Kalla mig Fritz

Det finns en grej som verkligen delar upp människor i grupper. Vissa gör det bara för att mamma säger åt dom, andra tigger om pengar för att göra om det. Sen finns det ett otal andra varianter, den jag tillhör är dom som drar sig för att göra det för att risken att resultatet blir sämre än nuläget.

Jag pratar om att klippa håret.
För några minuter tog min snälla mor upp skäggtrimmern och gav mig 2-mmbehandlingen.

Jag måste ha den allra tråkigaste strategin som finns när det gäller hår; jag snaggar mig ungefär två gånger om året och låter det växa där mellan.

Men på något sätt så känns det alltid lite konstigt att snagga sig, eller att bara klippa sig för den delen med. I alla fall för mig. Att byta ut det man vant sig vid och sett växa under en lång tid mot att helt skala av och förbyta mot något helt nytt. Det känns liksom tryggare att skjuta på klippningen i en månad eller två och se vad moder Natur förärar en med istället för att utan rädsla bara klippa av sig rubb o stubb.

Så gott som alla gånger minns jag mig ha blivit övertygad av argumentet att man inte ska falla in i något, att man så fort man vant sig ska slå upp. Omväxling förnöjer. Men mest tror jag det är för att man inte ska stagnera, men att göra det bara för att är ju också ett argument.

godkväll

Imorse myntades ett nytt uttryck, nämligen 'Lyxsjuk'. Det betyder att man är tillräckligt sjuk för att vara hemma från skolan med gott samvete samtidigt som man egentligen inte mår hemskt dåligt. Fast den sjukdom jag är hemma från skolan på grund av är minst sagt mystisk, jag har gått runt och dragit på samma förkylning i mer än en månad nu, så jag tänkte att lite botgöring hemma kunde inte skada.

Jag är inte speciellt snorig, har inte så värst ont i varken huvud eller hals men jag är däremot trött och blek. Illa. Är inte det tecken på leukemi eller nåt annat jobbigt?

För övrigt har jag inte så mycket för mig nu för tiden, men snart är skolan slut slut slut.
I alla fall över påsken....

Men nåt annat som också närmar sig fortare och fortare är Australien, kom jag på för ett tag sen. Det är typ 100 dagar kvar nu. Yikes.

Klart slut.

Jag är en förlorare

Ännu en lördag med strålande fint väder. Säga vad man vill om växthuseffekten, men under hälften av året kan man inte klaga. Däremot kan man ju förstås klaga på människor som drar alla möjliga tråkiga skämt om växthuseffekten, som var hemska redan innan de blev både tråkiga och töntiga.

Alla njuter av vädret på sitt sätt, vissa sitter inne i dammiga replokaler och svettas, andra försöker febrilt pilla in ett snöre i sina nya mp3-spelare så att de kan bära dom runt halsen. Jag gjorde det enda vettiga en vän kan göra när han blir frågad om han har några knep för sådant knep och knåp: jag frågade först varför i hela friden han spenderar tid på att applicera snöret på mp3:n, sen föreslog jag att han lika gärna kan skriva "Förlorare" på sin tröja och skita i snöret.

Vad gör jag idag då när det är så fint ute? Jag skriver blogginlägg, så jag kanske inte ska ha så många synpunkter på min vän och hans snörbekymmer. Men jag har dock varit ute med hundarna och njutit av den friska luften. Min ursäkt till innesittandet är att jag köpt ett skithäftigt datorspel med robotar som har laserkanoner. I mean they have friggin lazorrs attached to their hedz!

Fast imorn ser det ut som det blir till att klättra ute, något jag verkligen ser fram emot. Speciellt eftersom jag igår vann en jättefunktionell tröja i yogagrön färg som jag bara måste få användning för. Inte nog med det, den matchar också mina klätterskor.

