woodford

Okej, tänkte riva av Woodford nu. Jag tror jag ska hålla mig till mina fyra punkter jag nämnde tidigare, nämligen människorna, musiken, sysselsättningen och leran.

Människorna,
Woodford var (och är) en folk-festival. Jag hajade aldrig riktigt om det betydde att det var en festival för folk eller för folkmusik, men nu i efterhand fattar jag att det kanske inte spelar någon roll. Det fanns alla sorters människor där; Von-Dutch-grabbarna med pinsamma solglasögon och hårgel som säger madcunt, familjefarsan med ölmage och ungarna i släptåg, råhippiesarna, vraken, de normala, and the list goes on.

I princip kunde man avgöra varje persons coolhet på deras armband, ett veckoband vägde tyngre än ett dagspass. Folket med volontärband kunde man alltid hitta något att snacka om med medan de med dagspass inte direkt var lika hardcore som oss lertrampare.

Om man ska sammanfatta lite så var thaifiskarbrallor rätt så populära, och likaså andra löst sittande plagg utan fickor. Var och varannan hade dreads och piercings, men alla hade stora leenden.

Jag tror att festivalen faktiskt mest handlade om att vara snäll och hjälpsam. Typ: 'okej nu gör vi så här; vi organiserar något svårt och jävligt slitit mitt ute i bushen, och så bjuder vi in alla snälla människor så får dom fixa det tillsammans'. Det blir liksom som någon slags manifestation i hjälpsamhet och omtanke, och kanske varje år tar varje deltagare med sig lite hem till sin vardag. Vem vet, det är svårt att förklara.

Musiken,
Wow, vad ska man säga. Jag brydde mig inte ens om att titta på artistlistan eftersom jag inte kände igen ett enda namn, och det gjorde mig inget. Jag såg sånt som mina vänner såg och jag såg sånt som de jag träffade rekommenderade. Till er har jag att rekommendera:
That 1 Guy - grym experimentell industrial psy. Såg honom tre gånger.
- Juste ja! Nästan varje band spelade tre gånger, helt oslagbart upplägg.
Babylon Circus - 9 st. galna fransoser som har sig på scen. De lirar typ ska, salsa och alla möjliga saker fast 5 gånger snabbare och 10 gånger högre än vanligt. Publiken blev gaaaalen (tre gånger)
Tripod - tre trubadurer som är stört roliga. Inte bara är deras sånger grymt vitsiga, men de avbryter dom alltid och slänger lite käft med varandra. När de skulle improvisera fram en kärlekssång skrattade jag så att jag fick tårar, men inte bara var den rolig utan den hade ett sånt bra slut också.
Angus & Julia Stone - dessa satt jag och såg från en helt otrolig plats ca. 100 meter högre än publiken och höll om tösen min. Köpte deras skiva men lät Emma 'låna' den.
Sen var det ju förstås en massa andra jag missar att skriva om och så...

Visst, alla älskade musiken och vi lovordade den länge och väl, men mina ögonblick av musikalisk frälsning var alltid de mest oväntade. Grejen är att hippies gillar att spela flöjt och bongo, och de var väldigt fria att göra så på Woodie. Det fanns ett café där de var speciellt inbjudna att göra så, och där hörde jag bl.a. den vackraste klarinett jag någonsin hört.

Ett annat ställe som jag nog aldrig kommer att glömma var The Chai Tent. På dagen hinkades det ut chais till massan, men på natten var stället något helt annorlunda. Man fick vänta till ungefär klockan 2, för då ligger folk utslagna på golvet och kuddarna medan andra tappra håller konversationer över de låga borden. Jag satt där mången á kväll med nya bekantskaper, bl.a. Hannes från tyskland och tog del av hans backpackererfarenheter, eller Nino från Bosnien jag jobbade med. Man satt där sent till senare.

Men musiken sen... Tänk dig en cirkel där kärnan är 5 bongotrummor, och dessa improviserar rytmer utan stopp. Har man något att tillägga gör man det och vill man vara tyst är man det också. Den bästa kvällen bestod skaran av 5 trummor, en trombon och en kille som alternerade mellan flöjt och sax. Jag är ju ett fan av minimal musik, och jävlar vad inspirerad jag blev... Runt dessa musiker brukar oftast en ring av dansande finnas, och vill man sjunga så go for it buddy. Repetivt och underbart blev det.

Sysselsättningen,
Villkoret för att jag fick vara med att leka festival var att jag jobbade 30 timmar under veckan. Jag var registrerad som en 'extra' vilket innebar att jag gjorde lite vad som helst som dök upp och behövde göras. Detta gjorde jag i typ 3½ timmar, då jag delade ut brev, men sen blev jag tillfrågad om jag kunde jobba i en bar. Hell yes!

Visserligen så blev det så att jag fick jobba en del kvällar och så, men det var kul och kommer se snyggt ut på resumen. Och en referens fick jag också. Själva bartendrandet tänker jag inte direkt berätta något om, men jag kan säga att det lärde mig att använda uttrycken 'cheers' och 'mate' till perfektion, och detta har lett till mången varma mottagande här i landet.

Leran,
Har du sett Glastonbury? Typ så var det. Regn varje dag. I stora mängder. Allting blev blött. Folk tappade modet, gav upp och dränkte sig i en vattenpöl. Allting blev lerigt. Allting lerigt blir automatiskt väldigt jobbigt. Jag smajlade som en idiot i regnet och trivdes som fisken i vattnet av någon anledning.

När det regnar gäller det bara att acceptera att man blir blöt, och sen är allting lugnt.

Och man kan ju förstås flina åt de som försöker hålla sig torra...

Fast lugnt var det ju inte när jag lät vår sovsäck som låg på tork blåsa ner i leran. Då vart man inte direkt populär i tältet.

Så det var väl ungefär Woodford då, peepz. När jag kommer hem kan jag visa lite sjyssta sidor ur min resedagbok som nog ger en mer detaljerad bild av det hela. Och några bilder tog jag till och med. Kanske skulle ta och göra ett litet bildreportage om hur jag piercade örat...

peace