Hastings Point

det finns en låt av Chemical Brothers som går "where do I start, where do I begin?". Jag hade inte tänkt fördjupa mig i fallet när den underbara låten blev kapad och utnyttjad i trailern till Red Eye, http://www.imdb.com/title/tt0421239/, men istället hade jag själv tänkt utnyttja den för att öppna detta inlägg. Jag hade först bara tänkt skriva att jag och Darcy är hemma och är magsjuka, och att jag inte pallar att skriva långt om Hastings Point, men sen tänkte jag som den gode förebilden Bob Ross: "what the heck, lets get crazy" (han fick bara säga what the heck för att han var värd för ett teveprogram)

Angående magsjukan är det nåt virus som går häromkring. Darcy har fått den ocharmiga versionen (fyrtiofem nyanser av brunt) medan jag har kramp i magen. Trots att jag nog kommer få magrutor som heter duga skulle jag hellre ha den mindre konstruktiva varianten. Smärtan har varit extrem, men efter några timmars sömn och lite magisk medicin är livet rätt gångbart nu. Vi sitter hemma och spelar tevespel i myskläder liksom...

Anyway, Hastings Point. Där har jag varit på fältresa med skolans två biologiklasser som går elfte året. Jag tror jag redan nämnt att jag och år 11 inte är skapta för varandra, så jag uttrustade mig med mina hörlurar och mp3 för att fylla vakuumet av socialitet. Redan när vi delades in i rum kände jag mig likgiltig och tog det som blev över istället för att kila in mig i någon konstellation. I rum 8 fick jag bo med en liten korean, går väl an tyckte jag. Sen flyttade en till korean in. Ja, två koreaner what's the deal? Att den ena är jobbigare än magsjuka och att dom pratar koreanska med varandra is the fucking deal. Men men, det kunde varit värre.

Rumsutsikt

Att Queensland hade 'subcyclonic conditions' var ett sketet spray i luften mot hur omogna mina resekamrater var, och fortfarande är. Dessa väderförhållanden innebar att det regnade nonstop och att vinden slet, men jag tycker mig vart med om värre, mäktigare förhållanden - minnet av inseglingen till Köln t.ex.

Så här såg stilla havets vrede ut (efter en omgång i photoshop för att ljusa upp bilden)

På tisdagmorgonen gick vi i samlad trupp ut på stranden och traskade upp till Hastings Point namnsak, ett parti av klippor som bryter vågorna på ett extra spektakulärt sätt. Jag hade inte kameran med mig eftersom jag visste att vi skulle klättra ut just där för att studera det fascinerande ekosystemet, men på onsdagen var jag bättre förberedd. Problemet var bara att vi inte skulle ut till the Point, så jag ställde tappert en koreansk mobil på att väcka mig klockan fem. Ut i regn och rusk, och mörker, vågade sig en vilsen svensk ut med sin kamera. Jag kom fram till stranden som var för mörk för att fotas, så jag inväntade gryningen. Tyvärr fick jag ingen livsomvälvande soluppgångsupplevelse, men mäktigt var det. Solen den vekligen gömde sig bakom tjocka moln.

Där ute har jag varit och klättrat...

Inte bara har jag riskerat livhanken för att kika på sniglar, jag har även paddlat kanot i Cudgera Creek. Det var betydligt coolare, jag skulle inte kunna urskilja det från Amazonas, och då är jag ändå uppvuxen under Bo Landins storhetsera. Att det regnade gjorde inte skillnaden större heller. Men vem kunde ana att man får träningsverk i framsidan av höften av att paddla kanot?

Hihi nu sprang Darcy på muggen igen...

Hela anläggningen som utsätter omotiverade ynglingar för det här drivs av eldsjälen Ted. Han rankar nog in på top 10-listan över inspirerande människor jag mött. Han lever för skogen, vissa elever trodde hans högsta önskan var att bli ett träd. Jag tror mig veta bättre, jag tror Ted är som lyckligast om 5/6-delar av alla människor dog ut. Den här mannen skulle mycket väl kunna vara Tyler Durdens farsa.

Ted tycker att människor är en pest, något abnormt. Han använde liknelsen med ett ansikte fullt av varbölder och utslag. Ted tycker per automatik att politiker är dumma i huvudet. Han manifesterar liksom ett slags extremt sunt förnuft, de flesta människor vet redan allt detta i sina bakhuvuden, men till skillnad från Ted låter dom det vara så för att inte bli lika folkilskna och extrema. Faktum är att lärarna pratade om Teds 'fits of rage' i veckor innan resan.

Hur som helst så stod vi och samtalade (ja jävlar vad mannen kunde prata) i lite mer än en timme efter en föreläsning. Sverige möter Australien. När jag berättade om Sverige slogs jag av hur kört vårat ekosystem är, och vi kom fram till att stackars Tellus ligger rätt risigt till tack vare girighet och ignorans.

Och vilka är de tre grunderna till lidande i samsara? Begär, hat och ignorans.

Faktiskt är det så att växthuseffekten är långt ifrån vårat största problem: 65% av jordens syre tillverkas av plankton i haven, dessa små rackare är föda för krigarplankton som i sin tur käkas upp av annat småjunk. Småjunkets skal byggs upp av CaCO4, som bryts ner i frätande reaktioner. Vips vart det frätande regnet bra mycket läskigare?

Aj jävlar vilken krampattack i magen...

Ja så på detta sett har första halvan av min vecka sett ut, blöt av guds nåde men ändå väldigt inspirerande. Jag och Ted, vi kom minnsann på några sätt att styra planeten på rätt kurs, men mina messiasliknande planer för att rädda jorden sparar jag till senare.

För övrigt har jag ett litet problem som nog inte ens Magdalena Ribbing rår på.

Green Green, and White White... If I was a man... I'd be the captain on a boat.... Green Green Green, and white white white....

mer kryptisk låttext får man leta efter, och då sjungs detta också av en kvinna med skön accent á la Jamajk