http://ooggg.blogspot.com/

this is where the shit is at these days

världen blir bara en allt mer spännande plats

utan rangordning kommer här några väldigt spännande punkter en svensk kan luta sig tillbaka och avnjuta dramatiken av:

Spioneri i Syd-Korea, det säger sig självt och DN säger än mer,
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=821590

sen har vi alltid den tyska kvinnan med det mystiska leendet, att hon är skyldig har ju allmänheten bestämt sedan lång tid tillbaka, men varför hände det egentligen? Håkan Nesser tar sig för pannan över att hans nästa Barbarotti-intrig faktiskt hände på riktigt innan boken var skriven.

Ryssland hävdar att USA uppmanat Georgien till sitt vapenvifteri för att gynna McCains valkampanj. Det blir en härlig dispyt mellan mina två personliga favoriter på den politiska världsarenan.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=821623

Den mystiska "spelade ordern", ett begrepp som inga båtschefer tidigare hört. Uppenbarligen är det något fuffens i görningen eftersom den där händelsen och dess utredning bara lett till fler frågor snarare än några svar.

Ja som sagt, som svensk kan man gott slita ögonen från teven en stund och gott betrakta alla mysko saker som sker. Det känns som någon teve-serie eller nåt där det är en helt vild plot som till slut löses av ett geni, en skönhet och en hjälte i samspel, men bara det att detta avsnitt är verklighet och att ingen hjälte riktigt finns.

Kanske har den skolinducerade stressen och kaffet jag drack gett mig något slags derealisationssyndrom i min lilla ack så hajpade hjärna. Får ta en löpvända och fundera på saken, se om jag känner mig mer oroad över saker och ting när jag kommer hem.
För det är väl bra.

Om jag börjar oroa mig.

Eller?

itchy & scratchy

min vänstra strumpa sitter och kittlar med en söm nåt så djävulskt under stortån, killandet har gjort mig så pass galen att jag skriver det i min blogg. Så galen är jag.

den narkoleptiska Duracellkaninen

nu ska vi spela Mauro Picotto - The Others så här om kvällskvisten, en klassiker från 2006. För Metro's tyckarsida är det sån där musik man knarkar till och dansar rave. Eller förlåt rejv heter det ju. Av någon anledning som luktar skadeglädje spelar jag nu musik som har element till och med jag ryggar ifrån. Kanske tar jag ut aggressioner jag samlat på mig i skolan som började förra veckan?

Eller så är det för att jag känner mig ganska bra uppad nu efter tre tupplurar och två koppar kaffe på kvällen, min dygnsrytm är totalt jävla krossad. Eller ägd som en datornörd skulle sett på saken. Först en liten tupplur på miljökunskapen, den gick ju inte att stå emot när man satt i den gamla goda fysiksalen långt bak där på labborden och en mycket angenämt sävlig biologilärare mässade upp betygskriterierna för kursen. Varför tycker jag alltid att biologilärare känns som enterna i sagan om ringen som typ tar 20 minuter på sig för varje stavelse - one with the nature, Hampus, one with the nature. Tupplur nummer två är än mer oundviklig då den infaller på bussen hem från Brommaplan (på vanliga dagar brukar detta vara the one and only tupplur). Jag kom hem, kutade en vända, duschade, käkade och gick ut med hundarna innan det bar av till systerns födelsedagsfika med inbygg besiktning av morbrorsobjekt nummer 7. Trots Hästpojken i lurarna somnade jag i bilen på vägen in till stan.

Utöver lite släktsällskap och tända ljus och så blev det två koppar himmelskt kaffe och nu känns sömnen mer avlägsen än dom där mysko planet(oid)erna bortom Pluto. Varför då läsa en bok när man kan skriva blogg? Dessutom börjar jag tröttna på Hamsuns runtflängande i Kristiania (Oslo) och ytterst irationella livstaktiska beslut; typ: "aahhh shit jag svälter, jag svälter och kommer dö!! - Å pris ske gud jag får 5 kronor (många pengar på den tiden, kids) - jag köper en biff som jag spyr upp och sen köper jag ett glas mjölk och ger bort resten av pengarna". Lustigt att läsa men i längden känns det till och med galenskapen förutsägbar.

Hur som helst, denna brist på fritid känns väldigt uppfyllande på något vänster. Undrar hur länge det kommer att hålla i sig...


--> skrev just rubriken till detta inlägg och kom att tänka på att mannen som 'uppfann' Duracellkaninen måste vara ett reklamgeni av guds nåde. Vilket varumärke...

Jack Sparrow vrider sig i sin grav

haha det här är ju det bästa upplägget för humor kring nationsstereotyper:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=818852

tänk er liksom hur en bunt tyskar skulle reagera när mordlystna somalier hoppar ombord med machetes å machine guns - achtung kaptän es ist blitzkrieg! Sen irakierna och japanerna också... Allah ach blach jihad!/Don kwon matzumoto san banzai! kan inte någon fyndig människa bara göra en video och lägga upp på youtube? Fullt krig liksom med stavgranater och samurajsvärd som flajar runt överallt. Glöm youtube, det här är Hollywoodmaterial.

