Words of tranquility?

'oi, im in trouble enough trying to hit the right keys blogging! stop chatting to me!'

Jag borde tilldelas hedersmedalj för att jag har hållt samma tanke i mitt huvud i 30 minuter.

Two narcissistic geniuses talking to eachother,
one spectator,
they're missing eachothers points as when you close your eyes and try to make your index fingers meet eachother. Even though they share a common goal, and just miss eachother by an inch; they do not meet, and therefore it is a total failure.
The spectator is irrelevant.

Ja ungefär så känner jag mig. Eller snarare precis så känner jag mig. Jag ville skriva ett inlägg tidigare idag men visste inte vad jag skulle fylla det med. När jag väl satt där och fyllde det med ett trivsamt ingenting så hann jag inte ens publicera det innan jag behövde lämna datorn, men dess avtryck ligger i alla fall sparat någonstans i cyberspace. Hursomhelst har jag gått ett steg längre än poängen jag ville göra; jag skulle bara lämnat det som det var men eftersom jag lyssnar på bra musik känner jag mig tvungen att fortsätta.

När du dansar med Djävulen slutar du inte dansa förräns musiken slutar,
Eller för att utrycka det mildare: När kreativiteten flödar är det bara att passa på.

Nu i efterhand när musiken tystnat så kan jag säga att jag borde slutat där jag återställde texten till dess beige, neutrala färg. Strypt kreativiteten.

Är detta inlägg en vacker blandning av impulsivitet och igår blandat med idag? Or is it just me gripping after straws?

För det är ju det estetisk undervisning handlar om; gör bara något och rättfärdiga det - det handlar inte om vad du gör, utan hur bra du kan lura folk att tro att du hade en avsikt.

Tror jag redan skrivit om det nu när jag tänker efter...