hade till och med gått så långt att jag börjat tänka på spindeln som 'Holger' (fråga inte varför) - han verkade bara så nöjd över att sitta och ruva i mitten av sitt nät varje kväll. På mornarna var han alltid någon annanstans och utförde sina små spindelärenden, men på kvällen satt han orörlig och filosoferade, och hälsade mig välkommen till mitt hem. Han blev lite som en förebild för mig när jag kom hem frustande och pustande, halvt ursinnig av allt städande och allmänt uppe i varv, han var avslappnad och tog livet som det kom för honom och jag inspirerades att andas ut och göra det samma.
Igårkväll kunde jag inte hitta honom någonstans och hans nät var uppenbarligen bortröjt. Jag kan inte annat än hoppas att han är vid liv, men jag vill inte tänka på vad han och hans lilla spindelfamilj går genom nu när han förlorat sitt jobb och leverne. Mina tankar är med er.
Men jag är för mesig för att föra detta på tal med de andra.
Jag undrar hur det gick för den där chipsreklamen där folk sjöng 'nu är det fredagsmys'? Jag tyckte det var årets mest klockrena reklam, typ detta decenniums gott-gottigottgott, och idag har jag i alla fall gått runt och nynnat på den hela dagen. Den, 'Känn ingen sorg för mig göteborg' och 'Flip out like a ninja'. Idag är fredag, halv dag i köket och stämningen är allmänt trevlig. Stämningen är på topp.
Jag firade in helgen med att köpa en lammsamosa och en burk öl på närbutiken men det fick mig mest bara att känna mig extremt malplacerad när jag gick de ca. 50 metrarna till min dörr. Överallt runtom mig ledsagar mammor sina barn hem efter dagis och skola och allt vad det kan vara. Burkha här och burkha där. Själv går jag nöjd som gris med en öl och en macka mitt på blanka eftermiddagen , två ungar stirrade med häpnad på mig när det kickade förbi på sina kickbikes tätt jagade av deras mor. Snubben i närbutiken vet att jag aldrig vill ha en påse när jag är där, men från och med nu kanske jag ska börja fråga om en.
Fast vafan, i förrgårkväll stod ett gäng snubbar på gården och frågade om jag rökte gräs när jag gick förbi på väg hem. Att dom gjorde det var i alla fall rätt så uppenbart. Det här kvarteret är helt oförklarligt - det ligger precis bredvid en kyrka, ett dagis och en lågstadieskola. På dagarna är det idyllen exemplifierad, men på kvällarna börnar folk runt på mopeder och för oljud, och beter sig allmänt svinigt.
Typ precis som hemma på Ekerö i och för sig...
Subscribe to:
Posts (Atom)
