homecoming?

ahhh Australien. Och Brisbane's kvalmiga luft. Och hetta. Fast jag gillar det ändå.

Igår landade jag på Australiensisk mark igen och det gjorde mig glad. Och nöjd med min kropp är jag också för att den hållt uppe med mitt tempo utan att strejka. På måndagen vart jag hedrande nog avfirad av städcrewet efter inte ens två veckors tjänstgöring så då kunde jag inte göra annat än att smila med. Tisdagen vart lite seg som man kunde vänta sig, men allt jag hade på görarlistan var att packa, checka ut och ta mig till flygplatsen.

Tisdag kväll spenderades på Wellingtons flygplats där jag läste ut min hittebok som någon glömt kvar i ett rum och sedan försökte jag sova på tre ihopställda fotöljer, fast det gick ju lagom bra trots att man var segare än en snigel. Jag förstår fortfarande inte logiken i att vara nära utmattningens gräns men inte kunna sova.

Ungefär två timmars sömn räknade jag att det blev innan mobilen började spela Bob Marley's Sun is Shining för att meddela mig att klockan nu är 4 och det är dags att upp och hoppa. Solen sken inte alls, men lysrören sved i ögonen.

Jag masade mig på planet och blev belönad med den minsta frukost jag någonsin sett, tänk dig ett shotglas fyllt med müsli och ett annat med mjölk och en kopp te till det. Fast jag blev positivt överraskad när jag insåg att planet flög direkt till Brisbane och inte alls skulle mellanlanda i Auckland. Jag försökte förklara att jag bokat om flyget fyra gånger för snubben som satt bredvid när han började skratta.

När jag väl kommit av planet hade jag bara några sista hinder att överkomma innan jag var fri. Några exempel är jättelånga köer, knepig bagageupphämtning och att en beagle sniffade upp bananen jag fraktat i ryggan och en kontrollant tog den från mig.

Jag kan svära på att jag såg kontrollanttanten äta en banan två minuter senare.

Sen vart det lite mer knep och knåp angående Australiens karantän men det kryssade jag mig genom på bara en timme och utan att förlora en ända sak. Så där stod jag två timmar efter landning i ankomsthallen och tänkte "vafan gör jag nu då?".

Precis när jag insett att jag inte hade prinsessans nya mobilnummer ringde telefonen (som mest bara samlat damm i NZ) och vips hade jag en plan - ta mig från flygplats till universitet, hänga där med tösen tills kvällen då jag förflyttar mig till huset där jag ska hyra ett rum och därefter flytta in efter konstens alla regler.

The Landlord är snäll som få och bjöd på värstingmiddag och vi hade genuint trevligt, fast när han gick genom diskrutinen så kom något grymt i hans blick - när man diskar så gör man det (fanimig) ordentligt.

Jag har ingen som helst plan på att slarva.

Jag somnade som ett barn strax efter klockan 22 och låg som medvetslös till klockan 11 idag. Sen gick jag och plockade upp datorn och skrev det här.

Återigen måste jag säga hur stolt jag är över min kropp för att ha överlevt igår. Grattis ska den ha.

for he's a jolly good fellow, for he's a jolly good fellow...