Jag har en låt på gång som kan bli ganska bra också, everything is wonderfully fucking peachy at the moment. En liten kul grej är att jag har snackat lite med en engelsk underground drum'and'bass producent en del, och han hade ett verkligen få förunnat bekymmer; han producerade nämligen väldigt mörk och ångestfyll musik. Grova bassyntar, skarp diskant och en hel del ekande skrik och rop. Men han är också familjefar, har en son på 3 år eller något och han har en fru han älskar. Hur som helst beskrev han sitt bekymmer som "Life is too fucking peachy at the moment, I can't do any music". Sedan dess har jag blivit kär i frasen och försöker använda den så mycket jag bara kan.

Nåja, nu börjar det dra ihop sig till att ge min vän lite robotpisk i robotspelet.

Svart

Jag känner mig som en spion när jag sitter på en företagsekonomi och bloggar nu. Fast det är rätt lungt, det går nämligen en kille vars hiss inte går ända upp så att säga. Alla hästarna står inte i stallet. Han är helt enkelt inte den vassaste kniven i lådan. Detta resulterar i att den stackars läraren nästan måste prata barnspråk när han förklarar för att det ska gå in i huvudet på denna glada, om något ovetande, yngling.

Det har blivit många sena kvällar nu, fast jag känner mig rätt fräsch. Men det viktiga är att jag nu (inte helt stolt) kan presentera Todd Simmons - Black (Carl Smart remix).

Det är jag som är Carl Smart. Nu vet ni det.

Här är originalet (klicka på hi-fi för att lyssna, eller på play-trekanten i den inbyggda spelaren)
--> http://www.internetdj.com/artists.php?op=viewsongreviews&mediaid=36635
Min remix finns här,
--> http://www.internetdj.com/artists.php?op=viewsongreviews&mediaid=36973

Jag måste erkänna att det var, och är, extremt svårt att göra en förbättrad version av denna låt. Visserligen så har jag en 12-minuters version, och den som finns tillgänglig för allmänheten är typ 6. Hur som helst ska det bli ruggigt skönt att slänga sig på ett nytt projekt nu. Det är med en ganska stor ovilja jag faktiskt avslutar det här projektet, dels för att jag bara är till ca. 80% nöjd med det jag gjort, och dels för att jag är lite orolig för vad folk kommer tycka om den (det finns ju inget i världen som är värre än lögnaktiga "det här är ju, ööh, skitbra ju"kommentarer)

Jaja, vissa är det ju väldigt synd om.
Faktiskt skrev jag världens mest gnälliga uppsats i engelskan i måndags, en som verkligen skulle fått Marcus Birro att bli avundsjuk. Men som alltid när man minst anar det, det är då det händer. Läraren lyckades säga att den var jättebra innan den ens var rättad, något som kändes rätt skönt då det mesta jag gjort i engelska har varit waaay below my standard på sista tiden. Jag är ju en sån där mvg i svenska och engelska kille.

Imorgon ska jag ställa upp i bouldertävling, mest för att se andra duktigare (vuxna) klättrare än för att försöka vinna själv. Men jag har ett hemligt vapen, nämligen min inställning: det är som sagt när man minst anar det som det händer. Detta är en inställning jag haft rätt länge, och det har många gånger räddat mitt liv, yes really. Att föreställa sig hur planet krashar och brinner upp är en mycket god livförsäkring. Jag trodde att detta var något som bara jag och en massa andra 5-åringar trodde på, men just introduktionsspåret på Andrew Birds nya skiva handlar om det, Fiery Crash heter låten och skivan heter Armchair Apocrypha. Som ni förstår rekommenderar jag den här och nu.

Det blev mycket nu, men jag kan inte säga att jag har mycket bättre för mig. Att göra rutor i excel är inte så Haj Chaparall, and it's a hard work, but someone's gotta do it.
Later

Adaption

SVT visade just filmen 'Adaption' (2002) av Charlie Kaufman, och jag föll handlöst för den.
http://www.imdb.com/title/tt0268126/
Den är helt och hållet jättebäst, hur orkar jag inte förklara mer än att den driver med Hollywood genom att följa Hollywoodnormen, utan att för den delen bli någon slags intellektuell 'Not Another Teen Movie!'

När vi ändå är inne på ämnet kultur vill jag tipsa om det isländska bandet Sigur Rós samt Radioheads skiva Amnesiac.

