gjorde just en iakttagelse av duvorna där ute på gården när de äter utslängda brödbitar. Så mycket jobb och energi som de ägnar åt att jaga efter brödbitarna de slänger runt kan de väl knappast gå mycket plus med tanke på hur många kolhydrater de får i sig per tugga...
Ibland ser jag en mystisk person cykla förbi och slänga ut en kopp med fågelmat i farten utan att ens sakta ner. Jag undrar om det är någon slags destruktiv aktion han inbillar sig att han utför, ett slags uppror där han matar de som alla andra anser vara skadedjur. Han gör en liten drive-by och hoppas att ingen kommer stoppa honom. Eller så hoppas han att någon kommer försöka, vad vet jag.
Tuesday, December 15, 2009
ja, bloggen lever fortfarande, det är bara jag som har haft lite problem att sätta mig ner och pnula med något som kräver koncentration den senaste tiden.
Jag hade tänkt stolpa upp lite vad som har hänt sedan sist;
Onsdag- Cubase, programmet jag gör musik med bestämmer sig för att strejka. Jag svarar med rådlöshet och desperation. Sömnlösa nätter följer, likaså huvudvärk, uppgivenhet och näsblod.
Torsdag- en kompis från Sverige kommer över till London för att jaga lyckan, och börjar från den absoluta botten: han får sova på mitt golv enligt en tills-vidare-överenskommelse.
Torsdagkväll- sagde kompis får ett samtal från mig när jag sitter på en akutmottagning och väntar på plåster för mitt sönderskurna finger. Det har inte ens gått två veckor än med det har redan läkt så det var inte så farligt som det kan låta.
Dagarna går och hur trevligt det än var med sällskap så kan jag inte undgå att undra vilken sorts eremit som jag kommer att utvecklas till i framtiden. Jag har haft en ganska konstant huvudvärk på grund utav utebliven ensamtid under den tid som jag haft sällskap. Kvalitetstid för den egna själen är något jag prioriterar högt; att kanske skriva lite i bloggen eller att pnula lite med cubase. Eller att kanske ominstallera programjäveln.
Han flyttade ut i fredags, men hans el fungerade inte i lägenheten så han dök upp på mitt jobb på lördagen och undrade om vi kanske kunde hänga lite när jag jobbat färdigt. Jag svarade att det var helt lugnt om han ville inta golvet för ännu en kväll. Först igår sov jag ensam i mitt lilla rum.
Det kändes nästan lite ovant när jag kom hem från jobbet till en tyst och mörk lägenhet...
Nåja, nu blir det nya tag framåt. Idag på min lediga dag har jag en diger göralista: huvudnumret är byggandet av en ställning för ljudisolerandet av mitt rum. Det är precis lika coolt som det låter. Jag lyckades akvirera en massa plankor som tidigare har utgjort någon slags möbel, så med det virket hade jag tänkt bygga en slags ställning som jag kan spika fast alla mina äggkartonger i, och sedan klämma fast åbäket mot väggen med hjälp av min säng. It will be good.
better get started
Jag hade tänkt stolpa upp lite vad som har hänt sedan sist;
Onsdag- Cubase, programmet jag gör musik med bestämmer sig för att strejka. Jag svarar med rådlöshet och desperation. Sömnlösa nätter följer, likaså huvudvärk, uppgivenhet och näsblod.
Torsdag- en kompis från Sverige kommer över till London för att jaga lyckan, och börjar från den absoluta botten: han får sova på mitt golv enligt en tills-vidare-överenskommelse.
Torsdagkväll- sagde kompis får ett samtal från mig när jag sitter på en akutmottagning och väntar på plåster för mitt sönderskurna finger. Det har inte ens gått två veckor än med det har redan läkt så det var inte så farligt som det kan låta.
Dagarna går och hur trevligt det än var med sällskap så kan jag inte undgå att undra vilken sorts eremit som jag kommer att utvecklas till i framtiden. Jag har haft en ganska konstant huvudvärk på grund utav utebliven ensamtid under den tid som jag haft sällskap. Kvalitetstid för den egna själen är något jag prioriterar högt; att kanske skriva lite i bloggen eller att pnula lite med cubase. Eller att kanske ominstallera programjäveln.
Han flyttade ut i fredags, men hans el fungerade inte i lägenheten så han dök upp på mitt jobb på lördagen och undrade om vi kanske kunde hänga lite när jag jobbat färdigt. Jag svarade att det var helt lugnt om han ville inta golvet för ännu en kväll. Först igår sov jag ensam i mitt lilla rum.
Det kändes nästan lite ovant när jag kom hem från jobbet till en tyst och mörk lägenhet...
Nåja, nu blir det nya tag framåt. Idag på min lediga dag har jag en diger göralista: huvudnumret är byggandet av en ställning för ljudisolerandet av mitt rum. Det är precis lika coolt som det låter. Jag lyckades akvirera en massa plankor som tidigare har utgjort någon slags möbel, så med det virket hade jag tänkt bygga en slags ställning som jag kan spika fast alla mina äggkartonger i, och sedan klämma fast åbäket mot väggen med hjälp av min säng. It will be good.
better get started
Monday, November 30, 2009
den ryska cykeln
vikten av att hålla sig uppdaterad blir extra tung när man insett att man inte alls hållt sig á jour med omvärlden...
Det finns ju den där anekdoten om mannen i den avlägsna ryska byn som uppfann cykeln och stolt reste till Moskva och patentverket för att dela med sig till världen av sin fantastiska upptäckt, men väl där bara blev utskrattad och fick höra att cykeln har funnits i minst hundra år. Det jag fick höra var också att han blev dödad av en pöbel i sin hemby för att han gett dem falska förhoppningar och sedan också skämt ut dem.
Nåja, om det är sant eller ej vet jag inte men jag bryr mig inte riktigt.
Jag har just gjort en tämligen snarlik grej; genren techno är förmodligen den av alla sorters musik som har de mest uttalade identitetsproblemen, och alla som har ett intresse i genren klagar över hur tråkig den är och att allting nytt som släpps låter precis likadant (ja, den kvicke säger väl här att det märker väl vem som helst men det låter jag passera). Själv bryr jag mig inte så mycket och fokuserar istället på att fila på mitt egna sound.
Den största hemsidan för elektronisk och dylikt heter Residentadvisor.net, och igår var en av dess huvudartiklar tillägnad en tysk brud (Cio D'or) som däri beskrevs som en messias för elektronisk musik. 'Headfuck-techno är framtiden!' sades det, och ja, jag håller med om att det kan vara det här årtiondets mest töntiga namn, men jag valde att undersöka det i alla fall. Jag laddade ner en mix av sagde kvinna, gjord i Mars tidigare i år, och satte mig för att lyssna.
Det låter bra.
Det låter precis som det jag var så stolt över i min senaste mix jag gjorde själv, av bara mitt egna material. Enkla melodier som svävar ut i luftiga ekon som bildar komplexa ljudmattor.
Jag har utan att veta det utvecklat mitt egna sound till att låta skrämmande snarlikt det som hyllas som det bästa stunden har att erbjuda.
Och min reaktion? Inte positiv, till min förvåning. När någon annan gjort det så blir det inte lika kul längre. En skrämmande insikt slår mig, nämligen att jag inte alls är så distanserad från klagokören som desperat väntar på det där nya som jag trott. Att någon annan redan har gjort det som jag gör har sugigt själen ur det känns det som, men det som är riktigt tråkigt är insikten av att alla bara klagar för att vi alla tänker detsamma: vi vill vara banbrytande, vi vill att det ska finnas bara en som kan bryta mönstret, att denne frälsare ska lysa så starkt att han inte ens kastar skuggor eller kan bli imiterad - men ett nytt mönster framträder liktväl i hans kölvatten.
Att det inte skulle göra det är ju givetvis omöjligt, musik kan aldrig bli bunden till en enskild individ om han delar den med andra. Så fort den delas så får den ett eget liv hos den som lyssnar och blir en del av dennes värld - rent konkret så händer ju något fysiskt i huvudet när man lyssnar - och vad denne gör i framtiden med musiken i bakhuvudet går ju inte att hindra. Om den är bra, alltså inspirerande, så kommer den ju givetvis att inspirera. Ett mönster kommer att bildas.
Men alla kommer att förkasta detta nya mönster snart nog och återgå till att vänta på den nya frälsaren som ska frälsa technon på riktigt. Fet chans liksom.
För att vara helt ärlig så är det den här frälsaren jag vill vara, trots att jag vet att det inte går.
Att det jag gjort på egen hand och tyckt varit bra visat sig redan ha varit gjort är fan inte kul.
Den enkla lärdomen är väl helt enkelt en version av det gamla talesättet att man måste känna till reglerna för att kunna bryta dem.
Jag ansluter mig till massa som desperat lyssnar på det senaste, bara så jag vet vad jag ska undvika.
Härmaporna jublar över sin popularitet.
Det finns ju den där anekdoten om mannen i den avlägsna ryska byn som uppfann cykeln och stolt reste till Moskva och patentverket för att dela med sig till världen av sin fantastiska upptäckt, men väl där bara blev utskrattad och fick höra att cykeln har funnits i minst hundra år. Det jag fick höra var också att han blev dödad av en pöbel i sin hemby för att han gett dem falska förhoppningar och sedan också skämt ut dem.
Nåja, om det är sant eller ej vet jag inte men jag bryr mig inte riktigt.
Jag har just gjort en tämligen snarlik grej; genren techno är förmodligen den av alla sorters musik som har de mest uttalade identitetsproblemen, och alla som har ett intresse i genren klagar över hur tråkig den är och att allting nytt som släpps låter precis likadant (ja, den kvicke säger väl här att det märker väl vem som helst men det låter jag passera). Själv bryr jag mig inte så mycket och fokuserar istället på att fila på mitt egna sound.
Den största hemsidan för elektronisk och dylikt heter Residentadvisor.net, och igår var en av dess huvudartiklar tillägnad en tysk brud (Cio D'or) som däri beskrevs som en messias för elektronisk musik. 'Headfuck-techno är framtiden!' sades det, och ja, jag håller med om att det kan vara det här årtiondets mest töntiga namn, men jag valde att undersöka det i alla fall. Jag laddade ner en mix av sagde kvinna, gjord i Mars tidigare i år, och satte mig för att lyssna.
