den ryska cykeln

vikten av att hålla sig uppdaterad blir extra tung när man insett att man inte alls hållt sig á jour med omvärlden...

Det finns ju den där anekdoten om mannen i den avlägsna ryska byn som uppfann cykeln och stolt reste till Moskva och patentverket för att dela med sig till världen av sin fantastiska upptäckt, men väl där bara blev utskrattad och fick höra att cykeln har funnits i minst hundra år. Det jag fick höra var också att han blev dödad av en pöbel i sin hemby för att han gett dem falska förhoppningar och sedan också skämt ut dem.

Nåja, om det är sant eller ej vet jag inte men jag bryr mig inte riktigt.

Jag har just gjort en tämligen snarlik grej; genren techno är förmodligen den av alla sorters musik som har de mest uttalade identitetsproblemen, och alla som har ett intresse i genren klagar över hur tråkig den är och att allting nytt som släpps låter precis likadant (ja, den kvicke säger väl här att det märker väl vem som helst men det låter jag passera). Själv bryr jag mig inte så mycket och fokuserar istället på att fila på mitt egna sound.

Den största hemsidan för elektronisk och dylikt heter Residentadvisor.net, och igår var en av dess huvudartiklar tillägnad en tysk brud (Cio D'or) som däri beskrevs som en messias för elektronisk musik. 'Headfuck-techno är framtiden!' sades det, och ja, jag håller med om att det kan vara det här årtiondets mest töntiga namn, men jag valde att undersöka det i alla fall. Jag laddade ner en mix av sagde kvinna, gjord i Mars tidigare i år, och satte mig för att lyssna.

Det låter bra.

Det låter precis som det jag var så stolt över i min senaste mix jag gjorde själv, av bara mitt egna material. Enkla melodier som svävar ut i luftiga ekon som bildar komplexa ljudmattor.

Jag har utan att veta det utvecklat mitt egna sound till att låta skrämmande snarlikt det som hyllas som det bästa stunden har att erbjuda.

Och min reaktion? Inte positiv, till min förvåning. När någon annan gjort det så blir det inte lika kul längre. En skrämmande insikt slår mig, nämligen att jag inte alls är så distanserad från klagokören som desperat väntar på det där nya som jag trott. Att någon annan redan har gjort det som jag gör har sugigt själen ur det känns det som, men det som är riktigt tråkigt är insikten av att alla bara klagar för att vi alla tänker detsamma: vi vill vara banbrytande, vi vill att det ska finnas bara en som kan bryta mönstret, att denne frälsare ska lysa så starkt att han inte ens kastar skuggor eller kan bli imiterad - men ett nytt mönster framträder liktväl i hans kölvatten.

Att det inte skulle göra det är ju givetvis omöjligt, musik kan aldrig bli bunden till en enskild individ om han delar den med andra. Så fort den delas så får den ett eget liv hos den som lyssnar och blir en del av dennes värld - rent konkret så händer ju något fysiskt i huvudet när man lyssnar - och vad denne gör i framtiden med musiken i bakhuvudet går ju inte att hindra. Om den är bra, alltså inspirerande, så kommer den ju givetvis att inspirera. Ett mönster kommer att bildas.

Men alla kommer att förkasta detta nya mönster snart nog och återgå till att vänta på den nya frälsaren som ska frälsa technon på riktigt. Fet chans liksom.

För att vara helt ärlig så är det den här frälsaren jag vill vara, trots att jag vet att det inte går.

Att det jag gjort på egen hand och tyckt varit bra visat sig redan ha varit gjort är fan inte kul.

Den enkla lärdomen är väl helt enkelt en version av det gamla talesättet att man måste känna till reglerna för att kunna bryta dem.

Jag ansluter mig till massa som desperat lyssnar på det senaste, bara så jag vet vad jag ska undvika.

Härmaporna jublar över sin popularitet.

mediet

en sjukgymnast skulle med stor säkerhet såga min arbetsplats, mitt skrivbord alltså, med tanke på vilken ställning jag måste sitta i för att skriva. På skrivbordet framför mig står ett mixerbord och bakom det en trave böcker som min dator står på. Jag måste sitta rak i ryggen och hålla armarna framför mig, utsträckta, brösthöjd för att skriva. Som tur är skriver jag inte så mycket.

På datorn.

Hur som helst; en karaktärsbeskrivning:

En kvinna som brukar frekventera puben kallas för 'The Psychich', och för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad hon heter egentligen. Hon är ungefär 50 år (eller mer) och har ett pekfinger som slutar strax ungefär där den andra falangen skulle sitta, ur stumpen växer en nagel som ser ut som en klo. Hon är inte oförtjänt av sitt smeknamn, för hon är faktiskt begåvad med övernaturliga krafter. Enligt henne själv. Hon klär sig i enkla kläder som sitter över ett klassiskt fall av tantfetma och hon är en sådan människa som följer beskrivningen av en utåtriktad karaktär - skrattar ofta, har för vana att lägga handen på folks underarmar, lätt att prata med.

