jag och min nemesis

Nu har det ju blivit till en liten stund sedan jag sist skrev något vettigt [insert self irony here] men jag tror jag kanske vet vad det beror på. Jag kände mig nämligen väldigt smart när jag kluddrade ner poänger i ett opublicerat format som jag senare skulle göra till ett riktigt inlägg, så ganska bra länge gick jag runt stolt som en tupp och snappade upp saker som jag sedan sparade för framtida bruk här på blogspot. Att jag är en lat människa förnekar jag inte alls, men jag vill mena på att jag också har någon slags flitig-ekorrs-instinkt inom mig som resulterar i ett idogt samlande av dessa ovan nämnda Hampus-iakttagelser, här kommer ett axplock:

- Chaitéet jag köpte luktar schampo.

- Enligt platsbanken.se verkar Sverige ha fler handikappade än personliga assistenter. Och anställningsbara människor med för den delen.

- Att världen nu bevisligen är jävligt orättvis (i samband med den här kinesiska flickan som mimade på OS-invigningen och den knubbiga sångaren som trots alla moralförsvarares stolta åsikter fortfarande bor i ett skjul)

Men vagt ihågkommet vad det sades i en dikt Marcus Birro citerade: 'Bränn ditt barn och ge plats åt det nya' så tänker jag nu när jag sätter fyr på min nötfyllda ekorrbo, för det är dags att skriva om nya saker.

Som t.ex. ett mail jag fick från Australienska Immigrationsmyndigheten, min gamle nemesis, där de bad mig utvärdera hur det var att ha ett Working Holiday Visa. Hmmm, ska jag visa vad jag tycker om det där departementet genom att totalskita i undersökningen eller ska jag faktiskt hjälpa dem genom att lyfta fram positiva och negativa aspekter? tänkte jag - valet föll på den mogna modellen, liksom varför inte ändå ge detta tillbaka, och blir man inte motiverad av att dom faktiskt frågar en?

Så efter lite punktvalsfrågor kom den äntligen, den där rutan där jag får chans att i en 500-teckens uppsats summera mitt år i Australien. Jag svettades över att verkligen få med allt, att uttrycka mig elegant och nyansera men samtidigt vara diplomatisk. Det blev ett litet mästerverk, Australien fångat i ett nötskal med 500 tecken, och den ende de kommer veta att tacka är Dear Staalholm Holmqvist, id 821909. Men jag gör det inte för berömmelsens och ärans skull, det är bara sån jag är.

Men sen behövde jag ju tvunget svara på en jävla massa frågor för att få iväg fanskapet, typ var var du? Hur många jobb hade du? Hur många dagar jobbade du på det jobbet? Hur mycket tjänade du, hur mycket fick du i timmen, på vilken adress låg det och hur många gånger petade du dig i näsan? För varenda jobb jag haft svarade jag på dessa frågor, liksom hur mycket lön jag fick? Hur fan minns jag det? Men det blev bara bättre och bättre, jag uppgav också att jag studerat där så då blev det bara till att skriva vad kursen hette och hur många timmar den innefattade. Det var ju för fan en termin! Jag håller varken bankbok eller loggbok och ni är på mig som gestapo! Jag som trodde att ni skulle ta mina åsikter i akt och att vi kunde sluta fred - ICKE.

Dessutom såg jag hur internetrutan bokstavligt talat blev helt perplex och tappade sin virtuella haka när jag uppgav att jag inte jobbat på någon farm. Den frågade verkligen 'men varför i hällevete inte då då?' och trugade på att få veta varför och vad jag gjort istället. Bemanna era egna jävla odlingar säger jag bara, plocka och paketera era egna bananer liksom...

Så inte bara gav immi mig huvudvärk av allt huvudbry, att minnas gör ont även om man minns trevliga saker, men jag fick ett svindlande perspektiv på mig själv: vilken studienivå hade du uppnått innan du kom till Australien - not completed high school. Jobbade du innan du kom till Australien - ja. Studerade du i Australien - ja. Vilken studienivå har du uppnåt nu - still not completed high school. Dom kommer ju tro att jag är typ Homer Simpson eller nåt.

Just när dammet lagt sig och friden infunnit sig sträcker dom ut en virtuell hand och knäpper en på näsan. Tossers.