Det låter bra.
Det låter precis som det jag var så stolt över i min senaste mix jag gjorde själv, av bara mitt egna material. Enkla melodier som svävar ut i luftiga ekon som bildar komplexa ljudmattor.
Jag har utan att veta det utvecklat mitt egna sound till att låta skrämmande snarlikt det som hyllas som det bästa stunden har att erbjuda.
Och min reaktion? Inte positiv, till min förvåning. När någon annan gjort det så blir det inte lika kul längre. En skrämmande insikt slår mig, nämligen att jag inte alls är så distanserad från klagokören som desperat väntar på det där nya som jag trott. Att någon annan redan har gjort det som jag gör har sugigt själen ur det känns det som, men det som är riktigt tråkigt är insikten av att alla bara klagar för att vi alla tänker detsamma: vi vill vara banbrytande, vi vill att det ska finnas bara en som kan bryta mönstret, att denne frälsare ska lysa så starkt att han inte ens kastar skuggor eller kan bli imiterad - men ett nytt mönster framträder liktväl i hans kölvatten.
Att det inte skulle göra det är ju givetvis omöjligt, musik kan aldrig bli bunden till en enskild individ om han delar den med andra. Så fort den delas så får den ett eget liv hos den som lyssnar och blir en del av dennes värld - rent konkret så händer ju något fysiskt i huvudet när man lyssnar - och vad denne gör i framtiden med musiken i bakhuvudet går ju inte att hindra. Om den är bra, alltså inspirerande, så kommer den ju givetvis att inspirera. Ett mönster kommer att bildas.
Men alla kommer att förkasta detta nya mönster snart nog och återgå till att vänta på den nya frälsaren som ska frälsa technon på riktigt. Fet chans liksom.
För att vara helt ärlig så är det den här frälsaren jag vill vara, trots att jag vet att det inte går.
Att det jag gjort på egen hand och tyckt varit bra visat sig redan ha varit gjort är fan inte kul.
Den enkla lärdomen är väl helt enkelt en version av det gamla talesättet att man måste känna till reglerna för att kunna bryta dem.
Jag ansluter mig till massa som desperat lyssnar på det senaste, bara så jag vet vad jag ska undvika.
Härmaporna jublar över sin popularitet.
Friday, November 27, 2009
mediet
en sjukgymnast skulle med stor säkerhet såga min arbetsplats, mitt skrivbord alltså, med tanke på vilken ställning jag måste sitta i för att skriva. På skrivbordet framför mig står ett mixerbord och bakom det en trave böcker som min dator står på. Jag måste sitta rak i ryggen och hålla armarna framför mig, utsträckta, brösthöjd för att skriva. Som tur är skriver jag inte så mycket.
På datorn.
Hur som helst; en karaktärsbeskrivning:
En kvinna som brukar frekventera puben kallas för 'The Psychich', och för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad hon heter egentligen. Hon är ungefär 50 år (eller mer) och har ett pekfinger som slutar strax ungefär där den andra falangen skulle sitta, ur stumpen växer en nagel som ser ut som en klo. Hon är inte oförtjänt av sitt smeknamn, för hon är faktiskt begåvad med övernaturliga krafter. Enligt henne själv. Hon klär sig i enkla kläder som sitter över ett klassiskt fall av tantfetma och hon är en sådan människa som följer beskrivningen av en utåtriktad karaktär - skrattar ofta, har för vana att lägga handen på folks underarmar, lätt att prata med.
När hon inte läser ens tankar alltså.
Jag kom att prata med henne ikväll eftersom jag blev bjuden på en öl efter jobbet. Ölen fick jag för att en kompis till barchefen vann på spelautomaten och ville dela glädjen - inte alls med pompa och ståt, utan bara för att om man vinner mer än 30 pund så kan man lika gärna bjussa omvärlden på en öl. Hur som helst, jag hade snackat lite med henne medan jag var i närheten av hennes hörn (där man häller guiness) och det var naturligt att inmundiga ölen hos henne eftersom alla andra fortsatte att jobba när jag själv var färdig med allt vad jobbande heter.
Det roliga var att hon hade en tämligen framgångsrik dj-karriär bakom sig, hon hade nämligen spelat sin väg genom Europa med sina soulskivor. Vi snackade om att dj:a, och hon beklagade sig över hur arrogant hon hade varit med att förvänta sig att bli upptäckt för sin sångröst (det medie som hon faktiskt brann för, dj:andet och dansen var bara sidovagnar). Själv har jag väl lite samma inställning, att 'fuck it, jag gör min grej och i värsta fall så får det bli en Van Gogh av det hela'. Men enligt henne så var inte det det vinnande konceptet. För henne. Men så är hon ju inte död än heller.
Hon ska på audition för Britain's Got Talent nästa vecka. Jag ska försöka se vad hur det går, på något sätt. Men om jag inte gör så så kommer jag nog säkert ändå få höra hur det gick för eller senare.
På datorn.
Hur som helst; en karaktärsbeskrivning:
En kvinna som brukar frekventera puben kallas för 'The Psychich', och för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad hon heter egentligen. Hon är ungefär 50 år (eller mer) och har ett pekfinger som slutar strax ungefär där den andra falangen skulle sitta, ur stumpen växer en nagel som ser ut som en klo. Hon är inte oförtjänt av sitt smeknamn, för hon är faktiskt begåvad med övernaturliga krafter. Enligt henne själv. Hon klär sig i enkla kläder som sitter över ett klassiskt fall av tantfetma och hon är en sådan människa som följer beskrivningen av en utåtriktad karaktär - skrattar ofta, har för vana att lägga handen på folks underarmar, lätt att prata med.
När hon inte läser ens tankar alltså.
Jag kom att prata med henne ikväll eftersom jag blev bjuden på en öl efter jobbet. Ölen fick jag för att en kompis till barchefen vann på spelautomaten och ville dela glädjen - inte alls med pompa och ståt, utan bara för att om man vinner mer än 30 pund så kan man lika gärna bjussa omvärlden på en öl. Hur som helst, jag hade snackat lite med henne medan jag var i närheten av hennes hörn (där man häller guiness) och det var naturligt att inmundiga ölen hos henne eftersom alla andra fortsatte att jobba när jag själv var färdig med allt vad jobbande heter.
Det roliga var att hon hade en tämligen framgångsrik dj-karriär bakom sig, hon hade nämligen spelat sin väg genom Europa med sina soulskivor. Vi snackade om att dj:a, och hon beklagade sig över hur arrogant hon hade varit med att förvänta sig att bli upptäckt för sin sångröst (det medie som hon faktiskt brann för, dj:andet och dansen var bara sidovagnar). Själv har jag väl lite samma inställning, att 'fuck it, jag gör min grej och i värsta fall så får det bli en Van Gogh av det hela'. Men enligt henne så var inte det det vinnande konceptet. För henne. Men så är hon ju inte död än heller.
Hon ska på audition för Britain's Got Talent nästa vecka. Jag ska försöka se vad hur det går, på något sätt. Men om jag inte gör så så kommer jag nog säkert ändå få höra hur det gick för eller senare.
Tuesday, November 24, 2009
spåren
det är väl så det är; att man lämnar efter sig sina spår där man lever. Spåren efter mig i min lilla alkov går väl än så länge att sopa igen rätt lätt: det är bara att riva ner mina bilder på väggen för dem sitter bara uppe med svart eltejp. Jag har sparat en massa äggkartonger som jag fått från ett fik i kvarteret och har för avsikt att ljudisolera rummet lite grann med dem, men för att göra så skulle jag väl behöva sätta mer permanenta spår. Borra lite i i väggen som är gjord av spackel och målarfärg, eller använda spraylim för att få upp kartongerna. Antar att det skulle kunna gå att göra så men på bekostnad av min kontantinsats på rummet, och nog för att jag uppskattar god akustik, och medmänniskorna bristen på den, men riktigt så värd är den inte för mig. Jag går och klurar på att bygga någon slags mobil ställning med äggkartonger i sann Alfons Åberg-stil.
Andra människor har också satt sina spår på lägenheten. För ett tag sedan så letade jag efter en grenkontakt i garderoben och fann under ett gammalt äckligt täcke några flyttkartonger med böcker. De flesta på franska, och för det mesta om ockulta grejer eller sånt. Det låg också en väldigt fin ask med tarotkort som jag beundrade lite innan jag slängde tillbaka den i mörkret. Jag hittade två små mini-upplagor från Penguin dock, Rimbaud's svamlande från sin helvetestid (mellan 19 och 20 års ålder) och en av Predikaren, en bok ur den hebreiska bibeln som bl.a. innehåller några rader ofta använda för begravningar; det finns en tid för allt...
Helt klart intressant läsning.
När man sitter på muggen.
Eller när datorn står och renderar.
På fönsterbänken i köket ligger det en massa anteckningsböcker. Dem är sådana där som har inspirerande bilder på framsidan eller orientaliska snirkliga mönster, och bladen är grova och oblekta. Dem första sidorna i dem är skrivna på av någon som jag förmodar bott här tidigare. Han hette Luciano och kom från italien, och föreföll sig gilla att skriva poesi på de första sidorna i fina anteckningsböcker. Dem andra sidorna hade han inte så mycket för.
Om jag någonsin blir livshotande uttråkad ska jag företa mig att översätta hans skriverier.
Andra människor har också satt sina spår på lägenheten. För ett tag sedan så letade jag efter en grenkontakt i garderoben och fann under ett gammalt äckligt täcke några flyttkartonger med böcker. De flesta på franska, och för det mesta om ockulta grejer eller sånt. Det låg också en väldigt fin ask med tarotkort som jag beundrade lite innan jag slängde tillbaka den i mörkret. Jag hittade två små mini-upplagor från Penguin dock, Rimbaud's svamlande från sin helvetestid (mellan 19 och 20 års ålder) och en av Predikaren, en bok ur den hebreiska bibeln som bl.a. innehåller några rader ofta använda för begravningar; det finns en tid för allt...
Helt klart intressant läsning.
När man sitter på muggen.
Eller när datorn står och renderar.
På fönsterbänken i köket ligger det en massa anteckningsböcker. Dem är sådana där som har inspirerande bilder på framsidan eller orientaliska snirkliga mönster, och bladen är grova och oblekta. Dem första sidorna i dem är skrivna på av någon som jag förmodar bott här tidigare. Han hette Luciano och kom från italien, och föreföll sig gilla att skriva poesi på de första sidorna i fina anteckningsböcker. Dem andra sidorna hade han inte så mycket för.
Om jag någonsin blir livshotande uttråkad ska jag företa mig att översätta hans skriverier.
Sunday, November 22, 2009
scenariot
jag beskrev ett litet scenario för en kollega idag:
"Tänk dig att du har en lång, härlig 7-dagarsvecka framför dig: måndagen är måndag, men på tisdagen så ändrar din pub inriktning och istället för att hälla upp öl ska du nu också mixa flashiga drinkar. På kvällen så exploderar din ölkällare och du måste trycka in alla ölfat i din garderob (eller liknande). Äntligen är det söndag kväll och du ser så innerligt fram emot att gå hem och vara lite ledig, vem vet vad du ska göra på dina lediga dagar? (två.) Du kanske kan gå på en promenad, se en film eller läsa en bok eller något sånt. Vem vet?
Men, ungefär en kvart efter det att du ringt sista klockan på söndagkvällen och den sista gästen har gått hem, och du har börjat plocka undan allt och städa, så kommer det en mystisk man in genom dörrarna. Han säger inte mycket, men han beställer tre öl, och du har inget annat val än att lyda honom. Du plockar fram allt du behöver och sätter igång, men det tar en kvart att hälla upp skiten och du kan inte gå ifrån medan du häller."
Efter den här utläggningen så frågade jag: "i den här situationen, skulle du kunna vara på bättre eller sämre humör än jag när du äntligen var klar?".
Mycket riktigt; den här lilla historian baseras på verkliga händelser. Chefen kom in när jag var ungefär halvvägs genom kvällsstädningen och frågade vadfan jag gjorde i köket så sent. Som tur var hade jag inte slängt den sista beställningslappen och visade den för henne utan att säga ett ord, och efter det så gick hon.
Förhoppningsvis gav hon dem i baren en utskällning.
Men jag var, och är, så glad över att inte jobba imorn att jag inte var så värst arg faktiskt.
Men så hade jag också fått ett väldigt glädjande besked under dagen, nämligen att den mössa som jag hade haft på mig på en utekväll med gamla kompisar från Australien, som jag trott gått evigt förlorad, hade återfunnits i en av musketörernas byxor. Mössan är mig omåttligt kär eftersom jag har haft den sedan ca. 5-årsåldern, och att ångern över att jag skulle ha slarvat bort den brände som en cigarett fimpad i hjärtat.
Nu måste den bara tvättas och desinficeras dock.
Imorgon ska jag kanske gå på en promenad någonstans.
Nu ska jag läsa ut en av mina födelsedagsböcker som är mycket bra (Stengudarna - Jeanette Winterson), och därefter se efter vad det blir till frukost imorn. Det vill säga kolla på internetbanken hur det står till med finanserna, och därav avgöra om det blir korv och ägg till frulle imorn eller veteflingor och halvsur mjölk.
"Tänk dig att du har en lång, härlig 7-dagarsvecka framför dig: måndagen är måndag, men på tisdagen så ändrar din pub inriktning och istället för att hälla upp öl ska du nu också mixa flashiga drinkar. På kvällen så exploderar din ölkällare och du måste trycka in alla ölfat i din garderob (eller liknande). Äntligen är det söndag kväll och du ser så innerligt fram emot att gå hem och vara lite ledig, vem vet vad du ska göra på dina lediga dagar? (två.) Du kanske kan gå på en promenad, se en film eller läsa en bok eller något sånt. Vem vet?
Men, ungefär en kvart efter det att du ringt sista klockan på söndagkvällen och den sista gästen har gått hem, och du har börjat plocka undan allt och städa, så kommer det en mystisk man in genom dörrarna. Han säger inte mycket, men han beställer tre öl, och du har inget annat val än att lyda honom. Du plockar fram allt du behöver och sätter igång, men det tar en kvart att hälla upp skiten och du kan inte gå ifrån medan du häller."
Efter den här utläggningen så frågade jag: "i den här situationen, skulle du kunna vara på bättre eller sämre humör än jag när du äntligen var klar?".
Mycket riktigt; den här lilla historian baseras på verkliga händelser. Chefen kom in när jag var ungefär halvvägs genom kvällsstädningen och frågade vadfan jag gjorde i köket så sent. Som tur var hade jag inte slängt den sista beställningslappen och visade den för henne utan att säga ett ord, och efter det så gick hon.
Förhoppningsvis gav hon dem i baren en utskällning.
Men jag var, och är, så glad över att inte jobba imorn att jag inte var så värst arg faktiskt.
Men så hade jag också fått ett väldigt glädjande besked under dagen, nämligen att den mössa som jag hade haft på mig på en utekväll med gamla kompisar från Australien, som jag trott gått evigt förlorad, hade återfunnits i en av musketörernas byxor. Mössan är mig omåttligt kär eftersom jag har haft den sedan ca. 5-årsåldern, och att ångern över att jag skulle ha slarvat bort den brände som en cigarett fimpad i hjärtat.
Nu måste den bara tvättas och desinficeras dock.
Imorgon ska jag kanske gå på en promenad någonstans.
Nu ska jag läsa ut en av mina födelsedagsböcker som är mycket bra (Stengudarna - Jeanette Winterson), och därefter se efter vad det blir till frukost imorn. Det vill säga kolla på internetbanken hur det står till med finanserna, och därav avgöra om det blir korv och ägg till frulle imorn eller veteflingor och halvsur mjölk.
Wednesday, November 18, 2009
slangrensningen
verkligheten verkar ha återkommit efter en kort frånvaro över helgen, då mina föräldrar kom på besök. Det och lite ledighet gjorde helgen väldigt behaglig. Och innan verkligheten och dess måndag riktigt kommit tillbaka fann jag lite tröst i en jobbförmån som jag har, nämligen avsmakning och slangrensning.
hmm, skulle inte vilja googla på 'avsmakning' och 'slangrensning'...
avsmakningen har att göra med den nya meny som puben förärades med i tisdags. På söndagen så behövde vi nämligen provlaga allt det som är nytt (och sen äta upp det). Till detta passade vi på att rensa alla slangar som går mellan ölkaggarna i källaren och upp till kranarna på all öl som låg däri och inte gjorde någon nytta.
Sen kom det en måndag.
Dagarna har gått sen dess som man kan förvänta sig att de ska.
Någon gång igår efter att vi gått hem så pajade vårt kylskåp i köket, och idag fick jag rensa ut ungefär 50 kg rutten mat som behövde slängas. Chefen spottade och svor och jag diskade stinkande plastbyttor som eländet legat i, men ungefär när jag var klar så lugnade hon ner sig och accepterade att det faktiskt inte var mitt fel att allt skitit sig så illa.
Kanske lite kort i tonen men jag är trött och behöver skriva av mig det här, så att jag kan fortsätta med att leva mitt liv och fylla det med intressanta händelser utan att behöva känna att jag försummar att skriva om det som redan hänt.
hmm, skulle inte vilja googla på 'avsmakning' och 'slangrensning'...
avsmakningen har att göra med den nya meny som puben förärades med i tisdags. På söndagen så behövde vi nämligen provlaga allt det som är nytt (och sen äta upp det). Till detta passade vi på att rensa alla slangar som går mellan ölkaggarna i källaren och upp till kranarna på all öl som låg däri och inte gjorde någon nytta.
Sen kom det en måndag.
Dagarna har gått sen dess som man kan förvänta sig att de ska.
Någon gång igår efter att vi gått hem så pajade vårt kylskåp i köket, och idag fick jag rensa ut ungefär 50 kg rutten mat som behövde slängas. Chefen spottade och svor och jag diskade stinkande plastbyttor som eländet legat i, men ungefär när jag var klar så lugnade hon ner sig och accepterade att det faktiskt inte var mitt fel att allt skitit sig så illa.
Kanske lite kort i tonen men jag är trött och behöver skriva av mig det här, så att jag kan fortsätta med att leva mitt liv och fylla det med intressanta händelser utan att behöva känna att jag försummar att skriva om det som redan hänt.
Sunday, November 8, 2009
pantern och butiksbiträdet
han är bra med iskall, den där andre kocken som jag jobbar med.
Efter jobbet idag så gick jag till kvartersbutiken för att köpa en konservburk med något smaskigt till middag, och vem ser jag inte stå vid kassan och betala för sina öl om inte den andre kocken? Han har inte upptäckt mig, och tyst som en panter med hörlurar smyger jag upp bakom honom med hyss i siktet.
Jag övervägde för en sekund att helt brutalt skrika åt honom för att skrämmas, men landade på att det skulle vara lite fel att göra klockan 9 på kvällen i en affär. Så jag bestämde mig för att helt enkelt sneaka upp bakom honom och lägga händerna tungt på hans axlar och klämma åt lite i sann mafiosostil.
Sagt och gjort.
Vad gör han, mitt oskyldiga och ovetande offer?
Han räknar klart mynten han ska betala med innan han helt lugnt frågar "what do you want?", och vänder sig om för att se vem som lagt händerna på honom.
Själv hade jag nog inte reagerat så om någon hade smugit sig på mig, om man säger så...
Han kontrade med att häckla mig lite för att jag jobbar och att han är ledig, och jag kunde inte annat än sucka och göra mitt bästa för att ignorera själasmärtan genom att nogrant studera alla konservburkar som stod uppradade innan jag bestämde mig för vilken jag skulle köpa.
Tjejen i kassan såg lika drömsk och frånvarande ut som vanligt. Jag överdriver inte när jag säger att hon förmodligen jobbar mer än 12 timmar om dagen, varje dag i veckan. Hon sitter fanimig jämt i kassan; när jag går till jobbet, när jag går hem från jobbet och närhelst som jag går in och köper något. Och samma jacka har hon alltid på sig. Det känns nästan lite sagolikt.
