timekiller

håhå jaja, här sitter jag på biblioteket och avnjuter gratis trådlöst internet med min laptop. Synd bara att jag lämnade min hemgjorda flaska oboy kvar på rummet, för ett glas oboy skulle varit den absoluta pricken över i:et nu.

Idag var det egentligen meningen att jag skulle lämna Christchurch, men så vart ju givetvis inte fallet. Planen var (och är) att jag skulle få skjuts till Kaikoura av en tyska och att hon skulle plocka upp mig precis und exakt klocken 13.05. Klockan 13.30 ringde jag henne och då förklarade hon sig att något skitit sig med bilen och att hon inte haft något sätt att kontakta mig på. Och jag som igår sa till mina föräldrar att något kort till mobilen behöver jag ju inte här i Nya Zealand, nej nej...

Hur som helst så ska vi försöka imorgon igen, men jag fattade inte riktigt när. Det löser sig säkert... hakuna matata...

Så där stod jag med packade väskor på trappan. Checka in igen? Nah - back to Stonehurst tänkte jag, nu har jag sett nog av Charlie B's och vem vet vad som kan ha hänt sen sist på Stonehurst?

Med facit i hand: inte ett skit.

Igår var jag präktig som aldrig förr eftersom jag visste att jag var på väg in i en sån där turbulenszon när det gäller att resa, en period då man inte riktigt vet nånting mer än var man har sin väska. För att underlätta för mig själv så bestämde jag mig för att koka ärtsoppa som jag kunde ha med mig i en charmig liten burk.

Eget beröm luktar illa, men maten jag lagar luktar så gott att det inte märks. Jag är faktiskt i min mening riktigt grym på att laga mat. Soppan igår är av sådan kvalitet att gamla sura gubbar mjuknar upp och skrockar att grabben kan minsann laga riktig svensk husmanskost. Den fantastiska soppan bestod av ärtor i lagom mängd jag kokade med två buljongtärningar. Salt, peppar, lite purjo och sedan någon slags örtblandning, så vart det klart. Blanda ut med vatten och värm i mikro.

En annan grym rätt jag snickrade ihop var pasta med tonfisk och selleri med grov senap. That one's a keeper.

När man är här i Nya Zealand kan man ju förvänta sig att drivor av svenskar finns, men så har faktiskt inte varit fallet. Tills igår då. Helt plötsligt dök dem upp, alla på en gång, och jag som hittills har undvikt medsvenskar njöt nu faktiskt av sällskapet.

Det jag vill komma till är att det känns helt galet att prata svenska. Det känns som att prata i slowmotion, eller att komma iland efter att ha varit på en gungig båt en längre tid. Jag kan bara säga att jag är bra mycket charmigare och så på engelska än på svenska. Med en tjej jag snackade med igår kom vi överrens om att snacka engelska för bekvämlighetens skull.

Nä usch, jobbigast med att inte ha kommit iväg till Kaikoura är att jag gick upp klockan 9 - KLOCKAN 9!! - för att checka ut. Jag får omedelbara abstinensbesvär nu för tiden om jag inte får en sovmorgon, och imorgon kommer det inte bli bättre.

Bäst av allt med att vara borta från mamma och pappa?
- Ingen mamma som tycker att jag ska gå och lägga mig. Fast det hade jag visserligen behövt när jag satt uppe och såg på Freddy vs. Jason igår istället för att sova, trött som jag redan var.

Nu ska jag sega lite mer på internet (notera hur långt detta inlägg är) eftersom det är gratis. Jag kan se mig själv sitta här hela dagen faktiskt, och sen hitta nån billig resturang att käka på. Man kanske skulle fråga om man trots att man inte är Nya Zealändsk medborgare eller ens har en adress kan få låna en dvd här på bibblan att kika på i datorn...