Själv ska jag göra annat, typ gå ut med hundarna och sen ta en kopp kaffe. Viktiga, berikande saker som gynnar rikets välstånd.

Hehe, tänk er att se ett svenskt fartyg bli utsatt för sjöröveri...

jag och min nemesis

Nu har det ju blivit till en liten stund sedan jag sist skrev något vettigt [insert self irony here] men jag tror jag kanske vet vad det beror på. Jag kände mig nämligen väldigt smart när jag kluddrade ner poänger i ett opublicerat format som jag senare skulle göra till ett riktigt inlägg, så ganska bra länge gick jag runt stolt som en tupp och snappade upp saker som jag sedan sparade för framtida bruk här på blogspot. Att jag är en lat människa förnekar jag inte alls, men jag vill mena på att jag också har någon slags flitig-ekorrs-instinkt inom mig som resulterar i ett idogt samlande av dessa ovan nämnda Hampus-iakttagelser, här kommer ett axplock:

- Chaitéet jag köpte luktar schampo.

- Enligt platsbanken.se verkar Sverige ha fler handikappade än personliga assistenter. Och anställningsbara människor med för den delen.

- Att världen nu bevisligen är jävligt orättvis (i samband med den här kinesiska flickan som mimade på OS-invigningen och den knubbiga sångaren som trots alla moralförsvarares stolta åsikter fortfarande bor i ett skjul)

Men vagt ihågkommet vad det sades i en dikt Marcus Birro citerade: 'Bränn ditt barn och ge plats åt det nya' så tänker jag nu när jag sätter fyr på min nötfyllda ekorrbo, för det är dags att skriva om nya saker.

Som t.ex. ett mail jag fick från Australienska Immigrationsmyndigheten, min gamle nemesis, där de bad mig utvärdera hur det var att ha ett Working Holiday Visa. Hmmm, ska jag visa vad jag tycker om det där departementet genom att totalskita i undersökningen eller ska jag faktiskt hjälpa dem genom att lyfta fram positiva och negativa aspekter? tänkte jag - valet föll på den mogna modellen, liksom varför inte ändå ge detta tillbaka, och blir man inte motiverad av att dom faktiskt frågar en?

Så efter lite punktvalsfrågor kom den äntligen, den där rutan där jag får chans att i en 500-teckens uppsats summera mitt år i Australien. Jag svettades över att verkligen få med allt, att uttrycka mig elegant och nyansera men samtidigt vara diplomatisk. Det blev ett litet mästerverk, Australien fångat i ett nötskal med 500 tecken, och den ende de kommer veta att tacka är Dear Staalholm Holmqvist, id 821909. Men jag gör det inte för berömmelsens och ärans skull, det är bara sån jag är.

Men sen behövde jag ju tvunget svara på en jävla massa frågor för att få iväg fanskapet, typ var var du? Hur många jobb hade du? Hur många dagar jobbade du på det jobbet? Hur mycket tjänade du, hur mycket fick du i timmen, på vilken adress låg det och hur många gånger petade du dig i näsan? För varenda jobb jag haft svarade jag på dessa frågor, liksom hur mycket lön jag fick? Hur fan minns jag det? Men det blev bara bättre och bättre, jag uppgav också att jag studerat där så då blev det bara till att skriva vad kursen hette och hur många timmar den innefattade. Det var ju för fan en termin! Jag håller varken bankbok eller loggbok och ni är på mig som gestapo! Jag som trodde att ni skulle ta mina åsikter i akt och att vi kunde sluta fred - ICKE.

Dessutom såg jag hur internetrutan bokstavligt talat blev helt perplex och tappade sin virtuella haka när jag uppgav att jag inte jobbat på någon farm. Den frågade verkligen 'men varför i hällevete inte då då?' och trugade på att få veta varför och vad jag gjort istället. Bemanna era egna jävla odlingar säger jag bara, plocka och paketera era egna bananer liksom...

Så inte bara gav immi mig huvudvärk av allt huvudbry, att minnas gör ont även om man minns trevliga saker, men jag fick ett svindlande perspektiv på mig själv: vilken studienivå hade du uppnått innan du kom till Australien - not completed high school. Jobbade du innan du kom till Australien - ja. Studerade du i Australien - ja. Vilken studienivå har du uppnåt nu - still not completed high school. Dom kommer ju tro att jag är typ Homer Simpson eller nåt.