Efter jobbet idag så gick jag till kvartersbutiken för att köpa en konservburk med något smaskigt till middag, och vem ser jag inte stå vid kassan och betala för sina öl om inte den andre kocken? Han har inte upptäckt mig, och tyst som en panter med hörlurar smyger jag upp bakom honom med hyss i siktet.
Jag övervägde för en sekund att helt brutalt skrika åt honom för att skrämmas, men landade på att det skulle vara lite fel att göra klockan 9 på kvällen i en affär. Så jag bestämde mig för att helt enkelt sneaka upp bakom honom och lägga händerna tungt på hans axlar och klämma åt lite i sann mafiosostil.
Sagt och gjort.
Vad gör han, mitt oskyldiga och ovetande offer?
Han räknar klart mynten han ska betala med innan han helt lugnt frågar "what do you want?", och vänder sig om för att se vem som lagt händerna på honom.
Själv hade jag nog inte reagerat så om någon hade smugit sig på mig, om man säger så...
Han kontrade med att häckla mig lite för att jag jobbar och att han är ledig, och jag kunde inte annat än sucka och göra mitt bästa för att ignorera själasmärtan genom att nogrant studera alla konservburkar som stod uppradade innan jag bestämde mig för vilken jag skulle köpa.
Tjejen i kassan såg lika drömsk och frånvarande ut som vanligt. Jag överdriver inte när jag säger att hon förmodligen jobbar mer än 12 timmar om dagen, varje dag i veckan. Hon sitter fanimig jämt i kassan; när jag går till jobbet, när jag går hem från jobbet och närhelst som jag går in och köper något. Och samma jacka har hon alltid på sig. Det känns nästan lite sagolikt.
Saturday, November 7, 2009
custard donuts
"Hampus, varför kommer du tillbaka försenad efter din lunchrast?"
-"Jag satt och skrev ett blogginlägg från köksbordet."
-"Jaha, vad skrev du om då?"
Här skulle jag svara något i stil med:
-"Jag skrev om att det trillade socker mellan tangenterna och att jag var kladdig om fingrarna från mitt fika, och att det tog tid att både skriva ner det och torka upp det."
Såja, dagen är räddad.
Jag har lunchrast, så mycket är sant, men jag är inte försenad än. Och ja, jag åt en munk till kaffet men jag är ett renligt och rumsrent djur så det är inga problem med det heller. Jag drömde bara upp ett scenario så att jag skulle ha något att skriva. Vädret är precis som igår, bara lite finare. Jobbet är precis som igår, bara lite längre. Veckan är precis som den förra, bara att nu har jag fått lön.
Det var ju inte direkt ett två-siffrigt belopp jag tog med mig in i den här månaden som överskott från den förra, om man säger så, men nu har i alla fall alla i personalen blivit belönade för sitt jobb och det märks. Den ena rusar till puben på sin lediga dag, den andre ska ut och shoppa vid Brick Lane. Kvar står jag i köket med en fläckig t-shirt och ett smutsigt förkläde, och ser fram emot min lyxiga munk jag ska äta efter lunchen.
-"Jag satt och skrev ett blogginlägg från köksbordet."
-"Jaha, vad skrev du om då?"
Här skulle jag svara något i stil med:
-"Jag skrev om att det trillade socker mellan tangenterna och att jag var kladdig om fingrarna från mitt fika, och att det tog tid att både skriva ner det och torka upp det."
Såja, dagen är räddad.
Jag har lunchrast, så mycket är sant, men jag är inte försenad än. Och ja, jag åt en munk till kaffet men jag är ett renligt och rumsrent djur så det är inga problem med det heller. Jag drömde bara upp ett scenario så att jag skulle ha något att skriva. Vädret är precis som igår, bara lite finare. Jobbet är precis som igår, bara lite längre. Veckan är precis som den förra, bara att nu har jag fått lön.
Det var ju inte direkt ett två-siffrigt belopp jag tog med mig in i den här månaden som överskott från den förra, om man säger så, men nu har i alla fall alla i personalen blivit belönade för sitt jobb och det märks. Den ena rusar till puben på sin lediga dag, den andre ska ut och shoppa vid Brick Lane. Kvar står jag i köket med en fläckig t-shirt och ett smutsigt förkläde, och ser fram emot min lyxiga munk jag ska äta efter lunchen.
Tuesday, November 3, 2009
Monday, November 2, 2009
hösten
bärbara datorer är något jag gillar. Sängar brukar jag också gilla. Synergin mellan dessa två tillsammans är himmelsk och subtil, speciellt när det är mörkt där utanför.
Mörkret har hittat även hit, och likaså kylan. Under helgen så trillade alla löv ner mitt i en stormig natt och ligger nu i stora högar där det finns träd, på gator och gatsoparna inte hunnit till. Än. Precis som när man ligger och inte kan sova på natten och inser att man har spänt ansiktet till en grimas insåg jag att ett oskyldigt flin hade infiltrerat mitt ansikte när jag hade vadat klart genom alla löv på vägen hem till mig. Stora, torra och prassliga löv låg luftiga i ett nästan decimetertjockt lager längs en av vägarna hem och jag hade inget annat val än att gå där. Min lycka är gjord och hösten är hälsad.
Jag har insett att jag lagt i någon annan slags växel nu och bytt till höstfärger när det gäller gardinerna innanför min skalle. Har börjat läsa Kafka igen efter den betydligt muntrare Krig och Fred, och jag har börjat växla in mer och mer Tom Waits och Sigur Rós i hörlurarna istället för lite mindre känsloaggresiv musik, och filmerna har gått från komedi och lättsmält till lite grottigare verk så som Antichrist och ikväll Blade Runner. Jag har till och med haft lite svårt för att ta mig för att göra klart mitt senaste opus magnum eftersom att jag varit inställd på att göra mörkare musik och sett fram emot det.
Men det här är ingen klagosång, jag har inte för vana att deppa för att det inte är sommar, och jag hyser inga illusioner om att man borde göra så bara för att så många andra gör det. Men vad jag faktiskt uppskattar med den här svärtan i min estetiska värld är att den helt enkelt passar väldigt bra med tiden, precis som lätta och luftiga, ljusa gardiner gör med sommaren och tjockare och mer sombra gör till andra halvåret.
'Ett litet ljus söker sitt mörker' finns det en låt som heter... Och gamle Tom sjunger om Stackars Edward som tog livet av sig.
Den här mörka musiken jag nämnde; jag bor mitt emot en förskola och hör väldigt tydligt om ungarna har rast eller inte genom det öppna badrumsfönstret, och jag brukar jämt tycka att ungarna låter så jävla arga hela tiden. Små vildingar liksom, mer skrik än man hör skratt. Jag hade tänkt spela in deras kollektiva oljud och sen sätta det i ett mörkare och kyligare ljudklimat än vad jag brukar röra mig i vanligtvis.
Nä här kan man inte ligga och skräpa hela natten. Jag har en två timmar lång och seg sci-fi-film som jag gillar ändå att kolla på, och efter det så kommer jag få en akut och smärtsam huvudvärk eftersom jag fortfarande inte har städat undan alla kläder som jag ständigt flyttar mellan sängen, golvet och stolen.
H
Mörkret har hittat även hit, och likaså kylan. Under helgen så trillade alla löv ner mitt i en stormig natt och ligger nu i stora högar där det finns träd, på gator och gatsoparna inte hunnit till. Än. Precis som när man ligger och inte kan sova på natten och inser att man har spänt ansiktet till en grimas insåg jag att ett oskyldigt flin hade infiltrerat mitt ansikte när jag hade vadat klart genom alla löv på vägen hem till mig. Stora, torra och prassliga löv låg luftiga i ett nästan decimetertjockt lager längs en av vägarna hem och jag hade inget annat val än att gå där. Min lycka är gjord och hösten är hälsad.
Jag har insett att jag lagt i någon annan slags växel nu och bytt till höstfärger när det gäller gardinerna innanför min skalle. Har börjat läsa Kafka igen efter den betydligt muntrare Krig och Fred, och jag har börjat växla in mer och mer Tom Waits och Sigur Rós i hörlurarna istället för lite mindre känsloaggresiv musik, och filmerna har gått från komedi och lättsmält till lite grottigare verk så som Antichrist och ikväll Blade Runner. Jag har till och med haft lite svårt för att ta mig för att göra klart mitt senaste opus magnum eftersom att jag varit inställd på att göra mörkare musik och sett fram emot det.
Men det här är ingen klagosång, jag har inte för vana att deppa för att det inte är sommar, och jag hyser inga illusioner om att man borde göra så bara för att så många andra gör det. Men vad jag faktiskt uppskattar med den här svärtan i min estetiska värld är att den helt enkelt passar väldigt bra med tiden, precis som lätta och luftiga, ljusa gardiner gör med sommaren och tjockare och mer sombra gör till andra halvåret.
'Ett litet ljus söker sitt mörker' finns det en låt som heter... Och gamle Tom sjunger om Stackars Edward som tog livet av sig.
Den här mörka musiken jag nämnde; jag bor mitt emot en förskola och hör väldigt tydligt om ungarna har rast eller inte genom det öppna badrumsfönstret, och jag brukar jämt tycka att ungarna låter så jävla arga hela tiden. Små vildingar liksom, mer skrik än man hör skratt. Jag hade tänkt spela in deras kollektiva oljud och sen sätta det i ett mörkare och kyligare ljudklimat än vad jag brukar röra mig i vanligtvis.
Nä här kan man inte ligga och skräpa hela natten. Jag har en två timmar lång och seg sci-fi-film som jag gillar ändå att kolla på, och efter det så kommer jag få en akut och smärtsam huvudvärk eftersom jag fortfarande inte har städat undan alla kläder som jag ständigt flyttar mellan sängen, golvet och stolen.
H
Friday, October 30, 2009
det grundläggande
så sitter man här med sin Sainsburys-frukost bestående av weetabix (wholeweat bisquits) och vanliga cornflakes med mjölk. Båda flingpaketen tillsammans kostar ungefär ett pund och mjölken som jag häller i är faktiskt per portion rätt så mycket dyrare, men det är det som är grejen med Sainsbury's Basics-utbud: lite som Konsums gamla Blå-Vita varumärke bara att Sainsburys är minst 10 gånger större än Konsum och har lite bättre möjligheter till massproduktion.
