den ryska cykeln

vikten av att hålla sig uppdaterad blir extra tung när man insett att man inte alls hållt sig á jour med omvärlden...

Det finns ju den där anekdoten om mannen i den avlägsna ryska byn som uppfann cykeln och stolt reste till Moskva och patentverket för att dela med sig till världen av sin fantastiska upptäckt, men väl där bara blev utskrattad och fick höra att cykeln har funnits i minst hundra år. Det jag fick höra var också att han blev dödad av en pöbel i sin hemby för att han gett dem falska förhoppningar och sedan också skämt ut dem.

Nåja, om det är sant eller ej vet jag inte men jag bryr mig inte riktigt.

Jag har just gjort en tämligen snarlik grej; genren techno är förmodligen den av alla sorters musik som har de mest uttalade identitetsproblemen, och alla som har ett intresse i genren klagar över hur tråkig den är och att allting nytt som släpps låter precis likadant (ja, den kvicke säger väl här att det märker väl vem som helst men det låter jag passera). Själv bryr jag mig inte så mycket och fokuserar istället på att fila på mitt egna sound.

Den största hemsidan för elektronisk och dylikt heter Residentadvisor.net, och igår var en av dess huvudartiklar tillägnad en tysk brud (Cio D'or) som däri beskrevs som en messias för elektronisk musik. 'Headfuck-techno är framtiden!' sades det, och ja, jag håller med om att det kan vara det här årtiondets mest töntiga namn, men jag valde att undersöka det i alla fall. Jag laddade ner en mix av sagde kvinna, gjord i Mars tidigare i år, och satte mig för att lyssna.

Det låter bra.

Det låter precis som det jag var så stolt över i min senaste mix jag gjorde själv, av bara mitt egna material. Enkla melodier som svävar ut i luftiga ekon som bildar komplexa ljudmattor.

Jag har utan att veta det utvecklat mitt egna sound till att låta skrämmande snarlikt det som hyllas som det bästa stunden har att erbjuda.

Och min reaktion? Inte positiv, till min förvåning. När någon annan gjort det så blir det inte lika kul längre. En skrämmande insikt slår mig, nämligen att jag inte alls är så distanserad från klagokören som desperat väntar på det där nya som jag trott. Att någon annan redan har gjort det som jag gör har sugigt själen ur det känns det som, men det som är riktigt tråkigt är insikten av att alla bara klagar för att vi alla tänker detsamma: vi vill vara banbrytande, vi vill att det ska finnas bara en som kan bryta mönstret, att denne frälsare ska lysa så starkt att han inte ens kastar skuggor eller kan bli imiterad - men ett nytt mönster framträder liktväl i hans kölvatten.

Att det inte skulle göra det är ju givetvis omöjligt, musik kan aldrig bli bunden till en enskild individ om han delar den med andra. Så fort den delas så får den ett eget liv hos den som lyssnar och blir en del av dennes värld - rent konkret så händer ju något fysiskt i huvudet när man lyssnar - och vad denne gör i framtiden med musiken i bakhuvudet går ju inte att hindra. Om den är bra, alltså inspirerande, så kommer den ju givetvis att inspirera. Ett mönster kommer att bildas.

Men alla kommer att förkasta detta nya mönster snart nog och återgå till att vänta på den nya frälsaren som ska frälsa technon på riktigt. Fet chans liksom.

För att vara helt ärlig så är det den här frälsaren jag vill vara, trots att jag vet att det inte går.

Att det jag gjort på egen hand och tyckt varit bra visat sig redan ha varit gjort är fan inte kul.

Den enkla lärdomen är väl helt enkelt en version av det gamla talesättet att man måste känna till reglerna för att kunna bryta dem.

Jag ansluter mig till massa som desperat lyssnar på det senaste, bara så jag vet vad jag ska undvika.

Härmaporna jublar över sin popularitet.