ahh, var det inte just det här jag drömde om för några dagar sedan - att sitta varmt och gosigt och skriva på i min egna takt och med våra bokstäver. Undrar inte om en genväg till lycka är att komma ihåg vad man önskade sig för ett par dagar sedan...

Okidoki, för någon timme sedan gjorde jag sista uppdateringen här men den kändes mer som någon slags trött vinkning om att jag fortfarande lever för att folk inte ska tappa tron och sluta läsa, men nu sitter jag laddad och lyssnar på min snurriga indiska platta med sitarmusik. Jag ska bannemig försöka lära mig sitar bestämmer jag härmed, fast jag ger inga tecken på tidsram. Men nån dag ska jag jazza loss som dom gör på den här skivan, sanna mina ord.

Det var ju ett tag sen jag skrev om vad jag åt, det o so spännande ämnet, men nu har jag faktiskt nåt att berätta. Jag vill hylla jordnötssmöret. Fram tills för typ två veckor sedan har jag avfärdat jordnötssmör som oätligt, och det mer på grund av dess klistrighet och dominanta smak än att det innehåller 50% fett och att det bara känns allmänt fisigt att äta jordnötssmör som någon annan amerikansk preschoolunge. Men för några veckor sedan, ja då hände något.

Det har väl att göra med någon slags nyfunnen ödmjukhet eller något (och en ovilja att tacka nej till mackorna Matt bjussade på) men en sen kväll så var det inte helt pjåkigt med en jordnötssmörsmacka och en kopp te. Fast det var först i Abel Tasman jag insåg storheten i dessa mackor. Jordnötssmör är billigt och innehåller 50% fett och 29% protein och en limpa budgetbröd som inte kan skiljas från en vanlig limpa kostar $1.20 och ger dig typ 15 skivor plus två ändbitar. Bröd väger inte så mycket.

Jag tror det handlar om en till stor del psykologisk grej det här med mackorna, för när man sitter där i djungeln och försöker käka upp sin macka innan sandflugorna bokstavligen talat sliter den ur näven för dig och flyger iväg med den så känner man sig ändå rätt civiliserad. Sitta och käka mackor i skogen som back in the day med skogsmullarna och så är rätt upplyftande liksom, livet känns inte så hårt så länge man sitter och smackar med jordnötsmör mellan tänderna. Dessutom sitter ju all energin i mackorna som en smäck också.

Ja sandflugor, de små jävlarna. Jag har en bra relation med svenska myggor, jag kan ärligt talat säga att jag inte medvetet dödat en mygga på fem år nu. Dom är coola, jag fattar att honorna av någon konstig biologisk anledning behöver blod för att fortplanta sig och dessutom så kör dom med en ärlig stil - man hör dem komma. En sandfluga å andra sidan är typ en tredjedel så stor som en mygga och dess bett är dubbelt så kliigt och de flyger tyst som fantomer. Dessutom biter dom små jävlarna fler gånger mest på pinn kiv. Det är som att deras enda syfte i herrens hage är att göra fina miljöer allmänt pestiga att befinna sig i. Och ömtåliga är dom också, dom dör typ bara man blåser på dom så det resulterar helt automatiskt i ett fullskaligt krig mellan människa och flygkryp utan hopp till någon fred.

Ja sandflugorna fanns där för att påminna mig om de bra aspekterna på festivalen jag var på. Jag köpte en sovsäck till dess ära och tänkte att det löser sig säkert med att jag inte har något tält. Och det gjorde det - win! Först fick jag ett erbjudande om att flytta in ifall det regnade men det kändes mest bara som en artighetsgrej för det var strålande sol och klar himmel, så jag tackade nej tack men tack ändå tack så hemskt mycket.

På natten vaknade jag av att det regnade. "Skit också, fast det duggar ju bara lite i alla fall" tänkte jag och somnade om. Någon timme senare vaknade jag av att det regnade mer. Till min stora tur så stod en rätt funky campingvagn parkerad i närheten som var som en trailer som man fällt ut två flyglar ifrån. Dessa hängde ca. 1 meter över marken och var lite större än en säng - en perfekt tillflykt för mig.

Inte bara sov jag bra där och myste, jag blev också vän med de två farbröderna som hade vagnen och fick tillåtelse att slå upp ett läger under deras husvagn. Vi brukade käka frukost och fika tillsammans då och då. Lite 'Surreal but nice' som Hugh Grant så pricksäkert uttryckte sig i Notting Hill.

Själva musiken var najs också. Den spelades i runda slängar sådär 22 timmar om dygnet. Festivalens affischer sa trance/progressive trance och det tyckte jag inte lät helt övertygande, fast väl på plats var det en rätt sjysst variation med en hel del prog house, minimal och psy. Tidigare har jag ju tipsat om bra band och så, men om jag säger att en lokal dj med dreads spelade en apnajs remix av The Leopard så blir väl ingen direkt mycket klokare.

Ikväll blir det en tidig sänggång, för är det bara jag eller blir man trött av att vara solbränd? Dessutom kan det ju hända att jag är lite allmänt schleten efter senaste veckans flängande fram och tillbaka över sydöns nordkust. Imorgon hur som helst bär det av till Wellington med en färja som tar tre timmar. Jag ska ta den på kvällen har jag blivit rådd, för då får man kvällsol. På dagen ska jag roa mig med att tvätta kläder - ja för så mogen har jag blivit av en månads resande på egen hand. Ska nog fira den lilla bemärkelsedagen med en kopp te eller nåt och fantisera om att folk sjunger 'For he's a jolly good fellow' till min ära.

Vad skönt det är att få skriva av sig lite...
/H