Haha ja vad skriver man om nu liksom efter den inledningen.
Det är väl bara att säga som det är: jag skriver för att mitt hår är blött. Helst skulle jag ha på mig hörlurar och knepa loss i Cubase men jag är inte djärv nog för att riskera garantin på mina fina lurar. Tänk om jag brann så för min musik att jag totalt sket i mina saker bara för att skapa, då skulle jag varit rockstjärna för länge sen. Fast jobba på ICA hade jag nog också fått göra trots extrema intäkter på musiken, för att få råd med alla hörlurar mitt vackra men våta hårsvall skulle kortsluta alltså. Curls get the girls heter det, men jag kom på en snuskigare och därför bättre på svenska. Den får du tänka ut själv. Ifall du har krulligt hår och är i behov av en extrem raggningsreplik så rekommenderar jag tankestunden.
Idag när jag gick ut från biblioteket efter att ha lånat tillbaka två dvd:er så kände jag helt plötsligt en väldigt skön känsla av lättnad, bara helt sådär från klar himmel. Och nej, det var inte för att jag slapp oroa mig för att bli försenad med filmerna, utan det var en ännu starkare lättnadskänsla. Det bästa jag kan beskriva den med var att det kändes som en mental prutt.
Det är så att jag kände en snubbe som heter Russel och kom från Newfoundland (uttalas med stress på första stavelsen och kan användas som skälsord i formen "stupid newfie", för om man kommer därifrån är man tydligen dum). Russel i alla fall var typ världens charmigaste snubbe, älskad av alla och han i sin tur älskade verkligen alla utan att verka det minsta inställsam eller falsk. Att vara på mörkt humör i hans närvaro gav en nästan lite dåligt samvete. Men han hade också en annan effekt på mig, utöver att han muntrade upp en vare sig man ville eller inte, för jag blev alltid lite disträ i hans sällskap, nästan lite osäker på mig själv.
Russel, vem fan är det du påminner mig så om? Jag läste idag att om man har aningens nedsatt hörsel så kompenserar hjärnan med att spänna sig själv eller nån mysko muskel på nåt vis för att höra bättre, och att detta leder till både psykisk och fysisk värk, och typ lite samma mekanik misstänker jag låg bakom min reaktion på Russel, som att en stor del av min hjärna sliter som en ursinnig chimpans med att få upp en valnöt med fingrarna slösas mycket energi till denna fråga istället för att vara 100% närvarande. Jag hängde en hel del med newfien och förmodligen gjorde min hjärna sig så van med att dunka sitt lilla huvud i väggen att den fortsatte med det långt efter jag sagt adjö till Russel för sista gången.
Idag släppte det, för jag såg vem han påminnt mig så om.
Astrid Lindgren. Av alla människor i hela världen.
- Amen fan också Astrid Lindgren är ju tydligen skitpopulär på nätet med en miljard hemsidor tillägnade sig, fast alla vill bara visa upp henne som någon sorts kvinnlig version av Einstein med kloka och människoälskande ögon som sitter i ett genis huvud. Kolla bara den här bilden:
Aja på den bilden jag ville visa ser hon i alla fall rätt så badass ut med basker å kaxig min, hon såg ut att komma ramlande rakt ut ur konstakademien i Frankrike.
Den bilden, som uppenbarligen är censurerad av något FRA-liknande organ för att den svärtar ner rikets image/intellektuella maskot hängde hur som helst i en vrå utanför biblioteket, och det var när jag såg den som det helt plötsligt släppte, allt detta tryck, all denna möda har inte varit för gäves. Den låste upp och släppte ut mig ur min envishets fängelsecell. Thank god for that jag höll på att bli galen.
Det var lätt dagens händelse, nu är håret torrt.
No comments:
Post a Comment