oh jeesh... Jag gick upp i morse som vilken annan dag som helst. Numer är rutinen att uppstigning sker klockan 10.30 plus/minus 10 minuter, min biologiska klocka har tagit sikte på nåt jag inte vet vad det är, men pricksäker är den i alla fall. Jag insåg att jag var ensam i huset, och som jag älskar den känslan en lördagmorgon. Jag masade mig ner till köket och frågade våra två kylskåp vad de hade mig att erbjuda, och här utspelade sig en annan mekanism i min 'morgonrutin' som en schemalagd besvikelse. Fast beslutsam att äta gott till frukost (faktum var att jag skrev ner lite joks i mitt block och vips så var klockan 11.30), så bättrade jag på planen till att äta en sjysst lunch.
Förmodligen var det något i mitt undermedvetna som längtade hem, för efter några minuter i köket stod jag där med en tallrik rykande lammomelett med en skiva mörkt bröd på sidan. Det kändes liksom bara väldigt svenskt, lite lagom gammelbondigt sådär. 'Morgonen' fortsatte med lunch och laptop på matbordet. Laptopen, min lilla älskling, försåg mig inte bara med fräscha mail att läsa igenom och DN på nätet, utan också lite musik. Trentemöllers - Take Me Into Your Skin fick förgylla morgonen.
Att allt var så idylliskt, och jag så ovetande, skulle snabbt ändras. Något jag läste på DN:s nätupplaga fick mig att höra en sån där skön baston med pitchdrop (beeoooww) och genast kikade jag på den lilla klockan i nedre högra hörnet på skärmen. Den visade ingen nåd, det var December 1, och satan i gatan vad det skulle sitta fint med adventsfika i köket på hemmaplan nu.
Jahapp, så vad kan jag nu göra? Förmodligen koka en kopp kaffe och lyssna på Bob Hunds 'Helgen v. 48', och drömma mig till sådana dära mörka kvällar där gatubelysningen reflekteras oranget från den blöta asfalten...
För snart har helgen vecka 48 tagit slut...
Nåväl, jag har i alla fall en skön historia att skriva ner till tröst. Förhoppningsvis kommer den upp här på bloggen om nån timme.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment