SM i teve- och datorspelsreferenser

hehe, jag hade dagens inlägg så gott som färdigskrivet innan jag insåg att det jag skrivit mest var euforisk rapparkalja så nu gör jag ett nytt försök där jag siktar på något lite mer ordnat. Känsliga läsare varnas för att mycket varm nostalgi kan förekomma, samt flera referenser till omoderna datorspel och filmer.

Klargörande: igår fick jag mitt visum. Min reaktion var att bli glad och sedan lättad. Nu känner jag båda på samma gång. Det är skönt.

Och eftersom lättnad är en sådan flyktig känsla så passar jag på att ta till vara på den, och eftersom jag gör så så känns den till och med ännu bättre. Ur varje unken garderob jag städar flyger färgglada fjärilar och de små rosa molnen skingras så att solen kan skina bara på mig. Och plötsligt så märker jag hur jävla sura alla andra människor ser ut.

Jag tror aldrig jag sjösatte en idé jag fick för några veckor sedan om att likna mitt liv vid diverse datorspel eftersom jag tyckte att det kändes lite krystat och att det fanns bättre saker att skriva om, men nu så känns det både som att jag kan skriva om det och få det att landa någonstans samt att det kan tjäna som en liten sammanfattning. Men oroa dig inte, än varken kan eller skas den slutgiltiga sammanfattningen skrivas.

Faktum är att jag har en vecka kvar här i Nya Zealand innan jag kan flyga ut i den röda skymningen, precis som [överstruket] Bellatrix the Bride the Black Mamba [/ö]gör i slutet av Kill Bill 1...

Men men, i min mening är det bästa sättet att slarva bort något att veta att man inte vet var bortslarvningsobjektet i fråga är samtidigt som man inte bryr sig på några dagar. Så när man sedan faktiskt behöver det och börjar leta, ja då är det borta med vinden. Med detta resonemang tänker jag att en liten recap här ju inte kan skada, speciellt inte med de skyddande nördbrillorna vilandes tungt på näsan. Ta på dig dom du med vettja.

Ok, de första två veckorna i Christchurch är inte mycket att skriva om, fast jag har ändå lite skrönor och så på lager därifrån. Det var när jag lämnade Crh för Motueka per lift som min stjärnpilotskarriär började. När jag insåg friheten i att lifta och hur perfekt skalan är i Nya Zealand kunde jag inte sluta tänka på gamla hjältar som Han Solo eller huvudpersonen i Freelancer. Man åker liksom mest bara runt mellan planeter och rymdstationer och gör lite allt möjligt, bunkra upp för nästa etapp eller andas ut från den senaste t.ex. Plötsligt var jag en av de jag drömt om att få vara, och mitt metafysiska rymdskepp var min liftartumme.

När jag lämnade Abel Tasman och Motueka så hade jag plötsligt fått lite lösa mission objectives. Inte alls i något tactical-briefingformat utan snarare i sån där skön lös klassisk peka-klicka äventyrsspelsform. Jag kunde stå där i Wakefield med packningen på ryggen och veta att jag behöver köpa konserver och fråga om vägen, så jag granskade min omgivning för att se bästa tillvägagångssätt. Att städerna var så små gjorde verkligen atmosfären mer påtaglig; Där borta sitter ett gäng kids med cyklar och emoluggar, dem kan jag fråga. Där borta ligger puben, där kan jag fråga. Jag får reda på att jag ska till grannstaden och låter det bli mitt nästa mål.

Faktum är att det blev en slags mental räddning för mig att låtsas att livet är ett datorspel, hur skevt och motstridigt (och rent ut sagt galet) det än låter. Så fort jag kände på mig att jag närmade mig en så pass dysketen situation att till och med jag skulle beskriva den som jobbig eller tråkig (mind you att jag också oftast var totalt isbjörnsensam i dessa lägen) så frågade jag mig helt enkelt "Vad skulle Guybrush Threepwood ha sagt och gjort?". Att tänka i hans banor kunde och kan fortfarande få mig att fnissa för mig själv som en annan gammal tokkärring, hans lojt sarkastiska läggning och pragmatism är sannerligen en form som stöper överlevare.

Om du är kvinna och vet vem denne person jag älskar är så kan du skicka ditt namn och adress i ett kuvert till mig så ska jag gifta mig med dig på direkten. För alla andra kan jag berätta att Guybrush är en uppfinningsrik pirat som vet att kommentera allt. Och alla. Utan för den delen att någonsin bli elak. Lägg undan WoW och Installera Windows 97 och spela genom Curse of the Monkey Island 3 för bövelen.