Buddha och Leoparden

Sällan har min stol varit så här skön, och värmen i huset så behaglig som nu. Idag begav jag mig ut på klätterexpedition i de djupa skogarna i Haninge, det blev min första gång jag klättrade utomhus. Vi var tre glada rookies, en mittemellan och en überveteran. Vi var kalla och vi var heller inte helt förberedda på vad som väntade oss (och vad som väntades av oss)

Men vi var entusiastiska.

Fast mina prestationer på ett svinkallt block ute i ingenstans tänker jag inte skriva om, kul läsning liksom. Det som däremot var lite mer nämnvärt var att den mittemellanerfarne medlemmen av expeditionen kommer från Indonesien och varit i Sverige i en månad. We've been talking English all day, because we're such a swell bunch. Actually all the way home I've been thinking in English, it's just now after talking a bit to my Swedish mates I've returned to speaking, and thinking, Swedish. Whatever.

Det var i alla fall trevligt, men jag lade märke till att man ofta föll tillbaka på att berätta om Sverige respektive Indonesien. Och visst är väl det harmlöst? Det är ju helt perfekt för obekanta människor att tala om, alla pinsamma tystnader blir uppkäkade av dravel om tunnelbanan och cigarettpris och annat. Men här kommer det fina med det hela: man tror att man kommer varandra närmre, att man lär känna den andre mer. Men nej, det gör man faktiskt inte, inte mer än man känner någon figur ur en teveserie.

Dagens lilla iaktagelse kan man kalla det.

I övrigt så var vädret fint, och det var en mordiskt fin solnedgång jag fick bevittna under min promenad hem från bussen (ca 20 minuter lång...)

Slut på ammunition

Har haft flera timmar att slå ihjäl idag, och flera av dom har gått till musikskapande. Fast skapande kan man inte riktigt kalla det, klickat runt i Cubase har jag gjort, men skapat är jag inte lika säker på. För att ha skapat måste det väl finnas en produkt att visa upp? Ja, hur som helst har jag inte fått mycket gjort, och det lilla man kan kalla produkten är ungefär lika söt som en hund uppfostrad på hat.

Hade tänkt skriva av mig här, men faktum är att jag inte känner mig helt manad till det heller.

massor av saker

jag sitter bokstavligen och letar flygpriser medan jag skriver detta. Vart jag ska flyga? Fundera ett tag.

Annars så är det mycket att göra, och hur ointressant jag än tycker det är att läsa vad andra människor beklagar sig över att behöva göra, som t.ex. istället för att inhandla allt som behövs så publicerar de sin jävla handlingslista istället, så hade jag tänkt förmedla några av de saker som tynger mig:

> 4 prov på 3 dagar nästa vecka
> Behöver bli klar med en remix (trots att jag har musikskapandets variant av skrivkramp)
> Bouldertävling 23 Mars, träna träna träna. Sen en till tävling nånstans i April. Släng på nån boulder open för skojs skull.
> Jag har gått runt och ojat mig över att det var länge sedan jag sist gjorde ett inlägg.
> Various other annoying stuff

Håhå jaja, nu betar jag i alla fall av bloggrejen. Så njut nu för fan. Eller hur var det nu, skrev jag inte bara för min egna skull? Den företeelse jag för några veckor sedan såg ner på verkar nu ha mig i sitt grepp, ajaj. I den här takten missbrukar jag säkert tyngre droger om någon månad, samt lysnar bara på schlager.

Ja schlager... Undrar hur många schlagerinlägg som postades i söndags? Jag hade tänkt avvika från strömmen här, ska varken gnälla över eller hylla. Vi kan kalla det en slags strejk.

Jag ska till Italien! Igen. Så mycket för att inte återse det landet, men en av reskamraterna från London har hyrt en lägenhet där, så hälsa på måste man ju göra. Det faller sig perfekt med en gammal religiös långhelg också. Det här med sekularisering är ju helt underbart, vi firar en massa hemska grejer som ändå inte hänt, men med tiden skiter vi i firandet fast behåller ledigheten.