Just när dammet lagt sig och friden infunnit sig sträcker dom ut en virtuell hand och knäpper en på näsan. Tossers.

peekabo

hmmm so much för att komma tillbaka in i bloggandet... Jag startade datorn för några dagar sedan och råkade lägga märke till att något o så subtilt spyware-program hade rumsterat om med ikonerna på skrivbordet, så vi får väl se om det här lilla experimentinlägget kommer ge programmet tillgång till min blogspot. Har jag kommenterat din blogg och föreslagit att viagra kanske skulle vara nåt för dig eftersom det funkade så bra för min kompis så är det inte mitt fel.

Typ.

medan håret torkar

har tänkt hela dagen idag på när jag ska skriva det här inlägget. Jag har börjat göra en sån stor grej av det, det måste vara i rätt ögonblick - precis i övergångsfasen mellan koncentrerad och kreativ. Jag kan bry mitt huvud med hur många struktureringar av det som inte kan struktureras jag vill, men stirrar jag för länge på meningen så glider den mig ur handen. Ur tanken.



Haha ja vad skriver man om nu liksom efter den inledningen.

Det är väl bara att säga som det är: jag skriver för att mitt hår är blött. Helst skulle jag ha på mig hörlurar och knepa loss i Cubase men jag är inte djärv nog för att riskera garantin på mina fina lurar. Tänk om jag brann så för min musik att jag totalt sket i mina saker bara för att skapa, då skulle jag varit rockstjärna för länge sen. Fast jobba på ICA hade jag nog också fått göra trots extrema intäkter på musiken, för att få råd med alla hörlurar mitt vackra men våta hårsvall skulle kortsluta alltså. Curls get the girls heter det, men jag kom på en snuskigare och därför bättre på svenska. Den får du tänka ut själv. Ifall du har krulligt hår och är i behov av en extrem raggningsreplik så rekommenderar jag tankestunden.


Idag när jag gick ut från biblioteket efter att ha lånat tillbaka två dvd:er så kände jag helt plötsligt en väldigt skön känsla av lättnad, bara helt sådär från klar himmel. Och nej, det var inte för att jag slapp oroa mig för att bli försenad med filmerna, utan det var en ännu starkare lättnadskänsla. Det bästa jag kan beskriva den med var att det kändes som en mental prutt.

Det är så att jag kände en snubbe som heter Russel och kom från Newfoundland (uttalas med stress på första stavelsen och kan användas som skälsord i formen "stupid newfie", för om man kommer därifrån är man tydligen dum). Russel i alla fall var typ världens charmigaste snubbe, älskad av alla och han i sin tur älskade verkligen alla utan att verka det minsta inställsam eller falsk. Att vara på mörkt humör i hans närvaro gav en nästan lite dåligt samvete. Men han hade också en annan effekt på mig, utöver att han muntrade upp en vare sig man ville eller inte, för jag blev alltid lite disträ i hans sällskap, nästan lite osäker på mig själv.


Russel, vem fan är det du påminner mig så om? Jag läste idag att om man har aningens nedsatt hörsel så kompenserar hjärnan med att spänna sig själv eller nån mysko muskel på nåt vis för att höra bättre, och att detta leder till både psykisk och fysisk värk, och typ lite samma mekanik misstänker jag låg bakom min reaktion på Russel, som att en stor del av min hjärna sliter som en ursinnig chimpans med att få upp en valnöt med fingrarna slösas mycket energi till denna fråga istället för att vara 100% närvarande. Jag hängde en hel del med newfien och förmodligen gjorde min hjärna sig så van med att dunka sitt lilla huvud i väggen att den fortsatte med det långt efter jag sagt adjö till Russel för sista gången.


Idag släppte det, för jag såg vem han påminnt mig så om.

Astrid Lindgren. Av alla människor i hela världen.






- Amen fan också Astrid Lindgren är ju tydligen skitpopulär på nätet med en miljard hemsidor tillägnade sig, fast alla vill bara visa upp henne som någon sorts kvinnlig version av Einstein med kloka och människoälskande ögon som sitter i ett genis huvud. Kolla bara den här bilden:




Aja på den bilden jag ville visa ser hon i alla fall rätt så badass ut med basker å kaxig min, hon såg ut att komma ramlande rakt ut ur konstakademien i Frankrike.

Den bilden, som uppenbarligen är censurerad av något FRA-liknande organ för att den svärtar ner rikets image/intellektuella maskot hängde hur som helst i en vrå utanför biblioteket, och det var när jag såg den som det helt plötsligt släppte, allt detta tryck, all denna möda har inte varit för gäves. Den låste upp och släppte ut mig ur min envishets fängelsecell. Thank god for that jag höll på att bli galen.



