religionen

när jag står där inför Sankte Per, framför himmelens portar, så är jag säker på att minst en av dödssynderna kommer att bita tag i arslet på mig och hänga där som en rabiessmittad byracka och göra mitt insläpp till paradiset precis lika uteslutet som för den som spyr i krogenkön. Frosseri.

Frosseri är definitivt den sämsta dödssynden för det är den enda i syskonaskaran som inte bara portar en från paradiset, utan också straffar en i jordelivet i direkt anslutning till brottet. Buken sväller, illamåendet molar och herr Ågren hoppar hoppborg i magsäcken.

Tur då att jag inte är kristen då och att jag känner mig så jävla nöjd med att bara ligga här i sängen och sega. Ingens moral är bättre än ens egna, eh?

Hmmm, hur kan man betrakta någon annans moral annat än utifrån sin egna?

Nåja, jag har insett att jag kanske tangerar gränsen till gubbighet när jag ligger här och lyssnar på country (jag skojar inte när jag säger att den här skivan är bra) och är allmänt rofylld mitt under den rasande lördagskvällen.

På måndag ska jag ta på mig finbyxorna och kanske en skjorta (jag skojar inte här heller) och gå på the National Gallery bara för att titta på en tavla, nämligen en av Van Goghs solrosarrangemang, bara för att den där underbara galningen till en bortkommen präst och sedermera målare fascinerar mig så enormt. Att beskåda ett av han original ser jag framför mig att det kommer vara som en nästan religiös upplevelse, som en pilgrimsfärd.

Det finns massor av dammiga gamla gubbar som fascinerar mig och som jag beundrar men deras fält är till största del det litterära, och trots att läsandet av deras verk är att komma dem närmre så vet jag ändå att det jag håller i mina händer bara är en nyupplaga som är tryckt av gammalt dasspapper på något deprimerat tryckeri i någon småhåla någonstans. Att däremot betrakta det original som kreatören skapade med sina egna händer är något helt annat - jag har en känsla av att jag tidigare tyckt att en objektsdyrkan och idolisering som denna är fånig, men när jag såg originaltexten till the Beatles 'Yesteryday' så fick sången helt plötsligt en ny mening för mig, och på det spåret är det.

Jag börjar förstå den makt som pilgrimsmål som klagomuren i Jerusalem och stenen i Mecka kan ha på människor, speciellt när den ursprungliga källan till objektets laddning i grunden är religiös.

Men å andra sidan har jag ingen större tilltro till trosuppfattningar och föreställningar som en människa har haft i hela sitt liv, för att hårddra det har jag inte mycket respekt för någon uppfattning som inte vuxit upp ur en annan.

Han som ger upp Gud kan jag respektera, och han som finner Gud, men inte den som aldrig vetat något annat.