Så, ska jag plugga matte nu eller slänga mig på Cubase igen? Nja, ska kolla på filmkrönikan och sedan läsa DN fram tills Dr. House börjar, och då ska jag eventuellt käka glass. Vi kan kalla detta en investering i energi till imorgon. Att jag bara har en lektion (som börjar 11.50) behöver vi inte prata om.

snorkråkor och rymdraketer

Hade tänkt skriva en massa om hur najs all teknologi är igår, tyvärr så kom det av sig på grund av påhittet som kallas msn. Att skriva ett inlägg eller sköta en konversation är verkligen ett antingen eller val kom jag på.

Det lite (o)lustiga är att jag i princip glömt det mesta, och det som igår lät så perfekt i mitt huvud känns idag faktiskt rätt töntigt. Men var det inte nån långhårig gammal kines som sa att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger? Rätt häftigt att man, eller i alla fall jag, utvecklas såpass fort att det man dagen före tyckte var bra känns krystat och obra dagen därpå. Fast nu när jag tänker på det känns det lite som att sitta på en rymdraket med förbundna ögon, fort går det och vart har man ingen aning om.

Men musiken jag igår fann ytterst älskvärd (Florian Meindl) tycker jag idag är minst lika bra, så på nåt sätt är jag ju kvar där jag var, eller kanske jag tog med mig lite på färden? Men om man sen ser på fenomenet dagsform, nåt jag inom klättring erfarit varierar. Enormt. Med den så kan man ju kontinuerligt bli starkare i ett par dagar, bara för att helt plötsligt inte kunna prestera ett skit. Helt utan att man fattar varför, trots att man läst både biologi och fysik hit och dit. Viktig som jag kände mig när jag fick betyg i de ämnena, ja nu känns det inte lika nödvändigt.

Min raketliknelse fall i stöpet, jag får väl övergå till att likna människan med den värsta sortens snorkråka, man är väldigt elastisk i alla riktningar och bara för man i håller i något för stunden behöver man inte släppt det man höll i innan.

This is taking worrying turns, better stop soon.

Hmm... byt ut snorkråkan med tuggummi, låter trevligare så.

Jag är trött och sjuk, min dagsform inte på topp så att säga. Fast vad vet jag, imorgon kanske det är sämre och jag önskar jag var lika på "topp" som igår. Nä nu ska jag lyssna på Stephan Bodzin - Bedford och blunda, vem sa att datorgjord musik inte kan förmedla känslor?

2 Mars - Italien

Idag skulle jag gå ut i den lilla alpbyn Passo Di Tonale för att inhandla en liten present till min mamma som fyller år imorgon. Lättare sagt än gjort.
Italienare måste ju ha sämst smak i hela världen. Varenda gång jag hört snuttar ur italiensk radio har det varit samma jävla eurotrance som var töntig redan för tio år sedan i Sverige. Igår hörde jag Rednex spelas på högsta volym i nåt sorts "discotek". Discoteket slapp Hampus närvaro. Och om inte denna örontortyr spelas är det en äcklig liten gubbe som sitter och läser ens horoskop över telefon, och han lyckas till 100% låta som Hannibal Lecter. "Ssssoo, Clarissssssa Sssssstarling". Rather creepy.

Givetvis bygger jag inte mitt påstående om italienares dåliga smak bara på ovanstående, jag har också sett vilka skidkläder de föredrar, och vilka solglasögon de anser vara fräsigast att ha. Och värst av allt: deras butiker riktade till (i alla fall hoppas jag) 10-åringar. En läderväska i guldimitation med glasdiamanter stora som harpluttar, någon som är sugen? Eller för de som inte är lika vräkiga fanns det en väska i brunt läder med texten "Crazy Frog" skriven i pärlor.

Skona mig.

Jag gick ett varv runt hela jävla byn för att finna något till en början personligt, roligt och fint att ge bort. Efter ett tag insåg jag att chansen att hitta något som stämde in på alla tre skulle vara omöjligt, det fick bli en av dom. Dock var ju fint inte att tala om, mer om det senare. Roligt? Nej, det fanns inte heller. Eller så kanske det vimlade av lustigheter jag inte förstod. Personligt? Tyvärr har min kära mor en personlighet som inte stämmer överens med den italienska mallen, så alla små hundvalpar, änglar med fjärilsvingar och annan skit gick bort.