Det var lätt dagens händelse, nu är håret torrt.

uppvärmning inför kalla hösten

Även döda hundar förtjänar sommarlov.
Nu tror jag att det börjar bli dags igen, fast jag måste säga att det var det ruggiga vädret tidigare i veckan som fick mig att engagera mig i det här med att skriva igen. Att blogga mitt i solskenet känns liksom som en syssla man inte får mycket pluspoäng för. Men tro för all del inte att jag inte sitter vid datorn när det är sol bara för det, det är bara så att man inte har det ändaste minsta lilla att skriva om. Inte för att jag har det nu heller, men ändå.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=813463

Jo den här artikeln spurrade väl på mig lite också, coolt mysterium, fast DN verkar inte ha så mycket koll - antingen har korrekturläsaren försummat sitt jobb eller så har de lite väl lättvindigt accepterat den Australiensiska domstolens domslut över vilket scenario man ska ta för troligast: I scenariot som domstolen målade upp med stöd av bevisning från båten faller en av bröderna i vattnet när han försöker lösgöra en lina som fastnat i propellern. Den andra brodern faller i när han försöket hjälpa mannen. Kapten Batten försöker då vända båten för att hämta sina vänner men en stark vind får tag i bommen som med full kraft knuffar Batten över bord.

Hur fan faller man i när man försöker lossa en lina ur propellern? Så till vida lyxkatamaranen drivs av en utombordare så är det nåt fishy i görningen. Dessutom återfanns aldrig de "drunknades" kroppar. Fan att Disney la ner Räddningspatrullen för jag tror bannemig att de är de ända som kan lösa ett mysterium av denna kaliber. Eller Mythbusters kanske... Å så slänger vi Janne Josefsson på domstolen som man får mörkningsvibbar av.

"Spökkapten Batten" låter ju inte direkt skräckinjagande heller.

En annan lycklig racka får ju lov att börja skolan om sisådär 10 dagar nu och det tycker han ska bli helt fantastiskt. Han saknar ord för det, vad de gamla turkosa korridorerna kommer lyfta upp honom, vad imponerad han kommer bli av alla mackapärer och mollijoxer utanför fysiksalen och vad trött han kommer att bli på att berätta sin gamla story om och om igen. Redan är planen smiden att säga att jag inte vill prata om mitt föregående år men antyda ungdomsanstalt, narkotikabrott och misshandel. Det lär väl avskräcka även den mest osmidige detektiv att fråga.

'Å men det måste väl ha varit fantastiskt i AUUUWWStralien?', eller min personliga favorit som någon lite hastigt frågar på bussen: 'Jaha hur var det då?' - 'nä det var väl rätt najs, fast glassen smälte rätt fort'. Nästa gång ska jag fan svara att jag blev deprimerad och sen fick hudcancer.

Asså visst det är väl kul att folk frågar, men jag måste ju säga att jag kan känna mig lite förringad som människa när alla mina åsikter och uppmärksammanden får komma i skymundan för ytligare diskurser. Jag har väldigt viktiga åsikter och mycket spektakulära uppmärksammanden att göra som till skillnad mot Australien inte kvalificerar sig in som artiklar på wikipedia. Läs artikeln där innan du frågar om det var "najs" i Australien.

Och först på pr-sidan:
Orange Orange & Triple Gash,
- håll ögonen öppna för det namnet kids, men också på en kommande klubb på Gamla Helena jag tror kan bli rätt intressant...

monkey screams

Minilogue spelar pa Esque i Stockholm den 24:e! AAAAAAAHHHHH HUR JAVLA ORATTVIST AR DET ATT NAG JAG VANTAT I MER AN ETT AR PA EN SPELNING FRAN DEM ATT DE LIRAR 6 DAGAR INNAN JAG KOMMER HEM!! VARRE AN ATT JAG MISSADE ALEX SMOKE TVA GANGER I MELBOURNE!!! GAAAHHHHH

snyft
man har ju i alla fall Bob Hund och Mano Chao att se fram emot i sommar, men anda...

jag beskyller min ryggsack for att ha overanstrangt nagan liten anonym muskel i min rygg, ont som fan gor det. Varfor envisas jag med att kanka runt pa alla dessa bocker? Ja vilka bordor vi alla bar runt pa...

Sydney...

Ja da sitter man har da och forsoker skaka liv i Doda Hunden. Har rakar vara i Sydney, Australiens inofficiella huvudstad. Australiensare tar stort noje i att stalla kuggfragan om man vet vad landets huvudstad ar och svarar man da Canberra kan man se i deras ansikten hur besvikelsen brottas med respekten for kunskapen man besitter om deras avlagsna lilla land. Vidare sa vet jag att Canberra ar en 'artificiell' stad och att den byggdes nar man inte kunde bestamma sig for om Melbourne eller Sydney skulle fa den aran att bli capitalum. Precis enligt logikens lagar byggde man den nya staden precis halvvags mellan de tva storre staderna. Pa 11 manader har jag traffat endast tva personer som besokt Canberra och bada var lika (o)entusiastiska och spred ryktet att det var en inbillad stad som egentligen inte fanns.

