Röda Drottningen

usch, kapplöpning med teknologin är ingenting för lilla människan. Jag fick just en idé jag ville skriva ner, och sen kom en till, och ännu en. Jag avbröt mailet jag skrev på för att omedelbart sätta igång på blogspot, men vad händer? Snigelinternet flinar malligt och fortsätter fikapausen! Mina idéer rinner som sand mellan mina fingrar...

Det handlade om att jag inte har tid för att ha favoriter. Hur många människor säger inte att "min favoritlåt varierar från vecka till vecka, dag till dag, timma för timma..."? Ja grattis, good on you. Du har en jättebred musiksmak och du är en sann konnesör, du får mig att känna mig som en bonde.

Även undertecknad har sagt detta, faktum var att jag till och med nyss skrev det. Förmodligen har du också sagt detta, och med stor säkerhet har du hört någon säga det. Men hur sorgligt är det inte när man inte fäster sig vid något; när även ens musiksmak med tom blick ansluter sig till slit-och-släng-mentaliteten för vår tid.

Till mitt försvar har jag i alla fall några tidlösa favoriter, fast när jag nu lyssnar på dom känns dom som bleknade foton. Eller ja, egentligen kan jag inte lyssna på dom eftersom att min hårddisk är paj och jag förlorat all min musik, but you get the picture.

Jag fann ett inlägg om hur betydelsen av rörelse i en blogg som träffade min svaga punkt, här är den/det:

https://www.blogger.com/comment.g?blogID=33442114&postID=1238837196654902500

Jag är fortfarande stolt över min kommentar om vikten att röra sig:

jag tror inte vi alltid behöver röra oss alls eftersom allting runt oss
ständigt förändras. Om fisken simmar i mixern spelar ingen roll.

Så flytta ut i skogen och Stå Still, Kids! Annorlunda is the way

På tal om ingenting alls som ändå är relaterat har tall-poppy-syndromet infiltrerat mitt sätt att tänka, så jag har nu en sjuk craving att berätta att det är fredagkväll och att jag nu sitter ensam i mörkret och småbloggar för mig själv. Paaarty party, men det känns faktiskt rätt intressant att göra det. Med nu närmare 80 inlägg i bagaget har jag börjat skönja vissa mönster, hur situationen och tidpunkten påverkar innehållet;

Måndagens känsla av att man inte är något alls då man skriver med självdistans,

Tisdagens känsla av ett stort grått grötigt hav då man skriver utan tanke på konsekvenserna

Onsdagens känsla av att bli besegrad av berget man just bestigit, då man blir självutlämnande

Torsdagens känsla av ett ljus i tunneln då man allt fungerar i harmoni,

Fredagens känsla av frihet och rikedom då man inte har tid att skriva alls

Lördagens känsla av klarsynthet då man mest klarlägger sanningar från igår

Söndagens blandade känsla av seger och förlust då man tar sig tid att utvärdera och ladda ny ammunition

Oroa dig inte, jag ska hitta på något speciellt till mitt egna lilla 100-inläggsjubiléum. Inte fan ska jag sitta ensam med en muffin med ett ljus i och sjunga jag må jag leva om du tror det, vi ska ha narcissistisk galakväll med pompa och ståt och allt som hör till!