När hon inte läser ens tankar alltså.

Jag kom att prata med henne ikväll eftersom jag blev bjuden på en öl efter jobbet. Ölen fick jag för att en kompis till barchefen vann på spelautomaten och ville dela glädjen - inte alls med pompa och ståt, utan bara för att om man vinner mer än 30 pund så kan man lika gärna bjussa omvärlden på en öl. Hur som helst, jag hade snackat lite med henne medan jag var i närheten av hennes hörn (där man häller guiness) och det var naturligt att inmundiga ölen hos henne eftersom alla andra fortsatte att jobba när jag själv var färdig med allt vad jobbande heter.

Det roliga var att hon hade en tämligen framgångsrik dj-karriär bakom sig, hon hade nämligen spelat sin väg genom Europa med sina soulskivor. Vi snackade om att dj:a, och hon beklagade sig över hur arrogant hon hade varit med att förvänta sig att bli upptäckt för sin sångröst (det medie som hon faktiskt brann för, dj:andet och dansen var bara sidovagnar). Själv har jag väl lite samma inställning, att 'fuck it, jag gör min grej och i värsta fall så får det bli en Van Gogh av det hela'. Men enligt henne så var inte det det vinnande konceptet. För henne. Men så är hon ju inte död än heller.

Hon ska på audition för Britain's Got Talent nästa vecka. Jag ska försöka se vad hur det går, på något sätt. Men om jag inte gör så så kommer jag nog säkert ändå få höra hur det gick för eller senare.

spåren

det är väl så det är; att man lämnar efter sig sina spår där man lever. Spåren efter mig i min lilla alkov går väl än så länge att sopa igen rätt lätt: det är bara att riva ner mina bilder på väggen för dem sitter bara uppe med svart eltejp. Jag har sparat en massa äggkartonger som jag fått från ett fik i kvarteret och har för avsikt att ljudisolera rummet lite grann med dem, men för att göra så skulle jag väl behöva sätta mer permanenta spår. Borra lite i i väggen som är gjord av spackel och målarfärg, eller använda spraylim för att få upp kartongerna. Antar att det skulle kunna gå att göra så men på bekostnad av min kontantinsats på rummet, och nog för att jag uppskattar god akustik, och medmänniskorna bristen på den, men riktigt så värd är den inte för mig. Jag går och klurar på att bygga någon slags mobil ställning med äggkartonger i sann Alfons Åberg-stil.

Andra människor har också satt sina spår på lägenheten. För ett tag sedan så letade jag efter en grenkontakt i garderoben och fann under ett gammalt äckligt täcke några flyttkartonger med böcker. De flesta på franska, och för det mesta om ockulta grejer eller sånt. Det låg också en väldigt fin ask med tarotkort som jag beundrade lite innan jag slängde tillbaka den i mörkret. Jag hittade två små mini-upplagor från Penguin dock, Rimbaud's svamlande från sin helvetestid (mellan 19 och 20 års ålder) och en av Predikaren, en bok ur den hebreiska bibeln som bl.a. innehåller några rader ofta använda för begravningar; det finns en tid för allt...
Helt klart intressant läsning.
När man sitter på muggen.
Eller när datorn står och renderar.

På fönsterbänken i köket ligger det en massa anteckningsböcker. Dem är sådana där som har inspirerande bilder på framsidan eller orientaliska snirkliga mönster, och bladen är grova och oblekta. Dem första sidorna i dem är skrivna på av någon som jag förmodar bott här tidigare. Han hette Luciano och kom från italien, och föreföll sig gilla att skriva poesi på de första sidorna i fina anteckningsböcker. Dem andra sidorna hade han inte så mycket för.

Om jag någonsin blir livshotande uttråkad ska jag företa mig att översätta hans skriverier.

scenariot

jag beskrev ett litet scenario för en kollega idag:

"Tänk dig att du har en lång, härlig 7-dagarsvecka framför dig: måndagen är måndag, men på tisdagen så ändrar din pub inriktning och istället för att hälla upp öl ska du nu också mixa flashiga drinkar. På kvällen så exploderar din ölkällare och du måste trycka in alla ölfat i din garderob (eller liknande). Äntligen är det söndag kväll och du ser så innerligt fram emot att gå hem och vara lite ledig, vem vet vad du ska göra på dina lediga dagar? (två.) Du kanske kan gå på en promenad, se en film eller läsa en bok eller något sånt. Vem vet?