När jag nådde Wellington blev det plötsligt mmorpg (massive multiplayer online roleplaying game, duuh) med massor av Want-to-Buy's och Want-to-Sell's. Dessutom gjorde jag mig lite hemmastadd och skaffade mig ett profession - det blev städare. Lite som att leva på riktigt fast på låtsas för att uttrycka sig flummigt. Jag menar, jag har faktiskt allt här man behöver i ett ordinärt vardagligt liv, men jag har ingen som helst plan på att stanna här så därför blir allting lite på låtsas.

För att göra en utvikning här så hörde jag en god teori från en annan svensk som menade på att när vi svenskar reser utomlands så blommar vi liksom upp och får äntligen en chans att vara lite Jack Sparrow, om än i små mått. Den här på låtsastiden blir en slags lektid. Vi kom att snacka om detta efter att vi talat om hur ogärna i alla fall jag beblandar mig med andra svenskar - de petar hål på din bubbla menade hon. Hmm... tack du, tror jag. You get the picture.

(och tro fan inte att jag beter mig som någon jävla Jack Sparrow wannabe här nere nu för det)

Nåväl, igår kom det. Signalen. Jag vann spelet. Visumet är mitt. Kinesen slog på sin gong och hojtade några ord som förmodligen kan översättas till "honourable kong fu, you deserve rest".

Spela det utomordentligt vackra Rag Doll Kung Fu och förstå vad jag menar.

Än rullar inga eftertexter, men jag har klarat av den sista svåra banan och just nu laddar menyn där jag får välja vilket land eller värld jag ska itu med härnäst. För så känns det, jag har definitivt planer för framtiden (som förvisso inte kan ses tydligt längre än någon vecka eller två framöver) men det är på det stora planet nu; jag har fått visumet och nu stundar några månaders äventyrande i Australien. Efter det är det dags för Mordor igen, eller Felwood som min vän så pricksäkert utstötte när vi satt vid Abrahamsbergs tubstation en brungrå eftermiddag, för ett år av skola och uppladdning. För det jag just nu vill mest av allt är att skjuta ut som en champagnekork ur Sverige när jag är klar med skolan.

Dessutom känns det som att jag fått till en sjysst high-score för att fortsätta med spelliknelserna. Det ända som känns riktigt riktigt synd är att jag inte har någon att dela historierna med, för vilken känsla i hela världen (förutom de där rudimentära som kärlek, musikorgasmer och långfrukostar) är bättre än att brista ut i att berätta en historia tillsammans med en god vän där man ömsom skrattar ikapp åt dråpligheterna man upplevt och ömsom pratar i mun för att bli den som levererar punchlinen?

Ja jag kommer sitta inne med en hel del råmaterial för skrönor kan jag säga, men så mycket kommer gå förlorat när jag inte berättar... Så det är förmodligen det jag tänker på när jag stirrar djupt i lägerelden, kan jag berätta redan innan du frågar

Får jag några bonuspoäng för anakronistisk nostalgi nu? Och för att inte nämna publikfrieri

Nåväl, ett stort tack till alla som lyssnat på mig när jag gnällt och beklagat och dessutom haft tålamod att hålla med när jag bespottat och anklagat, oavsett om dessa människor läser bloggen eller inte (eller ens kan läsa svenska), och till er hungriga läsare kan jag bara säga att er uppmärksamhet nu är entledigad för någon vecka eller så.

Säkert kommer jag uppdatera men hur intressant det kommer vara att läsa vette fåglarna, jag menar skurken har sagt förlåt och ångrar sin dumhet djupt (immi gav mig visumet), riket är räddat ( = noll spänning) och nu återstår bara att åka tillbaka och rädda prinsessan.

Haha ja min flickvän ja... jag skulle kunna ha en helt separat blogg om den relationen... vad kan jag annat göra än att skratta åt situationen? Jag har ingen avsikt att spilla ut privata delar av mitt liv här, men jag kan säga att det är lite på håret om vi kommer vara ett par igen när jag kommer tillbaka, om pusselbitarna fortfarande passar så att säga.

Så vi får se om det kommer bli en hjärtekrossad och bitter ung man med ryggsäck som kommer fortsätta att skriva denna blogg, eller om den kommer skrivas av en lycklig ung man med fast boende och jobb och vacker prinsessa till på köpet (men vem fan vill läsa om sånt egentligen?).

Det läskiga är att jag tycker att båda dessa framtidsscenarion låter väldigt lockande.

Ja den som lever får se, och det här får bli de sista raderna i detta kapitel.

Auf Wiedersehen




och Shenqui ;-)