Fast köper man Basics så gör man bäst i att inte ha för höga förhoppningar över kvalitén på sitt käk, man gör bäst i att tänka ungefär 'vandrarhemsfrukost' eller dylikt. Helt okej mat liksom, men det där lilla extra saknas.
Sainsburys egna syn på sitt sortiment är dock något förbryllande för mig, eftersom att de till synes verkar skämmas över de varor som de har till försäljning. Det är nämligen så att på varje förpackning så står en rad eller två som lite klämkäckt beskriver produkten-
"no fancy packaging, still a great breakfast"
"wheaty biscuits in a rectangular shape, but they still taste great"
(skulle de inte göra det för att de är rektangulära?)¨
"more flake than fruit, but still greate taste"
Inte för att jag är någon vidare mästare på att sälja saker (som jag märkt genom åren) men för mig verkar det rätt uppenbart att det är en rätt så jävla kass idé att göra ursäkter om sin produkt INNAN man hävdar att den är fantastisk. Hela det här ursäktandet / känn-sympati-för-dina-flingor pajseriet känns mest bara som en knäpp på näsan för den som köper produkten.
Jag tänker så här; att det är oerhört få av de människor jag känner som köper lågprisprodukter trots att deras ekonomi är god nog att köpa produkter av 'normal' kvalité eller t.o.m. 'högre än normal'. Den enda jag kan komma på på rak arm som gör detta är farsgubben, men längre än så kommer jag inte. Hur som helst, om man köper det billigaste billiga för att man inte har mycket annat val så är det ju inte så jävla kul att konstant bli påminnd om hur dassig ens mat är när till och med den själv ursäktar sig på sitt paket.
Vad hände med den där gamla tekniken där lågprisprodukterna gjorde allt de kunde för att härma kvalitétsprodukterna på utsidan?
Jag är lättlurad, så jag föredrar det på det viset.
I övrigt så har de senaste dagarna här varit extremt vackra, så här i den begynnande höstem. Solsken över ett lätt dis och gyllene löv. Varm temperatur. Helt perfekt helt enkelt.
Sainsburys Bitter, lite mindre bitter
Tuesday, October 27, 2009
knet
ja satan då nu börjar det förbenta knäet göra ont igen, helt utan uppenbar orsak. Så fort jag gör någon rörelse som innebär att knäet böjs i en vinkel mindre än 45 grader så sprakar skiten som en gaffel i mikron, men det är faktiskt rätt skönt tro't eller ej. Lite som när man knäcker till med en led som känts väldigt stel och oknäckt ett tag, bara att det händer med kortare intervaller än vad som är vanligt. Fast att det känns tillfredställande med ett högljutt knä gör mig nästan mer oroad än om det bara hade gjort ont rakt av konstant och inte gjort några ljud ifrån sig. Jag menar; om det för något bra med sig så kan man ju göra en dålig vana av det i motsats till om det bara är otrevligt. Vissa röker för att det kan vara lite najs trots en del medföljade inte-så-lite allvarliga bi-effekter, men skulle lungemfysemet inte komma uppblandat med nikotinkickar så känns det ju kanske inte lika lockande.
Knäet gör ont ett tag men sen så sprakar det till och känns okej - jag tror att spraket på något sätt inte direkt är boten till det onda utan snarare roten till det.
Men annars är det bra med mig.
Köpte ett par högtalare igår för mycket lite pengar och har redan börjat göra upp planer för att sälja dem dyrare när tiden är kommen att dra vidare från det här lilla rävgrytet. Jag går runt som ett barn inför julafton på jobbet och väntar på min lediga fredag, eftersom jag inte är så sugen på att göra mig ovän med någon i min omedelbara närhet genom min musik. För det första så har jag en viss förståelse om man inte är ett überfan av techno, men de flesta människor går att omvända, och för det andra så vet jag hur extremt enerverande det är när man bara hör dunk-dunk-dunk och inget annat runt det. För det är så det blir här i lägenheten när jag har högtalarna på - rispappersväggarna filtrerar bort allt ovan 500 Hz men lämnar kvar allt där under - och när klockan är tio på kvällen så antar jag att det är lite av ett socialt hara-kiri att börja motionera trumhinnorna. Jag menar jag kan ju typ höra när grannen i lägenheten ovanför går på muggen...
Men på fredag, hohoho, då har jag dagtiden på min sida
Knäet gör ont ett tag men sen så sprakar det till och känns okej - jag tror att spraket på något sätt inte direkt är boten till det onda utan snarare roten till det.
Men annars är det bra med mig.
Köpte ett par högtalare igår för mycket lite pengar och har redan börjat göra upp planer för att sälja dem dyrare när tiden är kommen att dra vidare från det här lilla rävgrytet. Jag går runt som ett barn inför julafton på jobbet och väntar på min lediga fredag, eftersom jag inte är så sugen på att göra mig ovän med någon i min omedelbara närhet genom min musik. För det första så har jag en viss förståelse om man inte är ett überfan av techno, men de flesta människor går att omvända, och för det andra så vet jag hur extremt enerverande det är när man bara hör dunk-dunk-dunk och inget annat runt det. För det är så det blir här i lägenheten när jag har högtalarna på - rispappersväggarna filtrerar bort allt ovan 500 Hz men lämnar kvar allt där under - och när klockan är tio på kvällen så antar jag att det är lite av ett socialt hara-kiri att börja motionera trumhinnorna. Jag menar jag kan ju typ höra när grannen i lägenheten ovanför går på muggen...
Men på fredag, hohoho, då har jag dagtiden på min sida
Monday, October 26, 2009
guerilla-ekonomi
sitter och gör annat istället för att göra sådant som jag borde göra. Det är ju i och för sig rätt bra för att nu har jag plöjt igenom alla obesvarade mail som legat i inkorgen (eller ja, mammas mail återstår ju förstås..) och jag har städat rummet och jag har gjort lite kaffe. Viktiga saker helt enkelt, men än så länge finns lite mer sysslor att distrahera mig med, t.ex. att bära ut soporna eller skriva ett blogginlägg.
Så medan jag skriver här sitter jag och avnjuter min ovisshet angående hur finanserna ser ut. Det är det jag verkligen inte vill göra; logga in mig på min internetbank och se hur mycket pengar jag har kvar tills nästa löning - först var det ju veckan direkt efter löningen och då måste man ju unna sig lite. Sen var det Fabrics 10-årsfest och då unnar man sig lite mer, och strax därpå fick jag fint besök från Schverige vilket min plånbok kanske inte uppskattade riktigt lika mycket som jag gjorde. Men äsch skitsamma liksom, kan inte vara så länge kvar tills nästa löning.
Och dessutom hoppas jag att jag kommer att göra en liten investering idag som kommer att spara mig lite pengar, jag hade nämligen tänkt köpa ett par begagnade datorhögtalare så att jag kan börja öva på ett riktigt grymt liveset. Nu har det gått typ en och en halv månad sen jag sist var i farten men jag har inte varit helt inaktiv bara för att jag varit högtalarlös, jag har faktist varit väldigt produktiv i det avseendet att jag har förberett massor av material för att spela live med.
I vanliga fall hade det räckt med det och jag hade börjat jaga gig eftersom jag skulle ha tänkt att det är improvisationen som blir bäst jag spelar, och den behöver jag inte öva något på alls. Jag är ju skitbra som det redan är ju så det är bara att tuta och köra.
Helst hade jag väl fortsatt att glatt ovetande fortsätta tänka så, men tyvärr så råkade jag ha ett givande samtal med en annan dj som jag håller i hög aktning angående hur mycket dj:ande kan liknas vid att spela ett instrument. Jag kom att inse att jag själv, som kommer från en inte direkt övermusikalisk eller framstående trummisbakgrund, på något sätt har betraktat dj:ande som en frihet från disciplinerad övning och snarare som ett fritt utlopp som vem som helst kan ta sig till utan större svårigheter. Men det är väl här som agnarna skiljs från vetet skulle jag tro - missförstå mig rätt jag har alltid strävat efter att förbättra mitt dj:ande och producerande - men nu är jag inställd på att öva in ett set och verkligen ge det en känsla av riktning och struktur som mina improvisationer annars ofta saknar. Amatören improviserar medan musikern jammar.
Så om jag bara akvirerar ett par dassiga högtalare så kommer jag att med glädje kunna låsa in mig i mitt lilla laboratorium och försjunka än djupare i musiken. Behovet av yttre stimuli kommer att minska och därav kommer det bli lättare att utstå den mer strikta ekonomiska politiken jag kommer att föra.
För det verkar ju bli så när det är mycket månad kvar i slutet av pengarna, att man börjar föra en slags guerillaekonomi som nogrant planerar sina insatser och minimerar sina förluster i motsats till den generositet man känner mot sig själv när bankkontot just blivit påfyllt igen.
Nåja, fick just klartecken från säljaren så nu blir det till att promenera över till hans adress och berika mig själv med lite stereoteknologi. Sweeeeeeeet
Så medan jag skriver här sitter jag och avnjuter min ovisshet angående hur finanserna ser ut. Det är det jag verkligen inte vill göra; logga in mig på min internetbank och se hur mycket pengar jag har kvar tills nästa löning - först var det ju veckan direkt efter löningen och då måste man ju unna sig lite. Sen var det Fabrics 10-årsfest och då unnar man sig lite mer, och strax därpå fick jag fint besök från Schverige vilket min plånbok kanske inte uppskattade riktigt lika mycket som jag gjorde. Men äsch skitsamma liksom, kan inte vara så länge kvar tills nästa löning.
Och dessutom hoppas jag att jag kommer att göra en liten investering idag som kommer att spara mig lite pengar, jag hade nämligen tänkt köpa ett par begagnade datorhögtalare så att jag kan börja öva på ett riktigt grymt liveset. Nu har det gått typ en och en halv månad sen jag sist var i farten men jag har inte varit helt inaktiv bara för att jag varit högtalarlös, jag har faktist varit väldigt produktiv i det avseendet att jag har förberett massor av material för att spela live med.