Jag kan faktiskt inte bekrafta Canberras existens sjalv trots att jag var dar tidigt i morse. Jag satt pa nattbussen mellan Melbourne och Sydney och vid fyrasnaret sadar sa bytte vi chauffor i Canberra, men jag kunde varken riktigt halla mig vaken eller sova ordentligt sa Canberra flot obemarkt forbi. Vem vet, det kanske ar en illusion? Ett pr-trick?

Tank om vi bara hade byggt en stad typ dar Orebro ligger i Sverige och kallat den huvudstad? Hur mycket mer karlek och broderskap skulle inte varat land fa avnjuta da i fredens lugn mellan Goteborg och Stockholm? En liten hemlig stad som ingen riktigt vet om och ingen ens bor i... Fast sen a andra sidan tror jag att det ar syskonen som brakar i barndomen som vaxer upp med den tajtaste relationen om man sager sa. Staller upp for varandra nar det galler liksom.

Naval, har sitter jag, en ensam turist i Sydney. Jag ar pa vag tillbaka mot Queensland for att flyga hem men jag tankte att man lika garna kan se lite av landet pa vagen dit, darav detta stopp i Sydney. Jag har betalat for en natt pa ett vandrarhem som ligger mellan en sexbutik och ett buddhistiskt apotek. Mittemot ligger en till sexshop och jag misstanker att jag hamnat pa nagon slags motsvarighet till Malmskillnadsgatan. Klockan ar tidigt och jag laddar for en turismdag med tre punkter: Operahuset, Harbour Bridge och Bondi Beach, undrar om jag hinner med alla pa en dag? Hoppas det for da kan jag ta bussen harifran redan imorgon kvall och komma tillbaka till vanner och bekanta lite tidigare.

Den pliktskyldiga turisten, han som sett varre men fotar anda. Det ar nastan lite av en skyldighet att hitta pa saker sa har innan man aker hem, ta vara pa laget liksom. Fast sen vill jag ju kunna saga att jag varit i Sydney ocksa och det vore trakigt att bara flyga fran Melbourne till Brisbane direkt.

Ja jadrar i min lilla lada vad min ovilja till att flyga har vaxt sig stor nu, langtan till att plocka upp baggaget pa Arlanda ar beblandad med oro for att krascha. Det kanns sa typiskt att nar allt ska bli sa bra nar man kommer hem so kraschar planet i Ostersjon eller nat istallet, helt i enlighet med Jantelagen.


Och tack Jonis for tipset om Bob Hund i slutet av Augusti. Bob Hund aterforenas woot woot!

ett tyst bibliotek med stora rum. Inga sana dar gamla som i Sverige dar byggnaden ar aldre an Gustav Vasa utan helt enkelt bara ett stort, relativt nybyggt hus med enkla vita vaggar. Det sitter folk fran universitetet och pluggar i soffgrupper och killen bredvid kollar myspace.

Det kanns lite som en kyrka har

Egentligen har jag val en miljard sma iakttagelser och anekdoter att skriva, allt om aggresiva kvalster och vaggmalningen i baren har i vandrarhemmet jag numer bor po. Jag har blivit langtidsboende po ett vandrarhem och det ar precis lika flashigt som det later, speciellt nar jag berattar att det ligger mittemot den storsta tagstationen i Melbourne och ar billigast i stan.

Ja just ja, jag glomde ju att beratta att jag kom till Melbourne till slut.

Fast det ar ju som so att ju billigare stallet ar desto intressantare ar karaktarerna som bor dar. Det ar liksom so mycket att skriva att det bara sager stopp. Koper man en kvarts tid vid en dator vet man precis vilka sidor man ska kolla och vilka mail som ska skrivas, men satter man sig har vid en gratisdator i denna informationskyrka sa stirrar i alla fall jag bara po skrivbordet och blir stalld av alla valmojligheter.

Jag tror att hunden far fortsatta att ligga begraven helt enkelt och att jag tar vid bloggandet vid senare tillfalle. Typ nar jag aker tillbaka till moder Svea, och det ar faktiskt inte sa langt dit alls nu...

'till we meet again...

Snusmumrikswannabe

jag är rädd för att det ser ut som att min älskade blogg kommer att brinna lite på sparlåga den närmsta framtiden eftersom jag ska bege mig ut på den förmodligen sista walkabouten här nere tidigt i övermorgon tisdag.

Den här gången är planerna färre än någonsin och jag kommer att packa relativt lätt vilket innebär att datorn får ligga säkert hemma. Jag kommer att försöka att uppdatera så ofta som det går men när man bara har hyrdatorer till hands så kommer kvalitén oundvikligen att svikta lite. Fast det kanske bara gör bloggen bättre, mer autentisk you know?

