3:e Januari (flygplats)

nu är det sisådär 25 minuter tills det är boarding på planet, men nerverna är lugna som tibetanska kor. Fast det var dom ju inte så värst för någon timma sedan när jag klev ut ur bilen och sa hej då till dom andra. Eller jo, det var dom ju faktiskt, det var först när de automatiska glasdörrarna gled ihop bakom mig som min hjärna fattade hur nervös jag enligt reglerna skulle vara och således informerade resten av kropp och själ om situationen så att jag faktiskt blev nervös.

Det här låter säkert som skryt (och på något halvundermedvetet plan är det säkert det) men grejen är att jag är ytterst sällan nervös. Sista gången jag var det, och det var första gången på länge, var när jag skulle hålla ett tal för min klass i engelska, på engelska. Fast allt som hände då var att hjärtat började banka lite fortare när jag stod där framför alla och väntade på att läraren skulle bli klar med sina anteckningar, och det hanterade jag genom att ta några djupa andetag.

Efter mina djupa andetag höll jag talet i fråga och fick högsta betyg.

Nej vi ska inte skryta här, men att räkna upp sina tidigare framgångar är verkligen king när det gäller att lugna ner sig själv. Fan, jag är en kvart ifrån att stiga på ett plan till ett land jag aldrig varit förr, känner inte en käft där och har inte en aning om hur jag ska bo där. Planen är att stanna första natten på flygplatsen och ta det som det kommer dagen därefter.

Vanligtvis ogillar jag starkt att flyga, för när marken blir mindre och mindre i skala börjar jag tänka att Gud ämnade verkligen inte mänskligheten att flyga, och molnen lämnade han som en påminnelse. De skakar om planet som en sista varningsskylt - här och nu upphör allmänn väg, gå in på egen risk.

Okej, lite hälsosam flygrädsla är no biggie, men faktumet att jag kommer ansöka om ett arbetsvisum är fan så pirrigt. Ärligt talat handlar det inte så mycket om äventyret som det handlar om kärleken. Jag hade vaggat mig själv in i en skön känsla av kanske inte likgiltighet, men ett slags lugn över att om jag fick visumet skulle det vara coolt och om jag inte fick det så skulle jag åka hem lite tidigare. Ni ska bra veta att jag längtar hem, Moder Svea är bättre än vad ni tror i rusket.

Men men, om Woodford har jag inte postat något om än, men att leva sida vid sida med sin älskade flickvän sådär 20 timmar om dygnet och bara bli lite osams en av dessa 20, det skapar något slags beroende.

Usch och helvete om jag inte får visumet.

Förresten mina goda vänner som läser detta så pratar jag och Emma numer om att hon ska komma över till vår svenska sommar. Hon är nämligen lite hooked på festivaler och jag har hajpat upp Hults, Emmaboda och Arvika och er, mina vänner i allmännhet, så stay tuned for an eventful summer mates.

Dessutom kanske en annan polare kommer över.

Vem vet när jag kommer publicera detta, men jag skrev det den tredje Januari i alla fall. Gott nytt år på er så här i efterskott. Stay tuned,

(upplagd 4:e Januari)