I vanliga fall hade det räckt med det och jag hade börjat jaga gig eftersom jag skulle ha tänkt att det är improvisationen som blir bäst jag spelar, och den behöver jag inte öva något på alls. Jag är ju skitbra som det redan är ju så det är bara att tuta och köra.
Helst hade jag väl fortsatt att glatt ovetande fortsätta tänka så, men tyvärr så råkade jag ha ett givande samtal med en annan dj som jag håller i hög aktning angående hur mycket dj:ande kan liknas vid att spela ett instrument. Jag kom att inse att jag själv, som kommer från en inte direkt övermusikalisk eller framstående trummisbakgrund, på något sätt har betraktat dj:ande som en frihet från disciplinerad övning och snarare som ett fritt utlopp som vem som helst kan ta sig till utan större svårigheter. Men det är väl här som agnarna skiljs från vetet skulle jag tro - missförstå mig rätt jag har alltid strävat efter att förbättra mitt dj:ande och producerande - men nu är jag inställd på att öva in ett set och verkligen ge det en känsla av riktning och struktur som mina improvisationer annars ofta saknar. Amatören improviserar medan musikern jammar.
Så om jag bara akvirerar ett par dassiga högtalare så kommer jag att med glädje kunna låsa in mig i mitt lilla laboratorium och försjunka än djupare i musiken. Behovet av yttre stimuli kommer att minska och därav kommer det bli lättare att utstå den mer strikta ekonomiska politiken jag kommer att föra.
För det verkar ju bli så när det är mycket månad kvar i slutet av pengarna, att man börjar föra en slags guerillaekonomi som nogrant planerar sina insatser och minimerar sina förluster i motsats till den generositet man känner mot sig själv när bankkontot just blivit påfyllt igen.
Nåja, fick just klartecken från säljaren så nu blir det till att promenera över till hans adress och berika mig själv med lite stereoteknologi. Sweeeeeeeet
Monday, October 19, 2009
Sådär, jag raderade just ett långt och svavelosande inlägg som handlade om Veckorevýns bloggpriser och där jag med bitter kritik ifrågasatte domarnas eventuella lämplighet inför posten. Låt oss bara säga att jag inte förstår hur man ens kan förvänta sig att ens pris ska bli taget på allvar när det delas ut till bloggar som använder smileys som skiljetecken...
Men nåja det var skönt att kunna se allt det som min vrede manifesterat försvinna i ett ögonblick när jag markerade det och tryckte på delete, lite som buddhistisk själarening fast i fast-forward. Dessutom känner jag mig lite större och mer mogen nu i denna version av mig själv som sitter här och skriver, än den människa jag hade varit om jag publicerat mina bittra små rader. Hat och illvilja brukar jag i regel uppfatta som två begrepp som gör sig ytterst dåligt i permanent form, att skriva ner (eller på fånga på vilket sätt som helst) arga tankar eller liknande kommer bara förr eller senare åldras till något som är väldigt fånigt. I stundens hetta så spelar det ju ingen roll vad man slänger ur sig eftersom chansen är god att det kommer att glömmas och inte kunna hållas mot en, men om man däremot skriver t.ex. ett brev så har man en permanent liten manifestation över tankar och åsikter som inte kommer att hålla för tiden tand - ja, förutsatt att hat och ovilja inte är något permanent då alltså. Tids nog har man bara bytt åsikt och då står man där och skäms över hur dumt och fånigt man skrivit.
Ja alltså om man inte är helt jävla dum i huvudet då, typ som Jimmie Åkesson.
För övrigt så skakade jag hand med den här muppen igår, Ricardo Villalobos. Sådärja, efter att ha missat hans två spelningar någonsin i Sverige så såg jag honom live igår på Fabric. Första gången han spelade i Stockholm så var det på Esque (eller Grodan... minns inte riktigt) men då hade jag och polarna planerat något som jag inte ens minns vad det var och jag kände mig tyvärr för lojal för att avvika från planen. Nästa gång, ungefär ett och ett halvt år senare, så hade jag stämt träff med en flicka och var helt inriktad på det när jag insåg att the man skulle lira på Nordic Light just samma kväll (fråga mig inte varför jag inte haft bättre koll i förväg). I ett klassiskt exempel på det gamla indianska talesättet att 'den som jagar efter två kaniner kommer inte att få någon av dem' så gjorde jag flickan besviken men lyckades ändå missa det där jävla dj-setet.
Men inte igår. HAH.
Men nåja det var skönt att kunna se allt det som min vrede manifesterat försvinna i ett ögonblick när jag markerade det och tryckte på delete, lite som buddhistisk själarening fast i fast-forward. Dessutom känner jag mig lite större och mer mogen nu i denna version av mig själv som sitter här och skriver, än den människa jag hade varit om jag publicerat mina bittra små rader. Hat och illvilja brukar jag i regel uppfatta som två begrepp som gör sig ytterst dåligt i permanent form, att skriva ner (eller på fånga på vilket sätt som helst) arga tankar eller liknande kommer bara förr eller senare åldras till något som är väldigt fånigt. I stundens hetta så spelar det ju ingen roll vad man slänger ur sig eftersom chansen är god att det kommer att glömmas och inte kunna hållas mot en, men om man däremot skriver t.ex. ett brev så har man en permanent liten manifestation över tankar och åsikter som inte kommer att hålla för tiden tand - ja, förutsatt att hat och ovilja inte är något permanent då alltså. Tids nog har man bara bytt åsikt och då står man där och skäms över hur dumt och fånigt man skrivit.
Ja alltså om man inte är helt jävla dum i huvudet då, typ som Jimmie Åkesson.
För övrigt så skakade jag hand med den här muppen igår, Ricardo Villalobos. Sådärja, efter att ha missat hans två spelningar någonsin i Sverige så såg jag honom live igår på Fabric. Första gången han spelade i Stockholm så var det på Esque (eller Grodan... minns inte riktigt) men då hade jag och polarna planerat något som jag inte ens minns vad det var och jag kände mig tyvärr för lojal för att avvika från planen. Nästa gång, ungefär ett och ett halvt år senare, så hade jag stämt träff med en flicka och var helt inriktad på det när jag insåg att the man skulle lira på Nordic Light just samma kväll (fråga mig inte varför jag inte haft bättre koll i förväg). I ett klassiskt exempel på det gamla indianska talesättet att 'den som jagar efter två kaniner kommer inte att få någon av dem' så gjorde jag flickan besviken men lyckades ändå missa det där jävla dj-setet.
Men inte igår. HAH.
Tuesday, October 13, 2009
grannen
direkt när jag kliver utanför dörren möts jag av synen av något som är stort och överdraget med presenning, och ett par stövlar som står bredvid.
Ibland när jag kliver ut genom dörren brukar jag också mötas av synen av min granne när han sitter i sin dörröppning och röker. Han är omfångsrik och gråtunnhårig, skäggig och tatuerad. En av de mer karaktärsdefinierande sådana kroppsmålningar är hans spindelnät på armbågen, men tro inte att jag menar att jag vet vem han är bara för att ett spindelnät är tatuerat över hans armbåge - jag använder bara detta som ett medel för att utesluta hundra andra karaktärstyper.
Ungefär varannan gång som han sitter ute och röker när jag går in eller ut genom dörren brukar vi morsa på varandra;
'evening'
'morning'
'heya'
och mer än så brukar det inte vara.
När jag först flyttade in här så bytte jag några meningar med honom. Jag frågade om någon i grannskapet höll sig med tamfåglar i brist på annat att fråga om (för jag hade faktiskt hört annat fågelkvitter än duvornas skrockande) och det visade sig att det var han som var ansvarig för fåglarna som sjöng. Fan vad nice tänkte jag eftersom jag alltid haft som hemlig dröm att äga en papegoja men aldrig tagit mig för eftersom det jag vill ha: papegojläte, inte vägs upp av fågelbajs, fågelmat, ansvar och lukt av hönsfarm i mitt hem. Nu har min granne ett par pippifåglar och jag får njuta av deras tjatter men slipper ta hand om äcklena. Ja, fåglar är fan inte kul. Dom är i grunden reptiler och därav psykopatiskt lagda. Ger man fågeln frön så spottar han ut hälften genom gallret till sin bur.
Fast vafan, hade jag suttit i bur hade jag också betett mig så där...
Hur som helst så kom jag att snacka med grannen för en andra gång, efter sisådär en och en halv månad, och lärde mig lite mer om vem han var.
Gammal motorcykelknutte, brukade bygga sina egna hojar och fixa sina kompisars. Sprutlakering och hela rubbet. Nu är hans lungor lika körda som fiskar på land efter allt metalldamm och giftiga kemikalier han andats in - men han medgav att hans rökvanor inte hjälpt heller. Den stora grejen under preseningen är den hoj som han aldrig kommit till skott att restaurera; en 1978 års Harley. Han har inte lyckats fixa något garage här i närheten (eftersom han inte kan gå någonvart utan att bli blå i ansiktet) och han har heller inte råd till att köpa dem verktyg som han behöver.
Jag frågade om han känner många här på gården, eftersom var och varannan gång som jag går förbi så sitter han och snackar med någon - typ brevbäraren - men det gör han inte. Förut kände han många här sa han, men nu har dom antingen flyttat härifrån eller dött. Nu är det en jävla massa skit som försigår här, crackpundare och fan vet vad enligt uppgift. Synd på en sådan fin estate.
Bådas vår åsikt.
Jag livnär en dröm om att en gång få se den där hojen under presennigen.
Varför han har burfåglar? För att någon han kände inte ville ha dem längre och ställde ut dem på gatan. "Så kan man ju för fan inte göra" sa han (första gången vi snackade) och han hade sedanefter tagit hand om fäna själv.
Ibland när jag kliver ut genom dörren brukar jag också mötas av synen av min granne när han sitter i sin dörröppning och röker. Han är omfångsrik och gråtunnhårig, skäggig och tatuerad. En av de mer karaktärsdefinierande sådana kroppsmålningar är hans spindelnät på armbågen, men tro inte att jag menar att jag vet vem han är bara för att ett spindelnät är tatuerat över hans armbåge - jag använder bara detta som ett medel för att utesluta hundra andra karaktärstyper.