Först på agendan står det camping och ytterlig najzness med min värdfamilj och vänner men därefter är alla punkter rätt så svävande. Tydligen så börjar det bli säsong för alla de vingårdar som ska finnas där nere och att jobba på en sådan skulle jag nog kunna tänka mig ett tag, och därefter lifta det korta avståndet till Melbourne och checka ut den staden där författaren till Shantaram föddes. Can't be that bad eh, fast sen blev han ju en heroinist där nere också...

Synd att jag inte riktigt är på skrivhumör nu när något högtidligt skulle passa stunden bäst. Nu ska jag gå och packa lite istället.

Auf Wiedersehen

...för jag tänker inte vänta på dig i alla fall

enligt gårdagens plan skulle jag svettas för fullt på ett café nu och spänna käkarna i mitt finaste leende för att visa mig värdig att anställas, men planer är väl till för att ändras, eh?

Om vi säger så här, Brisbane; du och jag är färdiga med varandra. Jag tittar förbi innan jag flyger hem, men mer affärer än så har jag inte att göra med dig. Igår hoppade jag lite spontant på erbjudandet att åka ner till Victoria (delstaten, duuh) och campa i några veckor för att därefter åka vidare till Melbourne och pröva lyckan där. Jag kan tänka mig bättre saker att göra än att sitta här och förtvina, hellre handlöst slänga sig ut i det okända än att sakta kvävas av det alltför kända. 18 bast och sitta och se på när sanden rinner ut mellan fingrarna? -Nej tack.

Ja för nu börjar det ju dra ihop sig om man säger så, time flies when you're having fun, jag tror inte att jag kommer fram till Melbourne förräns April, och sen om jag hänger där i en månad innan jag åker till Brisbane och säger adjö till diverse människor jag vill ha sagt adjö till i kanske en vecka eller två, då är vi vips i mitten av Maj. Studentskivorna lockar.

Sen ska det tydligen vara trimningsdags för vingårdarna så här till den stundande hösten och det låter ju inte helt fel att pröva i några veckor. Jag kommer vara hemma i fosterlandet innan jag vet ordet av.

Om en timme ska jag lämna huset och bege mig mot centralstationen där min buss till Toowoomba går ifrån. Just nu sitter jag och lyssnar på Angus & Julia Stone och råmyser, suger på karamellen att snart ska jag packa min ryggsäck igen. Jag vet inte vad det är med mig, men jag får verkligen en kick av att proppa den full och slänga över axeln. Axelbandet brukar knaka lite under vikten och ett par snäckskal jag knutit fast skramlar vänligt takten när jag går.

Går härifrån.

vi ses när vi råkas då

ofrivilligt sommarlov?

de som säger att det är superlätt att fixa jobb i Brisbane förtjänar bannemig hemmorojder som straff från den rättvise Vishnu, för lätt att få jobb är det fan det längsta man kan komma från sanningen. Det är mer konkurrens om jobb här än det är om vapen i Tjetjenien.

Idag t.ex, jag började dagen med att kolla en lokal annonssida - schweet! Någon snubbe vill ha hjälp att renovera huset och letar efter lite utländsk manual labour, 100 dollars om dagen i lön, och eftersom det ju är som taget så slängde jag mig på telefonen. Hans mobil var som man kunnat vänta sig avstängd. Jag sprang en vända och käkade frulle innan jag ringde igen och på timman som gått hade han redan hunnit anställa en snubbe och svara i telefonen tre gånger.

Dagens lärdom är att det gäller att vara på hugget, för att uttrycka sig milt.

Så jag har liksom lite av ett ofrivilligt sommarlov nu för stunden där dagsrutinen brukar börja med en kort löparvända sprungen barfota på den intilliggande gräsplanen och därefter frukost och en kopp te framför en film. Därefter fyller jag dagen av diverse aktiviteter som alla kan utföras medan man dricker te, som t.ex. att läsa en bok eller mecka lite musik. När lunchrusningen definitivt är över sådär vid klockan 15 brukar jag våga mig ut för att utföra diverse småärenden som att köpa mjölk, och alltid har jag med mig några kopior av min felstavade resumé där det står references istället för referenses. För att berättiga min existens för dagen känns det som att jag måste trycka mina bedrifter i nyllet på minst en potentiell arbetsgivare.

Jag tror att antalet utdelade resuméer för stunden är strax över 20. Att det är lite av en prövning för självförtroendet kan jag ju bekänna.

Men faaan i heeeelvete vad jag får anstränga mig för att bringa upp behärskningen att inte svära och spotta syra över folk som säger att dom ska ringa men aldrig gör det. 'Yeah, we'll give you a call at the beginning of the week' kan det låta som men det börjar klinga ihåligt om man säger så... Aja, let Karma shine upon you säger jag bara.

