väskorna packade och så gott som allt är klart, dubbelcheckat och trippelcheckat. Dock har jag den där bekanta känslan av att man glömmer något, så vad är det jag nu glömmer? Vad det är får jag väl snart reda på iallafall. Jag kan slå vad om att ens undermedvetna "gömmer" undan vissa saker bara för att sedan plocka fram dom i någon slags självdestruktiv skadeglädje. Jobbigt att vara schizzofren på det undermedvetna planet.

En medicinsk diagnos i hjärnan jag däremot har är synaestesi. Det är något jag trodde alla har, men häromdagen fick jag veta att så inte är fallet. Men oroa er inte gott folk, det är bara en liten skojig grej, inget allvarligt. Här är en artikel på wikipedia om det;
http://en.wikipedia.org/wiki/Synaesthesia
Jag har musik --> färg + rörelse. Inte lite illa, lite som en inbyggd visualiser i media playern så att säga. Dessutom låter det ju ruggigt viktigt när man säger "jag har synaestesi".

Har jag packat deodoranten?

Fan vad jag ska lyssna på musik när planet härifrån lyfter, kanske någon remix av 'Rocket Ride'. Riktigt trallvänlig jag-åker-härifrån-låt. Undrar just varför jag känner så starkt för att åka härifrån, det är absolut inget fel på Sverige. Faktum är nog att jag gillar det mer än de flesta människor, t.ex. så satt jag idag och beundrade den gråbeiga nyansen på husen mittemot när jag väntade på bussen i sisådär 12 grader minus, i typ 20 minuter. De andra som väntade på bussen verkade inte tänka på lika trevliga saker, surt för dom. Läste en text om att det finns de som lider av att det är kallt, och de som dubbelt för att det är kallt samtidigt som dom vill att det ska vara varmt. Sverige är bra på alla sätt och vis, men när man har lite att jämföra med så uppskattar man verkligen allt det positiva på ett större sätt. Inte för att jag varit i typ Sudan eller nåt, men ändå.

Förväxling Förnöjer heter det ju,

fast att få sin unge förväxlad på bb är väl inte så värst kul. Om det inte blir ett steg uppåt i och för sig. Usch det där lät elakt, får väl jämna ut med att säga att alla bebisar är jämnfula. För det är dom verkligen.

Kaninfabriken

Söndagens utlovade inlägg uteblev. Tyvärr är det bara så att jag är sjukt lat, så fort jag sagt att jag ska göra något brukar det få stryka på foten för något annat jag inte skulle göra, men finner mycket intressantare. Kanske jag bara lever ett intressant liv, och inte alls är lat?

En annan anledning som jag använde för att berättiga mig lite tevetittande istället för att hålla virtuella löften var att jag hade prestationsångest, javisst så var det ju. Men det är inte ett skit mot vad jag har nu, en god vän ska nämligen om två veckor släppa sin första singel, och tanken är att påföljande singel ska vara ett samarbete mellan mig och honom. Mitt ego brukar ofta vara rätt stort, och tilltron till min förmåga är det inget fel på, men nu är det så att den här killen är en galet duktig musiker och jag är en amatör. Får väl hoppas att nån musa börjar favorisera mig, eller som ett alternativ sälja min själ till djävulen. Jag drar mig inte för drastiska lösningar.

Som vanligt går tiden bara fortare och fortare, men jag hinner faktiskt med rätt mycket. Dock inte så mycket som jag skulle vilja. Imorgon är det avresedag för mig och två vänner till en långhelg i London, och direkt efter det en halv veckas skidåkning i Italien. Dum i huvudet som man är har jag börjat fundera på hur mycket jag skulle få gjort om jag bara stannade hemma.

På tal om det så frågade min skivaktuelle vän varför jag reser så mycket, jag svarade att man tenderar att göra det om man bor i Sverige.

Prolog

Ja, hur länge har jag inte tänkt på detta? Att ansluta mig till bloggarnas långa led. Länge har jag tänkt på det, ur någon slags narcissistisk synvinkel att mina tankar, idéer och resonemang skulle vara värda att dela med sig av. Dock har jag länge avhållits av tanken att det är självgott, och att folk dessutom inte kommer vara intresserade eftersom jag inte diskuterar vårmode eller något annat intressant.

Men en av de flera faktorer som fick mig att faktiskt börja skriva var att jag började undra att om ens tanke inte visar sig i något slags fysisk form, utan bara stannar i huvudet, då kanske det inte är en tanke, utan bara slöseri med tid. Eller så är det just det som definierar vad tankar är. Hur som helst så börjar jag skriva ner iallafall lite grann, bara för att vara på den säkra sidan.

Fast då kanske det inte är tankar längre.

Först hade jag tänkt att min web logg skulle heta Weltschmerz, ett underbart ord myntat av John Steinbeck, sen tänkte jag kalla den Samsara, den eviga cirkeln av lidande. Då slog det mig att båda namnen är hemskt dystra, så jag ändrade till Döda Hunden. Perfekt.

Och likt fan har jag ju glömt alla idéer jag fick på bussen som skulle göra min blogg till världens bästa, men det kanske är lika bra. Det här ska inte vara världens bästa blogg, den ska bara vara spontan. Men alla professionella bloggare som berättar för kvällstidningarnas läsare hur just deras blogg ska bli bäst menar ju på att det är spontanitet som är det viktigaste. Jag anar en paradox här.

Ja nu skulle det kännas naturligt att berätta vem jag är och sedan avsluta detta förord, men vem fan orkar? Jag är trött, hungrig, och har mycket annat att göra, så jag hade tänkt återkomma senare ikväll och skriva mitt första riktiga inlägg. Ni vet som på en cd-skiva (av en bra artist) där det först är ett bra intro, ca. 3-4 minuter långt, och sedan spår 2, som är så bra så det inte är sant.

Men tyvärr är inte spår 2 så värst bra efter ett tag, men då har man ju börjat lyssna igenom hela skivan och gillar helheten. Sen börjar man plocka ut guldkornen, de där låtarna som ligger längre bak på skivan och växer på en utan att man riktigt märker förräns man får en världens musikorgasm mitt på bussen eller en annan, valfri, plats där man vanligen avnjuter musik.

Fan jag skulle ju döpt bloggen till Livet, Universum och Allting.