Kaikoura. Nyanländ. Har just klivit ur bilen och ser den köra iväg. Jag är på främmande mark.
Vad gör jag?
Svaret är ju givet; jag går på muggen. Efter det slår jag mig ner och skriver några rader om saltsmaken i luften. Jag går för att undersöka och ser att vinden bokstavligen talat piskar upp havet på land. Aldrig har jag sett så stora vågor som här, och vinden ligger på så hårt att jag får tårar i ögonen bakom mina stora solglasögon. Det känns lite enormt, som att jag kommit till den plats på jorden där hav och land möts på riktigt. Alla andra stränder och kuster jag tidigare sett har bara varit en fjuttig kompromiss jämfört med sammandrabbningen i det krig som pågår här.
Jag kan meddela detta, att jag är tämligen säker på att typ 75% av alla snitsiga bilreklamer där bilen åker på någon slingrig väg någonstans är inspelade på Nya Zealand, och då förmodligen just på Highway 1 som går från Christchurch och norrut. Det var en riktigt cool väg att åka som hade allt: stora fält, får längs vägen, raviner, tunnlar, berg och vatten.
Efter att jag stått på stranden i några minuter bestämde jag mig för att ta tag i mitt bostadsproblem, så jag knatade tillbaka över skyddsvallen och korsade gatan och gick in på ett backpackerplace (det ända i sikte). En säng i en sovsal skulle kosta 22 dollar med kök, teve och hela faderullan inkluderat. Tack tack, jag ska kolla runt lite - jag kanske återkommer.
Jag knatade på ett tag och just som jag började tappa modet såg jag ett camping/motell/backpackerställe. Bara att få gå in och fråga om priset såg jag fram emot så att jag kunde vila. För första gången har jag blivit bemött av en asiatisk receptionist. Jag trodde inte det var möjligt fram tills nu, som att dom kan liksom syssla med absolut allt utom hospitality. Men hur som helst fick jag snabbt plocka upp hakan från golvet för att fråga om priset innan hon bakom disken skulle ta mig för en dum turist. Man vill ju verka världsvan inför sin första asiatiska receptionist.
Jag blev erbjuden en liten stuga för $42/natt. No deal, hörru. "listen, oki, I make 35 for you?". Jag frågade om en gammal hederlig sovsal, och vad får man höra efter att gått till andra änden stan?? (motsvarande 3-4 kvarter dårå..) - "no vacancy... but I can give you cabin"
Här hände något smått fantastiskt. Plötsligt så händer det som Triss menar på. Jag hade just sagt till mig själv att promenaden tillbaka inte var farligare än de 13 dollar jag potentiellt kunde betala för att slippa. "What price range you lookin' at?" - 25 dollar sa jag. Hon såg på min min som dels sa att det här är för dyrt, I'm out of here, samtidigt som den hade den där potential-customer-minen eftersom jag verkligen inte ville gå tillbaka.
Hon sa de magiska orden när hon började snacka om hur sjysst det skulle vara att sova för sig själv och så. Sist jag sov i ett 'eget' rum var för tre veckor sedan när jag sov två nätter hos Emmas farsa i Brisbane, och då sov jag i hennes lillebrorsas rum. En egen stuga lät lockande, och när hon sänkte priset till 30 så hade hon en deal.
Stugan är väl najs om än lite spartansk. En våningssäng och en madrass för två pers. I min värld är den här madrassen en stor enmansmadrass. Detta är inredningen. Jag gick och kollade på köket, som råkade ligga mitt emot toaletterna - very nice - och det var ett plåtskjul. Köket är ett plåtskjul liksom. Hade jag betalat 42 dollar för det här hade jag inte direkt varit en nöjd kund, men nu gjorde jag ju inte det så jag är faktiskt lite nöjd.
Första man gör när man kommer in i stugan? Plockar upp två skivor bröd och slänger sig på ett blogginlägg.
Du kan inte ana hur skönt jag ska sova inatt, utan snarkande tyskar eller sömnpratande fransyskor. Jag behöver inte ta den minsta hänsyn till någon imorgon när jag går upp, eller ikväll när jag går och lägger mig. Aaaahh.
Och bäst av allt: det finns ingen i min närhet som kan göra allt det jag räknade upp fast utan hänsynsdelen!
För två nätter sen till exempel slängde personalen in nån stupfull stackare av okänd nationalitet. Vanligtvis är jag rätt vass på att höra varifrån folk kommer, men den här killen var way beyond that när han satt och pratade ömsom skrek om världens orättvisor på sitt gåtfulla språk... Tur hade jag i alla fall att han inte sov i min fyra...
