4:e Januari (po motell)

godmorgon och goddag, här sitter jag och äter min diskvattensgröt. Det är inte så illa som det låter men det smakar lite fishy om jag ska vara ärlig, men man kan inte vara petig så här dags - jag ska vara väldigt glad att jag hittade havreflingor som var 'help yoursef'. Att jag sedan lyckades svämma över mikron med gröt är en annan femma.

För övrigt sitter yours truly och skriver i Converse Allstars nu, tro't eller ej. Efter Woodie var mina älskade gröna pjucks rätt schletna om vi säger så, t.ex. så var det ett faktiskt hål rakt igenom hälen som gjorde det rätt så obekvämt att gå längre sträckor. När jag tvättade och torkade alla mina saker häromdagen gav jag skorna en ömklig blick när de låg där och rosslade, kämpandes mot den sista döden.

Fast när jag lutade mig närmre och lyssnade visade det sig att dom inte kämpade alls, det var snarare så att dom rosslade 'kill meee....' precis som krypskytten i Full Metal Jacket. Fast så barmhärtig/grym var jag ju inte så jag bestämde mig bara för att lämna dom i garaget och ta tag i problemet igen om några veckor, sen åkte jag in och köpte nya skor i samma färg.

Igår flög jag ner hit, det var inget vidare spännande med det. Som vanligt trodde jag att jag skulle dö vid start och landning. Som jag önskar att jag hade Andrew Bird's låt Fiery Crash att lyssna på när jag flyger.

'to saaave our lives, we gotta invisiion / the fiery crash'

Jag fick lite trubbel när jag klev av planet dock eftersom jag tydligen behövde ha min returresebiljett i handen för att få komma in. Deep shit... Efter lite hundögon och 'I am terribly sorry for troubling you' med svensk accent krånglade jag mig ur situationen genom att visa .pdf-filen på mitt flashminne. Helt ute å cyklar är man ju i alla fall inte tänkte jag.

Sen frågade dom var jag skulle stanna över natten. Jag stakade fram något om motell men det var kanske inte helt sanningsenligt eftersom jag squattade på flygplatsen. Men jag är på ett motell nu i alla fall. På flygplatsen hursomhelst så snackade jag med lite folk om Australien och så och det kan jag säga var 1000 gånger mer givande än vilken broschyr som helst, fast det var inte så hoppingivande; Matthew från Slovenien hade fått kämpa med sitt visum i en månad, och Élen från frankerriket i 6 veckor.

Yep, själv sitter man med återresebiljett den 19:e då...

Min sömn var rätt fragmenterad som man kunde väntat sig, men det var rätt mysko för varje gång jag vaknade till drömde/hallucinerade jag att Emma och Lucy från Woodie ville gå och köpa drinkar. När jag slutligen vaknade på morgonen sved det lite att inse att jag faktiskt är grymt ensam och rätt långt bort från allting. Jag är ju för fan granne med sydpolen...

Efter att ha druckit det förmodlien sämsta kaffet på den här sidan av ekvatorn gjort av två vimsiga kinesiska trainees hade jag totalt tappat tron på mänskligheten och bestämde mig för att vänta någon timme innan jag åkte in till la citta. Sagt och gjort.

Väl inne i staden bestämde jag mig för att kika igenom de där broschyrerna jag inte hade något för kvällen innan för att hitta någonstans att bo. Nu var det så dags. Jag hittade ett apnajs ställe men självklart hade jag ju kunnat bespara mig en helvetesmarsch genom att bara ha hoppat av bussen tidigare, nu får man betala för bristande tilltro till broschyrer tänkte jag när jag kånkade min packning till Stonehurst Motel.

För er som var med i London kan jag ju säga att Stonehurst klankar skiten ur Ace hotel varje dag... Nu ska jag bara försöka hitta någon slags inkomst för att underlätta rumsnotan (som är ungefär halva av Ace's men ger ungefär dubbelt så mycket).

Man kanske skulle ta sig en liten promenad ner till staden. Mitt första intryck av den var att den var en (jävla) håla, men jag var inte mindre objektiv under min Kokoda-trackpromenad än att jag ändrade åsikt. Fast först kanske man skulle pynta $2 NZ så man kan slänga upp lite blogginlägg.

Den som lever får se. Speciellt se vad som händer i morgon...

/H