you just pissed in your own cup'o'tea, mate...

isn't this the good life? Jag tror att det ända jag egentligen kan klaga över nu är att det är lite för ljust där jag sitter så att det blir svårt att se vad jag skriver eller var muspekaren är. Klaga över att det är för ljust... hah
Det här är det första stället jag bor på där det även bjuds på mjölk till tet och kaffet som det så sedvanligt bjuds till gästerna var man än bor, så att ha hela dagar framför mig då jag bara kan sitta och blogga och sörpla varma drycker dagen lång gör mig väldigt nöjd.
Jag tror att jag idag insåg att jag faktiskt "har ett intresse för matlagning". Det är ju rätt grymt för om jag någonsin skulle bege mig ut på spraydate eller nåt så kan jag ju scorea vem som helst eftersom jag både gillar långa promenader i skogen och kan laga mat (med det där råsexiga tillägget att jag är specialiserad på asiatiskt). Oftast när morsan trycker hundarnas koppel i handen på mig känns det rätt motigt att resa på sig, men väl ute så är det faktiskt rätt skönt.
Och att jag är "specialiserad på asiatiskt"? Det är för att nudlar är billiga som sand. Nu när jag inte gör något vidare äventyrligt kommer jag väl mest skriva om mina små kulinariska upptäckter och annat banbrytande förstasidestoff. Dagens första knep är när man köper instantnudlar; antingen ska man köpa de dyraste förpackningarna eller de billigaste. Allt däremellan är bara skit. Antingen ska man äta som en kung eller så ska man äta som en bonde men vara glad för att man äter alls. Dessutom är mellanprisklassen mest bara en kompromiss i allmänhet.
Ja det här med att äta som en kung, en vän berättade en fabel för mig en gång en fredagförmiddag när vi stod i hans kök och stekte crêpês. Den handlade om en kung som var kräsen och bortskämd och sökte den bästa kocken i hans kungarike. De fick komma till hans slott och laga honom en måltid mot löftet att om han tyckte om den så skulle de få halva kungariket och prinsessan och vad det nu kan vara man får av en kung. Men om måltiden inte dög för honom så skulle han hugga huvudet av kocken. Fair enough.
Så efter att han plöjt sig genom ett antal kockar så kom den sista som var klädd i skruttiga kläder och hade smutsiga fingrar in i tronrummet. Kungen suckade och böjde sig efter bödelyxan, men först skulle han ge den här 'kocken' en chans i alla fall. Luffaren sa att det fantastiska han skulle laga nog skulle dröja ett tag innan det var klart och kungen satte sig och väntade.
Grejen var att kocken lät kungen vänta rätt länge, typ ett par dagar, innan han ens kom ut ur köket. När han väl trädde ut med sin skapelse hade kungen svultit ner sig till ett benrangel, och allt han blev bjuden på var en ostmacka och ett glas O'boy eller nåt i den stilen.
Kungen blev mycket nöjd för detta och den klipske luffarkocken belönades rikligt.
Så det jag försöker säga är att jag kanske inte nödvändigtvis har blivit något proffs i köket utan bara fått sänka ambitionsnivån lite.
Idag gick jag hur som helst och köpte nudlar, en lök, en morot och en burk tonfisk. Väl tillbaka i köket insåg jag att inte hade någon olja att fräsa grönsakerna i men det var egentligen inte något problem eftersom jag ju köpt tonfisk i olja. Allt detta meckade jag ihop och hällde soja över, mums fillibabba. Till efterrätt åt jag lite yogurt med både vitamin A och D och extra calcium. Och en kopp te på det. Och sen upp med datorn. När jag skrivit klart kanske jag ska läsa lite... vet inte riktigt.
Men om vi ska bli allvarliga för en stund börjar den här visumprocessen kännas rätt obehaglig nu. Jag ansökte om visumet den 4:e Januari. Den 14:e blev jag bedd att skicka in en kopia av mitt pass, och det gjorde jag samma dag. Därefter blev det tyst i lite mer än 2 veckor. Jag skickade ett mail och frågade hur läget var men det fick jag inget svar på.
Sen skickade jag ett mail med ämnet "delays?" och fick ett automatiskt svar där det stod att immigrationsmyndigheten tyvärr lider av delays. No shit, Sherlock?
Hur som helst fick jag lite kontakt med någon som sitter där i Babylons kontor på Tasmanien och efter att ha bollat några mail mellan oss sa hon att immi väntade på mitt pass! Vid det här laget började det kännas rätt shaky, speciellt eftersom Australiensisk lag säger att om man dröjer mer än 28 dagar med att följa ett kommando man fått angående sin ansökan så avbryts den rakt av. Idag har det gått 21 dagar sedan jag blev förfrågad om kopian.
Jag skickade ett mail för några dagar sedan och frågade vad som har hänt med de två mailen med mitt pass jag skickade. Jag har inte fått något svar än.
I morse skickade jag ett tredje mail med passjäveln och ännu ett mail där jag klämde in 45 artighetsfraser på 3 rader och frågade vad som händer. Om 7 dagar flyger jag hem. Kanske.
Och dealen med lägenheten i St. Lucia, Brisbane, har ju gått i sank den med även om rummet förmodligen kommer vara ledigt till den 17:e Mars. Alltid något.