Den Längsta Resan

Den längsta resan ser ut att bli längre. Inför detta står jag rätt ambivalent, men bloggen den jublar väl. Tydligen så uppskattas mina eskapader av anonyma läsare, och visst kan jag inte säga att jag klagar själv. Jag älskar att resa så här, och om vad det är jag älskar ska jag skriva om en kort stund.

- Det blev en längre stund. Min ursprungliga plan var att helt enkelt skriva om lite annat innan jag gav mig in på att beskriva vad jag gjort om sistens, men jag fick "tyvärr" sällskap. En holländare hade gjort en kopp kaffe samtidigt som jag gjort mitt te så vi började snacka, och "tyvärr" gillade jag konversationen tillräckligt för att låta skärmsläckaren veva igång.

Men det här med att den längsta resan jag någonsin gjort blir längre och att jag både jublar och gråter över det faktumet, hur kan det komma sig? Pja, jag kände mig ruggigt nöjd när jag kom på metaforen att den största oceanen även är den djupaste. Vad ska man säga? Jag älskar den här friheten med att lifta jag på ett sätt 'upptäckt' - jag kan i princip ta sikte på vad som helst och lifta dit. Detta kostar ingenting och ger mig garanterat ett litet äventyr hur det än går. Jag ser extremt vackra saker och gör sånt man kan berätta skrönor om på hemmaplan. Perfekt. Det rekommenderas. Inget snack om den saken.

Men, eftersom det alltid finns ett men, så har även det högsta trädet de djupaste rötterna. Det som får mig att resa längre är att tystnaden från immigrationsmyndigheten fortfarande ligger tung. Att det blir mer resa är okej, att det dröjer är tortyr. I övermorgon har jag varit borta från Australien i fyra veckor. Tänk dig att du vet att du har 8 månader tillsammans med din flickvän och att du investerar två veckor av dem; dessa två blir fyra, blir sex, blir... Om jag bara kunde få veta och kunde få meddela. Här sitter jag med själsliga kval och har helt plötsligt en ny förståelse för stackars flyktingar som väntar på asyl. Stackars satar säger jag bara...

Fast äventyren sen... Igår sov jag under stjärnorna vid en eld och lyssnade på strandens vågor. Hur jag hamnade i den situationen ska jag försöka berätta imorgon. Jag vaknade tidigt i samband med soluppgången och såg att jag inte hade någon mer ved att elda, då gick jag och la mig på stranden istället och värmdes av den stigande solen. Gläds för min skull när din regnrock känns tung.

Idag liftade jag med en pensionerad elektriker med orange glasögon, en lesbisk psyksköterska, en underbetald byggarbetare, en ultratypisk kiwifamiljefarsa, en redneck truckchaffis och sedan en tystlåten Bob Dylan-fantast (också truckchaffis). Alla dessa satt jag och snackade skit med. Jag fastnade i Rai Valley i någon timme eller två, och Rai Valley kan jag säga består av ett vägfik, en mack och tre hus. Detta är ingen överdrift. Eller underdrift kanske det heter om man ska vara korrekt. Skiten såg tjock ut, men dagen slutade med att jag blev avsläppt av en lastbil på motellets garageuppfart. Ägaren som stod och bytte glödlampor lyfte på hatten och vi snackade lite. Jag fick en sjysst säng till extrapris. Jag satte mig ner för att skriva och blev konversationsshanghajad av en holländare. Jag älskar detta.

Det var snart en månad sen jag sist höll om min flickvän.

Imorgon ska jag bara sova sova sova eftersom jag är så förtjänt av det. Jag har inte en aning om
vilken dag i veckan det är mer än att det är den 30:e.

Jag har heller inte en aning om immigrationsmyndigheten ens läst mitt mail jag skickade idag.

Om jag ska upp och kika på nordön eller om jag ska gå på technofestival ifall jag måste stanna, det är den stora frågan.

Jag lovade att komma hem snart.

Men vem vet, hoppet är det sista som överger människan sägs det ju och jag ska kolla mailen snart. Det finns fortfarande en mikroskopisk chans att det ligger ett litet "javisst ska grabben ha visum"-mail men det är inget jag skulle satsa pengar på. Vi får se. Jag vill sluta skriva här innan vi märker att ljuset i tunneln bara är ett tågs strålkastare, det är roligare att läsa när det än finns lite hopp kvar.

Dessutom blir det ju som en grym cliffhanger som tvingar dig att läsa imorgon också.

Vad jag äter? Hemmagjord tsatsiki: - grekisk yogurt, hackad gurka och vitlökspulver. Mina matlagningskills har blivit helt fantastiska här.