Ungefär varannan gång som han sitter ute och röker när jag går in eller ut genom dörren brukar vi morsa på varandra;
'evening'
'morning'
'heya'
och mer än så brukar det inte vara.
När jag först flyttade in här så bytte jag några meningar med honom. Jag frågade om någon i grannskapet höll sig med tamfåglar i brist på annat att fråga om (för jag hade faktiskt hört annat fågelkvitter än duvornas skrockande) och det visade sig att det var han som var ansvarig för fåglarna som sjöng. Fan vad nice tänkte jag eftersom jag alltid haft som hemlig dröm att äga en papegoja men aldrig tagit mig för eftersom det jag vill ha: papegojläte, inte vägs upp av fågelbajs, fågelmat, ansvar och lukt av hönsfarm i mitt hem. Nu har min granne ett par pippifåglar och jag får njuta av deras tjatter men slipper ta hand om äcklena. Ja, fåglar är fan inte kul. Dom är i grunden reptiler och därav psykopatiskt lagda. Ger man fågeln frön så spottar han ut hälften genom gallret till sin bur.
Fast vafan, hade jag suttit i bur hade jag också betett mig så där...
Hur som helst så kom jag att snacka med grannen för en andra gång, efter sisådär en och en halv månad, och lärde mig lite mer om vem han var.
Gammal motorcykelknutte, brukade bygga sina egna hojar och fixa sina kompisars. Sprutlakering och hela rubbet. Nu är hans lungor lika körda som fiskar på land efter allt metalldamm och giftiga kemikalier han andats in - men han medgav att hans rökvanor inte hjälpt heller. Den stora grejen under preseningen är den hoj som han aldrig kommit till skott att restaurera; en 1978 års Harley. Han har inte lyckats fixa något garage här i närheten (eftersom han inte kan gå någonvart utan att bli blå i ansiktet) och han har heller inte råd till att köpa dem verktyg som han behöver.
Jag frågade om han känner många här på gården, eftersom var och varannan gång som jag går förbi så sitter han och snackar med någon - typ brevbäraren - men det gör han inte. Förut kände han många här sa han, men nu har dom antingen flyttat härifrån eller dött. Nu är det en jävla massa skit som försigår här, crackpundare och fan vet vad enligt uppgift. Synd på en sådan fin estate.
Bådas vår åsikt.
Jag livnär en dröm om att en gång få se den där hojen under presennigen.
Varför han har burfåglar? För att någon han kände inte ville ha dem längre och ställde ut dem på gatan. "Så kan man ju för fan inte göra" sa han (första gången vi snackade) och han hade sedanefter tagit hand om fäna själv.
Wednesday, October 7, 2009
hamsterhjulet
gjorde ikväll ett studiebesök efter jobbet, och intog kvällsvarden på Café Dubble Six - ett litet hak favoriserat av taxichaffisar och gubbar med mycket fritid. Det är dessutom utanför det här cafét som den mystiske mannen sitter och röker dagarna i ända.
När jag satt där och väntade på maten fick jag en känsla inte så mycket olik från den precis innan man somnar; när man plötsligt rycker till och inser att man inte har någon aning om var man är eller vem man är. Den enda kvinnan i lokalen var servitrisen/allt-i-allot (blond + rysk), alla männen bar vardagsskjortor och drack kaffe - några pratade högljutt i en grupp längst bak - och hade det inte varit för en av männens bluetooth så hade jag inte kunnat avgöra om året var 2009, 1989 eller '73.
Eller jo, jag hade ju förstås min tidning som jag tagit från hyllan där den erbjöds. Den såg ut som om någon trampat på den. Jag fick den mat jag bestämt mig för att äta, nämligen bacon med korv och chips. Jag lade märke till att chipsen måste ha friterats i olja med lägre temperatur än den jag är van vid av färgen på dem att döma, eller att de värmts upp i en mikro. Oavsett vilket så är drar jag mig för att erkänna att dem smakade bättre än dom jag lagar, men det kan ju å andra sidan ha att göra med jag brukar småäta den skiten dagarna i ända och att min kropp kanske utvecklat en viss ovilja mot det.
Jag som inte ens är något vidare förtjust i chips eller pommes frittes till att börja med...
Det var på väg hem efter jobbet som jag vek in på cafét och jag tänkte att det skulle få bli lite av en halvtidsvila för mig och min slitiga vecka. Så här i sjuketider har det andre klanten till kock gått och blivit golvad av något virus (inte h1n1 thank fuck) och varit sängbunden sen i måndags. I söndags när mitt sista skift närmade sig sitt slut så kände jag mig i motsats till min kollega ganska pigg och alert och erbjöd mig att ta över hennes sista timmar också, eftersom hon klagade på att hon var så trött och att jag inte skulle klaga över lite fler timmars avlönat jobb. "Jag är ju ändå ledig imorn så".
Jag ligger i min säng och vilar ut, är inne på den elfte timmen av oavbruten sömn eller något i den stilen, när jag drömmer om att jag längtar efter att älska någon. Jag behöver någon att älska. Det är någon som sjunger detta för mig.
Va?
Jag vaknar till lite och först nu kopplar min hjärna rätt, Jefferson Airplane - Somebody to Love: min ringsignal. Snart börjar Grace Slick yla igen men den här gången svarar jag. -'jaja jag kan vikariera för sjuklingen, ge mig en timme bara så är jag där...'
-'jaja, jag kan jobba på torsdag förmiddag också...'
Jag rörde inte en min när jag kom ut från köket ikväll, trött, snörvlig men färdig, och såg dem andra flockas runt schemat i baren. Min lediga fredag borta med vinden. Min lediga lördag ihjälstampad av köksplikter. Skitsamma.
På lördag får jag lön hur som helst och med extratimmarna i åtanke så kan jag gott kosta mig på att låta någon annan laga maten åt mig.
Utöver en höstsnuva i sitt fosterstadium har denna dag två andra höjdpunkter: först när jag av misstag råkade slå till en tallrik med mathissen så att den likt en katapult slängde iväg en dipp-kopp i porslin ner i hissschaktet. Koppjäveln var likt fan fylld med en sås kallad "Traditional Sticky BBQ-sauce".
Jag går ner för trapporna och ser kollegan vikt dubbel av skratt (ett sånt där ganska härligt omotiverat skratt som kommer som svar till något man inte alls kan förstå). "hahaha helt plötsligt så var det bara bbq-sås ÖVER ALLT hahah".
mmmmmmmm
men koppen höll sig i alla fall intakt på något mirakulöst vis.
Höjdpunkt två kommer när jag läser tidningen på ovan omskrivna café. Sida 5: skvaller. Utöver gamla Winehouse har pressen bra koll på utviksmodellen Jordan och hennes förehavanden, fester killar skiljsmässa uttalanden etc. Senaste nytt är att hennes livsfarliga cagefighter-fästman
är
transexuell.
Den där mördarmaskinen och mansfiguren har ett alter-ego som står i bjärt kontrast till hans yttre profil. Han gillar att klä upp sig i korta kjolar och tajta toppar, och i detta läge t.ex. städa huset.
Detta har han nu uppgivit för pressen efter att hans ex hotat honom med uthängning i hämndavsikt. Han ville förekomma henne och sätta allt i rätt ljus inför pressen.
Fan vad coolt säger jag bara - kudos. Hold your colours against the world.
När jag satt där och väntade på maten fick jag en känsla inte så mycket olik från den precis innan man somnar; när man plötsligt rycker till och inser att man inte har någon aning om var man är eller vem man är. Den enda kvinnan i lokalen var servitrisen/allt-i-allot (blond + rysk), alla männen bar vardagsskjortor och drack kaffe - några pratade högljutt i en grupp längst bak - och hade det inte varit för en av männens bluetooth så hade jag inte kunnat avgöra om året var 2009, 1989 eller '73.
Eller jo, jag hade ju förstås min tidning som jag tagit från hyllan där den erbjöds. Den såg ut som om någon trampat på den. Jag fick den mat jag bestämt mig för att äta, nämligen bacon med korv och chips. Jag lade märke till att chipsen måste ha friterats i olja med lägre temperatur än den jag är van vid av färgen på dem att döma, eller att de värmts upp i en mikro. Oavsett vilket så är drar jag mig för att erkänna att dem smakade bättre än dom jag lagar, men det kan ju å andra sidan ha att göra med jag brukar småäta den skiten dagarna i ända och att min kropp kanske utvecklat en viss ovilja mot det.
Jag som inte ens är något vidare förtjust i chips eller pommes frittes till att börja med...
Det var på väg hem efter jobbet som jag vek in på cafét och jag tänkte att det skulle få bli lite av en halvtidsvila för mig och min slitiga vecka. Så här i sjuketider har det andre klanten till kock gått och blivit golvad av något virus (inte h1n1 thank fuck) och varit sängbunden sen i måndags. I söndags när mitt sista skift närmade sig sitt slut så kände jag mig i motsats till min kollega ganska pigg och alert och erbjöd mig att ta över hennes sista timmar också, eftersom hon klagade på att hon var så trött och att jag inte skulle klaga över lite fler timmars avlönat jobb. "Jag är ju ändå ledig imorn så".
Jag ligger i min säng och vilar ut, är inne på den elfte timmen av oavbruten sömn eller något i den stilen, när jag drömmer om att jag längtar efter att älska någon. Jag behöver någon att älska. Det är någon som sjunger detta för mig.
Va?
Jag vaknar till lite och först nu kopplar min hjärna rätt, Jefferson Airplane - Somebody to Love: min ringsignal. Snart börjar Grace Slick yla igen men den här gången svarar jag. -'jaja jag kan vikariera för sjuklingen, ge mig en timme bara så är jag där...'
-'jaja, jag kan jobba på torsdag förmiddag också...'
Jag rörde inte en min när jag kom ut från köket ikväll, trött, snörvlig men färdig, och såg dem andra flockas runt schemat i baren. Min lediga fredag borta med vinden. Min lediga lördag ihjälstampad av köksplikter. Skitsamma.
På lördag får jag lön hur som helst och med extratimmarna i åtanke så kan jag gott kosta mig på att låta någon annan laga maten åt mig.
