Vilken dag är din Dolmiodag? Ja den reklamen kan jag ju inte direkt säga att den ökade min respekt för det varumärket, men efter att ha gått genom större delen av deras pastasåssortiment så är jag faktiskt lite imponerad. Tricket är bara att man kletar på dubbelt så mycket pastasås som burken tycker att man ska. Hittills är min favorit rödvins- och championsåsen.

Men, det finns ett bättre trick! Det här är jag nästan lite stolt över; grejen är att man tar en eller två påsar soppa-i-kopp och blandar ut med kanske en tredjedel så mycket vatten som man förväntas göra så att konsistensen blir tjockare än soppa. Det blir mer såskonsistens, och nu kanske du anar vartåt jag är på väg. Det är nästan så att jag inte ska dela med mig av det här knepet till resten av mänskligheten för så bra tycker jag att det är. Dessutom kanske jag kan tjäna pengar på det eller nåt, typ öppna en pastaresturang.

Nåväl, nu sitter jag på backpackerstället med det hittills bästa namnet av alla jag varit på. Ikväll sover jag i 'the Nomads Capital'. Med ett sånt bra namn kan ju stället bara inte vara dåligt tycker jag.

Grejen är att jag fick lämna sydön för att hitta hit. Igår tog jag färjan över sundet och satt och guppade i en storm i tre timmar. Jag måste erkänna att den ytterst sjövane Hampus under några minuter kände kyliga Estoniavibbar och därför gick och studerade var livbåtarna satt. Fast sen stod jag mest och glodde på vågorna eller läste i min bok. Jag kände mig ruggigt cool när jag sa till mig själv att jag minsann seglat mindre båtar i värre sjögång.

Why are pirates so cool? - Because they just AAAARRRRR

Dock ska jag vara glad att världen ibland har överseende för när jag klantar mig. Det började med när jag istället för att pynta 2 dollar för 20 minuters internet på stället jag bodde på valde att gå tvärs över gatan till videobutiken och betala 1 dollar för 15 minuter eftersom jag är så snål. Min görarlista på nätet var att uppdatera bloggen och att köpa färjebiljett, men jag såg en god vän på msn som jag inte pratat med på typ en månad, och med tanke på hur nära vänner vi är så är det en skamligt lång tid.

Så där satt jag och önskade för allt i världen att jag hade fem minuter till när jag bokade min färjebiljett och utbytte lite whats cracken och vad händer. När man är stressad klantar man sig, det är bara så det är. Jag köpte en biljett från Wellington till Picton istället för tvärtom.

Fast det fixade tjejen i incheckningskassan på typ 30 sekunder. Hon verkade rätt van vid klantiga turister.

Det var grymt skönt att komma till Wellington. Speciellt eftersom att det regnat och att det ligger vattenpölar här och var i asfalten. Jag har insett att jag är en sucker för stora städer och tunga kläder så att få småhuttra i skugorna av höghus här är ruggigt skönt efter att ha stått i solen i åtskilliga timmar och vinkat efter lift i små obskyra... ställen. Jag vet inte vad man ska kalla dem. Googla efter bilder på Rai Valley om du desperat vill förstå vad jag menar.

En annan grej är att mina väskor har ökat i vikt här eftersom jag berikat mig med lite mat, tre plagg kläder, två böcker och en sovsäck (hur de tilllsammans kan väga så jävla mycket har jag dock inte en aning om). Men eftersom jag kånkat runt på dem typ varje dag så har jag blivit stark också - jag tänkte att det var samma princip som bondeknepet att lyfta en kalv varje dag, musklerna växer ikapp med kalven och till slut kan drängen typ lyfta en hel tjur eller nåt.

Fast tro inte att jag är Heman nu eller nåt, efter att ha burit mitt pick och pack genom endast halva Wellington var jag rätt glad över att vara framme. Vid ett tillfälle tidigare hade jag funderat på att låna en mataffärsvagn för att underlätta för mig själv. På den här sidan Tellus behöver man inte ens betala en tia eller en femma i pant.

Så så är det med det. Jag räknade ut idag att jag har 7 nätter kvar tills jag kanske flyger tillbaka till oz, och jag konstaterade att 'nä, jag pallar fan inte att lifta runt någonstans mer nu'. Nu ska jag bara chilla i Wellington och sega, fika, blogga, chilla på biblioteket och någon gång under veckan göra en utflykt till nationalmuséumet Te Papa. Resten av nordön kan gå och klia sig enligt det här resonemanget:

Om jag får mitt visum och kan flyga hem den 13:e så kommer jag vara så oerhört glad att jag inte kommer bry mig det minsta ifall jag sett Lake Taupo eller inte eller vad det nu kan vara man ska se på nordön, men ifall att jag behöver skjuta upp flyget igen så kommer jag efter jag slitit allt hår av skallen ta mig upp till Auckland och se den jävla nordön på vägen. Jag kommer inte vara någon käck turist i Reine-och-Mimmi-i-Fjällen-stil, jag kommer vara bitter och skitförbannad och spotta och svära min väg tvärs över halva Nya Zealand. Dessutom har varenda människa jag talat med, och jag överdriver inte, sagt 'don't go to Auckland, it sucks'.

Extrem lycka eller nattsvart elände, ja spänningen är olidlig. Fast jag vet ju att bloggen kommer må bäst av det sistnämnda. Martin Kellerman som ritar Rocky uttryckte att ju gladare och nöjdare han är desto sämre gillar folk hans serie, men om han är sur och bitter så blir folk tokiga i den.

Aja, jag tänker runda av dramatiken med ett till litet knep jag förfinat. På de flesta ställen jag bott på här bjuds gratis te och kaffe, fast då i budgetform förstås. På te märks inte så mycket skillnad från dyrare sorter, men billigt snabbkaffe smakar fanimig unk av den värsta sort. Priset avgör verkligen kvalitén, men jag har funnit en väg runt detta sorgliga faktum: om man överdoserar kaffet till kanske 3-4 stora teskedar och bara häller i en halv kopp vatten och låter detta stå ett tag innan man fyller upp resten av koppen/glaset med mjölk, ja då får man faktiskt ett oftast helt okej kaffe.

Jag börjar känna mig som 2000-talets Robinsson Crusoe eller nåt. Eller kanske 2000-talets McGywer...

shalom
- fast jag kommer säkert uppdatera imorgon igen eftersom jag inte har mycket annat för mig