Ska i alla fall prova att jobba över lunchen på ett café imorgon men jag försöker nogrant stampa ut alla gnistor av förhoppningar så för att inte bli besviken. Men i hemlighet hoppas jag ändå.

tjingeling, nu ska jag gå och koka en kopp te

en iakttagelse

jag märker nu så här smått att när jag tar kontakt över msn med nån jag inte snackat med på länge så frågar den personen hur Australien är och att jag ignorerar frågan och frågar hur läget är istället eftersom jag är grymt osugen på att berätta min historia för förtielfte gången, och att våra två frågor då liksom tar ut varandra...

musik tjänar jag ju inte direkt pengar på...

så här borta från mamsen och pappsen är det ju lätt hänt att man blir lite badass; idag åkte jag tåg trots att min dagsbiljett gått ut för mer än två timmar sen! Booyah, och jag som typ bara plankat två gånger i mitt liv back in Stockholm och båda gångerna känt att det var ytterst berättigat av anledningar jag nu glömt bort.

When the cat's away the mice starts to play, heter det på engelska men trots att den engelska versionen rimmar tycker jag ändå att den svenska motsvarigheten är bättre på något sätt.

Och när jag flydde i promenadtakt från brottsplatsen, d.v.s. gick hem från tåget, då tyckte jag mig höra mitt namn från någonstans. Det visade sig att en annan utbytesstudent från Tyskland som också råkat hamna i Toowoomba satt med sin familj i en bil och väntade på grönt ljus. "Vaat ar you dooing here, Hampus??"
-"Well, I sort of live here now, pull over and we can have a chat"
Det kunde dem ju inte men jag förväntar mig lite msn-konversation senare i alla fall.

Fast det började gå upp för mig då att jag faktiskt försvunnit helt random från en stad i mer än tre månader och rent ut sagt gått upp i rök för de flesta. Så nu har jag äntligen gjort det, en Russiak, och fasiken vad cool jag känner mig.

Sånt kan man ju alltid trösta sig med när man känner sig ensam. Inte för att jag sett Citizen Kaine än, nä...

Idag strosade jag runt i en fet galleria och delade ut min resumé till en massa ställen. Jag har skiftat strategi till mer vikt på kvantitet än något annat, så nu ligger 16 resuméer spridda runt om på mestadels caféer runt om västra Brisbane. Men du ska veta att det är bra svårt att strosa runt och stundom kika på lite kläder och solglajor till extrapris och strikt avhålla sig från att köpa något. Häromdagen såg jag ner på Blondinbellas inlägg om att hon spräckt shoppingbudgeten fem dagar in i månaden, men nu har jag i alla fall lite mer förståelse från henne när jag känt suget själv. Men moral high ground har jag fortfarande eftersom jag inte fallit för frestelsen.

Än.

Så hur som helst har jag en del tid att bara sitta med mobilen till hands ställd på högsta volym och vänta på att det ska nappa i någon av krokarna jag slängt ut, och trots att jag försöker vara produktiv med att slänga ut fler om dagarna ska jag (som arbetslös) imorgon ta lite ledigt och kanske på sin höjd skicka några förhoppningslösa mail till studios runt och se om de behöver någon junior eller nåt.

Så jag har tid nu, och vad gör jag med den? Musiknörderi är ordet. Producerar, läser, lyssnar, skriver vänskapliga minirecensioner så att någon kanske skriver om mitt. Om du frågar snällt (eller är lite finurlig) så har jag numer också en blogg om att producera och skapa som du kan läsa. Fast den är på engelska.

Men det här med nörderi, det har till och med börjat sprida sig hit, att man ska vara lite nörd. Man ska ha en nisch man kan mycket om och helst av allt ska det vara något som är lite specialiserat och en gnutta töntigt. Men det tycker jag bara är bra, viva le resistance!

Snart ska jag bara klä mig i vita och ljusblå kläder och ha på mig oslipade glasögon, en minimalistnörd med skrivarambitioner.

Aja, jag kanske har en intervju på måndag eller tisdag och jag har kanske en obetald tvåtimmarstrial med påföljande intervju senare i veckan. Och juste ja, fruktaffären glömde jag ju helt bort att återkomma med resumén till.

Typ så här kommer jag svara om någon mot all förmodan ringer mig:
-"Halli Hallå" (jo jag brukar faktiskt svara min mobil så när jag längtar hem)
-"Hey we're calling about the position you applied for"
-"listen mate I am really not trying to sound arrogant here, but I can't really say that I remember which position that might be..."

see you later, Alligator

här ligger jag och hungrar i min säng med datorn i knät och rostar mina spermier. Det är tydligen en stor orsak till bristande potens bland västerländska män, att de sitter med sin laptop i knät.

Jag sitter och laddar mental styrka inför min brunch, jag ska nämligen göra mina egna bönor i tomatsås, vilket typ är Australiens/Englands nationalrätt och det är ju inte helt utan att jag förstår varför. Man köper en konservburk vita bönor i tomatsås för cirkus en dollar och en halv och sen rostar man lite bröd och häller ut det uppvärmda burkinnehållet på tallriken, vips så har man en najs frukost som räcker hela dagen.

