total-stenålder.nu

Hur många gånger har man inte blivit bombad med urmänniskopropagandan?

"Back in the day vettu, då käkade vi bara nötter och småsten och sov inte längre än till soluppgången. Då var vi i vårt ess, då var vi som friskast"

Vi har ännu inte hunnit justera oss till vår moderna livsstil och hej och hå; och visst, det kan jag inte argumentera mot, men om det är något jag kan argumentera för så är det att återgången till stenåldern är rätt charmig.

Ja, jag må bo i en stad som heter Toowoomba, men tro det eller ej - trots namnet är det inte såvärst mycket stenålder här. Men jag menar, finns det någon bättre känsla än att vakna upp till solsken en sommarmorgon? Det är tidigt, men det är då du vaknar ändå. Det måste vara någon slags belöningsmekanism i skallen vår som belönar varje steg bakåt. Att följa naturens urverk istället för mobilens är faktiskt rätt så uppfyllande.

En vana jag tagit upp den senaste veckan är att vänta tills skymningen innan jag beger mig ut för att springa. Det kan ha att göra med att om jag inte skulle göra det skulle jag se ut som ett pommes frittes när jag kom hem, ett pommes frittes med hudcancer. Så därför sparar jag lite tid runt klockan sex och inväntar syrsesången. Man måste vara uppmärksam dock, och inte för lat, för det är ingen gatubelysning där jag springer, och missar man skymningen är man körd.

Speciellt eftersom man faktiskt löper större risk att bli ormbiten på asfalterad väg än ute i bushen på kvällen, eftersom Mördar-Snoddas gillar att avrunda sin dag med att ligga på den fortfarande varma svarta vägen och steka lite. Inte för att jag sett någon orm än, dagsljus eller ej, men jag tänker fanimig heller inte sluta mina dagar med att bli biten av en orm jag inte såg.

Är inte detta oh så lustigt, allt medan jag skriver märker jag hur det blir mörkare och mörkare utanför fönstret. Än en chans försutten, lika bra att skriva vidare då.

En annan stenåldersgrej jag gör är att jag käkar mycket nötter. Nötter är gott och billigt här nere.

Förresten, berättade jag om charmen i att köpa en envägsbiljett nånstans? Få gånger har jag känt mig så ball som när jag köpte en enkelbiljett till Nya Zealand. 3:e Januari gott folk, då lämnar jag den här kontinenten på obestämd tid.

Dock skulle jag hemskt gärna vara tillbaka här till den 22:a eftersom jag har biljetter till Big Day Out då, där tro det eller ej Rage Against the Machine ska spela. Dä ska'la bli grömt...

Men tro alls inte att jag kommer göra skitballa grejer i Nya Zealand, jag är på en tajt, tajt budget. Tighter than a duck's arse som en bekant så finurligt uttryckte det. Jag kommer i princip bara sitta och uggla och läsa böcker, kanske unna mig en kopp kaffe på kafé per dag. Inte direkt hajka runt där dom spelade in Sagan om Ringen eller hoppa bungeejump eller nåt.

För er som inte läser Rocky rekommenderar jag Kellermans självbiografiska artikel i senaste numret. Sällan har jag läst något så sorgligt som när han berättade om sina otaliga fotografier från sina resor. Han har aldrig brytt sig om att titta på dom eftersom att det inte finns någon människa på dom. Han reste ensam och det kommer jag också göra.

Men vadå, jag snor med mig det kollektiva munspelet som ligger och skräpar och sen är det bara att tuta och köra. Hur kan man vara olycklig när man har ett gammalt ostämt munspel liksom? Och vem kommer inte vilja vara ens vän?

/H