lägesrapport

det finns ett intressant fenomen med bloggandet i min värld, och nu kan alla ni som pluggat psykologi A få nåt roligt att bita i; ju mer balla saker partiklar som flyger i mitt gravitationsfält; ju mer jag har att fylla min blogg med, desto mindre skriver jag.

Jag undrar om det kan vara någon slags rädsla för att förvalta chansen? Att hellre se på möjligheterna och använda dom för att bygga luftslott som vida utklassar vad verkligheten skulle kunna bygga. Fast jag tror att jag är en sådan människa som allt som oftast nöjer sig med att stå vid sidan av, nöjd med vetskapen att jag kan. Och eftersom jag kan så behöver jag inte göra. Superadvancerad människa; vår framtid är att bara stå och se på. Se vår civilisation gå under och vara nöjda med att veta att vi kan rädda den.

Ödesmättat to the max blev det när jag bara hade tänkt stolpa upp lite vad jag håller på med... Den trogne läsaren kanske minns att jag tidigare nämnde att jag hade en storslagen plan på G men att jag inte ville basunera ut den eftersom den hängde på en rätt skör tråd. Inte heller nu står det mer mejslat i sten än att jag tänker göra ett tappert försök. Bästa sättet att undvika regn är att planera för det, och bästa sätt att kvadda en plan är att ta dess utgång för given.

Men min plan är i korthet att 'uppgradera' mitt studentvisum till ett slags backpackervisum, 'Working Holiday Visa', som låter mig jobba legalt i upp till 18 månader. Utbytesstudent i all ära, men här är en kontinent att utforska.

Hela ön jag är på är en gigantisk karantänzon, när jag stegade genom tullen vid ankomsten deklarerade jag sanningsenligt att jag klampat runt i fårskit med mina dojor någon vecka tidigare. Inspektören rynkade pannan och det kändes som att jag skulle behöva skiljas från mina älskade gröngula Circa Lopez. Som tur var kom jag genom utan något större hassle, men på den nivån är det. Varje måndag går det en realityserie som heter 'Border Security' där incidenter med tull och sånt visas upp, egentligen säger allt i min kropp åt mig att hata serien men ändå tittar jag på den med behållning. I sista avsnittet blev en stackars kinesisk tant av med sina medhavda äpplen, det var en ytterst intresant kulturkrock med det bästa av två världar.

En gammal kinesisk tant som inte kan engelska och en översminkad medelålders australiensiskt semitant som inte kunde nåt annat än engelska utövade praktiskt sett en dragkamp över tre äpplen. Först efter nån timme blev en tolk tillkallad och allt löste sig. Eller ja, hon sa att kinatanten kunde välja mellan att åka hem med sina äpplen eller tjacka nya på pressbyrån. Tanten svalde sin stolthet i slutet, och jag kan tycka att det är lite hemskt att paradera sin makt över inresande och sin kontroll över gränsen inför tevepublik. Man kan fråga sig hur mycket serien är gjord i något slags vridet propagandasyfte.

Men ungefär på den nivån är det, och att ansöka om ett visum är snäppet krångligare än att ta med sig äpplen. Bara första steget; att man måste vara utanför landet när ansökan görs är ju lite jobbigt. Detta resulterar i att jag nu sitter och letar billigt flyg till Nya Zealand. Men tro inte att jag åker på maffig 5-veckorssemester, jag ser det mer som en businesstrip där jag inte kommer lämna staden jag flyger till för att se naturen eftersom devisen 'smakar det så kostar det' är internationell.

Sen måste jag visa upp ett giltigt papper som visar på att jag varken har ebola eller tuberkolos (en sådan undersökning är giltig i ett år, och min gamla undersökning fyllde ett år igår), man måste kryssa i att man inte planerar massmord och man kan behöva ett papper från polisen som säger att man är ostraffad. Att det kostar pengar att få ett sådant papper från svenska polisen tycker jag är lite skevt, ska jag behöva betala för att visa att jag uppfört mig? Borde det inte snarare vara tvärtom?

Men hur som helst så är det så situationen ser ut, och jag har som sagt bokstavligen talat en miljon grejer att göra. Eller var det en miljard?