Fast jag är ju så hemslöjdig och finurlig att jag köpte en fet burk bönor och en mindre burk med krossade tomater som jag ska mecka ihop i en kastrull med lite svartpeppar och göra min egna mix. Vi får se hur det går.

Jag har så pass mycket tid att jag företar mig att göra sånt här själv... igår spurtade jag klart en låt 'om' arbetslöshet som jag kallar Limbo - 8 minuter abstrakt najzness som jag inte förväntar mig att många kommer uppskatta, men jag tycker att den var bra och det är vad som räknas.
http://www.internetdj.com/artists.php?op=stream&song=45303

Ja det här jobbet vid biltvätten hur gick det med det då kanske du undrar. I korta drag kan jag säga att managern där gav mig ett sånt dåligt intryck att jag blev extremt osugen att jobba för honom. Först när jag hade trugat lite sa han när han kanske skulle ringa och han ville inte berätta timlönen eller nåt sånt alls, så jag gick därifrån på lite brunt humör.

Och det är ju synd eftersom att min lycka inte är vidare stor på några andra ställen. Än. Igår tog jag mig till en klätterhall där jag tänkte att här fixar jag lätt jobb. Snubben jag snackade med sken upp när jag berättade om mina kvalifikationer och allt sånt, men sen slog han ner blicken och sa att han lätt skulle ha gett mig jobb om han inte redan hade anställt tre pers den veckan.

Pööööfekt... Idag ska jag jaga runt lite mer, fast först en hemlagad breakfast for champions

Reinstate the Skampåle

pja, han hade ju hjälm på sig i alla fall...

Jag har inte cyklat med hjälm sen jag var typ 11, för lite mer än en månad sedan i Picton var det första gången på alla dessa år. Jag tyckte att det förtjänade ett foto, men sen kan man ju fråga sig om galningen på bilden verkligen ska låtas mingla i trafiken bara för att han har en hjälm på sig. Vissa har problem med att justera sig till vänstertrafiken, jag har för fan problem med höger och vänster ibland.

Men jag är rätt bra på att baka muffins också. Eller göra musik om jag får säga så själv;

http://www.internetdj.com/artists.php?op=stream&song=45207

jo jag är rätt nöjd med den.

Men att cykla i alla fall, tack vare en lustig kedja händelser innehållandes en tysk som blev påkörd så råkar min värd äga en cykel, och denna velociped låter han mig låna för att cykla till jobbet med. Han är rätt snäll. Idag tror jag att jag gjorde många lärare som klagat över mina sena ankomster stolta med min respekt för tiden - jag tog en provcykeltur för att se hur lång tid det tar för att undvika sketna situationer imorgon.

Och det gick ju väldigt bra förutom att jag cyklade vilse när jag prövade/försökte ta en fiffigare väg hem. Men när jag låste in cykeln i garaget sen, det var då det började. Garagedörren är en sån där som faller ner som en affärs nattgrind för att förhindra hit'n'runs och man lyfter den för att öppna.

I bruksanvisningen till därrackaren stod det förmodligen att man tar ut nycklarna ur låset innan man öppnar. Jag klippte av min garagenyckel som med en inverterad giljotin - en snajrig men korkad manöver.

Att jag sabbat en nyckel är inte hela världen visste jag, det kostar inte ens 50 svenska att få en kopia fixad, men att den avbrutna delen satt kvar i låset var rätt sugigt. Låssmed är inte direkt någon man vill ringa, och speciellt inte när man är kort om cash.

Long story short, Australiens awesomness, Sveriges träslöjd och mina moraknivsskills blev min räddning. Och att min värd är Messerschmidt himself i köket och gillar vassa knivar (pun intended).

Jag sprang ner till macken och managern där (som vid det här laget redan känner igen mig) lånade mig en tub superlim. Jag kutade hem och använde mina modellbyggarskills för att limma ihop min avbrutna nyckel med delen kvar i låset och drog ut nyckeln ungefär halvvägs. När det tog stopp och den gick av fick jag minipanik igen, men när jag coolat ner mig gick jag och hämtade tandpetare som jag täljde till med en samurajvass fruktkniv och sedan limpillade ut nyckeln med. Seger.

Allt är lugnt nu. Jag gick ut och sprang en vända (första på typ 10 veckor) och när jag kom hem åt jag keesh, sen tittade vi på teve.

Keesh är typ som en omelettpaj eller nåt. Tänk dig omelett i smördeg som man har bacon eller svamp eller sånt i. Smarrigt värre...

peace

Woot! Det var just reklam för en Wallander-dvd på teven. Räääspekt...

(Bah, varje gång jag postar det här inlägget så försvinner all styckesindelning. Det här blir sista försöket att fixa det. Ifall det inte funkar så beklagar jag att det ser så crappy ut)