Men, ungefär en kvart efter det att du ringt sista klockan på söndagkvällen och den sista gästen har gått hem, och du har börjat plocka undan allt och städa, så kommer det en mystisk man in genom dörrarna. Han säger inte mycket, men han beställer tre öl, och du har inget annat val än att lyda honom. Du plockar fram allt du behöver och sätter igång, men det tar en kvart att hälla upp skiten och du kan inte gå ifrån medan du häller."

Efter den här utläggningen så frågade jag: "i den här situationen, skulle du kunna vara på bättre eller sämre humör än jag när du äntligen var klar?".


Mycket riktigt; den här lilla historian baseras på verkliga händelser. Chefen kom in när jag var ungefär halvvägs genom kvällsstädningen och frågade vadfan jag gjorde i köket så sent. Som tur var hade jag inte slängt den sista beställningslappen och visade den för henne utan att säga ett ord, och efter det så gick hon.
Förhoppningsvis gav hon dem i baren en utskällning.

Men jag var, och är, så glad över att inte jobba imorn att jag inte var så värst arg faktiskt.

Men så hade jag också fått ett väldigt glädjande besked under dagen, nämligen att den mössa som jag hade haft på mig på en utekväll med gamla kompisar från Australien, som jag trott gått evigt förlorad, hade återfunnits i en av musketörernas byxor. Mössan är mig omåttligt kär eftersom jag har haft den sedan ca. 5-årsåldern, och att ångern över att jag skulle ha slarvat bort den brände som en cigarett fimpad i hjärtat.

Nu måste den bara tvättas och desinficeras dock.

Imorgon ska jag kanske gå på en promenad någonstans.

Nu ska jag läsa ut en av mina födelsedagsböcker som är mycket bra (Stengudarna - Jeanette Winterson), och därefter se efter vad det blir till frukost imorn. Det vill säga kolla på internetbanken hur det står till med finanserna, och därav avgöra om det blir korv och ägg till frulle imorn eller veteflingor och halvsur mjölk.

slangrensningen

verkligheten verkar ha återkommit efter en kort frånvaro över helgen, då mina föräldrar kom på besök. Det och lite ledighet gjorde helgen väldigt behaglig. Och innan verkligheten och dess måndag riktigt kommit tillbaka fann jag lite tröst i en jobbförmån som jag har, nämligen avsmakning och slangrensning.

hmm, skulle inte vilja googla på 'avsmakning' och 'slangrensning'...

avsmakningen har att göra med den nya meny som puben förärades med i tisdags. På söndagen så behövde vi nämligen provlaga allt det som är nytt (och sen äta upp det). Till detta passade vi på att rensa alla slangar som går mellan ölkaggarna i källaren och upp till kranarna på all öl som låg däri och inte gjorde någon nytta.

Sen kom det en måndag.

Dagarna har gått sen dess som man kan förvänta sig att de ska.

Någon gång igår efter att vi gått hem så pajade vårt kylskåp i köket, och idag fick jag rensa ut ungefär 50 kg rutten mat som behövde slängas. Chefen spottade och svor och jag diskade stinkande plastbyttor som eländet legat i, men ungefär när jag var klar så lugnade hon ner sig och accepterade att det faktiskt inte var mitt fel att allt skitit sig så illa.

Kanske lite kort i tonen men jag är trött och behöver skriva av mig det här, så att jag kan fortsätta med att leva mitt liv och fylla det med intressanta händelser utan att behöva känna att jag försummar att skriva om det som redan hänt.

pantern och butiksbiträdet

han är bra med iskall, den där andre kocken som jag jobbar med.

Efter jobbet idag så gick jag till kvartersbutiken för att köpa en konservburk med något smaskigt till middag, och vem ser jag inte stå vid kassan och betala för sina öl om inte den andre kocken? Han har inte upptäckt mig, och tyst som en panter med hörlurar smyger jag upp bakom honom med hyss i siktet.

Jag övervägde för en sekund att helt brutalt skrika åt honom för att skrämmas, men landade på att det skulle vara lite fel att göra klockan 9 på kvällen i en affär. Så jag bestämde mig för att helt enkelt sneaka upp bakom honom och lägga händerna tungt på hans axlar och klämma åt lite i sann mafiosostil.

Sagt och gjort.


Vad gör han, mitt oskyldiga och ovetande offer?

Han räknar klart mynten han ska betala med innan han helt lugnt frågar "what do you want?", och vänder sig om för att se vem som lagt händerna på honom.

Själv hade jag nog inte reagerat så om någon hade smugit sig på mig, om man säger så...

Han kontrade med att häckla mig lite för att jag jobbar och att han är ledig, och jag kunde inte annat än sucka och göra mitt bästa för att ignorera själasmärtan genom att nogrant studera alla konservburkar som stod uppradade innan jag bestämde mig för vilken jag skulle köpa.

