jag minns det nästan som igår när jag och min mamma traskade Gamla Brogatan ner och letade efter ett par skor. Ja, jag var en av de många, många små grabbar som tog med morsan dit. Ska det vara coola märken som kostar mer än vad veckopengen räcker till får man gott svälja den lilla stolthet man hade och ta med sig moderskapet. Jag tror det var det första och sista besöket för mig där, men kvar som ett minne har jag mina gröna skor.
Mina skor är sådana som gemene man skulle klassifiera som 'skejtskor'. Dom är gröna av en aningens mörk, skogig nyans och insidan är varmt gul. På plösen som är så pass tjock att den förmodligen kan stoppa kulor är en gul dödskalle broderad. Riktigt badass.
Fan vad mina skor är snygga.
Likt så mycket annat man uttrycker sin förfinade uppskattning för så har mina skor blivit bättre med åldern, åldrats med värdighet. Dom har samlat på sig sina små skråmor och skavanker som tjänar som minnen, t.ex. den där vita fläcken på vänster häl som kom till när jag och svågern var och målade på hans landställe. Jag kan inte annat än att bli lite imponerad över vart jag gått med dessa skor, bl.a. Italien, England, Mauritius, Danmark, Tyskland, och Australien. Tänk så många olika underlag och sorters skit mina skor traskat i.
Sulorna är lösa, hälarna är sönderslitna. Snörena är noppiga och skulle man göra ett försök att faktiskt knyta skorna skulle dem förmodligen dö. Mönstringen på undersidan är blankslipad och har på flera håll spruckit, jag är just i färd med att laga med silvertejp.
Men tro det eller ej, än luktar dem helt okej och sitter bekvämare än någonsin. Jag älskar mina skor, och när dem slutgiltligen dör ska jag begrava dem i min trädgård.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment