ja mitt liv är ju ett jävla elände rent ut sagt, sist klagade jag över att det var för ljust på utegården där jag satt och idag tänker jag klaga över att man inte får tid över att skriva allt viktigt som behöver skrivas när man umgås med folk.

Jobbiga andra människor vars sällskap man inte kan tacka nej till och så sitter man där och önskar att dom kunde lämna en ifred så att man kan skriva ner hur fantastiskt man har det med alla dessa fantastiska människor man möter.

Dessa samma människor som hindrar en från att skriva.

Snirkligt...

Jag hatar när bra skrivmaterialsdagar går förlorade, speciellt när de går förlorade i andra bra dagar. Den korta historien är att jag träffade några coola människor i Wellington och när våra frukostar sammanföll eftersom vi alla checkade ut samtidigt så tackade jag håglöst ja till att följa med en bit norr. Det var ett gott beslut, även om det innebar att det gav mig en massa att skriva om och en slags frustration över att inte kunna.

Nåväl, om jag finner mig själv sitta och ha tråkigt så kan jag ju alltid återuppleva det trevliga när jag skriver ner mina minnen, men som det ser ut nu kommer jag nog inte ha den tiden. Imorgon är det dags att boka om flyget hem igen, och vid det här laget känner jag telefonoperatören Yvonne vid namn...

För tillfället ligger siktet på att flyga hem i mitten av Mars istället och att fixa ett arbetsvisum här i NZ tills dess.

Nu ska jag springa och ta en dusch innan dessa jobbiga människor ska dra med mig ut för att käka och ha trevligt "på stan". Vi vågade oss faktiskt ut i lördags här i Warapaurarura... Kaururamamapaururatau... Paublaukontikirafiki...-ish nånting och att beskriva den upplevelsen kan jag ägna en annan uppsats åt. Huvuddragen var i alla fall grått hår, medelålder 50, karaoke, tatueringar och en slags atmosfär av livströtthet.

Ikväll ska vi gå ut och assimileras. Eller i alla fall jag, för jag kan verkligen se mig sitta där och klaga ikapp med nån livsfarlig bilmeck vars emotionella liv är en krater efter att frugan stack med kidsen och företaget konkade. På något sätt känns det inte rättvist att jag är här nere i kiwiland och gör coola grejer när jag bara vill åka "hem" till Australien, jag skulle hemskt gärna ge denna plats till någon annan för att få komma tillbaka.

men men, är man fast här kan man ju lika gärna gilla läget, så nu ska jag duscha duscha bort min sura min och sen vara hur trevlig som helst och ha det skittrevligt. Deppa kan jag göra när jag är ensam.