Tjejen i kassan såg lika drömsk och frånvarande ut som vanligt. Jag överdriver inte när jag säger att hon förmodligen jobbar mer än 12 timmar om dagen, varje dag i veckan. Hon sitter fanimig jämt i kassan; när jag går till jobbet, när jag går hem från jobbet och närhelst som jag går in och köper något. Och samma jacka har hon alltid på sig. Det känns nästan lite sagolikt.

custard donuts

"Hampus, varför kommer du tillbaka försenad efter din lunchrast?"
-"Jag satt och skrev ett blogginlägg från köksbordet."
-"Jaha, vad skrev du om då?"

Här skulle jag svara något i stil med:

-"Jag skrev om att det trillade socker mellan tangenterna och att jag var kladdig om fingrarna från mitt fika, och att det tog tid att både skriva ner det och torka upp det."

Såja, dagen är räddad.



Jag har lunchrast, så mycket är sant, men jag är inte försenad än. Och ja, jag åt en munk till kaffet men jag är ett renligt och rumsrent djur så det är inga problem med det heller. Jag drömde bara upp ett scenario så att jag skulle ha något att skriva. Vädret är precis som igår, bara lite finare. Jobbet är precis som igår, bara lite längre. Veckan är precis som den förra, bara att nu har jag fått lön.

Det var ju inte direkt ett två-siffrigt belopp jag tog med mig in i den här månaden som överskott från den förra, om man säger så, men nu har i alla fall alla i personalen blivit belönade för sitt jobb och det märks. Den ena rusar till puben på sin lediga dag, den andre ska ut och shoppa vid Brick Lane. Kvar står jag i köket med en fläckig t-shirt och ett smutsigt förkläde, och ser fram emot min lyxiga munk jag ska äta efter lunchen.

när man står där, hukad över diskhon och plötsligt känner dess botten med fingrarna

när man precis moppat klart hela golvet och står utanför i hallen och beundrar sitt vardagsmästerverk


lite amatörsatori liksom

hösten

bärbara datorer är något jag gillar. Sängar brukar jag också gilla. Synergin mellan dessa två tillsammans är himmelsk och subtil, speciellt när det är mörkt där utanför.

Mörkret har hittat även hit, och likaså kylan. Under helgen så trillade alla löv ner mitt i en stormig natt och ligger nu i stora högar där det finns träd, på gator och gatsoparna inte hunnit till. Än. Precis som när man ligger och inte kan sova på natten och inser att man har spänt ansiktet till en grimas insåg jag att ett oskyldigt flin hade infiltrerat mitt ansikte när jag hade vadat klart genom alla löv på vägen hem till mig. Stora, torra och prassliga löv låg luftiga i ett nästan decimetertjockt lager längs en av vägarna hem och jag hade inget annat val än att gå där. Min lycka är gjord och hösten är hälsad.

Jag har insett att jag lagt i någon annan slags växel nu och bytt till höstfärger när det gäller gardinerna innanför min skalle. Har börjat läsa Kafka igen efter den betydligt muntrare Krig och Fred, och jag har börjat växla in mer och mer Tom Waits och Sigur Rós i hörlurarna istället för lite mindre känsloaggresiv musik, och filmerna har gått från komedi och lättsmält till lite grottigare verk så som Antichrist och ikväll Blade Runner. Jag har till och med haft lite svårt för att ta mig för att göra klart mitt senaste opus magnum eftersom att jag varit inställd på att göra mörkare musik och sett fram emot det.

Men det här är ingen klagosång, jag har inte för vana att deppa för att det inte är sommar, och jag hyser inga illusioner om att man borde göra så bara för att så många andra gör det. Men vad jag faktiskt uppskattar med den här svärtan i min estetiska värld är att den helt enkelt passar väldigt bra med tiden, precis som lätta och luftiga, ljusa gardiner gör med sommaren och tjockare och mer sombra gör till andra halvåret.

'Ett litet ljus söker sitt mörker' finns det en låt som heter... Och gamle Tom sjunger om Stackars Edward som tog livet av sig.

Den här mörka musiken jag nämnde; jag bor mitt emot en förskola och hör väldigt tydligt om ungarna har rast eller inte genom det öppna badrumsfönstret, och jag brukar jämt tycka att ungarna låter så jävla arga hela tiden. Små vildingar liksom, mer skrik än man hör skratt. Jag hade tänkt spela in deras kollektiva oljud och sen sätta det i ett mörkare och kyligare ljudklimat än vad jag brukar röra mig i vanligtvis.

Nä här kan man inte ligga och skräpa hela natten. Jag har en två timmar lång och seg sci-fi-film som jag gillar ändå att kolla på, och efter det så kommer jag få en akut och smärtsam huvudvärk eftersom jag fortfarande inte har städat undan alla kläder som jag ständigt flyttar mellan sängen, golvet och stolen.

H