Utöver en höstsnuva i sitt fosterstadium har denna dag två andra höjdpunkter: först när jag av misstag råkade slå till en tallrik med mathissen så att den likt en katapult slängde iväg en dipp-kopp i porslin ner i hissschaktet. Koppjäveln var likt fan fylld med en sås kallad "Traditional Sticky BBQ-sauce".
Jag går ner för trapporna och ser kollegan vikt dubbel av skratt (ett sånt där ganska härligt omotiverat skratt som kommer som svar till något man inte alls kan förstå). "hahaha helt plötsligt så var det bara bbq-sås ÖVER ALLT hahah".
mmmmmmmm
men koppen höll sig i alla fall intakt på något mirakulöst vis.
Höjdpunkt två kommer när jag läser tidningen på ovan omskrivna café. Sida 5: skvaller. Utöver gamla Winehouse har pressen bra koll på utviksmodellen Jordan och hennes förehavanden, fester killar skiljsmässa uttalanden etc. Senaste nytt är att hennes livsfarliga cagefighter-fästman
är
transexuell.
Den där mördarmaskinen och mansfiguren har ett alter-ego som står i bjärt kontrast till hans yttre profil. Han gillar att klä upp sig i korta kjolar och tajta toppar, och i detta läge t.ex. städa huset.
Detta har han nu uppgivit för pressen efter att hans ex hotat honom med uthängning i hämndavsikt. Han ville förekomma henne och sätta allt i rätt ljus inför pressen.
Fan vad coolt säger jag bara - kudos. Hold your colours against the world.
Saturday, October 3, 2009
religionen
när jag står där inför Sankte Per, framför himmelens portar, så är jag säker på att minst en av dödssynderna kommer att bita tag i arslet på mig och hänga där som en rabiessmittad byracka och göra mitt insläpp till paradiset precis lika uteslutet som för den som spyr i krogenkön. Frosseri.
Frosseri är definitivt den sämsta dödssynden för det är den enda i syskonaskaran som inte bara portar en från paradiset, utan också straffar en i jordelivet i direkt anslutning till brottet. Buken sväller, illamåendet molar och herr Ågren hoppar hoppborg i magsäcken.
Tur då att jag inte är kristen då och att jag känner mig så jävla nöjd med att bara ligga här i sängen och sega. Ingens moral är bättre än ens egna, eh?
Hmmm, hur kan man betrakta någon annans moral annat än utifrån sin egna?
Nåja, jag har insett att jag kanske tangerar gränsen till gubbighet när jag ligger här och lyssnar på country (jag skojar inte när jag säger att den här skivan är bra) och är allmänt rofylld mitt under den rasande lördagskvällen.
På måndag ska jag ta på mig finbyxorna och kanske en skjorta (jag skojar inte här heller) och gå på the National Gallery bara för att titta på en tavla, nämligen en av Van Goghs solrosarrangemang, bara för att den där underbara galningen till en bortkommen präst och sedermera målare fascinerar mig så enormt. Att beskåda ett av han original ser jag framför mig att det kommer vara som en nästan religiös upplevelse, som en pilgrimsfärd.
Det finns massor av dammiga gamla gubbar som fascinerar mig och som jag beundrar men deras fält är till största del det litterära, och trots att läsandet av deras verk är att komma dem närmre så vet jag ändå att det jag håller i mina händer bara är en nyupplaga som är tryckt av gammalt dasspapper på något deprimerat tryckeri i någon småhåla någonstans. Att däremot betrakta det original som kreatören skapade med sina egna händer är något helt annat - jag har en känsla av att jag tidigare tyckt att en objektsdyrkan och idolisering som denna är fånig, men när jag såg originaltexten till the Beatles 'Yesteryday' så fick sången helt plötsligt en ny mening för mig, och på det spåret är det.
Jag börjar förstå den makt som pilgrimsmål som klagomuren i Jerusalem och stenen i Mecka kan ha på människor, speciellt när den ursprungliga källan till objektets laddning i grunden är religiös.
Men å andra sidan har jag ingen större tilltro till trosuppfattningar och föreställningar som en människa har haft i hela sitt liv, för att hårddra det har jag inte mycket respekt för någon uppfattning som inte vuxit upp ur en annan.
Han som ger upp Gud kan jag respektera, och han som finner Gud, men inte den som aldrig vetat något annat.
Friday, October 2, 2009
jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till för att vara ärlig. Någon har uppenbarligen mördat Husspindeln Holger, och denne någon kan inte vara någon annan än mina sambos. Kvinnorna är de huvudmisstänkta.
Varje kväll när jag kommer hem från jobbet så brukar jag dels säga hej till grannen Mick som sitter i sin dörröppning och röker och dels brukar jag ägna en tanke åt spindeln som så rofyllt satt i sitt nät bredvid dörren i höjd med låset. Det hade till och med gått så långt att jag börjat tänka på spindeln som 'Holger' (fråga inte varför) - han verkade bara så nöjd över att sitta och ruva i mitten av sitt nät varje kväll. På mornarna var han alltid någon annanstans och utförde sina små spindelärenden, men på kvällen satt han orörlig och filosoferade, och hälsade mig välkommen till mitt hem. Han blev lite som en förebild för mig när jag kom hem frustande och pustande, halvt ursinnig av allt städande och allmänt uppe i varv, han var avslappnad och tog livet som det kom för honom och jag inspirerades att andas ut och göra det samma.
Igårkväll kunde jag inte hitta honom någonstans och hans nät var uppenbarligen bortröjt. Jag kan inte annat än hoppas att han är vid liv, men jag vill inte tänka på vad han och hans lilla spindelfamilj går genom nu när han förlorat sitt jobb och leverne. Mina tankar är med er.
Men jag är för mesig för att föra detta på tal med de andra.
Jag undrar hur det gick för den där chipsreklamen där folk sjöng 'nu är det fredagsmys'? Jag tyckte det var årets mest klockrena reklam, typ detta decenniums gott-gottigottgott, och idag har jag i alla fall gått runt och nynnat på den hela dagen. Den, 'Känn ingen sorg för mig göteborg' och 'Flip out like a ninja'. Idag är fredag, halv dag i köket och stämningen är allmänt trevlig. Stämningen är på topp.
Jag firade in helgen med att köpa en lammsamosa och en burk öl på närbutiken men det fick mig mest bara att känna mig extremt malplacerad när jag gick de ca. 50 metrarna till min dörr. Överallt runtom mig ledsagar mammor sina barn hem efter dagis och skola och allt vad det kan vara. Burkha här och burkha där. Själv går jag nöjd som gris med en öl och en macka mitt på blanka eftermiddagen , två ungar stirrade med häpnad på mig när det kickade förbi på sina kickbikes tätt jagade av deras mor. Snubben i närbutiken vet att jag aldrig vill ha en påse när jag är där, men från och med nu kanske jag ska börja fråga om en.
Fast vafan, i förrgårkväll stod ett gäng snubbar på gården och frågade om jag rökte gräs när jag gick förbi på väg hem. Att dom gjorde det var i alla fall rätt så uppenbart. Det här kvarteret är helt oförklarligt - det ligger precis bredvid en kyrka, ett dagis och en lågstadieskola. På dagarna är det idyllen exemplifierad, men på kvällarna börnar folk runt på mopeder och för oljud, och beter sig allmänt svinigt.
Typ precis som hemma på Ekerö i och för sig...
Varje kväll när jag kommer hem från jobbet så brukar jag dels säga hej till grannen Mick som sitter i sin dörröppning och röker och dels brukar jag ägna en tanke åt spindeln som så rofyllt satt i sitt nät bredvid dörren i höjd med låset. Det hade till och med gått så långt att jag börjat tänka på spindeln som 'Holger' (fråga inte varför) - han verkade bara så nöjd över att sitta och ruva i mitten av sitt nät varje kväll. På mornarna var han alltid någon annanstans och utförde sina små spindelärenden, men på kvällen satt han orörlig och filosoferade, och hälsade mig välkommen till mitt hem. Han blev lite som en förebild för mig när jag kom hem frustande och pustande, halvt ursinnig av allt städande och allmänt uppe i varv, han var avslappnad och tog livet som det kom för honom och jag inspirerades att andas ut och göra det samma.
Igårkväll kunde jag inte hitta honom någonstans och hans nät var uppenbarligen bortröjt. Jag kan inte annat än hoppas att han är vid liv, men jag vill inte tänka på vad han och hans lilla spindelfamilj går genom nu när han förlorat sitt jobb och leverne. Mina tankar är med er.
Men jag är för mesig för att föra detta på tal med de andra.
Jag undrar hur det gick för den där chipsreklamen där folk sjöng 'nu är det fredagsmys'? Jag tyckte det var årets mest klockrena reklam, typ detta decenniums gott-gottigottgott, och idag har jag i alla fall gått runt och nynnat på den hela dagen. Den, 'Känn ingen sorg för mig göteborg' och 'Flip out like a ninja'. Idag är fredag, halv dag i köket och stämningen är allmänt trevlig. Stämningen är på topp.
Jag firade in helgen med att köpa en lammsamosa och en burk öl på närbutiken men det fick mig mest bara att känna mig extremt malplacerad när jag gick de ca. 50 metrarna till min dörr. Överallt runtom mig ledsagar mammor sina barn hem efter dagis och skola och allt vad det kan vara. Burkha här och burkha där. Själv går jag nöjd som gris med en öl och en macka mitt på blanka eftermiddagen , två ungar stirrade med häpnad på mig när det kickade förbi på sina kickbikes tätt jagade av deras mor. Snubben i närbutiken vet att jag aldrig vill ha en påse när jag är där, men från och med nu kanske jag ska börja fråga om en.
Fast vafan, i förrgårkväll stod ett gäng snubbar på gården och frågade om jag rökte gräs när jag gick förbi på väg hem. Att dom gjorde det var i alla fall rätt så uppenbart. Det här kvarteret är helt oförklarligt - det ligger precis bredvid en kyrka, ett dagis och en lågstadieskola. På dagarna är det idyllen exemplifierad, men på kvällarna börnar folk runt på mopeder och för oljud, och beter sig allmänt svinigt.
Typ precis som hemma på Ekerö i och för sig...
Subscribe to:
Posts (Atom)