På ett ställe övervägde jag seriöst att köpa lite hemlagade karameller, men det skulle vara lite som att erkänna nederlaget. Dessutom brukar hemgjort godis oftast smaka så lite att alla i rummet tar på sig någon slags tack-för-den-fula-julklappen-min. Tacka vet jag lite präktiga kemikalier och syntetiska sötningsmedel man får cancer av. Aspartam, sucralos och hela E-13 till E-52, det är godis det. Man får ju inte glömma emulgeringsmedlet, vad i hela friden det nu gör.

Jo det här med fint, tydligen verkar alla italienare tycka att det är fint att ställa upp små scener med äckliga små troll i sina bokhyllor. Antingen dessa äckliga troll, fula små tomtar eller värst av allt: en drake som sitter på en döskalle och håller i ett svärd. Vad hände med trädgårdstomten?
Till sist kom jag in i en liten smyckesaffär, ståltråd och gummisnöre, plastpärla och neonfärg till trots, här bestämde jag mig för att hitta något. Men det var utan tvekan den läskigaste butiksupplevelse jag varit med om, en liten lokal med mycket utrymme mellan Ikea-hyllorna och en gammal dinosaurie som stod blick stilla bakom kassan och följde min minsta lilla rörelse. Jag var helt ensam i butiken, tillsammans med denna människa. Stämningen var allt annat än avslappnad. Att kassaapparaten lät som ett gigantiskt gameboy verkade vara menat att lätta den lite tryckta stämningen, men i den extrema tystnad som rådde utöver min tinnitus lät det ganska fel.

Tredje gången gilt heter ju, och det här är tredje gången jag är i Italien på 18 månader, så det lär nog dröja ett tag innan jag hittar min väg tillbaka hit.

26 Februari - Mellanlandning

Sitter av alla ställen på Skavsta flygplats och skriver detta, för att sedan publicera på internet senare. Fiffigt vad man kan göra nu för tiden. Någon som dock inte är lika fiffig är min pappa, han såg resan till Italien jag just ska påbörja som en anledning (ursäkt?) att köpa ett dyrt objektiv till kameran. Min kära mor reagerade som sedvanligt, muttra lite och sen kalla farsan för prylbög. Självklart glömmer han kameraladdare, och märker det första när batterierna i kameran tar slut. På Skavsta. Way to go.

För de som undrar hur jag mår idag kan jag säga att jag inte direkt känner mig pigg som Gunde Svan, jag har sovit ungefär 4 timmar per natt nu sen i onsdags. Men jävligt roligt har jag ju haft, så jag har bara mig själv att skylla. Jag kom faktiskt fram till slutsatsen att det enda verkliga lidandet är det man orsakar sig själv. Om eländet däremot beror på slumpen är det bara att tacka, ta emot och svälja skiten. Och sätta upp ett trotsigt leende mot slumpen, överheten.

Slumpen har dålig fantasi.

Låt mig förklara, om man drabbas av något otrevligt som man själv inte kan rå över har man ju faktiskt inget att grämas över. Är man däremot själv orsaken kan man ju faktiskt skylla sig själv. Tar man på sig för lite kläder innan man går ut så både fryser man och känner sig lite dum som tog på sig så dåligt med kläder, men tar man däremot på sig lagom med kläder och det blir en oväntad temperatursvängning, då kan man ju bara konstatera att det vart lite kallt och låta det vara bra med det.

Jag skulle gärna utveckla vidare, men jag orkar faktiskt inte, och jag betvivlar att någon faktiskt riktigt bryr sig. Men jag hoppas i alla fall att du som läser läste mellan raderna och inte bara tolkade det ovanstående som någon slags snusförnuftig farmorslogik. Fast vad vet jag? Det är ju faktiskt jag av oss två som förmodligen är i sämst skick just nu. Tänk på det när du myser vid din dator och har såpass lite att göra så att du läser folks bloggar. Livet är inte så värst hårt som man kan tro faktiskt.

Mina öden och äventyr i London får jag beskriva senare, nu börjar det bli dags att gå på planet.