'jag är jävligt glad att livet är orättvist'

Jag och en vän pratade häromveckan om en av de grymmare tiderna om året; då folk tar studenten. Hur härligt är det inte när atmosfären luktar björkris och avslagen öl? Folk skriker och har på sig vita hattar, solen har kommit för att stanna och snart är det sommarlov. Det är liksom bara en massa glädje i luften, och som att ett det riktiga nya året börjar nu.

Jag hann med att uppleva det i Sverige det här året, och jag har också haft turen att pricka in det här i Australien eftersom man tar motsvarigheten till studenten i början av November. Lucky me, kommer ha tre somrar i rad med detta. Hur som helst är det en väldigt snarlik grej här - folk känner sig befriade och sommaren är nära. Det har varit helt grymt för mig eftersom jag i egenskap av outtalad hedersmedlem av year 12 också varit garanterad en plats på alla sorters tillställningar som ursäktas med att man slutar skolan.

Okej, det var lite sketet när jag hittade en träflisa som stack ut ur armen morgonen efter ett 'uniform ripping party', vi kan sammanfatta det med att Hampus: 0 och Australian Bush: 1. Roligt var att jag bröt av träbiten när jag försökte dra ut den, så majoriteten sitter fortfarande kvar i min arm. När jag kommer tillbaka hem kan jag visa den som en liten trofé. Hoppas bara inte det knasar sig i tullen.

Och mamma och pappa som frågade om jag piercat mig igår...

Hur som helst, uniform ripping party var det; ett sådant kalas är till stor det vad det låter som - ett kalas där man kommer iklädd skoluniform och går hem iklädd sönderslitna trasor. Det är ett rätt talande uttryck för frihet från sin långt gångna skoltrötthet att slita sönder sin (och andras) uniform. Jag har till och med skickat med min bröstficka i ett brev hem, än en liten trofé.
Men hur som helst, kul har det varit, men det var rätt bra surt när alla drog vidare till Schoolies och jag satt kvar på trappen ensam och övergiven. Schoolies är en vecka då i stort sett alla (oavsett av social status) som tagit studenten åker till samma ställe på kusten, strax söder om Brisbane, och för att uttrycka det milt; festar i en vecka.

Jag hade mina skäl som höll mig hemma: sista veckan med prov i skolan, strängt strängt strängt förbjuden av utbytesorganisationen att gå, en tajt budget och en ovilja att äventyra min välfärd eftersom det faktiskt är snälla människor som tagit på sig ansvaret för den. Dessutom måste man ha ett intyg att man faktiskt avslutat year 12 för att få vara där. Har man inte det går man på Toolies eller Foolies. Så ja, jag hade mer än ett bra skäl att inte gå, men satan så tråkigt det har varit att sitta hemma i en vecka. Dessutom så försvann solen i samma ögonblick som bilarna försvann ur syne, det var som att allt blev grått och man kunde nästan höra 'Ain't no sunshine when she's gone' spelas svagt i fjärran.

Jag har ugglat hemma. I soffan. Och lyssnat på regnet. I en vecka. Och ungefär nu när jag kommit över att jag inte var där nere kommer alla hem och delar högljutt med sig av sina historier, det är inte så lite frustrerande. Det är inte ens som att alla dina kompisar åkte på festival utan dig, det är som att dom åkte på två i rad!

För övrigt är undertecknad sjuk. Att alla hemvändande party animals är sjuka kan man ju förvänta sig, festivaleffekt liksom, men att jag ska vara sjuk är fan så orättvist. Har jag inte festat som dom vill jag i alla fall vara pigg och käck som Gunde Svahn när dom ligger och ojar sig över sina våndor. Men näää, lika för alla - klart du ska vara sjuk med. Och som grädde på moset har jag ju givetvis blivit sjuk på ett sätt jag aldrig varit förut; jag nyser nämligen med hög frekvens. Det har liksom givit min huvudvärk en helt ny nyans av elände...

Jag kan inte dra mig till minnes vilken cigarrökande legend det var som sa att han var väldigt medveten om att livet är orättvist, och att han var jävligt glad över det, men det känns upplyftande att tänka på när man när man sitter med mjukisar och laptop i soffan och klagar på förkylning och uteblivet förlustande.

laters,
/H