Nu ska jag försöka fixa kajaktid imorgon,
kipp och hej
Vad gör jag?
Svaret är ju givet; jag går på muggen. Efter det slår jag mig ner och skriver några rader om saltsmaken i luften. Jag går för att undersöka och ser att vinden bokstavligen talat piskar upp havet på land. Aldrig har jag sett så stora vågor som här, och vinden ligger på så hårt att jag får tårar i ögonen bakom mina stora solglasögon. Det känns lite enormt, som att jag kommit till den plats på jorden där hav och land möts på riktigt. Alla andra stränder och kuster jag tidigare sett har bara varit en fjuttig kompromiss jämfört med sammandrabbningen i det krig som pågår här.
Jag kan meddela detta, att jag är tämligen säker på att typ 75% av alla snitsiga bilreklamer där bilen åker på någon slingrig väg någonstans är inspelade på Nya Zealand, och då förmodligen just på Highway 1 som går från Christchurch och norrut. Det var en riktigt cool väg att åka som hade allt: stora fält, får längs vägen, raviner, tunnlar, berg och vatten.
Efter att jag stått på stranden i några minuter bestämde jag mig för att ta tag i mitt bostadsproblem, så jag knatade tillbaka över skyddsvallen och korsade gatan och gick in på ett backpackerplace (det ända i sikte). En säng i en sovsal skulle kosta 22 dollar med kök, teve och hela faderullan inkluderat. Tack tack, jag ska kolla runt lite - jag kanske återkommer.
Jag knatade på ett tag och just som jag började tappa modet såg jag ett camping/motell/backpackerställe. Bara att få gå in och fråga om priset såg jag fram emot så att jag kunde vila. För första gången har jag blivit bemött av en asiatisk receptionist. Jag trodde inte det var möjligt fram tills nu, som att dom kan liksom syssla med absolut allt utom hospitality. Men hur som helst fick jag snabbt plocka upp hakan från golvet för att fråga om priset innan hon bakom disken skulle ta mig för en dum turist. Man vill ju verka världsvan inför sin första asiatiska receptionist.
Jag blev erbjuden en liten stuga för $42/natt. No deal, hörru. "listen, oki, I make 35 for you?". Jag frågade om en gammal hederlig sovsal, och vad får man höra efter att gått till andra änden stan?? (motsvarande 3-4 kvarter dårå..) - "no vacancy... but I can give you cabin"
Här hände något smått fantastiskt. Plötsligt så händer det som Triss menar på. Jag hade just sagt till mig själv att promenaden tillbaka inte var farligare än de 13 dollar jag potentiellt kunde betala för att slippa. "What price range you lookin' at?" - 25 dollar sa jag. Hon såg på min min som dels sa att det här är för dyrt, I'm out of here, samtidigt som den hade den där potential-customer-minen eftersom jag verkligen inte ville gå tillbaka.
Hon sa de magiska orden när hon började snacka om hur sjysst det skulle vara att sova för sig själv och så. Sist jag sov i ett 'eget' rum var för tre veckor sedan när jag sov två nätter hos Emmas farsa i Brisbane, och då sov jag i hennes lillebrorsas rum. En egen stuga lät lockande, och när hon sänkte priset till 30 så hade hon en deal.
Stugan är väl najs om än lite spartansk. En våningssäng och en madrass för två pers. I min värld är den här madrassen en stor enmansmadrass. Detta är inredningen. Jag gick och kollade på köket, som råkade ligga mitt emot toaletterna - very nice - och det var ett plåtskjul. Köket är ett plåtskjul liksom. Hade jag betalat 42 dollar för det här hade jag inte direkt varit en nöjd kund, men nu gjorde jag ju inte det så jag är faktiskt lite nöjd.
Första man gör när man kommer in i stugan? Plockar upp två skivor bröd och slänger sig på ett blogginlägg.
Du kan inte ana hur skönt jag ska sova inatt, utan snarkande tyskar eller sömnpratande fransyskor. Jag behöver inte ta den minsta hänsyn till någon imorgon när jag går upp, eller ikväll när jag går och lägger mig. Aaaahh.
Och bäst av allt: det finns ingen i min närhet som kan göra allt det jag räknade upp fast utan hänsynsdelen!
För två nätter sen till exempel slängde personalen in nån stupfull stackare av okänd nationalitet. Vanligtvis är jag rätt vass på att höra varifrån folk kommer, men den här killen var way beyond that när han satt och pratade ömsom skrek om världens orättvisor på sitt gåtfulla språk... Tur hade jag i alla fall att han inte sov i min fyra...
Nu ska jag försöka fixa kajaktid imorgon,
kipp och hej
No comments:
Post a Comment